Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Vem är Sveriges rättmätiga monark? Den stabilitet som följer av att det finns entydiga regler för vem som ska överta kronan efter en monarks död eller abdikation var det tyngsta argumentet när arvkungadömet infördes. Rakt motsatt verkan har den retroaktiva lagstiftning som tillgreps för att ändra grundlagsbestämmelserna om den svenska tronföljden 1980. Successionsordningens nya lydelse står i konflikt med den fundamentala rättsstatsprincipen att lagar inte ska ges tillbakaverkande kraft och öppnar för oklarhet om vem som egentligen är Sveriges rättmätiga regent. Godtyckligheten i valet av var i det kungliga släktsammanhanget som nyordningen infördes kan dessutom väcka en normativ debatt om även andra lösningar, som kan rymma både bättre logisk konsekvens och djupare historisk förankring. Om saken gäller att införa en könsneutral tronföljd utan krav på furstligt gifte finns en rad alternativ. Att retroaktivt frånta den dittillsvarande kronprinsen rollen som tronföljare och framtida kung är inte en självklar lösning. Motsvarande reformering i Norge skedde utan retroaktivitet, så att kronprinsen där behöll sin plats i tronföljden, före sin äldre syster. Inte heller var det givet att ändringen skulle ske från Carl Philip till Victoria, det vill säga att startpunkten för den fortsatta successionen skulle flyttas just ett steg före den dittillsvarande kronprinsen. Lika naturligt hade det varit att flytta den två, tre, fyra eller fem steg bakåt, varvid i samtliga dessa fall den nuvarande kungens äldsta syster, prinsessan Margaretha, hade hamnat först i tronföljden. Om man i stället gått ytterligare ett eller till och med två steg skulle man nå fram till huset Bernadottes stamfader Karl XIV Johan, som faktiskt anges i successionsordningen som kungahusets stamfader och utgångspunkt för den svenska tronföljden. Då skulle Carl XVI Gustafs kusin drottning Margrethe II av Danmark bli tronföljare. Båda dessa Margaretor fick namn efter sin gemensamma farmor respektive mormor, brittiska prinsessan Margaret, som var gift med Gustaf VI Adolf. Margrethe blev först som trettonåring insatt i den danska tronföljden genom en grundlagsändring, och passande nog hade hon samma namn som sin enda föregångare som regerande drottning i Danmark, grundaren av den dansk-norsk-svenska Kalmarunionen. Margrethe II som ny unionsdrottning i Danmark och Sverige realiserades aldrig, och nu har hon också stigit ned från sin danska tron. Om Carl Philip eller hans ättlingar vill ifrågasätta den retroaktiva grundlagsändringen har de starkt stöd i den lydelse som alltjämt finns i successionsordningen: Karl XIV Johans "äkta manliga bröstarvingar skola äga rätt till den svenska tronen" enligt principen om förstfödslorätt. Det innebär i dag Carl Philip som tronföljare och kronprins. Den kvinnliga tronföljden infördes 1980 genom en ändring i successionsordningen men den nya lydelsen motsäger det som – hela tre gånger – i samma grundlag alltjämt slås fast om Karl Johans manliga bröstarvingar. Bernadotte blev 1810 lösningen på tronföljdfrågan när det inte fanns någon man kvar i det gamla kungahuset som kunde efterträda den åldrade Karl XIII. Denne var den siste i den räcka av efterkommande till Gustav Vasa på tronen som man vinnlagt sig om att upprätthålla i kamp mot utslocknanden på manslinjen. Eftersom den svenska arvmonarkin i grunden är Gustav Vasas, skulle en konstruktion kunna vara att backa tillbaka till honom och följa den äldsta linjen. Utan begränsning av kön och andra behörighetskrav skulle då sannolikt en viss Harris i USA stå på tur att bli Sveriges statschef – inte Kamala men väl Jack Harris i Maryland. Med uppemot ett par hundra tusen nu levande personer som härstammar från Gustav Vasa skulle risken för kungahusets utslocknande vara obefintlig. Även om alla ättlingar till den förste vasakungen hittills inte har ingått i tronföljden har många av dem haft betydelse i svenskt samhällsliv. Bland hans efterkommande finns en stor del av Sveriges sociala, politiska, ekonomiska och kulturella elit under det senaste halva årtusendet. Förutom Sveriges alla kungar och regerande drottningar ryms i hans kognatiska släkt både otaliga vanliga svenska familjer och en mängd ytterligare makthavare, såsom statsministrar, riks- och statsråd, riks- och lantmarskalkar, talmän och riksdagsledamöter, justitie- och regeringsråd, generaler och amiraler, biskopar, ambassadörer, landshövdingar, generaldirektörer, storföretagsledare och fackförbundsordförande, alla tio nuvarande monarker i Europa, tidigare kejsare i Tyskland, Österrike och Ryssland, en president i Finland, premiärministrar i Storbritannien och generalsekreterare i FN. Till släkten hör vidare flera nobelpristagare och många välkända forskare, journalister, författare, regissörer, skådespelare, kompositörer, artister, konstnärer och professionella idrottare. Ett ytterligare alternativ skulle vara att återvända till den medeltida svenska kungaätten, som blev gemensam för Sverige, Norge och Danmark i Kalmarunionens form och störtades av Gustav Vasa. Denna, den Oldenburgska ätten, fortsatte att regera i Danmark till 2024 och sitter i dag på tronerna i Norge och Storbritannien. Villkoren för oldenburgarnas anspråk på Sveriges krona skulle, utifrån de historiska förhållanden som detta kan grundas på, vara förknippade med manlig tronföljd och furstliga giften. På tur inom Oldenburgska ätten står närmast greve Ingolf af Rosenborg, tidigare prins som nu skulle ha varit Danmarks kung om inte kvinnlig tronföljd införts där, och efter honom Norges kung Harald V, hans son Haakon och sonson Sverre. Om en därmed återupprättad personalunion mellan Sverige och Norge skulle vara ett hinder, går budet vidare till en sonson till danske Christian X:s och norske Haakon VII:s bror Harald, greve Ulrik af Rosenborg med sonen Philip. Därefter följer de efterkommande till först grekiske kung Konstantin II och sedan brittiske prins Philip. Även med dennes son kung Charles III, sonson William och sonsons son George skulle en personalunion uppstå. Huvudman för hela Oldenburgska ätten är sedan 2023 hertig Ferdinand av Schleswig-Holstein, som också har två yngre bröder. Ingen av de kvarvarande männen inom den sedan år 1088 kända ätten uppfyller dock längre kravet på furstligt gifte. Man kunde också tänka sig att återgå till successionen efter Sveriges avsatte kung Gustav IV Adolf. Efter honom skulle då i arvslinjen komma hans son Gustaf, som var kronprins fram till faderns avsättning 1809 och därefter bar titeln prins av Vasa men hyllades av gustavianerna som Gustaf V. Han efterlämnade ingen manlig ättling och slöt därmed på manslinjen det avsatta svenska kungahuset vid sin död 1877. Enligt en fursterättslig praxis kunde då tronföljden ha överförts till eller via den kvinna som enligt förstfödslorättsprincipen stod närmast. Det var i hans fall dottern Carola, som var gift med kungen av Sachsen men dog barnlös 1907. Därefter i turordning kom Gustav IV Adolfs dotter Sophie, som var gift med storhertigen av Baden men död sedan 1865. Hennes son storhertig Friedrich I hade också avlidit, tidigare under 1907. Efter honom följde hans son storhertig Friedrich II, som dog barnlös 1928. Linjen fortsätter därför till Friedrich I:s bror Wilhelm, men han var inte gift med en prinsessa av ett suveränt furstehus, varför hans son, den tyske rikskanslern markgreve Max von Baden, inte skulle ha kommit ifråga. Ingen ytterligare man återstår inom huset Baden, varför nästa i ordning skulle vara Friedrich I:s dotter Victoria, som gifte sig med sedermera kung Gustaf V av Sverige. Därefter skulle på tronen återfinnas Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf, alltså samma utfall som 1810 års successionsordning. Samtidigt finns ett av riksdagen och kungen år 1809 utfärdat ovillkorligt förbud för vissa personer att någonsin bli Sveriges kung: "At, sedan Wi på de skäl den af Oss under den 10 Maji detta år uprättade och med Wåre Namns och Sigills undersättande bekräftade Riks-Act förmår och innehåller, enhälligt förklarat Wår för detta warande Konung, Gustaf IV. Adolph och Hans Bröstarfwingar, så födde som ofödde, för nu och ewerldeliga tider förlustige Sweriges Krona och Regering", som det står i 1809 års successionsordning. Just en sådan bröstarvinge till Gustav IV Adolf är hans dottersons dottersons sonson Carl XVI Gustaf, som alltså för all framtid blivit utesluten från att vara kung i Sverige. Den förändring av tronföljden 1980 som de borgerliga partierna genomdrev mot kungens och vissa moderaters och alla socialdemokraters och vänsterpartisters vilja var till namnet en jämställdhetsreform men till gagnet en räddningsaktion för att hindra kungahuset från att utslockna. Med facit i hand visade sig reformen dels skapa nya problem för monarkin som till och med kan äventyra dess existens, dels inte vara nödvändig för att rädda monarkin. Kungen fick en son, Carl Philip, och han har fått tre söner, vilket utifrån historiens erfarenheter skulle vara både tillräckligt och mer lätthanterligt för en fortsatt monarki. Detta scenario hade dock förutsatt avskaffande av kravet på furstligt gifte, eftersom Carl Philip annars skulle ha uteslutits ur tronföljden 2015 på grund av sitt äktenskap. Oavsett hur tronföljdsreglerna har konstruerats är det agnatiska släktbegreppet centralt när furstliga ätter avgränsas och benämns. När exempelvis Sveriges tron efter drottning Kristina övergick till hennes kusin Karl X Gustav, ersattes ätten Vasa av ätten Pfalz, trots att båda kusinerna var barnbarns barn till Gustav Vasa. Ett skifte av ätt visar sig också i att ett nytt släktvapen tar plats i riksvapnets hjärtsköld. Med den nu gällande successionen kommer ätten Bernadotte efter Victoria att bytas ut mot släkten Westling på tronen, trots att det fortfarande finns tronföljdsberättigade agnatiska medlemmar av ätten Bernadotte. Direkt efter att det andra och slutgiltiga beslutet om ändring av successionsordningen hade fattats protesterade greve Hans Wachtmeister i riksdagen den 7 november 1979 genom att avge följande röstförklaring, som stod i samklang med kungens uppfattning: "För det första innebär beslutet ett ensidigt avtalsbrott, märkligt nog inte påtalat i vare sig proposition eller utskottsbetänkande. Enligt 1810 års överenskommelse mellan kronprins Karl Johan och ständerna skulle manlig tronföljd tillämpas, så länge någon manlig medlem av huset Bernadotte i tronberättigad ställning funnes. Om riksdagen kommit fram till att avtalet bör upphöra hade den enklaste hövlighet krävt att man diskuterat igenom saken med den andra parten, men inga handlingar som delgivits oss riksdagsmän vittnar om att man ens orkat göra den gesten. Sådant är icke riksdagen värdigt. För det andra innebär den faktiska avsättning av kronprins Carl Philip som kommer att ske vid årsskiftet 1979–1980 och varigenom man återför historien till Vasatiden och Gustav IV Adolf en retroaktiv stiftning av grundlag och därigenom, som professorn i offentlig rätt Gunnar Bramstång uttalat, överträdelse av principer som i en rättsstat måste betraktas som fundamentala. För det tredje får fullt kognatisk tronföljd allvarliga konsekvenser för den historiska kontinuiteten. Det kan bli nya konungahus vid varje tronskifte, även om man skulle manipulera med namnen på ett sätt som helt bryter med de genealogiska regler som gäller i den västerländska kulturvärlden. Vår nuvarande konung kommer att bli den siste Bernadottekungen på Sveriges tron, ett faktum som man varit förvånansvärt litet angelägen om att delge vårt folk." Carl XVI Gustaf blev kung när hans farfar Gustaf VI Adolf avled den 15 september 1973, samma dag som Daniel Westling föddes. Denne är stamfader för den släkt som enligt successionsordningen står i tur att efterträda Bernadotterna på tronen, och datumet framstår som en brytpunkt mellan en gammal och ny era för den svenska monarkin. Att kronprinsessan Victoria nu är den som står på tur att bli Sveriges nästa monark är resultatet av en närmast osannolik räcka av händelser. Syftet med tronföljdsreformen 1980 var att åstadkomma könsneutralitet, men det är tack vare sin härstamning på obruten manslinje och att kvinnor saknat successionsrätt som hon har fått sin position. Om reformen verkligen utformats med full likställdhet mellan kvinnor och män hade inte hon utan någon annan varit tronföljare i dag. Victorias väg till tronen hade också kunnat sluta långt tidigare vid någon av flera kritiska anhalter: Om inte Hjalmar Branting hade räddat kvar Gustaf V utan republik införts 1917 eller 1918. Om inte prins Gustaf Adolfs femte försök att få en son för att rädda tronföljden hade lyckats i sista stund 1946 innan han omkom. Om inte Socialdemokraterna under flera decennier avstått från att utnyttja sin majoritet för att avskaffa monarkin. Om inte de borgerliga och Socialdemokraterna inför den nya regeringsformen slutit kompromissen i Torekov 1971 om att behålla kungen. Om inte en socialdemokrat tryckt på fel knapp i riksdagen 1975 så att det blev en utredning om kvinnlig tronföljd trots en riksdagsmajoritet emot. Om det inte blivit borgerlig valseger 1976 så att tronföljdsreformen kunde antas vid ett första grundlagsbeslut 1978. Om inte jämbördighetskravet hade avskaffats av den nya regeringen, trots utredningens motsatta uppfattning. Om inte kronprins Carl Philip hade fötts först efter det första grundlagsbeslutet då effekten av retroaktiviteten ännu inte visat sig. Om det inte blivit en borgerlig valseger även 1979 så att grundlagsändringen kunde fullbordas detta år. Om inte riksdagen hade utsett Victorias far till ny stamfader för kungahuset i stället för Karl XIV Johan. Och om inte riksdagen hade tillgripit retroaktiv lagstiftning vid införandet av de nya tronföljdsreglerna.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson