Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Diskutabla kungliga titlar Med en fläkt från förra seklets början, då Europas monarker satt i orubbade furstehus och varken parlamentarism eller allmän rösträtt ännu fått sina genombrott, seglade i början av 2000-talet kungliga titlar upp som en plötsligt högaktuell fråga. Samtidigt som minst en utesluten medlem av kungahuset krävde att åter få bli prins, rådde ovisshet om vilken titel som kronprinsessans tillkommande skulle få vid det giftermål som ryckte allt närmare. Saken borde egentligen vara mycket enkel: titeln prins respektive prinsessa utmärker dem som är arvsberättigade till statschefsämbetet samt deras gemåler som enligt successionsordningen blivit godkända. Det finns inget skäl att någon som inte har denna funktion i statsskicket ska kallas prins eller prinsessa. Svenska staten tillhandahåller bördstitlar för grundlagsenliga befattningar, inte för sällskapslivet. Förleden "kron" reserveras för den som står närmast tronen – och inte kan bli "omsprungen" av någon ny som föds – och denna tronföljares gemål. En anledning till att titelfrågorna alls behövde diskuteras var att riksdagen och regeringen ännu inte fullbordat det lagstiftningsarbete som genom nya regler i successionsordningen 1980 radikalt ändrade monarkins spelregler och laguppställning. Den kungliga titulaturen lämnades till stor del oreglerad och sköts på framtiden. Mer förutseende har man varit i exempelvis Norge, där grundloven uttryckligen anger vem som ska kallas prins, kronprins och så vidare. Förutom att titulaturen för kungahusets medlemmar är ofullständigt lagreglerad, har det närmast helt saknats en inhemsk praxis för de könsmässigt omvända situationer som nu blir aktuella. Någon tronföljdsberättigad med titeln kronprinsessa har aldrig tidigare funnits i Sverige, och en gemål till en regerande drottning har existerat vid endast ett tillfälle: Ulrika Eleonoras Fredrik. Han var i sig själv arvprins av Hessen men fick inte någon särskild titel som drottningens make, bortsett från att riksdagen upphöjde honom till kunglig höghet (och senare blev han ju utsedd till regerande kung). Utredaren av kvinnlig tronföljd inför 1980 års grundlagsändring framförde att en regerande drottnings make borde få titeln prins, men justitieministern avböjde förslaget. Från dessa utgångspunkter låg det närmast till hands att Victorias gemål skulle bli helt fri från svensk rangtitel. Den reviderade successionsordningens användning av termerna prins och prinsessa innebär dessutom att de uteslutande avser personer som är födda inom kungahuset, varmed det inte är givet att sådana titlar alls kan tilläggas ingifta. Utan att det har rättslig betydelse för svenska förhållanden, har i Nederländerna och Danmark införts att den regerande drottningens man, själv utan furstlig börd, bär titeln prins av landet i fråga. Utnämningen har skett i samband med att tronföljaren, senast Beatrix respektive Margrethe, gift sig. Gemåler till övriga tronföljdsberättigade kvinnor där har inte motsvarande prinstitel, vilket däremot är fallet i Belgien sedan 1995. Storbritannien har sedan länge kvinnor i tronföljden men deras män blir inte automatiskt prinsar; drottning Elizabeths gemål Philip gjordes till prins av riket först sedan äktenskapet varat i tio år och hon suttit en tid på tronen. Som ett uttryck för ett gemensamt europeiskt bruk kallas de män, som på grund av sin härstamning har privilegiet att kunna bli Sveriges statschef, för prins, även om den officiella benämningen i Sverige av hävd har varit arvfurste. Prinsessa avser dels en motsvarande kvinnlig ättling (fram till 1980 utan möjlighet att ärva kronan), dels hustrun till en prins, under förutsättning att gällande godkännandekrav är uppfyllda. Titeln kronprins eller kronprinsessa tillkommer den som står närmast tronen, om han eller hon är ättling i rakt nedstigande led till rikets ordinarie statschef. Denna bär titeln konung respektive drottning. Den sistnämnda betecknar också en konungs gemål. En traditionell princip är att kvinnor ingifta i det kungliga huset följer mannens rang och titel. En logisk följd av den fullständiga jämställdhet mellan könen som infördes i successionsordningen 1980 vore att manliga ingifta får den maskulina formen av sin hustrus titel, naturligtvis utan någon egen arvsrätt till tronen. På motsvarande sätt som exempelvis nuvarande kungens mor Sibylla blev prinsessa av Sverige när hon gifte in sig i det svenska kungahuset, skulle den som gifter sig med en kvinna i tronföljden bli prins av Sverige. Innan Gustaf VI Adolf blev kung var han kronprins och hans hustru Louise följdriktigt kronprinsessa. Den som gifte sig med dagens tronföljare, kronprinsessan Victoria, skulle analogt ha blivit kronprins. Men kungen valde att inte fullt ut realisera riksdagens jämställdhetsreform utan utnämnde Daniel Westling till endast prins. När hon uppstiger på tronen som drottning skulle lojalitet med reformen kräva att hennes man blir kung, självfallet dock inte regerande. Båda stegen kan ljuda verklighetsfrämmande i ett traditionspräglat öra, men de överensstämmer med successionsordningens grundsats om total jämställdhet mellan könen, och det borde vara opinionsmässigt omöjligt att retirera från positioner som erövrats i jämställdhetskampen. Lika nydanande men konsekvent blir det att en svensk prinsessa som gifter sig med en utländsk kunglighet till honom förmedlar titeln prins av Sverige. Om så inte sker har jämställdhet mellan könen trots allt inte uppnåtts för monarkin – och svenska staten riskerar måhända en ny anmälan till Europadomstolen, som en exkluderad prins tillgrep för att försöka återfå sin titel, eller åtminstone till Diskrimineringsombudsmannen. En riksdagsledamot är en person som i allmänna val utsetts att ingå i Sveriges lagstiftande församling. En medlem av den regering som enligt parlamentarismens princip styr riket kallas statsråd. Men motsvarande benämningar på dem som genom börd eller äktenskap knutits till statschefsämbetet är inte fixerade. Nu finns prinsar och prinsessor utanför kungahuset och politikerna har inte bestämt sig för hur de som är innanför ska få njuta sådana etiketter. Inte bara titlar utan även namn vållar komplikationer för kungliga personer. Sådana har inget efternamn, vilket kungahuset självt är angeläget om att vidmakthålla som statusmarkör. Samtidigt tillåter inte namnlagstiftningen att den som gifter in sig i huset tar bort sitt efternamn. I prins Daniels fall tillskyndade namnmyndigheten Skatteverket med en alternativ lösning, kreativ men knappast lagenlig. I midsommarhelgen 2010, dagarna efter hans och kronprinsessans bröllop, höll myndigheten extraöppet för kungahuset och beslutade att han fick anta efternamnet Bernadotte, med sitt gamla Westling som mellannamn. Enligt 9 och 10 §§ i den då gällande namnlagen hade en man rätt ta sin hustrus namn. Men eftersom Victoria som kunglig person saknar efternamn fanns inget sådant som Skatteverket kunde bevilja Daniel. Det skulle krävas att hon först lade sig till med namnet Bernadotte, vilket i så fall en annan myndighet, Patent- och registreringsverket, hade att besluta om enligt 11 §. Men också där skulle det ha blivit avslag. För att få anta ett gammalt släktnamn måste det ha burits i rakt nedstigande led i minst två generationer och senast inom fyra generationer, räknat från och med Victorias föräldrar. I hennes fall är det hela sex generationer sedan någon förfader till henne bar namnet, blivande Oscar I som exakt 200 år tidigare blev svensk prins och förlorade namnet. Det finns många exempel på svenskar som nekats att anta en förfaders namn på grund av denna snäva lagregel. Och lagar ska ju gälla lika för alla, också i en kunglig rättsstat. De prinsar som på grund av otillåtna giften straffats ut ur kungahuset har genom särskilt regeringsbeslut fått tillstånd att anta namnet Bernadotte, senast på 1940-talet, men regeringen saknar i dag lagstöd för att bevilja vare sig Daniel eller Victoria detta. Det skulle kräva lagstiftning av riksdagen. Då är det smidigt för kungliga medborgare med Skatteverkets legala, eller illegala, flexibilitet. En följd av den kraftiga ökningen av antalet personer i tronföljden är att hertigdömena i form av landskap kommer att ta slut. Sedan 1979 har kungen förlänat tio hertigdömen, medan dessförinnan inget hertigdöme hade utdelats sedan 1916 förutom hans eget 1946. Av rikets 25 landskap är i dag 13 använda som hertigdömen, kungens Jämtland inräknat. Eftersom landshövdingen fungerar som inte bara regeringens utan även kungahusets ombud i ett län, har hertigdömena med fördel anslutit till länsindelningen. En tydlig sådan strävan visar prinsessan Madeleines hertigdöme omfattande två landskap, Gästrikland och Hälsingland, vilka i stora drag sammanfaller med Gävleborgs län. Hennes son blev dock hertig av enbart Ångermanland, inte därtill Medelpad som utgör den andra hälften av Västernorrlands län. De fem prinsar som förlorade prinstitel, hertigdöme och plats i både tronföljden och kungahuset på grund av att de gifte sig icke-furstligt är nu alla döda, och av deras landskap har Östergötland, Gotland och Dalarna tagits i anspråk, medan Uppland och Småland är lediga. Det är också Västmanland och Västerbotten. Resterande sju landskap har aldrig förekommit som hertigdömen, och alla saknar överensstämmelse med ett helt län. Bohuslän och Dalsland ingår numera i Västra Götalands län, tillsammans med Västergötland, som innan storlänet bildades 1998 tilldelades kronprinsessan Victoria som hertigdöme. Härjedalen utgör tillsammans med Jämtland Jämtlands län, liksom nämnda Medelpad med Ångermanland Västernorrlands län. Öland är en del av Kalmar län, vars största del tillhör Småland. Detta landskap är också problematiskt genom att det rymmer tre län med lika många landshövdingar att involvera i de hertigliga görandena. Norrbotten har traditionellt räknats som en del av landskapet Västerbotten och utgör dessutom endast en del av Norrbottens län. Sveriges största landskap, Lappland, med en fjärdedel av landets yta är delat mellan Västerbottens och Norrbottens län. Två utomäktenskapliga söner till Oscar I kallades informellt för prinsarna av Lappland, och både denna association och den opassande förleden i namnet på detta landskap i Sameland gör ett hertigdöme Lappland mindre sannolikt. När jakten på hertigdömen har tömt landskapsbanken är lösningen kanske att tillgripa 288 av landets kommuner – det vill säga alla utom Gotland och Härjedalen som också är landskap – och göra dem till grevskap. Inom några få år skulle kungen kunna få glädja sig åt barnbarns barn som är greve av Nässjö och grevinna av Botkyrka. Men efter ytterligare två generationer, när antalet i tronföljden har nått en god bit över 300, är också alla kommuner slut. Har Sverige då blivit för litet för sitt kungahus?	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson