Demokrati
mot monarki Per Anderssons
texter om att utse statschef genom arv |
||||
|
||||
|
||||
|
||||
|
Stärkt kungamakt efter hundra år av
demokrati När hundraårsminnet av
det demokratiska genombrottet i Sverige uppmärksammades 2017–2022 hade
man kunnat förvänta att riksdag och regering skulle ta tillfället att
ytterligare stärka den svenska demokratin. I stället valde de båda
statsorganen att stärka monarkin, det vill säga den långa demokratikampens
främsta motståndare. Steg för steg med
början 1809 har riksdagen minskat kungens makt. Men 2022 beslutade riksdagen
att han skulle återfå ett av sina maktmedel: rätten att dela ut ordnar till
svenska medborgare. Denna befogenhet hade han fråntagits, med undantag för
utdelning till medlemmar av kungahuset, i samband med att den nya
regeringsformen infördes 1975. Ordnarna är ett
instrument för kungen att belöna personer och infördes som ett alternativ
till att adla, vilket innebar en upphöjelse som gick i arv medan en orden är en
personlig utmärkelse. Ordensväsendet har en militär och religiös dimension,
med rötter i de kristna korstågen. Det framträder bland annat i
ordensinnehavares titel riddare och ordensteckens form av ett kors. Till
skillnad från en medalj är en orden egentligen en sammanslutning som man blir
upptagen i vid utnämningen, vilket ordensinsignier såsom ordenskors,
kraschan, band och kedja är yttre tecken på. De tre ordnarna
Nordstjärneorden, Svärdsorden och Vasaorden återinfördes för svenskar 2022
med avsikt att användas för belöning av förtjänstfulla insatser inom civil
offentlig, militär respektive privat verksamhet. Serafimerorden, som är
rikets förnämsta, förbehålls fortfarande kungahuset och utländska
statsöverhuvuden. Härutöver förfogar kungen sedan tidigare över en
uppsättning kungliga medaljer, som har utdelats i allt större mängd efter
ordensreformen 1975. Det har alltid varit
en central funktion i monarkin att kungen förvärvar betydelsefulla personers
lojalitet. Det har skett genom godsförläningar, tjänsteutnämningar, adelskap,
ordnar, medaljer, middagsinbjudningar och andra former av ekonomiska och
prestigemässiga gåvor. Till gåvans psykologi hör en underförstådd förväntan
om gengäld, som i det kungliga sammanhanget framför allt innebär stöd, om än
bara i form av en allmänt positiv inställning till givaren. För den som under
högtidliga former och medieuppmärksamhet fått ta emot en orden eller medalj
ur kungens hand på Slottet är det knappast möjligt att uttrycka annat än
lovord om monarkin och kungen personligen. Effekten förstärks genom att
mottagarna är framgångsrika och kända personer, och kungen drar nytta av att vara
en del av den positiva uppmärksamheten kring dem. Kungen är ordnarnas
stormästare och förfogar över en särskild korporation vid sidan av kungahuset
och hovet, Kunglig Majestäts Orden, som varken är en del av staten eller
privat. Där finns en organisation med ordenskapitel, ordenskansler,
ordensintendent, ordenshärold, ordenskanslist, ordensarkivarie, kunglig
vapenmålare och ett nyinrättat ordensråd. Det återupprättade
ordensväsendet, som trädde i funktion 2023, innebär att riksdagen har gett
kungen en kraftigt förstärkt roll som rikets högste utvärderare av
medborgarnas insatser. Det är kungen som beslutar vem som ska tilldelas en
utmärkelse i form av en orden eller en medalj. Han har alltså makten att
avgöra vem i Sverige som är förtjänt och vem som inte är det. Förstärkningen av
kungens ställning genom ordnarnas återupplivande följer av både den högsta
utvärderingsmakten i sig och den lojalitetssäkring som den möjliggör. Demokratier som
Schweiz, Irland och USA delar inte ut ordnar till sina medborgare. Bland
moderata riksdagsmotioner om att Sverige borde överge denna krets av länder
noteras argumentet att det ordensväsen som inrättades i Ryssland av tsaren
men avskaffades vid revolutionen 1917 nu har återinförts av den ryska
regeringen. Det är ett minst sagt tvivelaktigt föredöme. I utredningen inför
det svenska återinförandet finns inga överväganden kring vilken funktion ett
belöningssystem med ordnar och medaljer egentligen har, i synnerhet inte som
kungligt maktinstrument. Man letar också förgäves efter någon form av
intellektuellt resonemang om vad som är en förtjänstfull insats, om
orsaksbildens betydelse för en sådan och om relevansen hos det som uppnåtts.
Har kungen kompetens och kurage att i sin bedömning av svenska folkets
framgångar bortse från vad medievärlden lyfter fram, såsom sportresultat
betingade av ärvda kroppsförutsättningar och utan någon nytta för samhället,
för att i stället spåra upp föredömliga värv i det tysta inom exempelvis
forskning, undervisning, vård eller säkerhetsarbete av verklig betydelse för
många människor i vardagen? |
|
slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start
slekt.se ➤ ©
2024 Per Andersson |
|