Östgötska och småländska släkter Per Anderssons kartläggning av sina 32 ansläkter
	Björnarydssläkten med släkten Råsberg Min farmor Ingeborg Råsberg (1901–1985) var född i Björnaryd i smålandssocknen Lommaryd av Västbo härad och Jönköpings län. Denna gård hade då varit i hennes släktingars ägo allt sedan 1600-talet. Då innehades Björnaryd av Jon Nilsson och Torkel Larsson. Den förres son Per Jonsson (f ca 1668, d 1733) gifte sig med den senares dotter Ingrid Torkelsdotter (f ca 1671, d 1751), och de blev anföräldrar till min farmors såväl far som mor. De efterkommande till Per och Ingrid – som Björnarydssläktens stamföräldrar – räknas i tiotusental, och år 1989 presenterades de dittills kartlagda släktmedlemmarna i boken Lommarydsättlingar. Den agnatiska släkten Råsberg har också sitt ursprung i Lommaryd. Där har släktmedlemmar verkat i åtminstone elva generationer, så långt tillbaka som källorna kan ge upplysning och alltjämt. Den äldste kände stamfadern, Per Haraldsson (d 1732), var liksom sin son Måns Persson (1713–1793) bonde i Västra Noby Sörby. Måns hade bland flera barn sonen Lars Månsson (1745–1816), gift 1789 med Sigrid Jansdotter (1765–1801). Han var sockenman i Lommaryd och bonde på gården Tubbarp. Stiftaren av den släkt med namnet Råsberg, som under åtminstone sina fyra första generationer kan karaktäriseras som en byggmästarsläkt i Norra Vedbo härad, var Lars Månssons ende son, handlanden, hemmansägaren och byggmästaren i Lommaryd Johannes Larsson Råsberg. Han föddes i Tubbarp den 29 maj 1793. Johannes växte upp på födelsegården och var bonde där en tid för att efter faderns död 1816 överflytta till Råsa norrgård i samma socken. Denna gård brukade han till 1829, då han för fyra år återvände till Tubbarp. Under sin tid i Råsa ägde och brukade han också jord i Tubbarp. Den 20 november 1812 hade han ingått äktenskap med Lovisa Davidsdotter från Tubbarp. Hon var tio år äldre än sin man och född i Lommaryd den 30 juli 1783. Hennes föräldrar var hemmansägaren i Tubbarp David Larsson (1749–1841) och dennes hustru Elisabeth Johansdotter (1748–1817). Lovisa stannade i föräldrahemmet till 17 års ålder, då hon började tjäna både inom och utom Lommaryds socken, alltid med goda vitsord. Det berättas att hon hade en tämligen god hälsa till nio dygn före sin död, då hon insjuknade av håll och styng, som sedan övergick i varjehanda andra plågor. Hon tillerkändes gott beröm för skötseln av sitt hushåll och hon visade hjälpsamhet och givmildhet mot de fattiga. Lovisa avled efter "en Christelig wandel, sörjd och saknad" söndagen den 26 juli 1829 klockan fyra på eftermiddagen av moderspassion och begravdes den 2 augusti. Lovisa Davidsdotters far var född i Lommaryd av fattiga föräldrar, men han ägde en stark kropp och ett omvittnat hårt och styvt sinnelag som ledde honom till ett värv som självägande bonde. Som en mera olycklig konsekvens av hans karaktär blev han för mord på en av sina drängar dömd till livstids fästningsarbete och sattes på Marstrands fästning. Han benådades emellertid efter att hustrun Elisabeth företagit två vandringar till fots den långa vägen till Stockholm med förböner och knäfall inför Kungl Majestät, som andra gången "Nådigt befallte Mannens lösgifning". Det skedde på hösten 1782 och kungen var Gustaf III. David Larsson kom därefter att verka på sin sedan 1803 ägandes gård i Tubbarp tills han av ålderdomsbräcklighet avled 91 år gammal. Johannes Råsberg gifte om sig den 8 juni 1832 med Anna Catharina (Anna Carin) Larsdotter Pihl, som född den 26 april 1811 var 18 år yngre än mannen. Hennes föräldrar var soldaten Lars Nilsson Pihl och Stina Jönsdotter. Makarna Råsberg vistades under något år 1833–1834 i Stockholm, där Anna Carin utbildades till barnmorska. Hemkommen därifrån uppförde Johannes på Tubbarps ägor det hus som med ett kortare avbrott skulle bli hans bostad under återstoden av hans liv. Fastigheten kallades Kyrkohagen eller Tubbarpshagen, och byggnaden står alltjämt med årtalet 1834 över dörren orörd men övergiven på sin ursprungliga plats vid vägen mellan Lommaryds kyrkby och Björnaryd. Kyrkohagen är så vitt känt det enda verket av Råsbergs byggmästargärning som lämnats till nutiden. 1837 fick Anna Carin en tjänst som barnmorska i ett distrikt i Östergötland på gränsen till Småland, omfattande socknarna Ekeby, Åsbo och Rinna, varvid Råsberg flyttade med henne till Ekeby. Där bosatte de sig 1838 i Öringe kvarngård. Vid den tiden ägde han inte längre någon gård, och han levde i Öringe till synes utan tjänst. Vistelsen där blev dock kort, ty Anna Carin avvek efter närmare sju års äktenskap från sin man den 27 april 1839 för att aldrig återvända. Hon flyttade till Öringe skattegård och han därefter också inom socknen till Bleckenstads frälsegårds ägor, där han på två olika ställen bodde kvar till 1841. En anledning till separationen må ha varit att Johannes "då och då vid rusigt tillstånd visat nog våldsamt lynne mot sin hustru". Äktenskapet bestod formellt till den 6 juni 1853, då det upplöstes genom utslag av domkapitlet i Linköpings stift. Annandag jul året därpå gifte sig Anna Carin på nytt, med sedermera fanjunkaren vid Ombergs kompani av Första livgrenadjärregementet Anders Wilhelm Möller från Skåne. Han var 15 år yngre än hon, en åldersskillnad på 33 år mellan hennes båda män och hela 43 år mellan Johannes första hustru och Anna Carins andra man. Möller hade deltagit som frivillig i danska armén, för vilket han utnämnts till Dannebrogsman och Svärdsman och dekorerats med danska Elefantmedaljen. Anna Carin avled i Ekeby 1882, och 1894 flyttade Anders Wilhelm Möller till Öjebro, norr om Mjölby, där han blev stampverks-, spinneri-, färgeri- och hemmansägare och även nämndeman. Johannes Råsberg ingick i en familjekrets av självägande Lommarydsbönder, vilken i ekonomiskt hänseende föreföll ha höjt sig något över genomsnittet. Med de vidare ekonomiska ramarna synes ha följt en större rörlighet, både geografiskt, vad gäller yrkesverksamheten och i förhållande till den stränga moralens råmärken. Den för mord dömde men senare benådade förste svärfadern David Larsson hade efter sin hustrus död 1817 ett förhållande med Stina Jönsdotter, mor till Johannes Råsbergs sedermera andra hustru, som var oäkta född men senare legitimerad genom Stinas gifte med Lars Pihl. Stina och David fick tillsammans ett barn 1819, vilket gav anledning till skilsmässa mellan Pihl och hans hustru. Soldaten Pihl å sin sida hade "förslösat sin icke obetydliga förmögenhet". Betecknande för Råsbergs karaktär var hans våldsamma uppträdande vid berusning, som sannolikt låg bakom hans egen skilsmässa. Men det fanns också bättre sidor hos släkten Råsbergs stamfader. Han ägde en, enligt den tidens och landsbygdens mått, viss bildning, och den togs bland annat i anspråk av kyrkoherden i Lommaryd, som lät Johannes Råsberg föra kyrkböckerna under husförhören. Framför allt efter separationen från Anna Carin ägnade sig Johannes åt affärsverksamhet, som bland annat innefattade handel med kreatur så långt som till Stockholm och utlåningsrörelse. Från 1841 och under sina återstående livsdagar stannade han i Kyrkohagen och verkade som handlande och även snickare. Hos honom bodde från 1863 som fosterdotter hans dotterdotter Lovisa Adolfsdotter, som var född 1853. Johannes avled den 29 mars 1872 av slag och begravdes i Lommaryd den 7 april. Johannes Råsberg var den förste i släkten som författade och gav ut en tryckt skrift, ett skillingtryck om sju sidor år 1840, året efter att den andra hustrun övergivit honom. Skriften innehåller två texter, dels "En mycket nyttig och behaglig Wisa, för alla gifta Fruntimmer", dels "en övermåttan nöjsam Historia, om en besynnerlig händelse emellan en piga och en dräng, som hade stark älskog till hwarandra". Skillingtrycket i sin helhet återges här längst ned. Genom bouppteckningen efter Johannes Råsberg av den 8 april 1872 får vi en detaljerad bild av Kyrkohagen och den verksamhet han bedrev därifrån. Huset i två våningar var möblerat med två chiffonjéer, varav en med väggur, två dragsängar, två slagbord, två matbord, en soffa, fem par stolar och tre skåp. Till Kyrkohagen hörde också en bod och en ladugård. Bland diverse husgeråd av koppar, tenn och järn, glas och porslin, sängkläder och gångkläder märks till exempel rikligt med verktyg av olika slag, åtta rockar, en pistol, en fiol, en bibel, två postillor och en mängd ströskrifter. Det enda av Johannes Råsbergs lösöre som veterligen är bevarat är hans bibel och hans pistol, som nu innehas av Bertil Råsberg i Lommaryd respektive Gun Uhrbom f Råsberg i Nässjö. Av Johannes utlåningsverksamhet finner man spår i det att han vid sin död hade fordringar på en rad personer i trakten, däribland också barn, barnbarn och andra släktingar. Johannes Larsson Råsbergs sista äktenskap var barnlöst, men i giftet med Lovisa Davidsdotter föddes två söner och en dotter, av vilka endast det yngsta barnet, sonen Carl Johannesson Råsberg (1817–1898) synes ha överlevt fadern. Carl blev byggmästare och hemmansägare i Lommaryds och Bälaryds socknar. Han var sedan 1838 gift med hemmansägardottern Eva Israelsdotter (1815–1897) från gården Björnaryd, som gränsar till Tubbarp och som tillhört hennes släkt, Björnarydssläkten, åtminstone sedan 1600-talets början. Carl och Eva Råsberg hade sju barn: Christina, gift Lindström, Sven Johan, lantbrukare och byggnadssnickare, Johannes d y, byggmästare, Gustaf, handlande, August, byggmästare, Claes, lantbrukare och byggmästare, samt Lovisa d y, gift Bornholth. Av dessa överflyttade Christina, Gustaf och Lovisa till USA, och deras efterkommande är ofullständigt kartlagda. De i Sverige verksamma barnen levde alla in på 1900-talet. Också tre av den äldste sonen Sven Johans barn bosatte sig i Amerika: Carl d y, Frans – som gifte sig med en dotter till sin faster Christina – och Oscar samt därtill dottersonen Olle Råsberg. Totalt omfattar släkten uppemot 1 200 belagda personer, varav närmare 800 ättlingar och 400 ingifta eller motsvarande. Av alla dessa är omkring 900 alltjämt i livet. Den förste medlemmen av släktens senaste generation – den tolfte kända – föddes 1997. Eva Israelsdotter, alla Råsbergsättlingars närmaste gemensamma anmoder, tillhörde en besutten Lommarydssläkt. Fadern Israel Svensson hade ärvt släktgården Björnaryd och genom hans hustru, Evas mor, Catharina Persdotter Hult tillfördes släkten gårdarna Önnestorp, Kliaryd och Borgafall, alla i Lommaryd. Carl och Eva träffades när Carl tjänade som dräng i Björnaryd under fyra års tid. Som nygifta brukade de från Evas fars död 1839 till 1845 Kliaryd, som ägdes av hennes mor. Därefter var de bosatta i Carlstorp på denna gård. Därifrån bedrev dess namngivare Carl Råsberg sin byggnadsverksamhet till 1867, då han inköpte och bosatte sig på Knohults norrgård i Bälaryd. 1884 sålde han den gården och återvände till födelsesocknen Lommaryd, där makarna återstoden av livet bodde i Hullaryd. Eva blev med åren svårt åderförkalkad och även Carl blev klen och sjuklig. Under sina sista levnadsår vistades Carl och Eva tidvis hos de söner som stannat kvar i hemlandet. Om Carl Råsberg berättas att han liksom sin far handlade med kreatur och ibland företog oxdrifter till Stockholm. Då drevs djuren lösa hela vägen till huvudstaden, vilket tog 9–10 dagar. Det säger sig självt att de kläder man bär under en sådan färd inte håller sig i bästa skick. Då Råsberg vid ett tillfälle efter framkomsten till Stockholm besökte en krog för att äta, var där ett par män som gjorde narr av honom för hans simpla klädsels skull. Carl var känd på stället och lät sig maten väl smaka. Han var stadd vid god kassa och då han ätit färdigt gick han fram till männen ifråga och undrade om de kunde växla en tusenkronorssedel. Något snopna tillstod de att de tyvärr inte kunde det. Carl frågade då hur det kändes att spela herrar och inga pengar ha. En annan gång hade Carl Råsberg gjort kreatursaffärer med några tattare i hemtrakten. Dessa ansåg senare att de blivit lurade av Råsberg och lade sig därför i bakhåll vid en grind som de visste att han skulle passera. När denne senare kom ridande på märren Skatan – som var svart och vit och därav fått sitt namn – rusade de fram i akt och mening att ge honom en minnesbeta. Till saken hör att Skatan var mycket kittlig. Carl kittlade henne med piskan, Skatan sparkade och skrek, tattarna retirerade och Carl konstaterade glatt: "Lilla Skatan nätt och grann hjälper lille Calle fram". Carl var ingalunda nykterist och vid ett marknadsbesök blev han litet överförfriskad. Marknadsvakterna tog hand om honom, varvid han försökte tala om för dem att han var byggmästaren Carl Råsberg, men de trodde honom inte. De fann för gott att avlägsna honom från marknaden. Då de frågade vart de skulle skjutsa honom, bad Carl dem att köra i riktning mot prästgården. När de var framkomna dit kom prästen ut och hälsade välkommen med orden: "O, är det byggmästare Råsberg som kommer!", och så hade han klarat sig ur även den knipan. Carl Råsbergs son Johannes var första gången gift med Mathilda Charlotta Sandberg, och hon dog i barnsäng endast 20 år gammal när parets enda barn, en dotter, föddes. Denna, som fick överta sin mors förnamn, hämtades efter den tragiska händelsen av farföräldrarna och kom att bo under hela sin uppväxttid hos dem. Hedvig Råsberg (1884–1983), som var yngsta barn till Johannes d y brukade med värme tala om de gamla farföräldrarna. Hon beskrev Carl som litet "katig" men snäll och rejäl. Eva hade ett mildare sätt; hon var god och givmild mot alla. Mathilda kom att betyda särskilt mycket för farmor Eva sedan de egna döttrarna till hennes stora sorg och saknad utvandrat. Av Johannes Råsberg d ä:s båda äldre barn flyttade sonen Lars Johan (1813–1851) 1839 till Stockholm, där han var verksam som arbetskarl och avled ogift. Dottern Anna Lovisa (1815–1857) blev gift med Adolf Larsson (1812– 1871) i Stora Åby i Östergötland och avled där. Hon var mor till fem barn. Mannen och barnen utom dottern Lovisa flyttade 1863 till Stockholm, där han arbetade som timmerman fram till sin död. Familjen bodde på Östra kvarngränd 16 på Södermalm. I Stockholm var barnen bosatta också vid tiden för Johannes Råsbergs bouppteckning 1872, och vid denna bevakades deras rätt av Eva Israelsdotters kusinbarn hemmansägaren och kyrkvärden Johannes Mathiasson i Björnaryd. Dotterdottern Lovisa Adolfsdotter, som hade skött hushållet åt Johannes, flyttade efter hans död också till Stockholm. Där blev hon hushållerska i det då nyuppförda, palatsliknande huset med adress Strandvägen 1, hos den framgångsrika affärskvinnan Sofia Gumælius (1840–1915), känd för sitt engagemang i demokrati- och tryckfrihetsfrågor. Släktnamnet Råsberg antogs på 1830-talet av Johannes Larsson, som han dittills enligt tidens namnsed skrivit sig, efter den gård – Råsa – som han och hans första hustru drivit. Men Johannes Råsberg föddes, dog och bodde större delen av sitt liv i Tubbarp, där både hans far och svärfar hade gård. Det ortnamn som släktnamnet bildats av innehåller det dialektala ordet "rås" med betydelsen "vattenstrimma i för övrigt fast och torr mark". Släktnamnet har nu burits i åtta generationer. Det har även upptagits av barn till kvinnliga släktmedlemmar. En manlig agnat har antagit namnformen Råsberger. Inom kretsen av släktnamnets bärare liksom i någon mån även bland övriga ättlingar märks några karaktäristiska drag i förnamnsskicket. Den närmaste gemensamme stamfaderns förnamn Carl är det mest frekventa och har burits av sammantaget 13 agnater. Släktens stiftare har dock givit sitt namn Johannes endast till en sonson och en sonsons sonsons sonsons son. Nästan lika vanligt som Carl är förnamnet Gustaf, som först bars av Carl Råsbergs näst äldste son. Av de tolv ättlingarna på manssidan som har Gustaf bland sina förnamn är det dock endast den här nämnde som har det som tilltalsnamn. Namnen Sven och Johan, som härrör från stamfadern för den äldsta av släktens huvudgrenar, har burits av nio respektive tolv personer. Bland arvförnamn som används som tilltalsnamn är Oscar det vanligaste. Släkten rymmer sex medlemmar som skrivit sig Oscar Råsberg och ytterligare fyra namnbärare med annat tilltalsnamn. Fem–sju Råsbergare är bärare av vartdera förnamnet David, Bengt, Olof och Fredrik. Härefter följer Bertil och Frans, varav det finns fyra respektive tre bland släktnamnet Råsbergs bärare. Några motsvarande signifikanta frekvenser som antyder arv av förnamn bland de kvinnliga släktmedlemmarna kan inte spåras. Släkten Råsbergs heraldiska vapen är komponerat 1981 av Per Andersson och antaget den 22 augusti 1982 av Släktföreningen Råsberg med följande beskrivning: Sköld: i guld en medelst inböjda skuror bildad blå stolpe Hjälm: sluten, med hjälmtäcke invändigt av guld och utvändigt blått, hjälmbindel av guld och blått samt som hjälmprydnad en medelst inböjda skuror bildad blå stolpe Sköldemärket anspelar på släktnamnet och visar en rås i blå färg. De gyllene fälten symboliserar den äldsta av de två huvudnäringarna bland släktens medlemmar, jordbruk, medan sköldens mittfält också ses som en pelare och en symbol för den andra huvudnäringen, byggnadsverksamhet. Vapnet bär de svenska tinkturerna. Metallen anknyter även till Smålands landskapsvapen, och blått härrör från vapnet för Aneby kommun, inom vars område släkten har sitt ursprung och verkat i åtminstone elva generationer. Släktföreningen Råsberg bildades vid släktmöte med drygt 200 personer i Lommaryds kyrka den 22 augusti 1982 på initiativ av Per Andersson, som valdes till ordförande. Sammantaget har föreningen haft omkring 450 betalande medlemmar. Föreningen har sedan 1983 utgivit Meddelanden från Släktföreningen Råsberg. Släktmöte har hållits vid nio tillfällen: 1982 i Lommaryd och Aneby (ordinarie), 1983 i Lommaryd (extra), 1987 i Vireda och Gransnäs (ordinarie), 1989 i Nyttorp (extra), 1992 i Säby (ordinarie), 1993 i Lommaryd (extra, på 200-årsdagen av stamfaderns födelse 29 maj 1793), 1997 i Barkeryd, Järsnäs och Aneby (ordinarie), 2002 i Lommaryd och Haurida (ordinarie) och 2007 i Norra Sandsjö och Bodafors (ordinarie). Råsbergska släktfonden stiftades 1985 med medel, som insamlats för bevarande av Johannes Råsberg d ä:s Kyrkohagen, som grund. Fondens tillgångar kan tas i anspråk för större och fristående ändamål – men inte för löpande utgifter – i enlighet med släktföreningens syften till släktens och föreningsmedlemmarnas gagn. Släktföreningens styrelse är tillika styrelse för släktfonden. Skillingtryck av Johannes Råsberg, utgivet 1840: En mycket nyttig och behaglig Wisa, för alla gifta Fruntimmer. Författad af J Råsberg i Öringe, Ekeby Socken. –––––––– (Sjunges under egen behaglig melodi.) –––––––– Samt en öfwermåttan nöjsam Historia, om en besynnerlig händelse emellan en piga och en dräng, som hade stark älskog till hwarandra. –––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– Linköping, 1840. J A. Petré & Sons Officin. Till hustrurs wälfärd jag nu här ämnar rimma, Så wäl till dem som borta är, så dem som äro hemma. Så tager eder alla män med er till råd, Det lättar ert beswär och hugnar eder båd. 2. Och när I edra män i sorg och ängslan se, I dem då muntren upp och djuflig tröst dem ge. När hufwudet är brytt bör hon det understödja Och hwad som mannen bryr Bör hustrun undanrödja. 3. Om du will blifwa wis af mig en gåta lär, Hwad som är alldra wärst, dock alldralättast är; Hwad är wäl mera lätt än intet öppna mun, Hwad är wäl mera swårt än stoppa denna brunn. 4. I hafwen dock en dygd af mig Er till att lära, Som är att Edra män af hjertat hafwa lära, Med hjelp och trogna råd, dem wäl tillhanda gå, Och ej sin kärlek blott i famntag låta rå. 5. För den skuld warnar jag hwar en som hustru heter Att hon sn äkta man med spottskhet ej förtreter, Och fast hon ägde mer af rikedom än han Så anse skall hon dock som hufwudet sin man. 6. Ty säkert utaf allt hwad man i werden lider Är ingen ting så grymt och så i hjertat swider, Som när man lida måst utaf sin bäste wän Hos den man säkrast wäntat finna tröst igen. 7. Det är ett bittert we och oförliklig smärta, Det bränner blodet bort och stinger uti hjertat. Man kan för annat ondt af wänner Plåster få, Men allt för sorgligt är när man får klaga så. 8. Min wän med hwilken jag i kärlek sammanbodde, Den jag min wälfärd och mig sjelfwer anförtrodde, Som åt utaf mitt bröd, den är mig nu emot, Förföljer, spottar mig och trampar med sin fot. 9. Jag lider tåligt då min fiend mig förföljer Och för min owäns trug jag mig ur wägen döljer, Men du min kära hälft med dig jag lefwde såt; Wi ha till Herrans hus, ju följts förtroligt åt. 10. Ho will wäl undra på, att in i äkta lusta En kall och osund luft kan understrundom pusta; Men solen måste ej få mäta af sin dag Förr än förlikning sluts med ömma famnetag. 11. Det finnes fel hos män som de just ej rå för, En sjukdom hwarmed man wäl ömkan hafwa bör, Men låt den sjukdom ha sin gång bäst som han will; Ty är det alldra bäst att endast tiga still. 12. Twärtom är det en hustrus swåra lyte, Att wilja winna på sin man i ordalyte Och allahanda fel hon mannen förebrår, Ja, sitt hela lefnads lopp han alltid höra får. 13. När ändtligt hennes ord det sista månde blifwa, Så framt förmodas skall en ände blir på kifwa, Tro fritt om hon sig då i dygdens spegel ser, Att ingen wacker bit på henne finnes med. 14. I qwinnor som af onda mödrar äro burne, De sig med gudlöshet och odygd sammanswurne Af hwilken I allt ondt exempel kunnat få; Förwarer er att icke brå dem på. 15. Hur skulle icke de som hafwa skäl och sinne Så till att frälsa från förädarns onda kynne, för hwilkas lusta de en rysning kunde få, När wid förnuftets ljus de gifwa att derpå. 16. Dock qwinnor åt sig sjelf har stiftat så'na lagar Att de må göra fritt ehwad de hälst behagar, Och hafwa så twärtom den gamla lag förbytt Att herrawäldet är från dem till mannen flytt. 17. När hop med flata män de sig ett maktspråk kan förwärfwa Så sker dermed att de godt äktenskap förderfwa, Ty enighetens band will sällan hålla fast När hustrun för sin man will hålla husbondskast. 18. Med lydnad kunna ju de wrånga männer winnas För lydnad skola de ock eftergifne finnas Så hustrur skolen I ej nyttja kjortelmakt Men undergifwenhed, som jag Er redan sagt. 19. Kort sagt, skall hustrun namn af mannens ära bära Så måste hon sin man förnuftigt weta ära Ty eljest kläck-ker hon det snöda namnet fram Att hon ehuru skön är mannens blygd och skam. 20. Ack låter högmod ej o Systrar hos Er gästa Som söker gerna rum hos qwinnor hälst de bästa, Men framför eget fall går högmod alltid först Hwarefter kommer gråt som lemnar ingen tröst. 21. När edra fromma män med orden söka twätta Ert sinnes dårskap af, så låter eder rätta Med aktning hören I härpå med tålamod Ock tiden wisa skall att läran warit god. 22. Men tacka will jag dig du fromma kyska qwinna Till hwilkens wärde ej de skönsta perlor hinna, På dig sig fullt och fast din Man förlita kan Du glädje finna skall med trogen kärlig man. 23. När mannen reser bort hon wäl om huset hägnar, Men då hon kommer hem hon glädtigt honom fägnar Och hennes hälsning är: wälkommen hjertans män Gud ware lof jag dig med helsan feck igen. 24. O hwilken tröst dock är att stadd i mindre lycka, När sjuklighet och brist och ålderdomen trycka Att ha en trogen wän fom är ens andra hälft Hwars hjerta ömmar mer för mig än för sig sjelf. 25. O hwilken hägnad är också i glädjens stund När glädjen ej får rum på ensamt hjertas grund Ja att en maka ha i hwilkens hjerta man Sin fägnads öfwerflöd förtroligt nuta kan. 26. För allting akta Er för win och starka dycker Det smakar ljufweligt, men helsan undertrycker. Farwäl, nu slutar jag, tag mot de råd jag gifwer Lef noga efter dem, då godt allting wist blifwer. –––––––– En besynnerlig händelse om en piga och en dräng, som hade stark älskog till hwarandra. En piga och en dräng hade länge tjent tillsammans och under den tiden råkat med hwarandra uti stor förtrolighet och bekantskap, hwilket omsider geck så långt, att de beslöto taga hwarandra till ägta. För att så mycket bättre afgöra sina giftermåls-punkter, utsattes logen till mötes-plats, hwarefter afhandling om flere till ämnet nödiga stycken skulle ske. En gammal gubbe, som något sent om aftonen kommit till gården och derföre ej insluppit, hade också derstädes dem owetandes, tagit sitt nattherberge, och på det han desto tryggare måtte hwila, hade han krupit uppå rändet öfwer log-golfwet. Efter aftal inställde sig drängen och pigan, hwilka ej länge dröjde, innan de begynte om sitt giftas att snacka; bland annat frågade drängen huru länge han skulle wänta, innan han finge åtnjuta någon frukt af hennes kärlek, och om icke nu wore ett önskligt tillfälle dertill; ack nej, svarade pigan, wi hafwa wäl något annat att först afgöra; om jag besinnar mig rätt, fortfor hon, så tror jag ej att wår goda öfwerenskommelse kan winna sin fullbordan; jag är fattig, du är fattig och ingenting hafwa wi någondera, hwad will det då bli of oss: jo idel barn och fattigdom, och hwad will du wäl, min bästa wän, då försörga hustru och barn med? Ack mitt gryn inföll drängen, har du inget annat sörja för, så är wår sak lätt afgjord; wet att wi hafwa en öfwer oss som hjelpa kan. Hwem som det göra will, ropade gubben, som låg uppå rändet, med hög röst, men jag gör det aldrig. Af detta tal blefwo drängen och pigan så förskräckte att de utsprungo straxt derifrån, och drängen beslöt att aldrig mer tänka på giftas, hwarigenom detta parets starka kärlek feck ett hastigt slut. Alla i föreningen är släkt! Tranås-Posten, årg 65, nr 161, 1982-08-23. Sid 7. Släkten Råsberg. Mjölby, 1982. 28 sid. Släktföreningen Råsberg. Sveriges släktforskarförbund: Släkthistoriskt forum årg 1 nr 4 1982. Sid 18. Anor i Norra Vedbo [nr 40, farmors anor]. Sveriges släktforskarförbund: Svenska antavlor, vol 1, nr 7, 1983. Sid 233–237. Släktföreningen Råsberg. Genealogiska föreningen: Släkt och hävd, årg 34, nr 1, 1983. Sid 332–333. Släkten Gustafson-Hagström. Mjölby, 1983. 4 sid. Palmättlingar. Mjölby, 1983. 4 sid. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1983. Mjölby, 1983. 16 sid. Redaktör. Johannes Lson Råsberg (1793–1872). Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1983. Mjölby, 1983. Sid 1–2. Oscar E Rosberg (1874–1918). Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1983. Mjölby, 1983. Sid 6. Släktföreningen Råsberg samlad i Lommaryd. Sveriges släktforskarförbund: Släkthistoriskt forum, årg 3, nr 2, 1984. Sid 15. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1984. Mjölby, 1984. 20 sid. Redaktör. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1985/86. Mjölby, 1986. 20 sid. Redaktör. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1987. Mjölby, 1987. 16 sid. Redaktör. Släktmatrikel 1988 : Per Anderssons tvåtusen närmaste anförvanter. Mjölby, 1987. 68 sid. ISBN 91-86128-10-8. Östgötsk och småländsk släktkalender 1988. Mjölby, 1988. 20 sid. ISBN 91-86128-17-5. Lommarydsättlingar : Per Jonssons i Björnaryd descendenter under tre århundraden. Mjölby, 1989. 60 sid. ISBN 91-86128-19-1. Råsberg. Svenska släktkalendern 1989. Stockholm, 1989. Sid 307–317. Smålandssläkten Råsberg från Lommaryd. 2 utg. Mjölby, 1992. 60 sid. ISBN 91-971960-0-2. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1993. Mjölby, 1993. 2 sid. Redaktör. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1994. Mjölby, 1994. 12 sid. Släktföreningen Råsberg: Meddelanden från Släktföreningen Råsberg 1995–97. Mjölby, 1997. 8 sid. Smålandssläkten Råsberg från Lommaryds socken i Norra Vedbo härad av Jönköpings län : Släktmatrikel. 3 utg. Stockholm, 2002. 24 sid. ISBN 91-971960-1-0. Östgötsk och småländsk släktbok. Stockholm, 2008. 640 sid, inb. ISBN 978-91-87784-18-7.	slekt.se/anor Start Östgötska och småländska släkter ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson