Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarkins osannolika överlevnad Efter det karolinska enväldets fall 1718 var Sverige under frihetstidens riksdagsvälde i praktiken närmast en republik, där tidvis en namnstämpel ersatte kungen. När även det gustavianska enväldet fallit 1809 tog riksdagen åter tillfället att tygla monarken genom en ny konstitution, denna gång byggd på maktdelning. Den personliga kungamakten kom dock att vara påtaglig ännu i mer än hundra år. I anslutning till första världskrigets slut fick demokratin sitt genombrott i bland annat Sverige, och den ena monarkin efter den andra i Europa avskaffades. Det var upplagt för att också svenska folket skulle ersätta kungen med en demokratiskt vald statschef. Men så blev det inte då och så har det ännu inte blivit, trots att politisk majoritet för det har funnits i riksdagen under lång tid och att Sverige aspirerat på positionen som världens mest demokratiska land. I stället har monarkin stärkts på flera sätt de senaste decennierna. Monarkin hade i det tidiga 1900-talet sina motståndare bland liberaler och socialdemokrater, medan högern stod på kungens sida. Demokratin var på frammarsch med en folkvald högsta ledare för landet som mål, men i stället för att ta steget fullt ut och införa republik efter franskt eller amerikanskt mönster lotsade Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting, som varit klasskamrat med kungen i den privata Beskowska skolan på 1870-talet, fram till en mindre konfliktfylld lösning under de för kampen mellan monarki och demokrati dramatiska åren 1917 och 1918. Kungen fick vara kvar men regeringen skulle utses utifrån maktförhållandena i riksdagen i stället för kungens egen vilja. Under en stor del av tiden därefter har de maktägande Socialdemokraterna kunnat få majoritet i riksdagen för att införa republik men valt att avstå och i stället permanenta kombinationen av parlamentarism och monarki. Därmed har de undvikit strid med monarkianhängare såväl inom borgerligheten som bland de egna väljarna. Samtidigt har socialdemokratins ledare tvingats hålla tillbaka en ibland högljudd republikkrävande del av partiet. Att behöva splittra partiets krafter på att vinna inte bara riksdagsmajoriteten och regeringsmakten utan även någon form av demokratisk statschefspost är inte givet en lockande förändring. Det överordnade är att behålla den verkliga politiska makten. Borgerliga väljares stöd för monarkin kan delvis sammanhänga med en uppfattning av kungen som motvikt till det under lång tid till synes eviga socialdemokratiska regeringsinnehavet, särskilt som alternativet republik en stor del av 1900-talet förutsattes innebära en socialdemokratisk partifunktionär som president. Traditionens makt är säkert också stor: Sverige har ju alltid varit monarki. När Sverige äntligen stod inför att få en ny regeringsform med demokratin grundlagsfäst, i stället för den föråldrade 1809 års regeringsform, ställdes frågan om monarki eller republik på sin spets. En kompromiss mellan Socialdemokraterna och de då tre borgerliga partierna nåddes i augusti 1971 vid ett möte i Torekov inom ramen för den år 1966 tillsatta grundlagberedningen, som hade i uppgift att utarbeta den nya grundlagen. Kungen behölls men hans roll inskränktes till uteslutande representativa och ceremoniella uppgifter. Av hänsyn till den dåvarande kungen, Gustaf VI Adolf, stiftades övergångsbestämmelser om att den nya ordningen inte skulle införas fullt ut förrän efter hans död. Han avled dock innan den nya regeringsformen trädde i kraft den 1 januari 1975. Den högt och brett respekterade Gustaf VI Adolf, som under sin regeringstid 1950–1973 med framgång vägleddes av sitt valspråk Plikten framför allt, spelade en stor roll för monarkins starka stöd hos befolkningen. Han hade också en omvittnat god relation till Tage Erlander, som var socialdemokratisk statsminister 1946–1969, det vill säga under de första 19 av kungens 23 år på tronen. Republikanen Erlander hade dock 1927 argumenterat för en stark regeringsmakt med folkvald president. 1980 infördes en möjlighet till folkomröstning om grundlagsfrågor, bland annat med sikte på att omöjliggöra införande av republik. En sådan förändring av statsskicket kräver naturligtvis grundlagsändring. Om ett förslag att avskaffa monarkin skulle få majoritet i riksdagen måste enligt de nya reglerna en folkomröstning hållas ifall minst 35 ledamöter begär det och minst 117 stöder det. Om folket röstar nej blir det bindande och grundlagsförslaget har fallit. Så har man räknat med att monarkin alltid kommer att vara kvar, även om det finns majoritet i riksdagen för att avskaffa den. Hittills har möjligheten till folkomröstning om en grundlagsfråga aldrig använts. Av dagens åtta riksdagspartier har S, V och MP avskaffande av monarkin inskrivet i partiprogrammet. Under Socialdemokraternas tolvåriga regeringsinnehav 1994–2006 hade dessa partier tillsammans majoritet i riksdagen. Men den partitaktiska kalkylen har landat i att demokratifrågor i allmänhet och republikkrav i synnerhet nu för tiden inte är några röstmagneter i väljarjakten. SD är det enda av riksdagens åtta partier som odelat stöder kungahuset. I alla övriga partier finns riksdagsledamöter som återkommande motionerar om att slopa monarkin. Motioner från SD föreslår i stället att kungens makt ska stärkas genom att han tar över talmannens roll vid regeringsbildningen. Det enkla svaret på frågan varför Sverige fortfarande har monarki är att svenska folket inte är tillräckligt demokratiskt. Även om stödet för monarkin har avtagit betydlig är det fortfarande fler som är för än emot. Kungahusets PR-projekt har levererat och gynnas nu av tidsandan, där svenskarnas fåfänga är starkare än deras demokratipatos.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson