Östgötska och småländska släkter Per Anderssons kartläggning av sina 32 ansläkter
	Svenskt personnamnsskick – ett oskick av namn utan mening Personnamnet är etiketten på varje människas existens. Vad hon heter har av hävd varit format som ett arv från släktingarna närmast före. Men i vår tid har den politiska ingenjörskonsten lyckats röra till det ordentligt inom namnskicket, som är centralt för både vår identitet och vårt kulturarv. Namnlagen, som trädde i kraft på nyåret 1983, har nu tillämpats så länge att befolkningen hunnit förflytta sig en generation. Man kan se att många farhågor från när lagen infördes har besannats. Den kritiserades för att vara en skrivbordsprodukt utan respekt för månghundraåriga traditioner, förvandla namnet till en räcka substanslösa ord, göra släkten rättslös och understödja manipulation med folks släkttillhörighet genom sina långtgående möjligheter till namnbyten. Man talade om kulturmord och lagteknisk röra. Det visar sig också att kvinnor missgynnas av lagens tillämpning och att namnmyndigheterna utvecklat olika praxis så att namnansökningar går igenom på vissa orter men inte på andra. Personnamnet är identitet och tradition, släktarv och kulturarv. Men det har också en praktiskt klassificerande uppgift, att berätta vilken släkt vi tillhör och i gynnsamma fall även vår plats inom den. I skarp kontrast till detta står personnumrets själlösa sifferkombination. I tidens anda har namnlagen försetts med skydd för allehanda minoriteter. Utomnordiska invandrare har givits särskild rätt att genusanpassa sina efternamn och för dem som har rötter i Dalarna har det skapats en egen namnenhet, gårdsnamn, före förnamnet. Däremot motverkar lagen att majoriteten av svenskarna fortsätter sina förfäders urgamla namntraditioner, till exempel genom efternamn bildade av faderns – eller moderns – förnamn. Maria Bengtsdotters son blir automatiskt enligt lagen Nils Bengtsdotter! Det konstgjorda mellannamnet, som infördes 1983, är det tydligaste exemplet på att namnreglerna saknar förankring i folkmedvetandet och är så tillkrånglade att namnbärarna ofta missuppfattar vad det är för slags namn de förvärvar. Till och med myndigheter visar sig hantera mellannamnet alldeles fel. Denna namnenhet har den svagaste ställningen av alla, och ett sådant namn kan läggas till, tas bort eller bytas ut hur ofta som helst. Till sitt yttre är det ett efternamn och placeras före detta, men det är det sista namnet som är det huvudsakliga. Många barn som fötts sedan 1983 har fått både sin mammas och pappas efternamn, det ena som sitt eget efternamn och det andra som mellannamn. Det är inte ovanligt att otympligheten i denna dubblering leder till att ett av namnen faller bort och då ofta det sista men alltså viktigaste. Det föresvävade inte namnlagsfäderna att det andra namnet naturligt skulle uppfattas som det sekundära. När 1980-talets barn nu börjat gifta sig och få egna barn visar sig nästa konsekvens av den ogenomtänkta lagstiftningen: vilket av sina båda tillnamn skall vardera kontrahenten släppa? Namnen går ju inte att ackumulera, så att make och barn får fyra, nästa generation åtta, därefter sexton och så vidare. När man väl utsatt familjefriden för prövning och kommit fram till vilket namn som skall leva vidare, möter nästa hinder: det är bara efternamn, inte mellannamn, som kan föras vidare till make och barn. Det hade alltså behövts ett taktiskt moment dessförinnan, så att rätt namn blivit mellan- respektive efternamn. Hur lagstiftaren snärjt sig i sin egen tankeoreda visar också förbudet för man och hustru att bära både sitt eget och den andres namn. Om man nu eftersträvar namngemenskap i familjen synes detta vara utmärkt från jämställdhetssynpunkt, men namnlagen kräver att en av makarna underordnar sig den andra – och i praktiken blir det oftast kvinnan som får ge vika. De lagtekniska bristerna har dock gjort det möjligt att kringgå förbudet: När makarna fortfarande har sina ursprungliga efternamn, lägger en av dem till den andras efternamn som mellannamn. Därefter antar den andra sin makes efternamn som sitt och lägger till det tidigare efternamnet som mellannamn. Därmed har makarna identiska mellan- och efternamn. Skulle man vilja bära namnen korsvis så finns också här kryphål i lagen för den avancerade namnbytaren. Namnlagens uppsättning av namnenheter kan innebära till synes meningslösa haranger av ord. Det är fullt möjligt att heta Svens Sven Svensson Svensson Svensson (gårdsnamn, förnamn, fadersnamn som sista förnamn, mellannamn, efternamn). Den komplexitet som lagstiftaren givit namnrätten gör det också svårt att veta vad som är vad i ett namn. Genom att enbart betrakta namnet Rune Bernadotte Jönsson är det omöjligt att avgöra om Rune heter Bernadotte i mellannamn och då förvärvat det på grund av släkt- eller äktenskap eller om han bara fått eller tagit det som förnamn. Det senare är fritt fram för vem som helst eftersom namnet etablerades som förnamn i Sverige redan på Karl XIV Johans tid och än i dag bärs av flera svenskar, utan någon kunglig börd. Den viktigaste beståndsdelen i ett personnamn vid sidan av förnamnet är släktnamnet. Det har en klassificerande funktion, att utmärka till vilken släkt bäraren hör. Idealet är att varje släkt har ett unikt namn. Men den som har antagit ett sådant namn i akt och mening att skaffa sin efterkommande släkt ett namn med ensamrätt har anledning till dubier. Namnlagen ger inte något sådant skydd, och lagstiftaren har i konsekvensens namn ersatt termen släktnamn med efternamn. Den vertikala härstamningssläktens rättslöshet är namnlagens pris för ett slags horisontell namngemenskap, som numera enkelt kan utsträckas också till obesläktade personer. Att Jenny Silfverstolpe förvärvat sitt efternamn genom gifte hindrar inte att hennes barn i ett nytt förhållande också kan få namnet – och på motsvarande sätt exportera det vidare. I regeringsformen stadgas att det skall finnas lag om släktnamn, med det gör det alltså inte längre till vare sig term eller innehåll. Det kan därmed ifrågasättas om inte namnlagen till och med är grundlagsstridig. Genom de närmast ohämmade möjligheterna till namnbyten som namnlagen öppnat har riksdag och regering banat väg för en utbredd social manipulation. I fåfäng jakt på välklingande namn överger svenskarna sina gamla fäderneärvda etiketter och klär sig i lånta fjädrar. Det var framför allt jämställdhet mellan könen som anfördes för den nya namnlagen, men när herr Leijonhufvud gifter sig med fröken Karlsson är det knappast hennes namn de tar som sitt gemensamma. Om ingen av makarna har ett tillräckligt statustyngt namn söker de sig till ett sådant bland mer eller mindre okända släktingar som kan skänka glans utan krav på substans. Inom konsumenträtten skulle det aldrig tillåtas att Janssons frestelse salufördes som Gyllenhammars havregryn. Man frågar sig till vilken nytta medlemmar av släkten Gren nu kallar sig Kvist och vice versa – och varför staten skall befrämja detta. Ännu finns dock en och annan som hellre står upp som en äkta Svensson än en falsk Gyllenstierna. Stor frihet och stort ansvar har namnlagen lagt på den enskilde, som långt ifrån alltid är rustad att överblicka konsekvenserna av sina namnbeslut. Alla inser nog inte vilken tydlig social markör som ryms i exempelvis ett namnbyte. Benny von Hissen född Bengtsson anade måhända inte att han skulle få sitt garnityr genomskådat. Samtidigt skulle det knappast föresväva en Wachtmeister eller Wallenberg att byta till sin mors, mormors eller hustrus efternamn, om än hon vore en Douglas eller d’Otrante. Då var det medeltida namnskicket befriande klasslöst: av Nils Jönssons namn framgick inte om han tillhörde riksrådens eller fattighjonens krets. Identifikation, klassifikation och tradition är tre av det hävdvunna namnskickets grundpelare som fått sig en ordentlig törn av namnlagen. Att helt restaurera den gamla konstruktionen är säkert inte möjligt; det skulle innebära att hundratusentals svenskar fick lämna tillbaka namn de lagt sig till med. Men det vore rimligt att staga upp namnlagstiftningen så att de som vill odla vidare det svenska folkflertalets gamla namntraditioner också får rättsligt stöd för att göra det, i stället för att som nu motarbetas av namnlagen. Personnamnets substans skulle kunna återupprättas, så att det inte endast består av en uppsättning godtyckligt valda ord. Släktens rätt till sitt namn kan stärkas och manipulation med släkttillhörigheten genom släktnamnsförvärv bland obesläktade förhindras. Sedan namnlagens jämställdhetsambitioner kommit på skam borde en ny lagstiftning utformas så att den också till sina effekter blir könsneutral. Det namnskick som präglat de allra flesta förfäder vi kan ha kännedom om inom Sverige är enkelt. Ett enda förnamn var tillräckligt och det ärvdes enligt hävdvunna principer: äldste sonen fick sin farfars namn, den näst äldste sin morfars osv. Därtill kom en bestämning bildad av faderns förnamn med tillägg av son eller dotter. Under vasatiden började en tredje namnform etableras, först i de övre samhällsskikten, genom att de personer som hade samma ursprung på manssidan lade sig till med ett gemensamt släktnamn med ambitionen att vara unikt för den släkten. Strukturen Anna Persdotter Sparre blev karaktäristisk för svenskt namnskick, även om många inom allmogen saknade släktnamn och det generationsvis växlande fadersnamnet med tiden föll bort hos släktnamnsbärarna (men längre fram fick en renässans som sista förnamn i familjer på samhällsstegens övre del). Sitt släktnamn behöll man livet ut, och först långt senare blev det kutym för kvinnor att överge sin egen identitet och ta sin mans namn. Fadersnamnet, som fortfarande är levande på Island, avskaffades som egen namnenhet i Sverige definitivt genom 1901 års namnförordning, där det stadgades att var och en skulle ha ett släktnamn. Om inte något egentligt släktnamn antagits, blev det sist burna fadersnamnet i maskulin form transformerat till släktnamn. Följden blev otaliga släkter Johansson och Andersson, och för det förra sekelskiftets kvinnor måste det ha tett sig märkligt att förvandlas från dotter till son och att få byta till ett namn som kanske utsade att de var barn till sin farfar eller svärfar. Under senare delen av 1800-talet förändrades också förnamnsbruket, så att det blev vanligt med två eller tre förnamn och att man som sådana valde starkt tidsbundna modenamn, på bekostnad av arvnamnen. Förändringarna formade sig till något av en kulturrevolution och urvattnade personnamnet som informationskälla till sin ägares släktsammanhang. Förvisso var det nya namnskicket framsprunget ur vanliga svenskars eget förändrade beteende, med siktet inställt på att efterlikna borgerlighetens manér. En ännu större omvälvning innebar tillkomsten av namnlagen 1983. Då raserades en stor del av återstoden av det namnskick som på folktraditionens grund växt fram under århundradena. Högst på dagordningen vid en välbehövlig översyn av namnlagen står rimligen att avskaffa den svårbegripliga enheten mellannamn. Kombinationen av mellannamn och efternamn kunde ersättas med en möjlighet att bära två likvärdiga släktnamn, inte minst för att ge förutsättningar för verklig jämställdhet mellan könen, mellan far och mor, man och hustru. Samtidigt kunde det urgamla nordiska fadersnamnet återinföras som en egen namnenhet med den genusneutrala termen föräldranamn; var och en skulle få rätt att efter en enkel anmälan bära ett sådant bildat av ett av föräldrarnas förnamn i genitivform och son respektive dotter. För att undvika traditionell fadersdominans kanske en praxis kunde utvecklas att söner bildar sådant namn efter sin far och döttrar efter sin mor – eller varför inte vice versa. Personnamnet skulle alltså som mest bestå av förnamn, föräldranamn, släktnamn 1 och släktnamn 2, men den som vill kan nöja sig med förnamn och ett släktnamn. De namn som skulle komma i fråga som släktnamn 1 eller 2 vore antingen släktnamn som bärs med full rätt och kan föras vidare till barn och make eller släktnamn som man förvärvat genom äktenskap och har rätt att bära men inte sprida till någon annan. Exempelvis skulle man kunna kalla sig vid de släktnamn som ens far respektive mor ärvde vid födelsen. De befintliga släktnamn som en person får förvärva borde samtidigt begränsas till sådana som kan härledas till nära släktingar i rakt nedstigande led. Det skulle alltså inte vara möjligt att som nu få sin fars förra frus namn eller att uppta en utdöd släkts namn, inte ens om man själv härstammar från en namnbärare långt tillbaka i tiden. En bestämmelse kunde införas om att man som eget släktnamn får anta ett släktnamn som burits med full rätt av någon av ens anor i fjärde generationen eller senare, dvs som mest avlägset av exempelvis farfars farfar eller morfars farmor. På längre håll än så kan man knappast åberopa naturlig samhörighetskänsla med ett namn. Från jämställdhetssynpunkt är denna lösning överlägsen den praxis som nu utvecklats. Denna innebär att ett tillgängligt namn skall ha burits i två generationer under de senaste hundra åren. Det missgynnar klart namn från kvinnor, som i allmänhet ersatt sina flicknamn vid gifte och därmed snabbare faller för sekelstrecket än männen. Om släktnamnet skall kunna fullgöra sin klassificerande uppgift behöver varje släkt ha en tydligt definierad krets av medlemmar. Det hävdvunna släktbegreppet är agnatiskt, dvs till släkten hänförs de män och kvinnor som härstammar från släktens stamfader på obruten manslinje. Det innebär att varje individ kan hänföras till en, och endast en, släkt. Från jämställdhetssynpunkt är dock en sådan ordning inte acceptabel, och mycket av det namnrättsliga reformarbetet har gått ut på att finna ett alternativ till denna patriarkala ordning. Men barnet har kastats ut med badvattnet: släktnamnen har blivit innehållslös allmän egendom och den eftertraktade jämställdheten har uteblivit. Orsaken är att lagstiftaren inte har förstått vare sig de logiska premisserna för släkttillhörighet eller släktnamnets sorteringsfunktion. Från både klassifikations- och jämställdhetssynpunkt vore det optimalt att införa två parallella släktbegrepp, ett paternalt och ett maternalt. Medan den paternala släkten sammanfaller med det traditionella agnatiska släktbegreppet, hänförs till den maternala alla kvinnor och män som härstammar på obruten kvinnolinje från en gemensam anmoder. En individ tillhör alltså två släkter, sin på respektive sätt definierade fäderne- och mödernesläkt. Varje sådan släkt tänks föra ett unikt släktnamn. Individen bär det ena som släktnamn 1 och det andra som släktnamn 2. Det innebär en x- och en y-koordinat i bärarens släktsammanhang, och de råkar korrespondera med naturens egen ordning för arv av DNA i y-kromosomer och mitokondrier. För att gynna stabilitet i namnskicket borde det vara möjligt att registrera släktnamn som är unika för en paternal eller maternal släkt. Att förvärva namnet med full rätt skulle förbehållas släktens medlemmar och ingen skulle heller medges det som förnamn. Analogt med registrerade varumärken kunde rätten till ett inregistrerat släktnamn få utmärkas med ett tecken liknande ®: Maria Karinsdotter Fadrén (P) Moringer (M). Medlemmar av samma släkt borde uppmuntras att ena sig om ett gemensamt släktnamn, i enlighet med grundsatsen att all klassificering skall vara uttömmande och klasserna varandra uteslutande. Utdöda släkters namn kunde lämpligen ges ett motsvarande skydd, däribland slocknade adliga ätters som nu i de flesta fall är fritt villebråd för namnbytare. Skyddet för släktnamn borde även omfatta annan användning än i personnamn. Den som får en gata uppkallad efter sig har idag att räkna med att hans eller hennes namn kommer i bruk som firmanamn. Så har exempelvis ätten Sergel kunnat sig se sig som förment innehavare av allehanda affärsrörelser i Stockholms city, alltifrån läkarmottagning till biltvätt. Nog borde Sverige kunna hålla sig med ett bättre rättsskydd för den del av kulturarvet som medborgarnas främsta identitetstecken utgör. Ett oskick av namn utan mening. Sveriges släktforskarförbund: Släkthistoriskt forum, nr 4, 2007. Sid 34–35.	slekt.se/anor Start Östgötska och småländska släkter ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson