Heraldiska vapen och flaggor Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m
	Östgötsk vapenbok – Heraldik och territoriella vapen Vad är ett vapen? Det heraldiska vapnet är för ögat vad namnet är för örat. På samma sätt som namn, fast i bildform, är vapen kännetecken för fysiska eller juridiska personer. Heraldiken utgör ett internationellt symbolspråk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer än 850 år. I dag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nått sin största utbredning någonsin, och vi möter dagligen vapen som igenkänningsmärken för t ex kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. Välkända är också landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det största antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen släktvapen. Alla har rätt att anta ett eget vapen och använda det som bildmässigt identitetstecken – föreningar, företag, privatpersoner osv – och så sker i tilltagande grad. Bland kommunerna är uppslutningen närmast total, och den frekventa användningen av kommunvapen har gjort dessa till det oftast förekommande slaget av vapen under 1900-talet. Mest utmärkande för ett heraldiskt vapen är dess sköldemärke, som oftast ses återgivet i en sköld men som också kan anbringas på andra ytor, t ex en flaggduk, som då helt och hållet fylls ut med sköldemärket. Ett vapen är utformat enligt bestämda heraldiska regler i kontrasterande färger. Regelsystemet, som har internationell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestämmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig på rent praktiska skäl och utgår från att vapnet är ett tidlöst särskiljande kännetecken som skall kunna uppfattas även på avstånd eller i kraftig förminskning. Enkelhet och tydlighet är de främsta ledstjärnorna. Ett av de förhållanden som ger det heraldiska vapnet en särställning bland bildsymboler är att det endast kan fixeras till sitt innehåll och inte till sin stil. Detta gör vapnet icke tidsbundet – det kan ändra sin yttre form och följa med konststilars växlingar medan innehållet ständigt bevaras. Ett vapen kan därmed alltid hållas modernt, till skillnad från andra former av identitetsmärken, t ex logotyper och monogram. Vapnets komposition fastställs genom en vapenbeskrivning, s k blasonering, som är kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (märk exempelvis att heraldiskt höger och vänster anges utifrån en tänkt bärare av skölden och därmed blir omkastat från betraktarens håll). Av ett och samma vapen kan tänkas en mängd olika avbildningar, alla med samma innehåll – varje konstnär har möjlighet att göra sin stilmässiga tolkning utifrån blasoneringens stadganden. För kännedom om ett vapens utseende framstår således blasoneringen som viktigare än en avbildning. De heraldiska figurerna, varav vapenmärken skapas, är av två slag: häroldsbilder, som är geometriska indelningar av sköldfältet, och allmänna bilder, dvs alla övriga bildformer. Häroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt sköldemärke är uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omväxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och färg (rött, blått, svart, grönt). De heraldiska kulörerna kallas tinkturer, och var och en av dem har endast en nyans, den maximala. Ett vapens främsta beståndsdel är skölden med sitt sköldemärke, och den kan ensam tjäna som fullständigt vapen. Med undantag för rikets stora vapen och tre olika stads- tillika kommunvapen består svenska territoriella vapen av enbart en sköld, i förekommande fall krönt med en rangkrona, kallad sköldkrona, som vilar ovanpå skölden: kunglig krona på länsvapen, hertiglig krona på landskapsvapen samt murkrona på stadsvapen och – om än på tveksam grund – på vapen för vissa kommuner, som har övertagit namn och vapen från en förutvarande stad. Hertigkronans förekomst på landskapsvapen sammanhänger med att medlemmar av kungahuset tilldelas landskap som titulära hertigdömen. Krona på läns- och stadsvapen är ett bruk som är förbehållet länsstyrelsen respektive stadens myndighet. På liknande sätt kan den kyrkliga församlingen föra sin vapensköld lagd ovanpå ett par korslagda korsstavar. Östergötland och dess territoriella indelning Östgötsk vapenbok upptar de heraldiska vapnen för territoriella enheter inom nuvarande Östergötlands län. Både för den lokala och regionala självstyrelsen och för centralmaktens styrning har Sverige allt sedan sin tillkomst varit geografiskt indelat i mindre enheter. Historiskt betingade indelningar förekommer framför allt på tre nivåer, representerande landskap, härad och socken. Till dem ansluter rikets ecklesiastika, judiciella, statligt administrativa, militära och borgerligt kommunala indelningar genom tiderna. På den regionala indelningsnivån utgör Östergötland en urgammal enhet. "Östgöterna" omtalas av historieskrivare på 500-talet som en bland mellan dussinet och tjoget skandinaviska folkstammar. Östgötarnas land – en gång utpost vid Europas nordkust när det befolkades för tiotusen år sedan – är naturligt avgränsat: en slättbygd mellan Vättern och Östersjön samt skogar och obygder i norr och söder. Mitt i detta landskap ligger Linköping, centrum för regionala indelningar. Den östgötska regionen hör till de mest beständiga i Sverige, vilket emellertid inte hindrat variationer i indelningen under århundradenas lopp vad gäller både den yttre avgränsningen och temporära uppdelningar av territoriet. Det finns inga belägg för att Östergötland skulle ha utgjort en egen statsbildning. När det svenska riket började ta form via ett slags federation av landskap var dock Östergötland en av Sveriges halvdussinet halvsuveräna beståndsdelar, och där hade de svenska kungarna sin bas under Sverkers- och Folkungaätternas regering. Östgötarnas folkland var underlag för en lagsaga med egen landskapslag (nedtecknad i början av 1300-talet) och land(skap)sting i Linköping. Det område där Östgötalagen gällde, Östgöta lagsaga, innefattade förutom "egentliga" Östergötland betydande delar av Småland, de norra och östra. Från 1300-talet är en kunglig hövitsman över Östergötland känd. På den betydelsefulla andliga maktens område var Linköping senast vid 1100-talets början biskopssäte i ett stift som omfattade Östergötland, Småland, Öland och Gotland. Detta bestod under hela medeltiden med undantag av att en mindre del av Småland bröts ut för att bilda Växjö stift. Ännu i dag finns världsliga smålänningar som är andliga östgötar i det att Linköpings stift utöver Östergötlands län rymmer nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. År 1152 fanns planer att göra Linköping till Sveriges ärkesäte, och stiftet intar den främsta rangplatsen efter Uppsala. Förändringar under medeltiden i den militära organisationen, det ekonomiska systemet och den politiska maktutövningen i riktning mot en stärkt centralmakt föranledde kungamakten att inrätta provinsiella organ för rikets admininstration och därmed en indelning av Sverige i län, som trängde undan de hävdvunna landskapen. Genom 1634 års regeringsform tillkom systemet med landshövdingar som konungens ställföreträdare ute i landet, en i varje län (även kallat hövdingedöme). Denna länsindelning består i grunden alltjämt, även om den de senaste åren börjat revideras i form av sammanläggning till större enheter (Skåne län 1997 och Västra Götalands län 1998). Lagsagorna var, liksom de efterföljande länen, indelade i mindre områden, i Götaland benämnda härader (i Svealand hundare), med ett eget ting, häradsting. Området för det nuvarande Östergötland sönderfaller traditionellt i fyra geografiska huvuddelar, relaterade till den klyvande Stångån och skogsbygderna i norr och söder: 1) Västanstång (häraderna Hanekind, Gullberg, Valkebo, Boberg, Vifolka, Göstring, Lysing, Dal och Aska samt städerna Linköping, Skänninge och Vadstena; inom Västanstång ryms också de nya städerna Motala och Mjölby samt Hästholmen, som under medeltiden möjligen hade karaktär av stad), 2) Östanstång (häraderna Åkerbo, Bankekind, Hammarkind, Skärkind, Bråbo, Memming och på Vikbolandet Lösing, Björkekind och Östkind samt städerna Söderköping och Norrköping), 3) Östgöta bergslag (Finspånga läns härad, som tidigare varit uppdelat i merendels sockenvisa bergs- och tingslag) samt 4) de två småländska folklanden Kinda och Ydre (härader med samma namn). Uppdelningen i Västan- och Östanstång med vardera nio härader återgår på en indelning i två prosterier, som är känd från slutet av 1200-talet och som även tillämpades i vissa världsliga sammanhang. Ännu vid 1800-talets början levde uppdelningen kvar genom två av de s k divisionerna inom stiftet för val av riksdagsmän i prästeståndet. Den administrativa och juridiska regionindelningen i Östergötland har vid olika tider inneburit en uppdelning på två eller till och med flera delar. Förutom huvuddelen med Linköping som centrum har ofta västra Östergötland utgjort ett eget län. Detta kan ledas tillbaka till en förläning under medeltiden av Hovs län (Hovs kungsgård, invid sjön Tåkern), omfattande Västanstång utom dess tre östligaste härader (Hanekind, Gullberg och Valkebo; Boberg och Aska tillfördes länet senare än övriga härader). Detta drogs in till kronan 1543, det dramatiska år då också Dackes bondeuppror drabbade trakten – med bl a slaget vid Mjölby – och västra Östergötlands äldsta stad Skänninge förlorade sina stadsprivilegier. Vid sidan av Hov fanns ytterligare två residens för kronans fogdar i Östergötland: Ringstadholm (på en ö i Motala ström nära Norrköping) och Stäkeborg (på en ö i Slätbaken, föregångare till Stegeborg). Som administrativt centrum för västra Östergötland avlöstes Hov av Vadstena, där slott började byggas år 1544 efter Dackefejdens slut. Vid 1500-talets mitt fanns i landskapet tre län: Linköpings, Vadstena och Stegeborgs. Under vasatiden togs Östergötland i anspråk som hertigdöme. Genom Gustav I:s testamente förlänades år 1565 hela Västanstång utom Hanekind och Valkebo samt därtill två härader av Östanstång och Norrköpings stad åt sonen Magnus (1542–1595), som residerade på Vadstena slott och är begravd i Vadstena klosterkyrka. Hertig Magnus förläning indrogs 1569 men gavs 1606 åt Johan III:s son Johan (1589–1618), gift med sin kusin, Karl IX:s dotter Maria Elisabeth, samt begravd i Linköpings domkyrka. Detta hertigdöme, som 1608 utökades med Stegeborgs län, återgick till kronan efter läntagarens död. I det östgötska hertigdömet ingick även häraderna Kinda och Ydre, som sedan dess har räknats till landskapet Östergötland. Finspånga läns härad inrättades som en följd av en förläning av en uppsättning kronohemman till hertig Johan d ä, sedermera konung Johan III. För att skänka glans åt den nya arvmonarkin och minska rangavståndet mellan å ena sidan sina bröder, som var hertigar, och å den andra rikets adelsmän, införde Erik XIV efter kontinental förebild grevar och friherrar och åt dem grevskap och friherrskap – trots att det europeiska feodalsystemets tid var förbi och vasatiden kännetecknades av utveckling mot en stark centralmakt. De svenska förläningarna var kortvariga och hade långt ifrån den självständiga ställning som exempelvis sina tyska motsvarigheter, som var förankrade i en mycket djupare feodal tradition. Östergötland berördes – i mindre omfattning – av Visingsborgs respektive Stegeborgs grevskap samt Kungslena friherrskap. När den moderna svenska statsförvaltningen organiserades under Gustav II Adolf blev Östergötland ett län med en ståthållare. Det hindrade dock inte att delar därav som förläningar – alla mindre beständiga – var undandragna kronans förvaltning. Stegeborgs län lämnades för åren 1622–1689 som pant till Pfalziska huset; pfalzgreven och hertigen av Stegeborg Johan Kasimir var gift med Gustav II Adolfs syster samt far till Karl X Gustav. Gustav II Adolfs änkedrottning Maria Eleonoras livgeding utgjordes av ett län omfattande Linköping, Norsholm, Bråborg och Kungsbro med underlydande. Till dottern drottning Kristinas underhåll efter abdikationen 1654 avdelades Norrköping. Skänninge, som 1570 återfått sina privilegier, var under åren 1654–1662 grevskap för fältmarskalken och riksrådet Robert Douglas. Under stormaktstiden frånkopplades på nytt den västligaste delen från övriga Östergötland som ett eget län, och man gjorde åtskillnad mellan Vadstena län och Linköpings län. Det förra utgjorde 1678–1719 Karl X Gustavs änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding och bestod av städerna Vadstena och Skänninge samt häraderna Aska, Dal, Lysing och Göstring. Ända till 1700-talets mitt kvarstod i rikets judiciella indelning två lagmansdömen inom Östergötland: Fjärde lagmansdömet (Linköpings län) och Femte lagmansdömet (Vadstena län). Sedan 1719 är Östergötland åter ett sammanhållet län, även om den officiella benämningen ända till mitten av 1800-talet var Östergötlands med Vadstena län. Gustav III, som vurmade för huset Vasa, införde den ännu bestående ordningen att utse successionsberättigade medlemmar av kungahuset till titulära hertigar av svenska landskap. Kungens bror Fredrik Adolf (1750–1803) utnämndes till hertig av Östergötland. Hertigdömet tilldelades senare blivande Oskar II (1829–1907) och därefter hans sonson, numera prins Carl Bernadotte (född 1911), som fram till sin förlust av arvsrätten till den svenska kronan 1937 var den femte i raden av hertigar av Östergötland. Östergötlands län av i dag, som ännu inte berörts av en eventuellt fortgående storlänsreform, är något större än landskapet. Avvikelser har funnits i gränserna mot alla tre omgivande landskap och fyra län. Sedan överensstämmelse – stegvis och med början under 1800-talet – ordnats mellan gränserna för län, härad och socken, kom skillnaden att bestå i Kvarsebo socken, som räknas till landskapet Södermanland. I samband med den senaste allomfattande reformeringen av Sveriges kommunindelning tillfördes länet 1971 de nordligaste församlingarna i Kalmar län. Östergötlands län omfattar sålunda landskapet med samma namn, del av sydöstra Södermanland, nordöstligaste delen av Småland samt därtill en obefolkad del av sydöstra Närke. I följd av Sveriges kristnande skapades på 1000- och 1100-talen indelningsenheten socken. Ordet är besläktat med verbet 'söka' och betecknade den menighet som sökte sig till gemensam kyrka. Antalet socknar i Östergötland har kretsat kring 170. Socknen som den lokala självstyrelsens ram svarade för både andliga och världsliga uppgifter fram till år 1863, då det på landsbygden skedde en uppdelning på två lokala organisationer med socknen som territorium: den kyrkliga församlingen och den borgerliga kommunen, även kallad landskommun. Genom den stora kommunalreformen, som genomfördes nämnda år, inrättades också en borgerlig sekundärkommun, landstinget. Dess territorium motsvarar i grunden länet, men under en tidsperiod utnyttjade Norrköping möjligheten för större städer att stå utanför landstingskommunen. Skarpt avgränsade mot landsbygden var städerna, som hade privilegium att hysa de s k stadsnäringarna. De första regelrätta städerna kom till på 1200-talet. Genom att staden hade både egen jurisdiktion och kommunalstyrelse var den en parallell till både häradet och socknen (under 1900-talet förekom dock städer lagda under landsrätt). Fram till stadsprivilegiernas avskaffande på nyåret 1971 räknade Östergötland sju städer. Alla utom två hade tillkommit under medeltiden. Under 1200-talet fanns Linköping, Skänninge och Söderköping, vartill senast 1384 kom Norrköping och år 1400 Vadstena; möjligen skall till denna rad också läggas Hästholmen för en kortare period under medeltiden. I industrialiseringens spår gavs stadsrättigheter åt Motala 1881 och Mjölby 1920. Förändringar i det ekonomiska systemet och en fortgående urbanisering gav upphov till kommunala former mellan städerna och landskommunerna. Det första exemplet i Östergötland var – på gränsen till Kalmar län – handelshamnen Valdemarsvik, som senast 1664 hade karaktär av municipalköping, dvs där fick bedrivas handel men köpingen var inte en egen kommun. Den första fullvärdiga köpingskommunen i Östergötlands län blev Motala köping 1823. Under 1900-talet följdes den av Valdemarsvik (bildad av Ringarums landskommun) 1914 samt bruksorterna Finspång (Risinge) 1942, Boxholm (Ekeby) och Åtvidaberg (Åtvid), båda 1947. En mindre utvecklad form av organisation för små tätorter, municipalsamhällen, inrättades i tilltagande antal från slutet av 1800-talet för att successivt avvecklas under efterkrigstiden. Under municipalsamhällenas hundraårsperiod fanns i Östergötland följande sådana, vilka i likhet med municipalköpingarna ingick i en eller flera landskommuner: Borensberg, Borgs villastad, Boxholm, Kisa, Kolmården, Mjölby, Norrköpings norra förstad, Sankt Lars, Åtvidaberg och Ödeshög. Som en följd av allehanda demografiska och ekonomiska förändringar har under olika tider gjorts revideringar av den territoriella indelningen, framför allt vad gäller församlingar och kommuner. Sporadiska justeringar – nybildning, delning, sammanläggning, gränsförskjutning – har skett i flera fall under århundradena. Avfolkning av landsbygden, tillkomst och tillväxt av tätorter samt expansion av kommunernas uppgifter har påkallat större och mera bärkraftiga enheter. 1952 genomfördes en första universell kommunindelningsreform, som nedbringade det totala antalet kommuner i landet från ca 2 500 till drygt 1 000. Redan ett decennium därefter inleddes en ny reform med sammanläggningar vid olika tidpunkter till slutligen omkring 280 kommuner. De flesta av indelningsändringarna skedde 1971, då också en enhetlig kommunbeteckning, kommun, ersatte de tidigare begreppen stad, köping och landskommun samt de sista municipalsamhällena upphörde. Den kommunalrättsliga åtskillnaden mellan stad och land upphävdes, och samtidigt försvann rådhus- och häradsrätterna till förmån för tingsrätter med domsagor som definieras utifrån kommunindelningen. Ett förhållandevis stort antal kommunsammanläggningar dröjde till 1974, varför en del städer, köpingar och landskommuner i väntan på att bli föremål för indelningsreformen för en treårsperiod förblev territoriellt oförändrade men bytte kommuntyp. Förutom dagens 13 östgötska kommuner har således också funnits följande med den enhetliga beteckningen: Aska, Norra Kinda, Stegeborg, Södra Kinda, Tjällmo, Vikbolandet och Västra Kinda samt Vadstena före dess nu upphörda tillhörighet till Motala. Härefter har kommunernas numerär i landet ökat något genom ett mindre antal kommundelningar. I Östergötland delades 1980 Motala kommun, varvid Vadstena kommun nybildades. Tätorterna och deras utveckling har haft inverkan också på den kyrkliga indelningen. Landsortssocknarnas kyrkliga motsvarighet i städerna var stadsförsamlingar, en eller flera i varje stad. De äldre städerna hade i allmänhet därtill en landsförsamling, ofta namngiven efter ett helgon och med landskyrkan belägen inom staden: Linköping – Sankt Lars, Norrköping – Sankt Johannes, Skänninge – Allhelgona och Vadstena – Sankt Per, medan Söderköpings stadsförsamling bär namnet Sankt Laurentii och har Drothems kyrka inom sina gränser. Den kraftiga befolkningsökningen i tätorter, inte minst i de större av de förutvarande städerna, har lett till nybildning av flera församlingar, också efter stadsbegreppets upphörande. I Linköping finns sålunda förutom Domkyrkoförsamlingen och Sankt Lars även Berga, Johannelund, Ryd och Skäggetorp. Norrköping upptas av de traditionella stadsförsamlingarna Sankt Olai (Olof), Hedvig (Tyska) och Matteus (Norra), de med staden efter hand införlivade landsförsamlingarna Sankt Johannes, Östra Eneby och Borg samt de nybildade Svärtinge och Vrinnevi i tätortens ytterområden. I de mindre och nyare städerna har utvecklingen gått i motsatt riktning. Sankt Per och Allhelgona saknar numera kyrka, och den förra har uppgått i Vadstena medan den senare har gemensam kyrka med Skänninge. I Motala fanns vid sidan av köpingen och senare staden en Motala landskommun men ingen särskild landsförsamling; dock har Vinnerstads församling haft en snarlik karaktär och uppgått i Motala församling. Länets yngsta stad Mjölby bildades av området för den likabenämnda landskommunen tillika församlingen, vari redan tidigare uppgått Sörby församling. En eller flera församlingar som har gemensam kyrkoherde bildar ett pastorat. Indelningen i pastorat, liksom i den närmast större kyrkliga enheten kontrakt, har på de flesta håll skiftat flera gånger. Under 1900-talet har det blivit vanligt att flera församlingar går samman i en samfällighet för att sköta vissa uppgifter, framför allt av ekonomisk natur, gemensamt. Utveckling av olika vapengrupper Bruket av heraldiska vapen uppkom senast på 1130-talet. I Sverige har de förekommit sedan åtminstone år 1219, då det äldsta kända svenska vapnet uppträder i ett sigill. Vapnet var ursprungligen ett personligt kännetecken för sin bärare. Snart gjordes det dock ärftligt, och på 1200-talet började furstar och högadel låta sina vapen beteckna också de områden som var i deras besittning. Därmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – är de förnämsta. Under detta århundrade började också uppträda vapen för lokala menigheter och orter. Det kommunala vapenmotiv som kan ledas längst tillbaka i Norden är Kalmars, känt från 1250-talet i ett sigill. Under 1300-talet blev det allmänt att städerna lät sig kännetecknas i bildform, framför allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag föreskrevs att "hwar stadher haffui sith mærke". Illustrationerna i städernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta användes ett borgmotiv eller en helgonbild. Vapen för städer förekom även som fälttecken, vilket användningsområde är känt från 1400-talet, samt senare som flaggor på handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen är genomgående tillagda av staden själv, vilket vittnar om en rätt för var och en att anta sitt eget bildmässiga kännetecken. Under 1500-talet blev det regel att städerna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. Däri förekommer också tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrätt, färgsatt vapen. Andra lokala menigheter, framför allt härader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig från 1500-talet mera allmänt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall inte heller heraldiska men blev en viktig inspirationskälla när ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen användes bl a då de olika orternas och bygdernas ständerrepresentanter – präster, borgare och bönder – bekräftade riksdagsbeslut, vilket pågick till 1700-talets början; adelsmännen, som representerade sin ätt, hade självfallet också sigill och däri verkliga vapen. Under stormaktstiden förekom vidare häraders och socknars märken anbringade på fanor som fälttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de äldre städernas, nästan alltid självtagna; endast i enstaka fall påträffas bygdesymboler förlänade av kungamakten. I Östergötland förekommer bildmotiv i samtliga häraders sigill men endast undantagsvis i socknarnas. Även om häradsbilderna ofta använts som kännetecken, också insatta i sköld, har endast två östgötska häradsvapen undergått formenlig fastställelse: Kinda och Ydre, båda 1950. Med utgångspunkt i häradssigillen utarbetade rektor Per Andersson i Mjölby under tiden 1996– 1998 vapen för alla återstående östgötska härader (hit räknas inte Norra Tjust, vars norra del tillfördes länet 1971). I syfte att dessa vapen skall registreras i Patent- och registreringsverket på framställan av länsstyrelsen, har de sanktionerats av häradsallmänningar och tingsrätter som arvtagare till häraderna. Övergången mellan sigillbild och vapen för äldre subjekt – framför allt städer och härader – är ofta oskarp: en sigillbild sätts obearbetad in i en sköld, vartill kommer en inofficiell färgsättning. Detta har i allmänhet medfört variationer i vapenbruket och avvikelser från det heraldiska regelsystemet. Först under 1900-talet har alla städers och en del häraders vapen – liksom landskapens, länens och stiftens – blivit fixerade genom fastställelse eller antagande av en vapenkomposition genom dess blasonering. Linköping hör till de få äldre städer som synes ha haft ett vapen redan från början; dess äldsta sigill, känt från 1297, innehåller en sköld med samma motiv som dagens kommunvapen. Vapen för rikets landskap förekom i samlad uppsättning första gången i Gustav I:s liktåg år 1560, förmodligen utförda på initiativ av den heraldiskt intresserade Erik XIV och för att ge intryck av Sveriges konung som härskare över ett land med många provinser. Östergötland representerades då av två olika vapen, ett för Västanstång och ett annat för Östanstång, vilka dock med tiden följdes av ett samlande landskapsvapen. Under 1600-talet fick även de nyerövrade landskapen vapen. Vissa landskapsvapen har emellertid äldre ursprung – det äldsta är Gotlands från 1280. Landskapsvapnen, som också går igen på landskapsregementenas fälttecken, fastställdes 1884–1885 men reviderades med nya blasoneringar under tiden 1925–1972. På inofficiell väg började även länen under senare delen av 1700-talet att föra vapen, vilka dock inte fastställdes förrän under 1930- och 1940-talen. Länsvapnen bygger i allmänhet på landskapsvapnen; i ett fåtal fall har residensstädernas vapen bildat underlag. 1800-talets senare hälft kännetecknades av ett tilltagande intresse för hembygds- och fornminnesvård, vilket skulle sätta spår i den lokala emblematiken. Under denna tid började Kungl Maj:t att fastställa territoriella vapen; först ut var landskapsvapnen. Som framhållits hade vapnen i många fall existerat sedan länge men preciserades nu på ett normerande sätt, vilket undanröjde de många och inte sällan heraldiskt bristfälliga varianter som florerat. På motsvarande sätt tillkom under slutet av 1800-talet och det följande seklets första decennium fem svenska stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan Riksheraldikerämbetet, som handlade dessa heraldiska ärenden, avskaffades 1953 och i stället Riksarkivets heraldiska sektion inrättades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes för de få återstående städerna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att i princip alla Sveriges 133 städer till slut hade fastställda vapen. Bortsett från de nya städer som tillkom, innebar fastställelsearbetet att man i allmänhet utgick från äldre bildsymboler för staden i fråga, framför allt förekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens märke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes för en mer eller mindre långtgående heraldisering. När de borgerliga kommunerna på landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom år 1863, fanns äldre sockensigill för vissa socknar, framför allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna däri i allmänhet inte var av heraldisk natur och heller inte färgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Först under 1930-talet, på initiativ av riksheraldikern, började en sed utbreda sig bland köpingar, municipalsamhällen och landskommuner att på städernas manér skaffa ett formenligt vapen. Sådant hade dessförinnan bara förekommit för någon enstaka köping men ingen landskommun. Den första kommunala bäraren av ett fastställt vapen vid sidan av städerna var Kinna municipalsamhälle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen för icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riksheraldikerämbetets avskaffande 63. Den närmaste tioårsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Därav var drygt en fjärdedel utarbetade av den 1951 bildade privata stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fördes till fastställelse. Under den period då antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfördes den första riksomfattande kommunindelningsreformen, gällande från nyåret 1952. De vapen som då redan fanns övertogs som regel av en nybildad storkommun, men i några fall fanns flera vapenförande enheter som lades samman till en ny kommun med ett eller flera överflödiga vapen som följd. Indelningsreformen blev i sig pådrivande för flera kommuner att skaffa vapen, framför allt för de nya storkommunerna men även för gamla sockenkommuner som såg sin sista möjlighet till ett vapen innan kommunen upphörde. Sedan 1960- och 1970-talens nya indelningsreform genomförts har nu så gott som alla kommuner vapen. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen för en tidigare enhet upptagits. Av dessa är drygt 120 förutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har övertagit vapen från en köping och något flera från en landskommun. Därtill har ett kommunvapen tidigare tjänat som häradsvapen och ett annat som landskapsvapen. Medan alltså i stort sett alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga städer hade det, fördes vapen av omkring 90 procent av köpingarna och knappt hälften av landskommunerna innan deras antal började reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphörde på nyåret 1971 var siffran något högre än 50 procent. Antalet vapenförande municipalsamhällen översteg aldrig tiotalet. En ny typ av kommunala vapen har tillkommit under 1980-talet i och med att upphörda kommunala vapen antagits och även inregistrerats som symboler för kommundelar. Inget sådant exempel finns dock i Östergötland. Samtliga sju städer och fyra köpingar i Östergötland förde vapen, och alla dessa utom det för Skänninge stad (som uppgått i Mjölby kommun) har övertagits av respektive nuvarande kommun med samma namn. Något municipalsamhällesvapen har aldrig funnit i länet men väl nio landskommunala vapen: Alvastra, Folkunga, Godegård, Stegeborg, Vifolka, Vreta kloster, Ydre, Åkerbo och Östgöta-Dal. Alvastra och Ödeshög sammanlades 1969, varvid den förra landskommunen bidrog med vapen och den senare med namn. Därmed förde också Ödeshögs (vidgade) landskommun vapen, innan den enhetliga kommunbeteckningen infördes två år senare. Av landskommunernas vapen har två övertagits av dagens kommuner: Ydre och Ödeshög. Den återstående av länets nu tretton kommuner, Kinda, har ett för sig nykomponerat vapen, som utgör Kinda härads vapen briserat med en särskiljande bård. Innan Söderköpings nuvarande kommun bildades 1974 med Stegeborgs kommun som en av beståndsdelarna förde denna samma kommunvapen som den till territorium och namn identiska landskommunen. De första egentliga socken- eller församlingsvapnen i Östergötland tillkom i slutet av 1970-talet. 1979 antog Mjölby hembygdsförening för sin socken ett av Per Andersson komponerat vapen, vilket även Mjölby församling beslutade anlägga 1995. Kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde i Uppsala skapade heraldiska motiv för Östra Ryd och Västra Husby för att utgöra en del av utsmyckningen av vardera församlingens kyrkorum. Avbildningarna färdigställdes 1978 respektive 1979, och symbolerna har senare formellt antagits som vapen av respektive församling. Sedan 1993 har Per Andersson bedrivit ett ideellt arbete med att utarbeta vapen för alla övriga östgötska församlingar, i ordningen Mjölby kommun, därefter resterande sydvästra Östergötland och från 1995 återstoden av länet. Ett 70-tal församlingsvapen har hittills antagits av respektive församling eller hembygdsförening och 100-talet vapenkompositioner föreligger som förslag färdiga att antas. Länets enda pastorats- tillika samfällighetsvapen, Mjölby–Högby, är komponerat av Per Andersson och antaget 1982. De svenska stiftens vapen har sin upprinnelse i domkapitlens och biskoparnas bildsymboler, framför allt förekommande i sigill. Stiftsvapnen fixerades under 1960-talet, i ett fall redan tidigare, genom heraldisering av bildmotiven och utarbetande av blasoneringar, i vilket arbete Bengt Olof Kälde hade stor del. Antagande, fastställelse och registrering av vapen Vid tillkomst av heraldiskt fullbordade territoriella vapen har staten i allmänhet spelat en sanktionerande roll, fram till 1900-talets mitt undantagslöst och därefter i de allra flesta fall. Kungl Maj:t har sålunda fastställt alla vapen för landskap, län, härader och städer fram till 1973. Detsamma gäller merparten av övriga kommunala vapen, dvs för köpingar, municipalsamhällen, landskommuner och från 1971 kommuner. År 1973 utbyttes fastställelseförfarandet mot en alltjämt gällande möjlighet för främst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen i Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungörelse om registrering av kommunala vapen. Redan fastställda vapen registrerades under vissa förutsättningar automatiskt vid det nya systemets början. Vid registrering utfärdas ett registreringsbevis och publiceras en kungörelse i Registreringstidning för varumärken, del C. De kommunala enheternas rätt att själva anta ett heraldiskt vapen är ett uttryck för den kommunala självstyrelsen. Med undantag för de stadsvapen som tilldelats av konungen i samband med stadsprivilegier har beslut om antagande av svenska kommunala vapen så gott som alltid fattats av vederbörande fullmäktigeförsamling. Beslutet har regelmässigt föregåtts av ett beredningsarbete i någon form av kommunal kommitté och under medverkan av heraldisk sakkunskap; ibland har också kommuninvånarna fått tillfälle att komma med idéer i tävlingens form. I de flesta fall har Riksheraldikerämbetet eller dess efterföljare inom Riksarkivet företagit utredning, utfört vapenkompositionen och uppgjort avbildningar. Motsvarande funktion har i sextiotalet fall av svenska kommunala vapen i stället tillkommit Svenska kommunalheraldiska institutet, och ett mindre antal vapen har utarbetats av en enskild heraldiker eller annan person. Innan riksheraldikern, som ursprungligen hade att framför allt handlägga ärenden rörande adelsvapen, började utarbeta kommunala vapen, anlitades Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien vid tillskapande av stadsvapen. Initiativet till att anskaffa ett kommunalt vapen har kommit antingen från kommunen eller från den statliga heraldiska myndigheten; även Svenska kommunalheraldiska institutet har initierat några vapenärenden. Både när Riksheraldikerämbetet eller Riksarkivet och när privat sakkunskap anlitats har utarbetandet skett på kommunens bekostnad. Sedan kommunen vanligen uttryckt sina önskemål om vapnets innehåll och en utredning företagits, har fullmäktige ställts inför ett förslag till vapen, som sedan antagits eller återförvisats för omarbetning. Ofta har visat sig en motsättning mellan å ena sidan de heraldiska fackmännens ambitioner om enkelhet och tydlighet i vapenkompositionen och å den andra de lokala företrädarnas inte sällan mycket bestämda och samtidigt med heraldikens ideal svårförenliga uppfattning om hur vapnet skall se ut. För en mindre del av de kommunala vapnen har tillblivelseprocessen stannat vid fullmäktiges antagningsbeslut, varefter vapnet tagits i praktiskt bruk. Detta gäller framför allt vapen utarbetade av Svenska kommunalheraldiska institutet, som hävdade uppfattningen att ett vapen har ett tillräckligt skydd genom blott kommunens beslut. De flesta kommuner utnyttjade emellertid möjligheten att få Kungl Maj:ts fastställelse av vapnet. Ansökan därom ingavs till Riksheraldikerämbetet, från 1953 Riksarkivets heraldiska sektion, som i sin tur upphörde 1983 varvid dess uppgifter överfördes på en annan enhet inom Riksarkivet. Från 1953 granskades sedan varje vapen som skulle bli föremål för statlig sanktion av den detta år inrättade Statens heraldiska nämnd, som 1983 ersattes med en Riksarkivets heraldiska nämnd. Ett kommunalt vapen förlorar sin rättskraft när dess bärare upphör att existera som kommunal enhet och vapnet inte övertas av en efterföljande kommun. De upphörda kommunvapnen i Sverige kan därmed räknas i hundratal. Som nämnts har några av dessa återupplivats som kännetecken för kommundelsförvaltningar inom de nuvarande kommunerna. I anslutning till de kommuner som existerade före indelningsändringarna 1952 och alltså avsåg en sockens område finns ett alltjämt fungerande offentligrättsligt subjekt med samma territoriella omfattning, församlingen. Under förutsättning att ingen senare kommun tagit det i anspråk, kan ett sådant kommunalt vapen anläggas av den kyrkliga primärkommunen. Så har skett i några fall, exempelvis av Skänninge församling. För de 1952 tillkomna s k storkommunerna finns inte generellt några korresponderande kyrkliga subjekt, men i vissa fall kan det passa att ett pastorat, en kyrklig samfällighet eller ett kontrakt övertar ett bortlagt storkommunsvapen. I Östergötland har ett sådant, Vreta klosters, registrerats som varumärke för den hembygdsförening som har den upphörda storkommunen som verksamhetsområde. Socknen som den månghundraåriga lokala indelningsenheten – förekommande i de tre varianterna kyrkosocken (församling), jordebokssocken och borgerlig kommun (landskommun) – är ingalunda avskaffad och den är i hög grad levande i det lokala medvetandet som den givna ramen för hembygdskänslan. Därmed finns fortfarande möjlighet att anta nya socken- eller församlingsvapen. Offentligrättsligt beslutande organ för socknen är församlingens kyrkostämma, kyrkofullmäktige eller direktvalda kyrkoråd. Också de i allmänhet sockenvisa hembygdsföreningarna kan som vårdare av bygdens kulturarv anses vara kapabla att anta ett socken- eller församlingsvapen. Ett vapen antas, fastställs och registreras genom blasoneringen, till vilken fogas en avbildning som exempel på vapnets utseende, ofta med sköldemärket återgivet såväl på sköld som på flaggduk. Både vapen som fastställts eller registrerats och de som förs enbart på grund av ett antagningsbeslut kan registreras genom en privaträttslig publicering i Skandinavisk vapenrulla, som utges sedan 1963 av en stiftelse med detta namn. Vapenbildens symbolik Ett vapen är i sig en symbol för sin ägare. Under förutsättning att vapnet är unikt, är det förhållandet tillräckligt för att vapnet skall fylla sin funktion. Men därutöver brukar det finnas en vilja att ge vapenmärket ett rikhaltigt innehåll som på allehanda sätt symboliserar sin ägare. Ofta leder det till att vapnet överlastas, i strid med kravet på enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav på att ett vapen skall spegla sin ägare fullständigt. De äldsta – och kvalitativt bästa – vapnen var enkla indelningar av skölden i olika fält och rymde ingen särskild symbolik alls. Det avgörande var att de var sin bärares unika kännemärke. Självfallet är det ingen nackdel om en enkel komposition kan förenas med en allsidig representativitet i vapeninnehållet. Från en eller flera av följande källor brukar inspirationen till vapenkompositioner för kommunala och andra likartade territoriella enheter hämtas: 1. Sedan tidigare befintliga kännetecken i bild, t ex motiv i sigill. 2. Ortnamnet och dess etymologi, varvid den mest renodlade formen är de s k talande vapnen, som framställer namnet som en rebus. 3. Naturförhållanden, t ex geografisk belägenhet, topografi, växt- eller djurliv. 4. Förhållanden eller händelser i den lokala historien eller traditionen, t ex någon för orten karaktäristisk näringsgren, händelse, personlighet eller sedvänja. 5. Ortens nutida näringsliv. 6. Inslag från annat vapen, t ex ett härads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, släktvapen för personer med historisk anknytning till orten. 7. Nonfigurativt mönster i form av enbart geometrisk indelning av sköldytan – en häroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form. Kvalitetskrav på vapen Det heraldiska regelsystemet kan ses som en uppsättning kvalitetskrav, och de viktigaste momenten däri är följande: 1. Ett vapen skall vara unikt och ej identiskt eller förväxlingsbart med något annat redan existerande vapen. 2. Som tinkturer används endast metallerna guld/gult och silver/vitt samt färgerna blått, rött, svart och grönt. 3. Var och en av de sex tinkturerna har endast en nyans, den fullt mättade. 4. Vapnets sköldemärke bygger på kontrastverkan mellan ytor av omväxlande metall och färg. Linjer eller mycket smala figurer är inte förenliga med denna ytmässighet. 5. Färg får ej gränsa till annan färg och metall ej till metall. 6. Skölden bör indelas i så få fält och innehålla så få figurer som möjligt. 7. Minsta möjliga antal tinkturer bör förekomma, helst inte fler än tre. 8. Som bilder förekommer inte bokstäver, siffror och liknande tecken. 9. Sköldemärket är strikt tvådimensionellt. Därför undviks figurer vars utseende är beroende av perspektiv eller skuggningar och linjer inom fält av en och samma tinktur. 10. Ett vapen skall inte innehålla något från naturen eller mänsklig verksamhet hämtat bestämt föremål eller motiv, såsom en viss byggnad, ett visst fartyg, terrängavsnitt eller liknande. I stället väljer man en allmängiltig symbol för det man vill visa, t ex ett ankare, ett treberg. 11. I stället för ett komplicerat motiv – exempelvis en bil, en industribyggnad, en kanon eller en helgonbild – väljs ett till heraldiken bättre anpassat attribut av typen hjul, kuggkrans, kanonkula respektive yxa (för helgonet Sankt Olof). 12. Moderna och i övrigt starkt tidsbundna föremål undviks. Bilderna tänks ha kunnat existera oavsett tidpunkt och väljs med fördel bland tidlösa motiv som fanns redan under heraldikens levande period, dvs medeltiden. 13. Vapenfigurerna ges en enkel och tydlig utformning. Man utesluter detaljer och utför bilderna i en speciell heraldisk form, som präglas av en – ofta långt driven – stilisering avsedd att framhäva det karaktäristiska hos motivet. Detta medför att allmänna bilder som regel inte avbildas i sina naturliga proportioner. 14. Bilder återges strikt tvådimensionellt och perspektivlöst i silhuettform. 15. Sköldemärkets figurer görs så stora att de maximalt fyller ut fältet, utan att de för den skull kan uppfattas vara fästade vid sköldkanten. 16. Ett vapens beståndsdelar skall inbördes överensstämma i stil. 17. Ett vapen är i sin ursprungsform utfört i sina fastställda tinkturer men kan också återges i svart-vitt, varvid man antingen nöjer sig med en konturlinjeteckning eller låter de partier som bär en färg bli svarta medan metallfälten lämnas vita. 18. Eftersom vapnet är ett bildmässigt kännetecken, skall det inte förses med någon text. Vapenskölden kan dock användas tillsammans med namnet. Den klassiska formen är då en omskrift, utformad som i de medeltida sigillen. Texten börjar högst ovanför skölden och går cirkelrunt medurs och vänd så att den kan läsas inifrån sköldens plats. Detta är alltså bara ett av flera användningsområden för vapnet, och texten ingår inte i det heraldiska vapnet som sådant. Användningsområden för vapen Vapnet som ett för sin ägare unikt kännemärke kan användas i alla tänkbara sammanhang där ägaren skall symboliseras: sigill, stämplar, exlibris, brevpapper, trycksaker, annonser, medaljer, plaketter osv. Inte minst har vapnet sin givna funktion som kvadratisk flagga och fana. Det kan också uppträda på standar, skyltar, dekaler, rockslagsnålar, märken på kavajer och idrottsdräkter, vindflöjlar, antependier, mässhakar, porslin och som väggprydnad inomhus eller på husfasader. Många tekniker utöver de vanligaste står till buds för återgivning av vapnet, t ex gravering i metall och glas, glasmålning, brodering, vävning, intarsia, skulptur i sten och trä, relieftryck på papper och prägling i läder. Ett sentida användningsområde för heraldiken är bruket att vid kommun- och även sockengränserna sätta upp vägskyltar med vapen och namn. Östgötavapnens redovisning I Östgötsk vapenbok redovisas ca 240 territoriella vapen i text och bild, fördelade på följande grupper: regioner (landskap, län, stift och landskapsdelar), härader, kommuner, städer, köpingar, landskommuner, pastorat, församlingar samt förslag till vapen för församlingar. Inom varje grupp upptas vapnen i alfabetisk ordning efter vapenbärarens namn. Som ett särskilt vapen betraktas en viss vapenkomposition tillhörande en till namn, typ och territoriellt kärnområde oförändrad enhet. Om subjektet vidgats (sammanlagts med annan eller andra) eller minskats (delats) men behållit samma namn, status och vapen, uppkommer således ingen ny vapenenhet, vilket däremot är fallet vid exempelvis en köpings upphöjelse till stad eller en landskommuns övergång till kommun av den enhetliga typen, även om vapenkompositionen är oförändrad. En vapenenhet kan därmed representera fler än ett begreppsmässigt bestämt subjekt; alla sådana anges dock uttryckligen vid vederbörande vapen. Äldre och icke fastställda varianter av vapen (framför allt för regioner, härader och städer), merendels av bristfällig heraldisk kvalitet, upptas inte särskilt i vapenboken. Landskommunala symboler – bl a icke färgsatta bildmotiv i sigill – i bruk innan ett formenligt vapen antagits betraktas inte som heraldiska vapen. Om varje vapen redovisas uppgifter fördelade på följande variabler: • Rubrik med bärarens geografiska namn. • Beteckning som vapnet tilldelats i Svenskt heraldiskt vapenregister. Den utgörs av en inledande bokstav som anger vapengrupp, ett löpnummer inom gruppen om fem siffror samt, efter bindestreck, årtal med två siffror för vapnets införande i registret. Aktuella vapengrupper är: D (län), G (landskap), H (härader), I (svenska kyrkan och stiften), J (kontrakt, pastorat och församlingar), K (städer), L (köpingar), N (landskommuner) och O (kommuner av den enhetliga typ som infördes 1971). • Fullständig lydelse av ägarens namn och status samt bestämning av ägaruppgiften i form av angivande av en kommunal enhets existenstid inom parentes samt län, stift och i förekommande fall vilken kommun området ingår i. • Blasonering citerad enligt officiell lydelse vid antagande, fastställelse eller registrering, angiven med kursiv stil. I de fall där egentlig blasonering saknas, återges en rekonstruerad sådan inom hakparentes. • Tidsmässig inplacering av vapnet genom datum för fastställelse, registrering eller, om det ej är fastställt eller registrerat, för antagningsbeslut. För ej längre förda vapen anges datum då vapnet förlorade sin rättskraft, vilket i de flesta fall motsvarar en kommuns upphörande eller ombildning. • Enheter som tidigare eller senare fört samma vapen. • Förklaring till vapnets komposition genom uppgifter om vapenbildens ursprung, bakgrund och symbolik med avseende på förekomsten av bilder, deras sammansättning, placering, tinkturgivning osv. • Vapenkompositionens upphovsman, i de fall vapnet inte utarbetats av den statliga heraldiska myndigheten. En enskild idégivare som inte är upphovsman till den slutgiltiga kompositionen anges ej. Samtliga vapen som beskrivs och förklaras avbildas i samma ordningsföljd i en särskild avdelning. För att få en överblick av och hitta rätt i den komplexa och skiftande indelningen av Östergötlands län i olika typer av territoriella enheter finns dels en översikt av länets kommunala och kyrkliga enheter före 1952, härader, storkommuner 1952 och nuvarande kommuner samt hur de förhåller sig till varandra i tid och rum, dels en tablå över hur den borgerliga primärkommunala indelningen gestaltat sig och förändrats stegvis under tiden 1863–1998. I ett alfabetiskt register återfinns alla – ca 550 – geografiska enheter av de typer som berörs i boken, vapenförande såväl som övriga, de förra med sidhänvisning till vapenredogörelsen. Vidare innehåller boken ett vapenbildsregister, som under huvudrubrikerna häroldsbilder, skuror och allmänna bilder upptar innehållet i alla redovisade vapens sköldar. Avslutningsvis förtecknas ett urval av litteratur som berör den östgötska floran av heraldiska vapen. Östgötsk vapenbok : Territoriella heraldiska vapen i Östergötland för landskap, län, stift, landskapsdelar, härader, kommuner, städer, köpingar, landskommuner, pastorat och församlingar. Mjölby, 1998. 76 sid. ISBN 91-87784-09-2.	slekt.se/heraldik Start Heraldiska vapen och flaggor ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson