Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Siste kungen historisk Kung Carl XVI Gustaf är historisk som den sista monarken i Sverige med ett traditionellt furstligt ursprung på alla släktsidor. År 2023 högtidlighölls både att det gått 500 år sedan Gustav Vasa lät sig utses till kung och att den nuvarande kungen, som är hans 91-faldiga ättling, suttit på tronen under en tiondel av detta halvmillennium. Regeringen hävdade därvid i sin proposition (2022/23:123) till riksdagen om att göra dagen för dennes tronbestigning 1973 till allmän flaggdag att han skulle vara historisk i ytterligare ett avseende: "Han är därmed Sveriges genom tiderna längst regerande monark." Kungen framförde själv i sitt tal vid sin jubileumsbankett att "Ingen monark i Sverige har haft förmånen att verka så länge som jag." Samma budskap gav kungahuset på sin hemsida och talmannen instämde med emfas i sitt tal till kungen: "Ingen har på tusen år regerat så länge som han. Ingen har före honom suttit på tronen, drottning Kristinas silvertron där borta eller någon annan tron, i 50 år, inga kända kungar som Karl XIV Johan eller Gustav II Adolf där borta eller och [sic] inte någon annan heller." Och medierna har reflektionslöst gett spridning åt utsagan. 50 år kan framstå som blygsamt vid jämförelse med exempelvis brittiska drottning Elizabeth II, som vid sin död 2022 hade suttit på sin tron i över 70 år. Så länge har dock ingen svensk monark regerat, men det finns utmanare till Carl XVI Gustafs 50 år. Det råder ingen tvekan om att han tillhör kretsen av de tre som varit kung i Sverige längst. Magnus Eriksson (1316–1374) regerade som mest över ett territorium från Karelen till Grönland med Sverige, Finland, Norge, Island och Skåne. I hans kungagärning märks avskaffande av träldomen 1335 och införande av en gemensam lag för hela Sverige i stället för landskapslagarna omkring 1350. Han valdes som treåring till kung den 8 juli 1319. Under hans levnad lyckades såväl sönerna Erik och Håkan som systersonen Albrekt bli kungar, men utan att Magnus frånträdde rollen som kung. Erik var inte erkänd i hela riket, Håkan och Magnus samregerade och Albrekt kontrollerade inte Västergötland, Dalsland och Värmland, som utgjorde en tredjedel av riket och behölls av Magnus och Håkan. Magnus var fängslad 1365–1371 men fortfarande kung och fortsatte att regera över västra Sverige efter frigivningen fram till sin död den 1 december 1374. Han var alltså kung under 55 år, 4 månader och 24 dagar eller 20 236 dagar. Det rekordet kan kung Carl XVI Gustaf slå med en dag den 9 februari 2029. Inte endast Magnus Eriksson med sina dryga 55 år kan sägas ha varit kung längre än Carl XVI Gustaf. Båda skulle kunna anses överträffade av den första unionskungen över hela Norden, Erik av Pommern. Han var kung i hela dåvarande Sverige 1396–1439, det vill säga drygt 43 år, och därtill som norsk kung 1389–1442 nästan 10 år ytterligare i Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och nordligaste delen av Dalarna. Efter sin tid på Sveriges, Norges och Danmarks troner behöll han Gotland till 1449. Han var alltså kung och han behärskade hela eller delar av Sverige under 60 år, 1389–1449. Att Magnus och Erik inte alltid kontrollerade hela riket har en motsvarighet i att nuvarande monarkens domän också bara är en del av det som var hans föregångares Sverige, med reduktion av inte minst hela Finland. Att hävda att 50-årige Carl Gustaf varit kung i Sverige längre än 55-årige Magnus och 60-årige Erik innebär att man exkluderar en tredjedel av Sveriges landskap: Västergötland, Dalsland, Värmland, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen, Dalarna och Gotland. Om man för att få nuvarande kungens 50 år till rekord drar bort Magnus Erikssons tid i fängelse, så avviker man från hur man ser på andra kungars tid som monark. Exempelvis anses Haakon VII ha varit Norges kung i nästan 52 år 1905–1957, trots att han på grund av tyskarnas ockupation befann sig i landsflykt 1940–1945 och då inte de facto regerade Norge. Inte heller brukar man reducera Carl XVI Gustafs regeringstid till endast ett drygt år med hänvisning till att inte han utan i stället regeringen har regerat Sverige sedan nya regeringsformen trädde i kraft 1975. Vid sidan av uttrycket "varit kung i Sverige" förekommer mer eller mindre sammanfallande synonymer såsom "varit kung av Sverige", "varit Sveriges kung", "regerat Sverige", "varit Sveriges regent", "suttit på Sveriges tron" och "burit Sveriges krona". Inget därav talar nog till Carl XVI Gustafs fördel. Exempelvis har han aldrig burit den svenska kungakronan och förmodligen inte suttit på kungatronen sedan riksmötets sista öppnande enligt den gamla grundlagen 1974. Det är vidare lätt att hemfalla till att anakronistiskt se på de komplexa och instabila förhållandena under medeltiden med vår tids ögon. Man måste ha i tanken att någon kan vara kung de jure respektive de facto, i bästa fall båda samtidigt och över hela landet. Medan vi är vana vid att varje monarki har en kung, så förekom tidigare såväl medregenter som motregenter i ett och samma land och därtill unionsmonarker som var kungar över mer än ett rike samtidigt. Under jubileumsåret hävdade alltifrån kungahuset till Sveriges radio att det var Sverige som fyllde 500 år, det vill säga att Sverige föddes när Gustav Vasa steg upp på tronen. Sveriges hela medeltid är då omintetgjord. En sådan verklighetsbeskrivning kan vara en bra strategi om man vill hävda att kungens 50 år är rekord. Då kan varken Magnus eller Erik konkurrera. De måste ha varit kungar någon annanstans, eftersom Sverige alltså ännu inte fanns på deras tid. Vid högtidligheterna hördes också att Bernadotte är den dynasti som innehaft Sveriges tron längst tid, dittills 205 år. Då räknas alltså inte succession genom kvinnor. Annars regerade kung Erik den helige, Sveriges nationalhelgon, och hans ättlingar under omkring 370 år, från 1150-talet fram till att Gustav Vasa störtade dem 1523. Med det kvinnoexkluderande synsättet kommer dynastin Bernadotte att upphöra när dynastin Westling tar vid.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson