Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	51 skäl att sätta punkt för monarkin Monarki betyder att staten har gett en utvald familj ärftliga privilegier – politiska, juridiska, ekonomiska och sociala – innebärande monopol på rikets högsta ämbete som statschef och lyxliv på medborgarnas bekostnad. Detta är självklart odemokratiskt. 1. Monarki strider mot grundläggande demokratiska värderingar om alla människors lika värde och rättigheter. 2. Folket får inte i val utse vem som ska vara landets främsta företrädare, statschef, utan det sker genom arv. 3. Medborgarna får inte kandidera till posten som landets främsta företrädare, utan endast medlemmar av en bestämd släkt har behörighet att bli statschef. 4. Arv är inte en ändamålsenlig metod för att utse den mest kompetenta och lämpliga till statschef. 5. Det är olämpligt att en stat med anspråk på att vara en demokrati har som främsta företrädare en person som är en symbol för demokratins motsats och motståndare, präglad av människors över- och underordning, förtryck och erövringskrig. Det är förkastligt att förankra statschefskapet i historiens illdåd, såsom att nuvarande kungens farfars farfars far Oscar I 1848 beordrade ut militär mot stockholmare som demonstrerade för demokrati och republik, varvid 18 personer dödades. 6. En monark företräder endast en del av folket, eftersom en betydande andel av medborgarna är emot monarki. Samtidigt är nästan alla för demokrati och skulle därmed acceptera resultatet av ett demokratiskt statschefsval. För kungahuset noterades ett så lågt stöd som 35 procent 2011 medan Islands president Vigdís Finnbogadóttir valdes med 94 procent av rösterna 1988. 7. Under en stor del av de senaste hundra åren har svenska folket uttryckt sitt motstånd mot monarkin genom att till riksdagen välja en majoritet av partier som gått till val på att avskaffa monarkin. 8. Samtliga riksdagspartier utom SD har ledamöter som återkommande motionerar om att avskaffa monarkin. 9. Det är odemokratiskt att riksdagen inte har avskaffat monarkin när väljarna har valt en riksdagsmajoritet av partier som gått till val på att göra det, senast 1994–2006. 10. Om folket fick ta ställning till monarkin som en demokratifråga, skulle stödet sannolikt vara litet för monarkin men stort för demokratin och därmed rätten för alla medborgare att kandidera och rösta i ett fritt val av statschef. Kungahusets propaganda, kommersiella medieintressen, inflytelserika personer som har egen fördel av monarkin, partiernas taktiska överväganden, bristande journalistisk maktgranskning och frånvaro av demokratidebatt medverkar dock till att monarkins oförenlighet med demokratin undandras bilden av kungahuset. 11. De allra flesta länder i världen har avskaffat monarkin. I Europa är 37 stater utan arvmonarki medan den finns kvar i tio, varav två är mycket små furstendömen. 12. I länder som har avskaffat monarkin, såsom Finland och Island, är stödet för monarki så gott som obefintligt. 13. Om mer än 50 procent av svenskarna skulle vara för monarki – vilket påstås i vissa mätningar där det dock är oklart vad som egentligen mätts – innebär det inte att monarki är demokratiskt, utan bara att medborgarnas fåfänga är större än deras demokratipatos. Lika litet skulle rösträtt enbart för män vara demokratiskt om männen lyckades genomdriva det genom att mobilisera något över hälften av rösterna. Oförenligheten med demokratins kärnvärden är i båda fallen orubbad. 14. Tradition, som monarkister gärna framhåller som argument för bevarad monarki, kan i en demokrati inte övertrumfa de grundläggande principerna om alla människors lika värde och alla medborgares rätt att fritt välja sina politiska företrädare och att själva kandidera. Alla traditioner bör självfallet inte bevaras – adelns privilegier och dödsstraffet är exempel på andra månghundraåriga samhällsföreteelser som har avskaffats, i stor överensstämmelse med svenska folkets demokratiska värderingar. 15. På motsvarande sätt som Sveriges statschef ännu tillsätts genom arv inom en privilegierad släkt tillsattes tidigare varje ledamot i den ena av riksdagens då fyra kammare – adelsståndet – och dessa adliga släkter hade också ärftliga politiska, juridiska, ekonomiska och sociala privilegier. För riksdagen ersattes arv med val 1866 och de sista adelsprivilegierna avskaffades 2003, men för statschefen gäller fortfarande arv och privilegier. 16. Efter det demokratiska genombrottet för drygt hundra år sedan fortsatte demokratiutvecklingen till den stora författningsreform som genomfördes stegvis under några år fram till 1975, men fortfarande har inte införandet av demokrati fullbordats med val också till befattningen som statschef. 17. Genom sin ändring 1980 av grundlagsbestämmelserna om behörighet till Sveriges tron hindrade riksdagen monarkin från att avskaffas genom kungahusets utslocknande, vilket enligt de tidigare reglerna skulle ha beseglats genom den då siste tronarvingen Carl Philips äktenskap 2015. 18. Den bevarade monarkin innebär statsrättslig oklarhet genom att Sverige har två suveräner, dels kungen som är statschef, dels riksdagen som är högsta statsorgan, och dessutom en konstruktion med två "verkställande direktörer", en reell regeringschef och en formell regent i form av en statsminister respektive en kung, varav den förre sköter verksamheten och den senare representationen. 19. Sedan 1975 har kungen inte en enda nödvändig uppgift enligt grundlagen. Om han är förhindrad att utföra någon av sina tre däri reglerade plikter inträder helt enkelt någon annan: vid regeringsskifte och riksdagens öppnande talmannen och vid sammanträde med utrikesnämnden statsministern. Även i övrigt då kungen eller hans ättlingar i tronföljden inte är tillgängliga kan regeringen förordna talmannen eller någon annan som riksdagen väljer att i stället vara statschef. 20. Att kungen har fråntagits alla befogenheter i rikets styrelse innebär inte att han är opolitisk. Förutom att han som statschef är chef för ett politiskt system är han inte heller i partipolitisk mening opolitisk. Omkring hälften av väljarna har röstat på ett parti som är motståndare till existensen av en monark som statschef, och den långa och mödosamma kampen för demokrati stod mellan just monarki och demokrati. 21. Trots avsikterna vid parlamentarismens genombrott 1917 och den nya regeringsformens införande 1975 har inte all makt överförts från kungen till regeringen. Makt är förmåga att få det man vill ha, och kungen har oförminskad kapacitet att tillgodose sina intressen – utan att behöva axla den tunga bördan att regera riket. Kungen har också en betydande personlig maktsfär med bland annat en omfattande hovförvaltning, ett stort fastighetsbestånd, stiftelser med stora ekonomiska tillgångar och flera akademier, såsom Svenska Akademien där han 2018 personligen ingrep genom att besluta om ändrade stadgar. 22. Till den maktsfär av statliga och halvstatliga organ som kungen förfogar över når inte demokratins självklarheter såsom offentlighetsprincipen, rättsväsendet, kontrollmakten, regeringen eller ens riksdagen, såvida den inte tillgriper grundlagsstiftning med två likalydande beslut och mellanliggande val – och kungen väljer att inte åsidosätta riksdagens grundlagsbeslut. 23. Efter att riksdagen steg för steg med början 1809 minskat kungens makt, beslutade riksdagen 2022 – samtidigt med firandet av hundraårsminnet av demokratins genombrott och seger över kungamakten – att utöka kungens makt genom att han återfick den befogenhet att till svenska medborgare dela ut ordnar – vilande på religiös och militär grund – som han hade fråntagits när demokratin grundlagsfästes och den personliga kungamakten avskaffades 1975. Riksdagen har alltså tilldelat kungen den högsta utvärderingsmakten i riket, varmed det är han som har att bedöma Sveriges invånare och avgör vem som är förtjänt och vem som inte är det. 24. Kungen, som bygger sin position på privilegier från svenska staten, använder själv statens makt och resurser för att dela ut olika former av privilegier och därmed knyta till sig lojaliteter, inte längre adelskap men väl ordnar, medaljer, hovleverantörskap, beskyddarskap, tjänsteutnämningar, stipendier, subventionerade bostäder i det kungliga fastighetsbeståndet, middagsinbjudningar med mera. 25. Trots att kungen saknar all delaktighet i rikets styrelse uppträder han som om han fortfarande styrde landet. Han tar i anspråk människors tid genom att besöka myndigheter, kommuner, organisationer och företag och kalla till sig betydelsefulla personer – för att "informera sig" utan att informationen kommer till någon användning. 26. Enligt praxis sedan 1917 och enligt grundlag sedan 1975 är kungen förhindrad att yttra sig eller på annat sätt agera i politiska frågor, vilket också innefattar påverkan på vad som förs upp på den politiska dagordningen. Ändå hörs kungen motivera sina aktiviteter och sitt val av innehåll till anföranden vid exempelvis riksdagens öppnande med att han vill uppmärksamma vissa frågor och företeelser i samhället. Detta innebär att han överskrider sina konstitutionella befogenheter. 27. Vid kris och krig har ett lands statschef en central roll, och det är då olämpligt att ha en statschef som saknar befogenhet och erfarenhet att agera som statens ledare. En jämförelse av Sveriges kung och Ukrainas president vid ett angrepp från Ryssland gör detta uppenbart. 28. Att kungen använder sin ställning till att marknadsföra vissa svenska företag utomlands innebär en otillbörlig marknadspåverkan genom ett nationellt offentligt stöd, som dessutom bara vissa svenska företag får del av. 29. Skattebetalarnas kostnad för monarkin är mycket hög, inte minst med hänsyn till att kungen saknar nödvändiga arbetsuppgifter. Den totala kostnaden beräknas uppgå till omkring 1,5 miljard kronor per år, alltså betydligt mer än de uppemot 190 miljoner kronor som i statsbudgeten redovisas som apanage. Kostnaden för kungen och hans familj är också oproportionerlig vid jämförelse med ersättningen till statsministern, som är den som utför kungens ursprungliga arbetsuppgift att regera landet. 30. Förutom de politiska, juridiska, ekonomiska och sociala privilegier som staten gett monarken och övriga medlemmar i kungahuset agerar dessa på ett för demokratin kontraproduktivt sätt genom att befästa fördemokratisk tids över- och underordning av människor och påkalla särbehandling som av ett slags halvgudar med exempelvis tilltalet "Ers Majestät" respektive "Ers Kungliga Höghet" i stället för det sedan decennier etablerade "du". De kungligas agerande står i uppenbar strid med demokratins grundprinciper och regeringsformens bud om att "Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde". 31. Enligt månghundraårig europeisk fursterätt och fram till 1980 svensk grundlag, har för att en person ska vara kunglig och ha behörighet till tronen krävts inte bara en härstamningslinje från kungahusets stamfader utan furstligt ursprung på båda föräldrarnas sidor, för att upprätthålla den furstliga legitimiteten och för att ingen undersåte ska vara släkt med kungahuset. Sedan medlemmarna av kungahuset numera gifter sig med vanliga medborgare är de inte längre exklusivt kungliga, och det finns personer utanför kungahuset som har mer kungligt ursprung. Den kvalitativa avgränsning som ansetts vara en förutsättning för kungahusets oberoende och monarkins fortbestånd har upphävts. 32. Att riksdagen 1980 – utan någon konsekvensanalys – avskaffade successionsordningens krav på manligt kön och furstligt gifte, som höll kungahusets storlek nere och någorlunda konstant, medför ett snabbt växande kungahus med otaliga prinsar och prinsessor av Sverige. Det innebär att riksdagen har infört en tydlig tudelning av svenskarna i dels en allt talrikare kunglig bördsöverklass vars medlemmar har privilegiet att kunna bli Sveriges statschef, dels övriga medborgare utan möjlighet att nå landets högsta ämbete. Könsmässig och social jämställdhet har förorsakat utbredd politisk ojämlikhet. Den kraftiga ökningen av antalet personer i tronföljden innebär också ökade kostnader för deras försörjning, säkerhet med mera och att de många kungliga riskerar att knytas till kommersiella och andra särintressen. 33. Genom att numera inte ingå furstliga giften fullgör kungahuset inte längre den för en monarki centrala funktionen att på så sätt knyta band mellan stater. 34. Riksdagen upprätthåller genom successionsordningen flera former av diskriminering, såsom att personer utesluts från att kunna bli statschef på grund av viss härkomst, utomäktenskaplig födsel, adoption, annan religion än protestantiskt kristen och avsaknad av politiskt godkänt äktenskap. 35. Oförenligt med både demokratins och rättsstatens grundprinciper är dels att kungen har straffrättslig immunitet och därmed kan begå brott utan att riskera åtal, dels att övriga som begår brott får ett hårdare straff om brottet riktas mot kungen eller någon annan medlem av kungahuset än mot en vanlig människa. 36. Kungen satte sig 2019 över riksdagen genom att besluta ändra kungahusets grundlagsreglerade omfattning så att vissa personer i tronföljden inte längre ska tillhöra det och att en del av dessa inte heller ska ha rätt till prins- eller prinsesstitel. Denna ändring, som har både successionsrättsliga och straffrättsliga konsekvenser, strider mot den i successionsordningen grundlagsfästa överensstämmelsen mellan att ha tronföljdsrätt, tillhöra kungahuset och ha titeln prins respektive prinsessa. Enligt regeringsformen kan dessa grundlagsbestämmelser inte ändras av kungen utan endast genom två beslut av riksdagen med mellanliggande val. Till stöd för sitt ingrepp i grundlagsregleringen åberopade kungen hävd, varmed han alltså anser sig ha rätt och makt som står över riksdagen som stiftare av grundlag. Det är innebörden av absolut monarki, som det hittills ansetts att Sverige befriades från genom statsvälvningen 1809. 37. Kungen bröt själv mot sina i strid med grundlagen nyinförda regler om kungahusets avgränsning när han 2021 delade ut Serafimerorden till sin nyfödde sonson. Det hade kungen inte rätt att göra enligt regeringens förordning om ordensväsendet, där det stadgas att denna orden endast kan tilldelas statschefer och medlemmar av det svenska kungahuset, vilket sonsonen inte tillhör enligt kungens avgränsningsbeslut. 38. Med ändringen av successionsordningen 1980 avsåg riksdagen att nå full jämställdhet mellan kvinnor och män i tronföljden, men kungen har valt att inte fullt ut realisera riksdagens jämställdhetsreform. Den som gifter sig med någon i tronföljden har konsekvent fått den personens titel i omvänd genusform; exempelvis blev dåvarande kronprins Gustaf (VI) Adolfs hustru Louise kronprinsessa. Men kungen har inte låtit kronprinsessan Victoria som kvinnlig tronföljare överföra sin titel till sin man Daniel, utan han tituleras endast prins. 39. Statliga myndigheter har visat sig kunna göra avsteg från rättsstatens principer och demokratiskt beslutade lagar för att tillgodose kungahuset. I midsommarhelgen 2010, dagarna efter bröllopet mellan kronprinsessan och Daniel Westling, höll Skatteverket extraöppet och beslutade att den nyblivne prinsen fick anta efternamnet Bernadotte. Enligt den då gällande namnlagen hade en man rätt ta sin hustrus namn, men eftersom Victoria som kunglig person saknar efternamn fanns inget sådant som Skatteverket kunde bevilja Daniel. Det skulle krävas att hon först lade sig till med namnet Bernadotte, vilket i så fall en annan myndighet, Patent- och registreringsverket, hade att besluta om. Men också där skulle det ha blivit avslag. För att få anta ett gammalt släktnamn måste det ha burits i rakt nedstigande led i minst två generationer och senast inom fyra generationer. I hennes fall är det hela sex generationer sedan någon förfader till henne bar namnet. 40. Riksdagen ändrade tronföljdsbestämmelserna 1980 genom en starkt ifrågasatt retroaktiv grundlagsändring, i strid med en av rättsstatens grundläggande principer, varvid dåvarande kronprinsen avsattes och det öppnades för framtida tvist om successionen. 41. Grundlagsförändringen 1980 som retroaktivt bytte ut kronprins Carl Philip mot Victoria innebar inte en könsneutral tronföljd, som sades vara avsikten. Det är i stället tack vare sin härstamning på obruten manslinje och att kvinnor saknat successionsrätt som hon har fått sin position. Om reformen verkligen utformats med full likställdhet mellan kvinnor och män hade inte hon utan någon annan varit tronföljare i dag. 42. Det finns inte längre kvar någon i tronföljden som uppfyller villkoren i det avtal som gav ätten Bernadotte tronen 1810. Enligt dessa skulle kungahuset utslockna med nuvarande kungen. 43. Förutsättningarna för Torekovskompromissen 1971, som innebar att riksdagen beslutade behålla kungen när demokratin skulle grundlagsfästas 1975, är nu överspelade och det är fritt fram att fullborda införandet av demokrati och avskaffa monarkin. 44. Tronföljdsreformen 1980, som räddade kungahuset från att utslockna och medförde ett snabbt växande antal personer i tronföljden, genomfördes i strid med rådande riksdagsmajoritet genom att en ledamot tryckte på fel knapp vid den omröstning 1975 som inledde processen för att ändra grundlagen. 45. Riksdagens beslut att retroaktivt förändra tronföljden skedde emot kungens vilja och med en partipolitisering av stödet för två olika tronföljarkandidater, så att Carl Philip stöddes av Socialdemokraterna och Victoria av de borgerliga, med undantag för två moderata ledamöter som stod kungen nära och röstade nej till reformen – tillsammans med Vänsterpartiet kommunisterna. 46. Att kungahuset inte kommer att utslockna med den nuvarande kungen beror på hans påverkan på lagstiftningsprocessen 1977, då han förmådde regeringen och riksdagen att gå emot tronföljdsutredningens förslag och avskaffa kravet på furstligt gifte. 47. Regeringen och riksdagen ställde sig 2023, när dagen för kungens 50 år på tronen gjordes till allmän flaggdag, bakom hans ifrågasatta påstående att han själv skulle vara den som varit kung längst tid i Sverige. Samtidigt spred kungahuset i samband med jubileumsfirandet av Gustav Vasas tronbestigning 1523 den oriktiga informationen att Sverige då fyllde 500 år och alltså inte hade existerat under medeltiden, då kungarna Magnus Eriksson och Erik av Pommern behärskade hela eller delar av Sverige under 55 respektive 60 år. 48. Riksdagen och kungen beslutade 1809 enhälligt om ett ovillkorligt och grundlagsfäst förbud för den avsatte kungen Gustav IV Adolfs alla ättlingar, "så födde som ofödde", att "för nu och ewerldeliga tider" inneha Sveriges krona. En sådan ättling är hans dottersons dottersons sonson Carl XVI Gustaf. Denne och hans efterkommande är alltså för all framtid uteslutna från att vara monark i Sverige, och kungahuset skulle därmed ha utslocknat. 49. Bibehållandet av monarkin trots det demokratiska genombrottet för drygt hundra år sedan har medfört systemet med parlamentarism, innebärande att riksdagen i stället för folket utser den högsta politiska ledaren i landet, vilket inte minst sedan 2014 visat sig ha brister i både demokrati och effektivitet med bland annat oklar tolkning av valresultat och att landet ställts utan ordinarie regering under närmare ett halvår. 50. Monarki och demokrati är varandras motsatser, och det är omöjligt att samtidigt vara monarkist och demokrat – antingen är man för alla människors lika värde och rättigheter eller så är man det inte. Det står var och en fritt att plädera för fortsatta politiska juridiska, ekonomiska och sociala privilegier för en utvald familj. Men man kan inte påstå att detta är demokrati. 51. Statschefsfrågan har en enkel, demokratisk och billig lösning i att den som är landets verkliga politiska ledare, det vill säga regeringschef, också är statschef. Han eller hon utses av folket i direkt personval, där alla medborgare på lika villkor får såväl rösta som kandidera, och kallas riksföreståndare.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson