Heraldiska vapen och flaggor

Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m

 

 

 

 

 

…stgštsk vapenbok – Heraldik och territoriella vapen

 

Vad Šr ett vapen?

Det heraldiska vapnet Šr fšr šgat vad namnet Šr fšr šrat. PŒ samma sŠtt som namn, fast i bildform, Šr vapen kŠnnetecken fšr fysiska eller juridiska personer. Heraldiken utgšr ett internationellt symbolsprŒk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer Šn 850 Œr. I dag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nŒtt sin stšrsta utbredning nŒgonsin, och vi mšter dagligen vapen som igenkŠnningsmŠrken fšr t ex kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. VŠlkŠnda Šr ocksŒ landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det stšrsta antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen slŠktvapen. Alla har rŠtt att anta ett eget vapen och anvŠnda det som bildmŠssigt identitetstecken – fšreningar, fšretag, privatpersoner osv – och sŒ sker i tilltagande grad. Bland kommunerna Šr uppslutningen nŠrmast total, och den frekventa anvŠndningen av kommunvapen har gjort dessa till det oftast fšrekommande slaget av vapen under 1900-talet.

Mest utmŠrkande fšr ett heraldiskt vapen Šr dess skšldemŠrke, som oftast ses Œtergivet i en skšld men som ocksŒ kan anbringas pŒ andra ytor, t ex en flaggduk, som dŒ helt och hŒllet fylls ut med skšldemŠrket.

Ett vapen Šr utformat enligt bestŠmda heraldiska regler i kontrasterande fŠrger. Regelsystemet, som har internationell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestŠmmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig pŒ rent praktiska skŠl och utgŒr frŒn att vapnet Šr ett tidlšst sŠrskiljande kŠnnetecken som skall kunna uppfattas Šven pŒ avstŒnd eller i kraftig fšrminskning. Enkelhet och tydlighet Šr de frŠmsta ledstjŠrnorna.

Ett av de fšrhŒllanden som ger det heraldiska vapnet en sŠrstŠllning bland bildsymboler Šr att det endast kan fixeras till sitt innehŒll och inte till sin stil. Detta gšr vapnet icke tidsbundet – det kan Šndra sin yttre form och fšlja med konststilars vŠxlingar medan innehŒllet stŠndigt bevaras. Ett vapen kan dŠrmed alltid hŒllas modernt, till skillnad frŒn andra former av identitetsmŠrken, t ex logotyper och monogram.

Vapnets komposition faststŠlls genom en vapenbeskrivning, s k blasonering, som Šr kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (mŠrk exempelvis att heraldiskt hšger och vŠnster anges utifrŒn en tŠnkt bŠrare av skšlden och dŠrmed blir omkastat frŒn betraktarens hŒll). Av ett och samma vapen kan tŠnkas en mŠngd olika avbildningar, alla med samma innehŒll – varje konstnŠr har mšjlighet att gšra sin stilmŠssiga tolkning utifrŒn blasoneringens stadganden. Fšr kŠnnedom om ett vapens utseende framstŒr sŒledes blasoneringen som viktigare Šn en avbildning.

De heraldiska figurerna, varav vapenmŠrken skapas, Šr av tvŒ slag: hŠroldsbilder, som Šr geometriska indelningar av skšldfŠltet, och allmŠnna bilder, dvs alla švriga bildformer. HŠroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt skšldemŠrke Šr uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omvŠxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och fŠrg (rštt, blŒtt, svart, gršnt). De heraldiska kulšrerna kallas tinkturer, och var och en av dem har endast en nyans, den maximala.

Ett vapens frŠmsta bestŒndsdel Šr skšlden med sitt skšldemŠrke, och den kan ensam tjŠna som fullstŠndigt vapen. Med undantag fšr rikets stora vapen och tre olika stads- tillika kommunvapen bestŒr svenska territoriella vapen av enbart en skšld, i fšrekommande fall kršnt med en rangkrona, kallad skšldkrona, som vilar ovanpŒ skšlden: kunglig krona pŒ lŠnsvapen, hertiglig krona pŒ landskapsvapen samt murkrona pŒ stadsvapen och – om Šn pŒ tveksam grund – pŒ vapen fšr vissa kommuner, som har švertagit namn och vapen frŒn en fšrutvarande stad. Hertigkronans fšrekomst pŒ landskapsvapen sammanhŠnger med att medlemmar av kungahuset tilldelas landskap som titulŠra hertigdšmen. Krona pŒ lŠns- och stadsvapen Šr ett bruk som Šr fšrbehŒllet lŠnsstyrelsen respektive stadens myndighet. PŒ liknande sŠtt kan den kyrkliga fšrsamlingen fšra sin vapenskšld lagd ovanpŒ ett par korslagda korsstavar.

…stergštland och dess territoriella indelning

…stgštsk vapenbok upptar de heraldiska vapnen fšr territoriella enheter inom nuvarande …stergštlands lŠn. BŒde fšr den lokala och regionala sjŠlvstyrelsen och fšr centralmaktens styrning har Sverige allt sedan sin tillkomst varit geografiskt indelat i mindre enheter. Historiskt betingade indelningar fšrekommer framfšr allt pŒ tre nivŒer, representerande landskap, hŠrad och socken. Till dem ansluter rikets ecklesiastika, judiciella, statligt administrativa, militŠra och borgerligt kommunala indelningar genom tiderna.

PŒ den regionala indelningsnivŒn utgšr …stergštland en urgammal enhet. "…stgšterna" omtalas av historieskrivare pŒ 500-talet som en bland mellan dussinet och tjoget skandinaviska folkstammar. …stgštarnas land – en gŒng utpost vid Europas nordkust nŠr det befolkades fšr tiotusen Œr sedan – Šr naturligt avgrŠnsat: en slŠttbygd mellan VŠttern och …stersjšn samt skogar och obygder i norr och sšder. Mitt i detta landskap ligger Linkšping, centrum fšr regionala indelningar. Den šstgštska regionen hšr till de mest bestŠndiga i Sverige, vilket emellertid inte hindrat variationer i indelningen under Œrhundradenas lopp vad gŠller bŒde den yttre avgrŠnsningen och temporŠra uppdelningar av territoriet.

Det finns inga belŠgg fšr att …stergštland skulle ha utgjort en egen statsbildning. NŠr det svenska riket bšrjade ta form via ett slags federation av landskap var dock …stergštland en av Sveriges halvdussinet halvsuverŠna bestŒndsdelar, och dŠr hade de svenska kungarna sin bas under Sverkers- och FolkungaŠtternas regering. …stgštarnas folkland var underlag fšr en lagsaga med egen landskapslag (nedtecknad i bšrjan av 1300-talet) och land(skap)sting i Linkšping. Det omrŒde dŠr …stgštalagen gŠllde, …stgšta lagsaga, innefattade fšrutom "egentliga" …stergštland betydande delar av SmŒland, de norra och šstra. FrŒn 1300-talet Šr en kunglig hšvitsman šver …stergštland kŠnd.

PŒ den betydelsefulla andliga maktens omrŒde var Linkšping senast vid 1100-talets bšrjan biskopssŠte i ett stift som omfattade …stergštland, SmŒland, …land och Gotland. Detta bestod under hela medeltiden med undantag av att en mindre del av SmŒland bršts ut fšr att bilda VŠxjš stift. €nnu i dag finns vŠrldsliga smŒlŠnningar som Šr andliga šstgštar i det att Linkšpings stift utšver …stergštlands lŠn rymmer nordšstra delen av Jšnkšpings lŠn och norra delen av Kalmar lŠn. r 1152 fanns planer att gšra Linkšping till Sveriges ŠrkesŠte, och stiftet intar den frŠmsta rangplatsen efter Uppsala.

FšrŠndringar under medeltiden i den militŠra organisationen, det ekonomiska systemet och den politiska maktutšvningen i riktning mot en stŠrkt centralmakt fšranledde kungamakten att inrŠtta provinsiella organ fšr rikets admininstration och dŠrmed en indelning av Sverige i lŠn, som trŠngde undan de hŠvdvunna landskapen. Genom 1634 Œrs regeringsform tillkom systemet med landshšvdingar som konungens stŠllfšretrŠdare ute i landet, en i varje lŠn (Šven kallat hšvdingedšme). Denna lŠnsindelning bestŒr i grunden alltjŠmt, Šven om den de senaste Œren bšrjat revideras i form av sammanlŠggning till stšrre enheter (SkŒne lŠn 1997 och VŠstra Gštalands lŠn 1998).

Lagsagorna var, liksom de efterfšljande lŠnen, indelade i mindre omrŒden, i Gštaland benŠmnda hŠrader (i Svealand hundare), med ett eget ting, hŠradsting.

OmrŒdet fšr det nuvarande …stergštland sšnderfaller traditionellt i fyra geografiska huvuddelar, relaterade till den klyvande StŒngŒn och skogsbygderna i norr och sšder: 1) VŠstanstŒng (hŠraderna Hanekind, Gullberg, Valkebo, Boberg, Vifolka, Gšstring, Lysing, Dal och Aska samt stŠderna Linkšping, SkŠnninge och Vadstena; inom VŠstanstŒng ryms ocksŒ de nya stŠderna Motala och Mjšlby samt HŠstholmen, som under medeltiden mšjligen hade karaktŠr av stad), 2) …stanstŒng (hŠraderna kerbo, Bankekind, Hammarkind, SkŠrkind, BrŒbo, Memming och pŒ Vikbolandet Lšsing, Bjšrkekind och …stkind samt stŠderna Sšderkšping och Norrkšping), 3) …stgšta bergslag (FinspŒnga lŠns hŠrad, som tidigare varit uppdelat i merendels sockenvisa bergs- och tingslag) samt 4) de tvŒ smŒlŠndska folklanden Kinda och Ydre (hŠrader med samma namn). Uppdelningen i VŠstan- och …stanstŒng med vardera nio hŠrader ŒtergŒr pŒ en indelning i tvŒ prosterier, som Šr kŠnd frŒn slutet av 1200-talet och som Šven tillŠmpades i vissa vŠrldsliga sammanhang. €nnu vid 1800-talets bšrjan levde uppdelningen kvar genom tvŒ av de s k divisionerna inom stiftet fšr val av riksdagsmŠn i prŠstestŒndet.

Den administrativa och juridiska regionindelningen i …stergštland har vid olika tider inneburit en uppdelning pŒ tvŒ eller till och med flera delar. Fšrutom huvuddelen med Linkšping som centrum har ofta vŠstra …stergštland utgjort ett eget lŠn. Detta kan ledas tillbaka till en fšrlŠning under medeltiden av Hovs lŠn (Hovs kungsgŒrd, invid sjšn TŒkern), omfattande VŠstanstŒng utom dess tre šstligaste hŠrader (Hanekind, Gullberg och Valkebo; Boberg och Aska tillfšrdes lŠnet senare Šn švriga hŠrader). Detta drogs in till kronan 1543, det dramatiska Œr dŒ ocksŒ Dackes bondeuppror drabbade trakten – med bl a slaget vid Mjšlby – och vŠstra …stergštlands Šldsta stad SkŠnninge fšrlorade sina stadsprivilegier. Vid sidan av Hov fanns ytterligare tvŒ residens fšr kronans fogdar i …stergštland: Ringstadholm (pŒ en š i Motala stršm nŠra Norrkšping) och StŠkeborg (pŒ en š i SlŠtbaken, fšregŒngare till Stegeborg). Som administrativt centrum fšr vŠstra …stergštland avlšstes Hov av Vadstena, dŠr slott bšrjade byggas Œr 1544 efter Dackefejdens slut. Vid 1500-talets mitt fanns i landskapet tre lŠn: Linkšpings, Vadstena och Stegeborgs.

Under vasatiden togs …stergštland i ansprŒk som hertigdšme. Genom Gustav I:s testamente fšrlŠnades Œr 1565 hela VŠstanstŒng utom Hanekind och Valkebo samt dŠrtill tvŒ hŠrader av …stanstŒng och Norrkšpings stad Œt sonen Magnus (1542–1595), som residerade pŒ Vadstena slott och Šr begravd i Vadstena klosterkyrka. Hertig Magnus fšrlŠning indrogs 1569 men gavs 1606 Œt Johan III:s son Johan (1589–1618), gift med sin kusin, Karl IX:s dotter Maria Elisabeth, samt begravd i Linkšpings domkyrka. Detta hertigdšme, som 1608 utškades med Stegeborgs lŠn, Œtergick till kronan efter lŠntagarens dšd. I det šstgštska hertigdšmet ingick Šven hŠraderna Kinda och Ydre, som sedan dess har rŠknats till landskapet …stergštland. FinspŒnga lŠns hŠrad inrŠttades som en fšljd av en fšrlŠning av en uppsŠttning kronohemman till hertig Johan d Š, sedermera konung Johan III.

Fšr att skŠnka glans Œt den nya arvmonarkin och minska rangavstŒndet mellan Œ ena sidan sina bršder, som var hertigar, och Œ den andra rikets adelsmŠn, infšrde Erik XIV efter kontinental fšrebild grevar och friherrar och Œt dem grevskap och friherrskap – trots att det europeiska feodalsystemets tid var fšrbi och vasatiden kŠnnetecknades av utveckling mot en stark centralmakt. De svenska fšrlŠningarna var kortvariga och hade lŒngt ifrŒn den sjŠlvstŠndiga stŠllning som exempelvis sina tyska motsvarigheter, som var fšrankrade i en mycket djupare feodal tradition. …stergštland beršrdes – i mindre omfattning – av Visingsborgs respektive Stegeborgs grevskap samt Kungslena friherrskap.

NŠr den moderna svenska statsfšrvaltningen organiserades under Gustav II Adolf blev …stergštland ett lŠn med en stŒthŒllare. Det hindrade dock inte att delar dŠrav som fšrlŠningar – alla mindre bestŠndiga – var undandragna kronans fšrvaltning. Stegeborgs lŠn lŠmnades fšr Œren 1622–1689 som pant till Pfalziska huset; pfalzgreven och hertigen av Stegeborg Johan Kasimir var gift med Gustav II Adolfs syster samt far till Karl X Gustav. Gustav II Adolfs Šnkedrottning Maria Eleonoras livgeding utgjordes av ett lŠn omfattande Linkšping, Norsholm, BrŒborg och Kungsbro med underlydande. Till dottern drottning Kristinas underhŒll efter abdikationen 1654 avdelades Norrkšping. SkŠnninge, som 1570 ŒterfŒtt sina privilegier, var under Œren 1654–1662 grevskap fšr fŠltmarskalken och riksrŒdet Robert Douglas.

Under stormaktstiden frŒnkopplades pŒ nytt den vŠstligaste delen frŒn švriga …stergštland som ett eget lŠn, och man gjorde Œtskillnad mellan Vadstena lŠn och Linkšpings lŠn. Det fšrra utgjorde 1678–1719 Karl X Gustavs Šnkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding och bestod av stŠderna Vadstena och SkŠnninge samt hŠraderna Aska, Dal, Lysing och Gšstring. €nda till 1700-talets mitt kvarstod i rikets judiciella indelning tvŒ lagmansdšmen inom …stergštland: FjŠrde lagmansdšmet (Linkšpings lŠn) och Femte lagmansdšmet (Vadstena lŠn). Sedan 1719 Šr …stergštland Œter ett sammanhŒllet lŠn, Šven om den officiella benŠmningen Šnda till mitten av 1800-talet var …stergštlands med Vadstena lŠn.

Gustav III, som vurmade fšr huset Vasa, infšrde den Šnnu bestŒende ordningen att utse successionsberŠttigade medlemmar av kungahuset till titulŠra hertigar av svenska landskap. Kungens bror Fredrik Adolf (1750–1803) utnŠmndes till hertig av …stergštland. Hertigdšmet tilldelades senare blivande Oskar II (1829–1907) och dŠrefter hans sonson, numera prins Carl Bernadotte (fšdd 1911), som fram till sin fšrlust av arvsrŠtten till den svenska kronan 1937 var den femte i raden av hertigar av …stergštland.

…stergštlands lŠn av i dag, som Šnnu inte beršrts av en eventuellt fortgŒende storlŠnsreform, Šr nŒgot stšrre Šn landskapet. Avvikelser har funnits i grŠnserna mot alla tre omgivande landskap och fyra lŠn. Sedan šverensstŠmmelse – stegvis och med bšrjan under 1800-talet – ordnats mellan grŠnserna fšr lŠn, hŠrad och socken, kom skillnaden att bestŒ i Kvarsebo socken, som rŠknas till landskapet Sšdermanland. I samband med den senaste allomfattande reformeringen av Sveriges kommunindelning tillfšrdes lŠnet 1971 de nordligaste fšrsamlingarna i Kalmar lŠn. …stergštlands lŠn omfattar sŒlunda landskapet med samma namn, del av sydšstra Sšdermanland, nordšstligaste delen av SmŒland samt dŠrtill en obefolkad del av sydšstra NŠrke.

I fšljd av Sveriges kristnande skapades pŒ 1000- och 1100-talen indelningsenheten socken. Ordet Šr beslŠktat med verbet 'sška' och betecknade den menighet som sškte sig till gemensam kyrka. Antalet socknar i …stergštland har kretsat kring 170. Socknen som den lokala sjŠlvstyrelsens ram svarade fšr bŒde andliga och vŠrldsliga uppgifter fram till Œr 1863, dŒ det pŒ landsbygden skedde en uppdelning pŒ tvŒ lokala organisationer med socknen som territorium: den kyrkliga fšrsamlingen och den borgerliga kommunen, Šven kallad landskommun. Genom den stora kommunalreformen, som genomfšrdes nŠmnda Œr, inrŠttades ocksŒ en borgerlig sekundŠrkommun, landstinget. Dess territorium motsvarar i grunden lŠnet, men under en tidsperiod utnyttjade Norrkšping mšjligheten fšr stšrre stŠder att stŒ utanfšr landstingskommunen.

Skarpt avgrŠnsade mot landsbygden var stŠderna, som hade privilegium att hysa de s k stadsnŠringarna. De fšrsta regelrŠtta stŠderna kom till pŒ 1200-talet. Genom att staden hade bŒde egen jurisdiktion och kommunalstyrelse var den en parallell till bŒde hŠradet och socknen (under 1900-talet fšrekom dock stŠder lagda under landsrŠtt). Fram till stadsprivilegiernas avskaffande pŒ nyŒret 1971 rŠknade …stergštland sju stŠder. Alla utom tvŒ hade tillkommit under medeltiden. Under 1200-talet fanns Linkšping, SkŠnninge och Sšderkšping, vartill senast 1384 kom Norrkšping och Œr 1400 Vadstena; mšjligen skall till denna rad ocksŒ lŠggas HŠstholmen fšr en kortare period under medeltiden. I industrialiseringens spŒr gavs stadsrŠttigheter Œt Motala 1881 och Mjšlby 1920.

FšrŠndringar i det ekonomiska systemet och en fortgŒende urbanisering gav upphov till kommunala former mellan stŠderna och landskommunerna. Det fšrsta exemplet i …stergštland var – pŒ grŠnsen till Kalmar lŠn – handelshamnen Valdemarsvik, som senast 1664 hade karaktŠr av municipalkšping, dvs dŠr fick bedrivas handel men kšpingen var inte en egen kommun. Den fšrsta fullvŠrdiga kšpingskommunen i …stergštlands lŠn blev Motala kšping 1823. Under 1900-talet fšljdes den av Valdemarsvik (bildad av Ringarums landskommun) 1914 samt bruksorterna FinspŒng (Risinge) 1942, Boxholm (Ekeby) och tvidaberg (tvid), bŒda 1947. En mindre utvecklad form av organisation fšr smŒ tŠtorter, municipalsamhŠllen, inrŠttades i tilltagande antal frŒn slutet av 1800-talet fšr att successivt avvecklas under efterkrigstiden. Under municipalsamhŠllenas hundraŒrsperiod fanns i …stergštland fšljande sŒdana, vilka i likhet med municipalkšpingarna ingick i en eller flera landskommuner: Borensberg, Borgs villastad, Boxholm, Kisa, KolmŒrden, Mjšlby, Norrkšpings norra fšrstad, Sankt Lars, tvidaberg och …deshšg.

Som en fšljd av allehanda demografiska och ekonomiska fšrŠndringar har under olika tider gjorts revideringar av den territoriella indelningen, framfšr allt vad gŠller fšrsamlingar och kommuner. Sporadiska justeringar – nybildning, delning, sammanlŠggning, grŠnsfšrskjutning – har skett i flera fall under Œrhundradena. Avfolkning av landsbygden, tillkomst och tillvŠxt av tŠtorter samt expansion av kommunernas uppgifter har pŒkallat stšrre och mera bŠrkraftiga enheter. 1952 genomfšrdes en fšrsta universell kommunindelningsreform, som nedbringade det totala antalet kommuner i landet frŒn ca 2 500 till drygt 1 000. Redan ett decennium dŠrefter inleddes en ny reform med sammanlŠggningar vid olika tidpunkter till slutligen omkring 280 kommuner. De flesta av indelningsŠndringarna skedde 1971, dŒ ocksŒ en enhetlig kommunbeteckning, kommun, ersatte de tidigare begreppen stad, kšping och landskommun samt de sista municipalsamhŠllena upphšrde. Den kommunalrŠttsliga Œtskillnaden mellan stad och land upphŠvdes, och samtidigt fšrsvann rŒdhus- och hŠradsrŠtterna till fšrmŒn fšr tingsrŠtter med domsagor som definieras utifrŒn kommunindelningen. Ett fšrhŒllandevis stort antal kommunsammanlŠggningar dršjde till 1974, varfšr en del stŠder, kšpingar och landskommuner i vŠntan pŒ att bli fšremŒl fšr indelningsreformen fšr en treŒrsperiod fšrblev territoriellt ofšrŠndrade men bytte kommuntyp. Fšrutom dagens 13 šstgštska kommuner har sŒledes ocksŒ funnits fšljande med den enhetliga beteckningen: Aska, Norra Kinda, Stegeborg, Sšdra Kinda, TjŠllmo, Vikbolandet och VŠstra Kinda samt Vadstena fšre dess nu upphšrda tillhšrighet till Motala. HŠrefter har kommunernas numerŠr i landet škat nŒgot genom ett mindre antal kommundelningar. I …stergštland delades 1980 Motala kommun, varvid Vadstena kommun nybildades.

TŠtorterna och deras utveckling har haft inverkan ocksŒ pŒ den kyrkliga indelningen. Landsortssocknarnas kyrkliga motsvarighet i stŠderna var stadsfšrsamlingar, en eller flera i varje stad. De Šldre stŠderna hade i allmŠnhet dŠrtill en landsfšrsamling, ofta namngiven efter ett helgon och med landskyrkan belŠgen inom staden: Linkšping – Sankt Lars, Norrkšping – Sankt Johannes, SkŠnninge – Allhelgona och Vadstena – Sankt Per, medan Sšderkšpings stadsfšrsamling bŠr namnet Sankt Laurentii och har Drothems kyrka inom sina grŠnser. Den kraftiga befolkningsškningen i tŠtorter, inte minst i de stšrre av de fšrutvarande stŠderna, har lett till nybildning av flera fšrsamlingar, ocksŒ efter stadsbegreppets upphšrande. I Linkšping finns sŒlunda fšrutom Domkyrkofšrsamlingen och Sankt Lars Šven Berga, Johannelund, Ryd och SkŠggetorp. Norrkšping upptas av de traditionella stadsfšrsamlingarna Sankt Olai (Olof), Hedvig (Tyska) och Matteus (Norra), de med staden efter hand infšrlivade landsfšrsamlingarna Sankt Johannes, …stra Eneby och Borg samt de nybildade SvŠrtinge och Vrinnevi i tŠtortens ytteromrŒden. I de mindre och nyare stŠderna har utvecklingen gŒtt i motsatt riktning. Sankt Per och Allhelgona saknar numera kyrka, och den fšrra har uppgŒtt i Vadstena medan den senare har gemensam kyrka med SkŠnninge. I Motala fanns vid sidan av kšpingen och senare staden en Motala landskommun men ingen sŠrskild landsfšrsamling; dock har Vinnerstads fšrsamling haft en snarlik karaktŠr och uppgŒtt i Motala fšrsamling. LŠnets yngsta stad Mjšlby bildades av omrŒdet fšr den likabenŠmnda landskommunen tillika fšrsamlingen, vari redan tidigare uppgŒtt Sšrby fšrsamling.

En eller flera fšrsamlingar som har gemensam kyrkoherde bildar ett pastorat. Indelningen i pastorat, liksom i den nŠrmast stšrre kyrkliga enheten kontrakt, har pŒ de flesta hŒll skiftat flera gŒnger. Under 1900-talet har det blivit vanligt att flera fšrsamlingar gŒr samman i en samfŠllighet fšr att skšta vissa uppgifter, framfšr allt av ekonomisk natur, gemensamt.

Utveckling av olika vapengrupper

Bruket av heraldiska vapen uppkom senast pŒ 1130-talet. I Sverige har de fšrekommit sedan Œtminstone Œr 1219, dŒ det Šldsta kŠnda svenska vapnet upptrŠder i ett sigill. Vapnet var ursprungligen ett personligt kŠnnetecken fšr sin bŠrare. Snart gjordes det dock Šrftligt, och pŒ 1200-talet bšrjade furstar och hšgadel lŒta sina vapen beteckna ocksŒ de omrŒden som var i deras besittning. DŠrmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – Šr de fšrnŠmsta. Under detta Œrhundrade bšrjade ocksŒ upptrŠda vapen fšr lokala menigheter och orter. Det kommunala vapenmotiv som kan ledas lŠngst tillbaka i Norden Šr Kalmars, kŠnt frŒn 1250-talet i ett sigill.

Under 1300-talet blev det allmŠnt att stŠderna lŠt sig kŠnnetecknas i bildform, framfšr allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag fšreskrevs att "hwar stadher haffui sith m¾rke". Illustrationerna i stŠdernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta anvŠndes ett borgmotiv eller en helgonbild. Vapen fšr stŠder fšrekom Šven som fŠlttecken, vilket anvŠndningsomrŒde Šr kŠnt frŒn 1400-talet, samt senare som flaggor pŒ handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen Šr genomgŒende tillagda av staden sjŠlv, vilket vittnar om en rŠtt fšr var och en att anta sitt eget bildmŠssiga kŠnnetecken. Under 1500-talet blev det regel att stŠderna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. DŠri fšrekommer ocksŒ tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrŠtt, fŠrgsatt vapen.

Andra lokala menigheter, framfšr allt hŠrader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig frŒn 1500-talet mera allmŠnt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall inte heller heraldiska men blev en viktig inspirationskŠlla nŠr ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen anvŠndes bl a dŒ de olika orternas och bygdernas stŠnderrepresentanter – prŠster, borgare och bšnder – bekrŠftade riksdagsbeslut, vilket pŒgick till 1700-talets bšrjan; adelsmŠnnen, som representerade sin Štt, hade sjŠlvfallet ocksŒ sigill och dŠri verkliga vapen. Under stormaktstiden fšrekom vidare hŠraders och socknars mŠrken anbringade pŒ fanor som fŠlttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de Šldre stŠdernas, nŠstan alltid sjŠlvtagna; endast i enstaka fall pŒtrŠffas bygdesymboler fšrlŠnade av kungamakten. I …stergštland fšrekommer bildmotiv i samtliga hŠraders sigill men endast undantagsvis i socknarnas. €ven om hŠradsbilderna ofta anvŠnts som kŠnnetecken, ocksŒ insatta i skšld, har endast tvŒ šstgštska hŠradsvapen undergŒtt formenlig faststŠllelse: Kinda och Ydre, bŒda 1950. Med utgŒngspunkt i hŠradssigillen utarbetade rektor Per Andersson i Mjšlby under tiden 1996– 1998 vapen fšr alla ŒterstŒende šstgštska hŠrader (hit rŠknas inte Norra Tjust, vars norra del tillfšrdes lŠnet 1971). I syfte att dessa vapen skall registreras i Patent- och registreringsverket pŒ framstŠllan av lŠnsstyrelsen, har de sanktionerats av hŠradsallmŠnningar och tingsrŠtter som arvtagare till hŠraderna.

…vergŒngen mellan sigillbild och vapen fšr Šldre subjekt – framfšr allt stŠder och hŠrader – Šr ofta oskarp: en sigillbild sŠtts obearbetad in i en skšld, vartill kommer en inofficiell fŠrgsŠttning. Detta har i allmŠnhet medfšrt variationer i vapenbruket och avvikelser frŒn det heraldiska regelsystemet. Fšrst under 1900-talet har alla stŠders och en del hŠraders vapen – liksom landskapens, lŠnens och stiftens – blivit fixerade genom faststŠllelse eller antagande av en vapenkomposition genom dess blasonering. Linkšping hšr till de fŒ Šldre stŠder som synes ha haft ett vapen redan frŒn bšrjan; dess Šldsta sigill, kŠnt frŒn 1297, innehŒller en skšld med samma motiv som dagens kommunvapen.

Vapen fšr rikets landskap fšrekom i samlad uppsŠttning fšrsta gŒngen i Gustav I:s liktŒg Œr 1560, fšrmodligen utfšrda pŒ initiativ av den heraldiskt intresserade Erik XIV och fšr att ge intryck av Sveriges konung som hŠrskare šver ett land med mŒnga provinser. …stergštland representerades dŒ av tvŒ olika vapen, ett fšr VŠstanstŒng och ett annat fšr …stanstŒng, vilka dock med tiden fšljdes av ett samlande landskapsvapen. Under 1600-talet fick Šven de nyeršvrade landskapen vapen. Vissa landskapsvapen har emellertid Šldre ursprung – det Šldsta Šr Gotlands frŒn 1280. Landskapsvapnen, som ocksŒ gŒr igen pŒ landskapsregementenas fŠlttecken, faststŠlldes 1884–1885 men reviderades med nya blasoneringar under tiden 1925–1972. PŒ inofficiell vŠg bšrjade Šven lŠnen under senare delen av 1700-talet att fšra vapen, vilka dock inte faststŠlldes fšrrŠn under 1930- och 1940-talen. LŠnsvapnen bygger i allmŠnhet pŒ landskapsvapnen; i ett fŒtal fall har residensstŠdernas vapen bildat underlag.

1800-talets senare hŠlft kŠnnetecknades av ett tilltagande intresse fšr hembygds- och fornminnesvŒrd, vilket skulle sŠtta spŒr i den lokala emblematiken. Under denna tid bšrjade Kungl Maj:t att faststŠlla territoriella vapen; fšrst ut var landskapsvapnen. Som framhŒllits hade vapnen i mŒnga fall existerat sedan lŠnge men preciserades nu pŒ ett normerande sŠtt, vilket undanršjde de mŒnga och inte sŠllan heraldiskt bristfŠlliga varianter som florerat.

PŒ motsvarande sŠtt tillkom under slutet av 1800-talet och det fšljande seklets fšrsta decennium fem svenska stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan RiksheraldikerŠmbetet, som handlade dessa heraldiska Šrenden, avskaffades 1953 och i stŠllet Riksarkivets heraldiska sektion inrŠttades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes fšr de fŒ ŒterstŒende stŠderna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att i princip alla Sveriges 133 stŠder till slut hade faststŠllda vapen. Bortsett frŒn de nya stŠder som tillkom, innebar faststŠllelsearbetet att man i allmŠnhet utgick frŒn Šldre bildsymboler fšr staden i frŒga, framfšr allt fšrekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens mŠrke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes fšr en mer eller mindre lŒngtgŒende heraldisering.

NŠr de borgerliga kommunerna pŒ landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom Œr 1863, fanns Šldre sockensigill fšr vissa socknar, framfšr allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna dŠri i allmŠnhet inte var av heraldisk natur och heller inte fŠrgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Fšrst under 1930-talet, pŒ initiativ av riksheraldikern, bšrjade en sed utbreda sig bland kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner att pŒ stŠdernas manŽr skaffa ett formenligt vapen. SŒdant hade dessfšrinnan bara fšrekommit fšr nŒgon enstaka kšping men ingen landskommun. Den fšrsta kommunala bŠraren av ett faststŠllt vapen vid sidan av stŠderna var Kinna municipalsamhŠlle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen fšr icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets bšrjan fšre RiksheraldikerŠmbetets avskaffande 63. Den nŠrmaste tioŒrsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. DŠrav var drygt en fjŠrdedel utarbetade av den 1951 bildade privata stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fšrdes till faststŠllelse.

Under den period dŒ antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfšrdes den fšrsta riksomfattande kommunindelningsreformen, gŠllande frŒn nyŒret 1952. De vapen som dŒ redan fanns švertogs som regel av en nybildad storkommun, men i nŒgra fall fanns flera vapenfšrande enheter som lades samman till en ny kommun med ett eller flera šverflšdiga vapen som fšljd. Indelningsreformen blev i sig pŒdrivande fšr flera kommuner att skaffa vapen, framfšr allt fšr de nya storkommunerna men Šven fšr gamla sockenkommuner som sŒg sin sista mšjlighet till ett vapen innan kommunen upphšrde.

Sedan 1960- och 1970-talens nya indelningsreform genomfšrts har nu sŒ gott som alla kommuner vapen. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen fšr en tidigare enhet upptagits. Av dessa Šr drygt 120 fšrutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har švertagit vapen frŒn en kšping och nŒgot flera frŒn en landskommun. DŠrtill har ett kommunvapen tidigare tjŠnat som hŠradsvapen och ett annat som landskapsvapen.

Medan alltsŒ i stort sett alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga stŠder hade det, fšrdes vapen av omkring 90 procent av kšpingarna och knappt hŠlften av landskommunerna innan deras antal bšrjade reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphšrde pŒ nyŒret 1971 var siffran nŒgot hšgre Šn 50 procent. Antalet vapenfšrande municipalsamhŠllen šversteg aldrig tiotalet.

En ny typ av kommunala vapen har tillkommit under 1980-talet i och med att upphšrda kommunala vapen antagits och Šven inregistrerats som symboler fšr kommundelar. Inget sŒdant exempel finns dock i …stergštland.

Samtliga sju stŠder och fyra kšpingar i …stergštland fšrde vapen, och alla dessa utom det fšr SkŠnninge stad (som uppgŒtt i Mjšlby kommun) har švertagits av respektive nuvarande kommun med samma namn. NŒgot municipalsamhŠllesvapen har aldrig funnit i lŠnet men vŠl nio landskommunala vapen: Alvastra, Folkunga, GodegŒrd, Stegeborg, Vifolka, Vreta kloster, Ydre, kerbo och …stgšta-Dal. Alvastra och …deshšg sammanlades 1969, varvid den fšrra landskommunen bidrog med vapen och den senare med namn. DŠrmed fšrde ocksŒ …deshšgs (vidgade) landskommun vapen, innan den enhetliga kommunbeteckningen infšrdes tvŒ Œr senare. Av landskommunernas vapen har tvŒ švertagits av dagens kommuner: Ydre och …deshšg. Den ŒterstŒende av lŠnets nu tretton kommuner, Kinda, har ett fšr sig nykomponerat vapen, som utgšr Kinda hŠrads vapen briserat med en sŠrskiljande bŒrd. Innan Sšderkšpings nuvarande kommun bildades 1974 med Stegeborgs kommun som en av bestŒndsdelarna fšrde denna samma kommunvapen som den till territorium och namn identiska landskommunen.

De fšrsta egentliga socken- eller fšrsamlingsvapnen i …stergštland tillkom i slutet av 1970-talet. 1979 antog Mjšlby hembygdsfšrening fšr sin socken ett av Per Andersson komponerat vapen, vilket Šven Mjšlby fšrsamling beslutade anlŠgga 1995. KyrkokonstnŠren och heraldikern Bengt Olof KŠlde i Uppsala skapade heraldiska motiv fšr …stra Ryd och VŠstra Husby fšr att utgšra en del av utsmyckningen av vardera fšrsamlingens kyrkorum. Avbildningarna fŠrdigstŠlldes 1978 respektive 1979, och symbolerna har senare formellt antagits som vapen av respektive fšrsamling. Sedan 1993 har Per Andersson bedrivit ett ideellt arbete med att utarbeta vapen fšr alla švriga šstgštska fšrsamlingar, i ordningen Mjšlby kommun, dŠrefter resterande sydvŠstra …stergštland och frŒn 1995 Œterstoden av lŠnet. Ett 70-tal fšrsamlingsvapen har hittills antagits av respektive fšrsamling eller hembygdsfšrening och 100-talet vapenkompositioner fšreligger som fšrslag fŠrdiga att antas. LŠnets enda pastorats- tillika samfŠllighetsvapen, Mjšlby–Hšgby, Šr komponerat av Per Andersson och antaget 1982.

De svenska stiftens vapen har sin upprinnelse i domkapitlens och biskoparnas bildsymboler, framfšr allt fšrekommande i sigill. Stiftsvapnen fixerades under 1960-talet, i ett fall redan tidigare, genom heraldisering av bildmotiven och utarbetande av blasoneringar, i vilket arbete Bengt Olof KŠlde hade stor del.

Antagande, faststŠllelse och registrering av vapen

Vid tillkomst av heraldiskt fullbordade territoriella vapen har staten i allmŠnhet spelat en sanktionerande roll, fram till 1900-talets mitt undantagslšst och dŠrefter i de allra flesta fall. Kungl Maj:t har sŒlunda faststŠllt alla vapen fšr landskap, lŠn, hŠrader och stŠder fram till 1973. Detsamma gŠller merparten av švriga kommunala vapen, dvs fšr kšpingar, municipalsamhŠllen, landskommuner och frŒn 1971 kommuner. r 1973 utbyttes faststŠllelsefšrfarandet mot en alltjŠmt gŠllande mšjlighet fšr frŠmst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen i Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd fšr vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungšrelse om registrering av kommunala vapen. Redan faststŠllda vapen registrerades under vissa fšrutsŠttningar automatiskt vid det nya systemets bšrjan. Vid registrering utfŠrdas ett registreringsbevis och publiceras en kungšrelse i Registreringstidning fšr varumŠrken, del C.

De kommunala enheternas rŠtt att sjŠlva anta ett heraldiskt vapen Šr ett uttryck fšr den kommunala sjŠlvstyrelsen. Med undantag fšr de stadsvapen som tilldelats av konungen i samband med stadsprivilegier har beslut om antagande av svenska kommunala vapen sŒ gott som alltid fattats av vederbšrande fullmŠktigefšrsamling. Beslutet har regelmŠssigt fšregŒtts av ett beredningsarbete i nŒgon form av kommunal kommittŽ och under medverkan av heraldisk sakkunskap; ibland har ocksŒ kommuninvŒnarna fŒtt tillfŠlle att komma med idŽer i tŠvlingens form. I de flesta fall har RiksheraldikerŠmbetet eller dess efterfšljare inom Riksarkivet fšretagit utredning, utfšrt vapenkompositionen och uppgjort avbildningar. Motsvarande funktion har i sextiotalet fall av svenska kommunala vapen i stŠllet tillkommit Svenska kommunalheraldiska institutet, och ett mindre antal vapen har utarbetats av en enskild heraldiker eller annan person. Innan riksheraldikern, som ursprungligen hade att framfšr allt handlŠgga Šrenden ršrande adelsvapen, bšrjade utarbeta kommunala vapen, anlitades Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien vid tillskapande av stadsvapen.

Initiativet till att anskaffa ett kommunalt vapen har kommit antingen frŒn kommunen eller frŒn den statliga heraldiska myndigheten; Šven Svenska kommunalheraldiska institutet har initierat nŒgra vapenŠrenden. BŒde nŠr RiksheraldikerŠmbetet eller Riksarkivet och nŠr privat sakkunskap anlitats har utarbetandet skett pŒ kommunens bekostnad. Sedan kommunen vanligen uttryckt sina šnskemŒl om vapnets innehŒll och en utredning fšretagits, har fullmŠktige stŠllts infšr ett fšrslag till vapen, som sedan antagits eller Œterfšrvisats fšr omarbetning. Ofta har visat sig en motsŠttning mellan Œ ena sidan de heraldiska fackmŠnnens ambitioner om enkelhet och tydlighet i vapenkompositionen och Œ den andra de lokala fšretrŠdarnas inte sŠllan mycket bestŠmda och samtidigt med heraldikens ideal svŒrfšrenliga uppfattning om hur vapnet skall se ut.

Fšr en mindre del av de kommunala vapnen har tillblivelseprocessen stannat vid fullmŠktiges antagningsbeslut, varefter vapnet tagits i praktiskt bruk. Detta gŠller framfšr allt vapen utarbetade av Svenska kommunalheraldiska institutet, som hŠvdade uppfattningen att ett vapen har ett tillrŠckligt skydd genom blott kommunens beslut. De flesta kommuner utnyttjade emellertid mšjligheten att fŒ Kungl Maj:ts faststŠllelse av vapnet. Ansškan dŠrom ingavs till RiksheraldikerŠmbetet, frŒn 1953 Riksarkivets heraldiska sektion, som i sin tur upphšrde 1983 varvid dess uppgifter šverfšrdes pŒ en annan enhet inom Riksarkivet. FrŒn 1953 granskades sedan varje vapen som skulle bli fšremŒl fšr statlig sanktion av den detta Œr inrŠttade Statens heraldiska nŠmnd, som 1983 ersattes med en Riksarkivets heraldiska nŠmnd.

Ett kommunalt vapen fšrlorar sin rŠttskraft nŠr dess bŠrare upphšr att existera som kommunal enhet och vapnet inte švertas av en efterfšljande kommun. De upphšrda kommunvapnen i Sverige kan dŠrmed rŠknas i hundratal. Som nŠmnts har nŒgra av dessa Œterupplivats som kŠnnetecken fšr kommundelsfšrvaltningar inom de nuvarande kommunerna. I anslutning till de kommuner som existerade fšre indelningsŠndringarna 1952 och alltsŒ avsŒg en sockens omrŒde finns ett alltjŠmt fungerande offentligrŠttsligt subjekt med samma territoriella omfattning, fšrsamlingen. Under fšrutsŠttning att ingen senare kommun tagit det i ansprŒk, kan ett sŒdant kommunalt vapen anlŠggas av den kyrkliga primŠrkommunen. SŒ har skett i nŒgra fall, exempelvis av SkŠnninge fšrsamling. Fšr de 1952 tillkomna s k storkommunerna finns inte generellt nŒgra korresponderande kyrkliga subjekt, men i vissa fall kan det passa att ett pastorat, en kyrklig samfŠllighet eller ett kontrakt švertar ett bortlagt storkommunsvapen. I …stergštland har ett sŒdant, Vreta klosters, registrerats som varumŠrke fšr den hembygdsfšrening som har den upphšrda storkommunen som verksamhetsomrŒde.

Socknen som den mŒnghundraŒriga lokala indelningsenheten – fšrekommande i de tre varianterna kyrkosocken (fšrsamling), jordebokssocken och borgerlig kommun (landskommun) – Šr ingalunda avskaffad och den Šr i hšg grad levande i det lokala medvetandet som den givna ramen fšr hembygdskŠnslan. DŠrmed finns fortfarande mšjlighet att anta nya socken- eller fšrsamlingsvapen. OffentligrŠttsligt beslutande organ fšr socknen Šr fšrsamlingens kyrkostŠmma, kyrkofullmŠktige eller direktvalda kyrkorŒd. OcksŒ de i allmŠnhet sockenvisa hembygdsfšreningarna kan som vŒrdare av bygdens kulturarv anses vara kapabla att anta ett socken- eller fšrsamlingsvapen.

Ett vapen antas, faststŠlls och registreras genom blasoneringen, till vilken fogas en avbildning som exempel pŒ vapnets utseende, ofta med skšldemŠrket Œtergivet sŒvŠl pŒ skšld som pŒ flaggduk.

BŒde vapen som faststŠllts eller registrerats och de som fšrs enbart pŒ grund av ett antagningsbeslut kan registreras genom en privatrŠttslig publicering i Skandinavisk vapenrulla, som utges sedan 1963 av en stiftelse med detta namn.

Vapenbildens symbolik

Ett vapen Šr i sig en symbol fšr sin Šgare. Under fšrutsŠttning att vapnet Šr unikt, Šr det fšrhŒllandet tillrŠckligt fšr att vapnet skall fylla sin funktion. Men dŠrutšver brukar det finnas en vilja att ge vapenmŠrket ett rikhaltigt innehŒll som pŒ allehanda sŠtt symboliserar sin Šgare. Ofta leder det till att vapnet šverlastas, i strid med kravet pŒ enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav pŒ att ett vapen skall spegla sin Šgare fullstŠndigt. De Šldsta – och kvalitativt bŠsta – vapnen var enkla indelningar av skšlden i olika fŠlt och rymde ingen sŠrskild symbolik alls. Det avgšrande var att de var sin bŠrares unika kŠnnemŠrke. SjŠlvfallet Šr det ingen nackdel om en enkel komposition kan fšrenas med en allsidig representativitet i vapeninnehŒllet.

FrŒn en eller flera av fšljande kŠllor brukar inspirationen till vapenkompositioner fšr kommunala och andra likartade territoriella enheter hŠmtas:

1. Sedan tidigare befintliga kŠnnetecken i bild, t ex motiv i sigill.

2. Ortnamnet och dess etymologi, varvid den mest renodlade formen Šr de s k talande vapnen, som framstŠller namnet som en rebus.

3. NaturfšrhŒllanden, t ex geografisk belŠgenhet, topografi, vŠxt- eller djurliv.

4. FšrhŒllanden eller hŠndelser i den lokala historien eller traditionen, t ex nŒgon fšr orten karaktŠristisk nŠringsgren, hŠndelse, personlighet eller sedvŠnja.

5. Ortens nutida nŠringsliv.

6. Inslag frŒn annat vapen, t ex ett hŠrads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, slŠktvapen fšr personer med historisk anknytning till orten.

7. Nonfigurativt mšnster i form av enbart geometrisk indelning av skšldytan – en hŠroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form.

Kvalitetskrav pΠvapen

Det heraldiska regelsystemet kan ses som en uppsŠttning kvalitetskrav, och de viktigaste momenten dŠri Šr fšljande:

1. Ett vapen skall vara unikt och ej identiskt eller fšrvŠxlingsbart med nŒgot annat redan existerande vapen.

2. Som tinkturer anvŠnds endast metallerna guld/gult och silver/vitt samt fŠrgerna blŒtt, rštt, svart och gršnt.

3. Var och en av de sex tinkturerna har endast en nyans, den fullt mŠttade.

4. Vapnets skšldemŠrke bygger pŒ kontrastverkan mellan ytor av omvŠxlande metall och fŠrg. Linjer eller mycket smala figurer Šr inte fšrenliga med denna ytmŠssighet.

5. FŠrg fŒr ej grŠnsa till annan fŠrg och metall ej till metall.

6. Skšlden bšr indelas i sŒ fŒ fŠlt och innehŒlla sŒ fŒ figurer som mšjligt.

7. Minsta mšjliga antal tinkturer bšr fšrekomma, helst inte fler Šn tre.

8. Som bilder fšrekommer inte bokstŠver, siffror och liknande tecken.

9. SkšldemŠrket Šr strikt tvŒdimensionellt. DŠrfšr undviks figurer vars utseende Šr beroende av perspektiv eller skuggningar och linjer inom fŠlt av en och samma tinktur.

10. Ett vapen skall inte innehŒlla nŒgot frŒn naturen eller mŠnsklig verksamhet hŠmtat bestŠmt fšremŒl eller motiv, sŒsom en viss byggnad, ett visst fartyg, terrŠngavsnitt eller liknande. I stŠllet vŠljer man en allmŠngiltig symbol fšr det man vill visa, t ex ett ankare, ett treberg.

11. I stŠllet fšr ett komplicerat motiv – exempelvis en bil, en industribyggnad, en kanon eller en helgonbild – vŠljs ett till heraldiken bŠttre anpassat attribut av typen hjul, kuggkrans, kanonkula respektive yxa (fšr helgonet Sankt Olof).

12. Moderna och i švrigt starkt tidsbundna fšremŒl undviks. Bilderna tŠnks ha kunnat existera oavsett tidpunkt och vŠljs med fšrdel bland tidlšsa motiv som fanns redan under heraldikens levande period, dvs medeltiden.

13. Vapenfigurerna ges en enkel och tydlig utformning. Man utesluter detaljer och utfšr bilderna i en speciell heraldisk form, som prŠglas av en – ofta lŒngt driven – stilisering avsedd att framhŠva det karaktŠristiska hos motivet. Detta medfšr att allmŠnna bilder som regel inte avbildas i sina naturliga proportioner.

14. Bilder Œterges strikt tvŒdimensionellt och perspektivlšst i silhuettform.

15. SkšldemŠrkets figurer gšrs sŒ stora att de maximalt fyller ut fŠltet, utan att de fšr den skull kan uppfattas vara fŠstade vid skšldkanten.

16. Ett vapens bestŒndsdelar skall inbšrdes šverensstŠmma i stil.

17. Ett vapen Šr i sin ursprungsform utfšrt i sina faststŠllda tinkturer men kan ocksŒ Œterges i svart-vitt, varvid man antingen nšjer sig med en konturlinjeteckning eller lŒter de partier som bŠr en fŠrg bli svarta medan metallfŠlten lŠmnas vita.

18. Eftersom vapnet Šr ett bildmŠssigt kŠnnetecken, skall det inte fšrses med nŒgon text. Vapenskšlden kan dock anvŠndas tillsammans med namnet. Den klassiska formen Šr dŒ en omskrift, utformad som i de medeltida sigillen. Texten bšrjar hšgst ovanfšr skšlden och gŒr cirkelrunt medurs och vŠnd sŒ att den kan lŠsas inifrŒn skšldens plats. Detta Šr alltsŒ bara ett av flera anvŠndningsomrŒden fšr vapnet, och texten ingŒr inte i det heraldiska vapnet som sŒdant.

AnvŠndningsomrŒden fšr vapen

Vapnet som ett fšr sin Šgare unikt kŠnnemŠrke kan anvŠndas i alla tŠnkbara sammanhang dŠr Šgaren skall symboliseras: sigill, stŠmplar, exlibris, brevpapper, trycksaker, annonser, medaljer, plaketter osv. Inte minst har vapnet sin givna funktion som kvadratisk flagga och fana. Det kan ocksŒ upptrŠda pŒ standar, skyltar, dekaler, rockslagsnŒlar, mŠrken pŒ kavajer och idrottsdrŠkter, vindflšjlar, antependier, mŠsshakar, porslin och som vŠggprydnad inomhus eller pŒ husfasader. MŒnga tekniker utšver de vanligaste stŒr till buds fšr Œtergivning av vapnet, t ex gravering i metall och glas, glasmŒlning, brodering, vŠvning, intarsia, skulptur i sten och trŠ, relieftryck pŒ papper och prŠgling i lŠder. Ett sentida anvŠndningsomrŒde fšr heraldiken Šr bruket att vid kommun- och Šven sockengrŠnserna sŠtta upp vŠgskyltar med vapen och namn.

…stgštavapnens redovisning

I …stgštsk vapenbok redovisas ca 240 territoriella vapen i text och bild, fšrdelade pŒ fšljande grupper: regioner (landskap, lŠn, stift och landskapsdelar), hŠrader, kommuner, stŠder, kšpingar, landskommuner, pastorat, fšrsamlingar samt fšrslag till vapen fšr fšrsamlingar. Inom varje grupp upptas vapnen i alfabetisk ordning efter vapenbŠrarens namn.

Som ett sŠrskilt vapen betraktas en viss vapenkomposition tillhšrande en till namn, typ och territoriellt kŠrnomrŒde ofšrŠndrad enhet. Om subjektet vidgats (sammanlagts med annan eller andra) eller minskats (delats) men behŒllit samma namn, status och vapen, uppkommer sŒledes ingen ny vapenenhet, vilket dŠremot Šr fallet vid exempelvis en kšpings upphšjelse till stad eller en landskommuns švergŒng till kommun av den enhetliga typen, Šven om vapenkompositionen Šr ofšrŠndrad. En vapenenhet kan dŠrmed representera fler Šn ett begreppsmŠssigt bestŠmt subjekt; alla sŒdana anges dock uttryckligen vid vederbšrande vapen.

€ldre och icke faststŠllda varianter av vapen (framfšr allt fšr regioner, hŠrader och stŠder), merendels av bristfŠllig heraldisk kvalitet, upptas inte sŠrskilt i vapenboken. Landskommunala symboler – bl a icke fŠrgsatta bildmotiv i sigill – i bruk innan ett formenligt vapen antagits betraktas inte som heraldiska vapen.

Om varje vapen redovisas uppgifter fšrdelade pŒ fšljande variabler:

¥ Rubrik med bŠrarens geografiska namn.

¥ Beteckning som vapnet tilldelats i Svenskt heraldiskt vapenregister. Den utgšrs av en inledande bokstav som anger vapengrupp, ett lšpnummer inom gruppen om fem siffror samt, efter bindestreck, Œrtal med tvŒ siffror fšr vapnets infšrande i registret. Aktuella vapengrupper Šr: D (lŠn), G (landskap), H (hŠrader), I (svenska kyrkan och stiften), J (kontrakt, pastorat och fšrsamlingar), K (stŠder), L (kšpingar), N (landskommuner) och O (kommuner av den enhetliga typ som infšrdes 1971).

¥ FullstŠndig lydelse av Šgarens namn och status samt bestŠmning av Šgaruppgiften i form av angivande av en kommunal enhets existenstid inom parentes samt lŠn, stift och i fšrekommande fall vilken kommun omrŒdet ingŒr i.

¥ Blasonering citerad enligt officiell lydelse vid antagande, faststŠllelse eller registrering, angiven med kursiv stil. I de fall dŠr egentlig blasonering saknas, Œterges en rekonstruerad sŒdan inom hakparentes.

¥ TidsmŠssig inplacering av vapnet genom datum fšr faststŠllelse, registrering eller, om det ej Šr faststŠllt eller registrerat, fšr antagningsbeslut. Fšr ej lŠngre fšrda vapen anges datum dŒ vapnet fšrlorade sin rŠttskraft, vilket i de flesta fall motsvarar en kommuns upphšrande eller ombildning.

¥ Enheter som tidigare eller senare fšrt samma vapen.

¥ Fšrklaring till vapnets komposition genom uppgifter om vapenbildens ursprung, bakgrund och symbolik med avseende pŒ fšrekomsten av bilder, deras sammansŠttning, placering, tinkturgivning osv.

¥ Vapenkompositionens upphovsman, i de fall vapnet inte utarbetats av den statliga heraldiska myndigheten. En enskild idŽgivare som inte Šr upphovsman till den slutgiltiga kompositionen anges ej.

Samtliga vapen som beskrivs och fšrklaras avbildas i samma ordningsfšljd i en sŠrskild avdelning. Fšr att fŒ en šverblick av och hitta rŠtt i den komplexa och skiftande indelningen av …stergštlands lŠn i olika typer av territoriella enheter finns dels en šversikt av lŠnets kommunala och kyrkliga enheter fšre 1952, hŠrader, storkommuner 1952 och nuvarande kommuner samt hur de fšrhŒller sig till varandra i tid och rum, dels en tablŒ šver hur den borgerliga primŠrkommunala indelningen gestaltat sig och fšrŠndrats stegvis under tiden 1863–1998. I ett alfabetiskt register Œterfinns alla – ca 550 – geografiska enheter av de typer som beršrs i boken, vapenfšrande sŒvŠl som švriga, de fšrra med sidhŠnvisning till vapenredogšrelsen. Vidare innehŒller boken ett vapenbildsregister, som under huvudrubrikerna hŠroldsbilder, skuror och allmŠnna bilder upptar innehŒllet i alla redovisade vapens skšldar. Avslutningsvis fšrtecknas ett urval av litteratur som beršr den šstgštska floran av heraldiska vapen.

 

…stgštsk vapenbok : Territoriella heraldiska vapen i …stergštland fšr landskap, lŠn, stift, landskapsdelar, hŠrader, kommuner, stŠder, kšpingar, landskommuner, pastorat och fšrsamlingar. Mjšlby, 1998. 76 sid. ISBN 91-87784-09-2.

 

 

 

 

 

slekt.se/heraldik

Start Heraldiska vapen och flaggor

Start slekt.se

Kontakt

© 2022 Per Andersson