Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Stärkt kungamakt efter hundra år av demokrati När hundraårsminnet av det demokratiska genombrottet i Sverige uppmärksammades 2017–2022 hade man kunnat förvänta att riksdag och regering skulle ta tillfället att ytterligare stärka den svenska demokratin. I stället valde de båda statsorganen att stärka monarkin, det vill säga den långa demokratikampens främsta motståndare. Steg för steg med början 1809 har riksdagen minskat kungens makt. Men 2022 beslutade riksdagen att han skulle återfå ett av sina maktmedel: rätten att dela ut ordnar till svenska medborgare. Denna befogenhet hade han fråntagits, med undantag för utdelning till medlemmar av kungahuset, i samband med att den nya regeringsformen infördes 1975. Ordnarna är ett instrument för kungen att belöna personer och infördes som ett alternativ till att adla, vilket innebar en upphöjelse som gick i arv medan en orden är en personlig utmärkelse. Ordensväsendet har en militär och religiös dimension, med rötter i de kristna korstågen. Det framträder bland annat i ordensinnehavares titel riddare och ordensteckens form av ett kors. Till skillnad från en medalj är en orden egentligen en sammanslutning som man blir upptagen i vid utnämningen, vilket ordensinsignier såsom ordenskors, kraschan, band och kedja är yttre tecken på. De tre ordnarna Nordstjärneorden, Svärdsorden och Vasaorden återinfördes för svenskar 2022 med avsikt att användas för belöning av förtjänstfulla insatser inom civil offentlig, militär respektive privat verksamhet. Serafimerorden, som är rikets förnämsta, förbehålls fortfarande kungahuset och utländska statsöverhuvuden. Härutöver förfogar kungen sedan tidigare över en uppsättning kungliga medaljer, som har utdelats i allt större mängd efter ordensreformen 1975. Det har alltid varit en central funktion i monarkin att kungen förvärvar betydelsefulla personers lojalitet. Det har skett genom godsförläningar, tjänsteutnämningar, adelskap, ordnar, medaljer, middagsinbjudningar och andra former av ekonomiska och prestigemässiga gåvor. Till gåvans psykologi hör en underförstådd förväntan om gengäld, som i det kungliga sammanhanget framför allt innebär stöd, om än bara i form av en allmänt positiv inställning till givaren. För den som under högtidliga former och medieuppmärksamhet fått ta emot en orden eller medalj ur kungens hand på Slottet är det knappast möjligt att uttrycka annat än lovord om monarkin och kungen personligen. Effekten förstärks genom att mottagarna är framgångsrika och kända personer, och kungen drar nytta av att vara en del av den positiva uppmärksamheten kring dem. Kungen är ordnarnas stormästare och förfogar över en särskild korporation vid sidan av kungahuset och hovet, Kunglig Majestäts Orden, som varken är en del av staten eller privat. Där finns en organisation med ordenskapitel, ordenskansler, ordensintendent, ordenshärold, ordenskanslist, ordensarkivarie, kunglig vapenmålare och ett nyinrättat ordensråd. Det återupprättade ordensväsendet, som trädde i funktion 2023, innebär att riksdagen har gett kungen en kraftigt förstärkt roll som rikets högste utvärderare av medborgarnas insatser. Det är kungen som beslutar vem som ska tilldelas en utmärkelse i form av en orden eller en medalj. Han har alltså makten att avgöra vem i Sverige som är förtjänt och vem som inte är det. Förstärkningen av kungens ställning genom ordnarnas återupplivande följer av både den högsta utvärderingsmakten i sig och den lojalitetssäkring som den möjliggör. Demokratier som Schweiz, Irland och USA delar inte ut ordnar till sina medborgare. Bland moderata riksdagsmotioner om att Sverige borde överge denna krets av länder noteras argumentet att det ordensväsen som inrättades i Ryssland av tsaren men avskaffades vid revolutionen 1917 nu har återinförts av den ryska regeringen. Det är ett minst sagt tvivelaktigt föredöme. I utredningen inför det svenska återinförandet finns inga överväganden kring vilken funktion ett belöningssystem med ordnar och medaljer egentligen har, i synnerhet inte som kungligt maktinstrument. Man letar också förgäves efter någon form av intellektuellt resonemang om vad som är en förtjänstfull insats, om orsaksbildens betydelse för en sådan och om relevansen hos det som uppnåtts. Har kungen kompetens och kurage att i sin bedömning av svenska folkets framgångar bortse från vad medievärlden lyfter fram, såsom sportresultat betingade av ärvda kroppsförutsättningar och utan någon nytta för samhället, för att i stället spåra upp föredömliga värv i det tysta inom exempelvis forskning, undervisning, vård eller säkerhetsarbete av verklig betydelse för många människor i vardagen?	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson