Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarki är demokratins motsats Monarki och demokrati är varandras motsatser. De är väsensskilda och oförenliga typer av statsbildning. Demokrati bygger på alla människors lika värde och att alla medborgare fritt kan både välja sina politiska företrädare och kandidera själva. Monarki innebär tvärtom en över- och underordning av människor med olika värde, där vissa har exklusiva och ärftliga privilegier, såsom att få inneha regeringsmakten, vara statschef och till och med äga ett land med dess invånare som undersåtar. För att utse den mest kompetenta till ett lands främsta företrädare innebär arv inga garantier. Som ord med ursprung i grekiskan betyder monark ensamhärskare och demokrati folkvälde eller folkstyre. Termen republik, också motpol till monarki, är bildad av latinets utryck för allmän sak, det vill säga gemensam angelägenhet för människorna i ett samhälle. Monarki är i allmänhet liktydigt med arvmonarki, och redan innan arvrike formellt infördes spelade släktskap en central roll för vem som blev monark. Meningsutbyten kring monarkins vara eller inte vara reduceras ofta till en fråga om kung eller president och vad som är praktfullast eller billigast. Men saken rör något mycket djupare än tillsättning av en tjänst som galjonsfigur för landet: själva fundamentet för statsbildningen. En stat kan tillkomma på två principiellt helt olika sätt: ovanifrån eller underifrån, med monarki respektive demokrati som arketyper. I det förra fallet lägger en person eller släkt beslag på ett territorium och förmår befolkningen att underkasta sig och betala tribut till härskaren. I det senare fallet går människorna i ett område ihop som likvärdiga medlemmar och bildar en samhällsgemenskap för att hantera gemensamma angelägenheter och skapa mervärde för alla och envar. Monarki har liknats vid maffia, bland annat med avseende på uppkomst, syfte, organisation, metoder, hederskultur och relationer till utomstående. Samtidigt utskiljer sig monarkin med sin framgång i att skapa legitimitet åt sin existens. Sedermera Nobelpristagaren Bob Dylan var saken på spåret med sina textrader från 1983: "Steal a little and they throw you in jail, Steal a lot and they make you king". En kung, som frontfiguren i en monarki oftast kallas, har som funktion att driva ett land, att regera. Kungen är en personifiering av staten, och många fler monarker än Ludvig XIV har varit ingjutna i självuppfattningen att "staten, det är jag". Kunglig, exempelvis i namn på offentliga institutioner, betyder helt enkelt statlig. Vid den nya regeringsformens ikraftträdande 1975 sattes formellt punkt för den personliga kungamakten i Sverige, och namn på statliga myndigheter, såsom Kungliga Dalregementet och Kungliga Postverket, avkungligades. Redan dessförinnan hade nya myndigheter börjat ges namn med statlig i stället för kunglig markör, exempelvis Statens naturvårdsverk. Några myndigheter och även till aktiebolag ombildade sådana har ännu i dag kungliga benämningar, bland annat Kungliga Biblioteket, Kungliga Tekniska högskolan, Kungliga Musikhögskolan och Kungliga Dramatiska teatern. Anmärkningsvärt är att Kungliga Konsthögskolan tillkom först 1978, tre år efter demokratins grundlagsfästning, liksom att Kungliga Teatern 1997 bytte till ännu ett kungligt namn, Kungliga Operan. Statsmakten har även gett privilegierande sanktion med kungligt namnepitet åt vissa akademier, samfund och föreningar, alltifrån Kungliga Vetenskapsakademien till Kungliga Automobilklubben. Trots den konstitutionella förändringen 1975 skänker dessa namn alltjämt prestigefylld illusion av kunglig utvaldhet i en tankemässig sammanblandning av staten och kungen personligen. På frågan hur den främsta företrädaren för en stat ska utses är svaret givet för en demokrat: av medborgarna i allmänna val där alla är fria att ställa upp på lika villkor. Uppfattningen att befattningen i stället ska förvärvas genom att ärvas inom en privilegierad släkt kan omöjligen kategoriseras som demokratisk. Det är därför remarkabelt att det i Sverige mer än hundra år efter demokratins genombrott fortfarande finns en stor, om än minskande, andel av befolkningen som stöder monarkin och därmed inte accepterar den grundläggande premissen om alla människors lika värde och rätt. Människor som visar sympati för antidemokratiska samhällssystem och ideologier möter skoningslösa reaktioner. Men monarkister och rojalister är undantag som med flaggviftning, hurrarop och kungssång kan manifestera sitt avståndstagande från demokratins elementa utan att vare sig allmänhet eller media bryr sig.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson