Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarkins optimala sluttillstånd Monarkin i Sverige har nått något av ett optimalt tillstånd för kungen och hans hus. Han har befriats från inte bara den egentliga uppgiften för en kung, att regera landet, utan i praktiken alla funktioner i det politiska systemet. Därmed undgår han också den granskning och kritik av maktutövningen som nu i stället riktas mot dem som gör det svåra och utsatta jobbet åt honom, statsministern och talmannen. Samtidigt uppbär kungen oförminskat arvode och andra förmåner. Befattningen som monark är avlövad men väl avlönad. Den treenighet bestående av kungen, talmannen och statsministern, som ytterst har riket i sina händer, är en uppsplittring av kungens funktion att "allena styra riket", som det stod i regeringsformen ända fram till 1969. Kungen var den som regerade, med hjälp av sina rådgivare i statsrådet, som han själv utsåg. Vid parlamentarismens genombrott 1917 blev i stället – utan att grundlagen ändrades – den främste i statsrådet, statsministern, landets högsta politiska ledare i spetsen för en regering som kungen tillsatte utifrån den politiska ställningen i riksdagen. 1975 infördes den nuvarande regeringsformen och kungen berövades även sin formella roll i såväl regeringsarbetet som regeringsbildningen. Uppgiften att leda processen fram till en regering som kan tolereras av riksdagen övergick till talmannen. Från att en gång ha varit enväldig härskare över Sverige reducerades kungen alltså 1917 informellt till en formalitet, för att 1975 bli enbart en symbol eller historisk reminiscens utan en enda nödvändig uppgift enligt grundlagen. Om kungen är förhindrad att utföra någon av sina tre däri reglerade plikter inträder helt enkelt någon annan: vid regeringsskifte och riksdagens öppnande talmannen och vid sammanträde med utrikesnämnden statsministern. Även i övrigt då kungen eller hans ättlingar i tronföljden inte är tillgängliga kan regeringen förordna talmannen eller någon annan som riksdagen väljer att i stället vara Sveriges statschef. Den svenske kungens svaga ställning framträder också genom att han är den enda av EU:s alla statschefer som inte tecknar sitt lands firma vid ingående av unionens fördrag. Det gör i stället statsministern på regeringens vägnar. Man kan föreställa sig hur politiken och samhällslivet i Sverige hade gestaltat sig om kungen fortfarande styrt landet, lett regeringens arbete och valt statsråd eller åtminstone axlat talmannens uppgift att få riksdagen att utse en statsminister – och även varit rikets högsta domare, överbefälhavare och kyrkans överhuvud, vilket tidigare var uppgifter för kungen. Nu återstår egentligen bara en reell funktion för kungen: att bevara monarkin och därmed sina och sin familjs privilegier. Följaktligen antar statschefskapet formen av ett PR-projekt, där kungen och hans hus med till buds stående medel marknadsför sig inför media, makthavare och medborgare för att upprätthålla nödvändig sympati. Man skulle kunna karaktärisera tillståndet som en underhållningsmonarki. Åt den från utövande av statsmakten befriade kungen har man ordnat en reträttpost med uteslutande representativa och ceremoniella sysslor. Aktiebolaget Sverige har organiserats med två verkställande direktörer, kallade statsminister respektive kung. Den förre sköter verksamheten och den senare representationen. Trots detta uppträder kungen, kanske mer än någonsin, som om han fortfarande styrde riket. Han reser runt i landet och avlägger besök hos myndigheter, organisationer och företag för att "informera sig". I samma syfte beviljar han audiens och ger "företräde" åt, det vill säga kallar till sig, betydelsefulla personer. Om kungen fortfarande hade regerat Sverige skulle det ha gett utmärkt input i det politiska beslutsfattandet, men nu får befattningshavare ägna tid åt att förbereda och genomföra möten vars innehåll faller på hälleberget. Kungen hörs ibland motivera sina aktiviteter med att han vill uppmärksamma vissa frågor och företeelser i samhället, i likhet med hur han väljer innehåll till sina anföranden vid riksdagens öppnande. Med tanke på hur politiskt avgörande makten över samhällets dagordning är finns en uppenbar risk att kungen härigenom överskrider den opolitiska statschefens befogenheter. Kungens exploatering av praktfulla statsceremonier är ett annat uttryck för tondövhet inför den konstitutionella begränsning av monarkens roll som åstadkommits på demokratisk väg. Kungens hela tillvaro präglas av maktmarkörer, trots att han förlorat all formell makt. Kvar står en fasad av historiska kulisser, som i sin glans appellerar till åskådare som kantar hans väg. Det mest iögonenfallande – och symptomatiska för den problematiska relationen mellan monarki och demokrati – är den årliga förflyttningen från Slottet till Riksdagshuset för riksmötets öppnande i september. I stället för att promenera sträckan på drygt hundra meter transporteras kungen och andra medlemmar av kungahuset militärt inramade i hästdragen galavagn med beriden eskort ur Livgardets livbataljon och med Livgardets livkompani paraderande och Arméns musikkår spelande vid framkomsten till Riksplan. I denna ögon- och öronbedövande grannlåt försvinner de huvudpersoner som hela evenemanget i Riksdagshuset är till för, de 349 ombud som folket valt för att bära den svenska demokratin under mandatperioden. Det är svårt att föreställa sig en mer massiv antidemokratisk demonstration för att kväva folkviljans manifestation på demokratins högtidsdag. Varför tågar inte i stället alla de valda riksdagsledamöterna in till högtidlig musik i valkretsordning med talmannen i spetsen, så att medborgarna i hela landet kan följa när deras representanter intar folkstyrets högborg? Kungafamiljen kan då redan ha tagit plats i kammaren, precis som när Nobelpristagarna vid prisutdelningen i Konserthuset anländer efter de kungliga. Även om talmannen numera orkestrerar regeringsbildningen finns kungen alltid med på ett hörn. Exempelvis begav sig talmannen den 21 juni 2021 ut till Drottningholm för att informera kungen om att riksdagen just förklarat misstroende mot statsministern. En vecka senare, på morgonen den 28 juni, tog sig denne statsminister upp till Slottet i Stockholm för att meddela kungen sin avsikt att begära entledigande hos talmannen. Slutligen samlades alla de tre herrarna den 9 juli till konselj på Slottet för regeringsskifte, då samme statsminister efterträdde sig själv. Möjligen har kungen en större roll när en statsminister ska utses än hittills känt. När regeringsbildningen efter valet 2018 till sist var slutförd och talmannen i januari 2019 redogjorde inför media för sina göranden under den rekordlånga processen, kvantifierade han olika typer av möten som han haft, bland annat sex med kungen. På den givna journalistfrågan om kungen medverkat med råd om regeringsbildningen svarade talmannen undvikande – och avfärdade därmed inte att en viss återgång till ordningen före 1917 eller åtminstone 1975 hade skett. Det är alltså en öppen fråga om kungen på nytt inträtt som aktör när regering ska bildas i Sverige.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson