Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarkins metoder I monarkins ursprungliga metodarsenal för att nå härskarens syften är våld framträdande, med förebud om statens våldsmonopol. Monarkiers tillkomst, fortbestånd och expansion åtföljs i historien ofta av våldsutövning, för att tvinga den egna befolkningen till lydnad, eliminera konkurrenter om makten och besegra andra stater i krig. Därutöver har monarkens position allt sedan landskapslagarna befästs genom lagstiftning, bland annat om befogenheter, privilegier och kronans ärftlighet. För att motivera den upphöjda särställning i förhållande till andra människor som är grundkonceptet för en monark, förutsätts en mytbildning. För den som ska vara suverän härskare över ett land förslår inget mindre än gudomlighet. Att vara kung "av Guds nåde", som i Sverige ända till 1973, innebär att vara utsedd av och ansvarig inför Gud, inte folket. Också på ett praktiskt plan har religionen och kyrkan varit avgörande för kungamaktens etablering, såsom de nordiska kungarikena Danmarks, Norges och Sveriges framväxt i nära anslutning till påvekyrkans tre nordiska ärkebiskopssäten i Lund, Trondheim respektive Uppsala. Även om kröning som varande en religiös ceremoni numera avskaffats i Sverige och kungen sedan millennieskiftet inte längre är Svenska kyrkans överhuvud, är kungahuset angeläget om att upprätthålla den kristna dimensionen hos kungadömet. Så har nuvarande kungen motsatt sig avskaffandet av religionstvånget i successionsordningen, och kungliga dop, bröllop och begravningar i kyrkans regi är centrala i monarkins ceremoniella repertoar. Samtidigt är monarkins historia en illustrativ exempelsamling på tillämpning av alla de sju dödssynder som kyrkan kämpar emot. De kungliga personerna själva ges i mytbildningen ställning som ett slags halvgudar. De är av annan art än vanliga människor och äktenskap med sådana har uteslutits, som om det vore biologiskt omöjligt för dem att få avkomma. Detta har dock med emfas vederlagts av mängden kungliga frillobarn under århundradena. Uppdelningen på kungliga och icke-kungliga människor kommer fortfarande till uttryck genom ett särskilt bruk av titlar och pronomen för kungahusets medlemmar. 1960-talets du-reform har med decenniers marginal vunnit svenska folkets gillande men i stället för du förväntar sig kungen och hans husmedlemmar bli tilltalade med Ers Majestät respektive Ers Kungliga Höghet. Det är en effektiv markering att alla människor inte har lika värde i monarkins värld. Tudelningen av världens befolkning hänför till den furstliga delen även de ingifta, som numera inte är av furstlig börd och veterligen inte har genomgått någon biologisk förändring vid sin förflyttning mellan arterna. Om det inte funnes två slags människor, kungliga och icke, skulle vem som helst kunna utses till statschef, exempelvis den bäst lämpade och genom att alla medborgare fick välja och kandidera. Ärftligheten är central för monarkin, inte bara i arvkungadömets lagfästa succession utan redan som hårt styrande i valkungadömet, och den bygger på en blodsmystik varmed kungamaktens kvarhållande inom en viss släkt legitimeras. De för både den kungliga legitimiteten och den konkreta utrikespolitiken betydelsefulla äktenskapsallianserna mellan furstehus och därmed stater har varit en av monarkins grundpelare ända sedan tidig medeltid. Även efter det demokratiska genombrottet har Sveriges kungahus exporterat och importerat prinsessor för att bli drottningar, senast Astrid till Belgien, Märtha till Norge, Ingrid till Danmark och Louise från Storbritannien. Men efter 1961 har inga furstliga giften ingåtts med det svenska huset. Utvecklingen är likartad i andra monarkier, och släktskapen mellan Europas regenter blir nu alltmer avlägsna för varje generation. En solitär som kung är en omöjlighet. En monark är helt beroende av att omge sig med människor som på olika sätt ger sitt stöd och gärna är betydelsefulla eller populära i samhället. Det gällde på medeltiden och det gäller i dag. En central funktion inom monarkin är därför köp av lojalitet. Likviden består av någon form av faktiskt eller föreställt privilegium, såsom tilldelning av förr ett adelskap och i dag en orden eller medalj, utnämning till kammarherre eller hovleverantör, upplåtelse av bostad i det kungliga fastighetsbeståndet eller inbjudan till kungamiddag. Hos motparten förutsätts ett mått av fåfänga för att acceptera dealen och låta sig enrolleras i den kungliga intressesfären. Kungligt samröre ger ökad prestige inom de flesta eliter i samhället. Kungen är trots allt toppen på den svenska societetspyramiden. Till och med politiker av liberalt, socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt snitt tar numera på sig fracken för att med sin närvaro understödja kungliga evenemang och kanske bli mindre benägna att föra upp republikfrågan på dagordningen. Trots att kungen sedan 1975 är helt frikopplad från regeringen och inte är överordnad statens myndigheter, upprätthåller han kanaler till flera sådana och tar i anspråk deras tjänster, såsom försvaret, länsstyrelserna, regeringskansliet i allmänhet och utrikesdepartementet i synnerhet, Statens fastighetsverk och den numera privatiserade Svenska kyrkan. Det är givet att det är en utmaning för beslutsfattare i dessa organ att behålla ovälden inför monarkens auktoritet. Kungen förfogar själv över en inte obetydlig förvaltning, vars största del utgörs av de kungliga hovstaterna under riksmarskalkens chefskap. Därtill kommer kungliga stiftelser, där kungen har makt över stora ekonomiska tillgångar, och kungliga beskyddarskap över akademier, samfund och föreningar. Ett exempel på hur kungen kan använda sina maktbefogenheter i en organisation är hans ingripande i konflikterna inom Svenska Akademien 2018 genom att bland annat besluta om ändrade stadgar. Kungahuset drar inte minst nytta av att framträda i uppmärksammade privata sammanhang. Så överträffar Nobelfestligheterna till och med officiella höjdpunkter som nationaldagsfirandet och riksdagens öppnande. Och medverkan i allehanda TV-sända galor når långt utanför klassiska rojalistkretsar. Distans är en nyckel för monarkin i flera avseenden. Vare sig medborgare eller media får komma för nära. Offentlighetsprincipen når inte kungen, kungahuset och hovet. En mur av hovfunktionärer, militära adjutanter och andra förbundna håller monarken oåtkomlig för att ställas till svars, i stark kontrast till vad som gäller för politiker och andra makthavare. Inte minst är monarkin uppbyggd kring att skapa distans genom all tänkbar prakt. De kungliga uppenbarar sig på ett ouppnåeligt plan ovanför vanliga människor, boende i storslagna slott med överdådiga gemak, uppassade av underdåniga lakejer i livré, transporterade i korteger med hästdragna kalescher och landåer, vaktade av beridna soldater i galauniform, hyllade med saluter, fanfarer och parader, behängda med gyllene ordnar i vattrade band och bärande ypperliga kreationer och ovärderliga juveler. Prakten är kopierad från en sedan länge gången tid och spelas upp som en historisk teaterföreställning. Tradition är hårdvaluta för monarkin, både genom att tillhandahålla anrika imponerande manér och som rättskälla till allehanda kungliga privilegier: kungen har rätt till detta eftersom det alltid har varit så – det är tradition. Även den kvardröjande underdånigheten inför kungen och hans familj bygger på minnet av försvunna förhållanden, då kungen åtminstone formellt deltog i att styra landet. Att åberopa sådant som förevarit i det förflutna för att legitimera fortsatt monarki kan vara riskabelt om historieskrivningen skulle lyckas bli allsidig. Propaganda är en tidlös paradgren för monarkin och fortfarande stommen i kungahusets bevarandestrategi. Dess centrala funktion är att hålla vid liv de myter som bär upp det kungliga för att säkerställa monarkins legitimitet. Monarki kan karaktäriseras som ett av världshistoriens mest framgångsrika och långlivade PR-koncept. Dess verkansformer har dock utvecklats sedan Gustav Vasa tog den då nya boktryckarkonsten i anspråk och skaffade sig mediemonopol. Detta är ersatt med en symbios mellan kungahus och medier. Det ständigt pågående kungliga skådespelet måste med medias hjälp nå ut till allmänheten för att där slå an fåfängans sträng. Även om kungen och hans familj numera bara är kändisar bland andra genererar de vad mediebolagen eftersträvar – lösnummer, klick och publiksiffror – även om det sker till priset av dagtingan med journalistikens grundprinciper. Monarkins stödtrupper består av de som tillhör kungens krets och de som tror att de gör det, men i själva verket bara är åskådare när de andra frotterar sig. Adelsmän, officerare, präster, domare, civila ämbetsmän och andra klassiska kungaanhängare är numera både för få och för osäkra supportrar för att trygga monarkin, som har sitt starkaste stöd bland äldre, kvinnor och högerväljare. Därför har kungahuset sökt sig till nya målgrupper, tidigare obeträdda arenor och sympatibringande samhällsfrågor. Den kungliga propagandan måste sägas ha varit en succé. Även om den långsiktiga trenden är ett tydligt minskat folkligt stöd, har monarkin det senaste halvseklet stärkt sin ställning i flera avseenden. Vilhelm Mobergs ord i boken "Därför är jag republikan" från 1955 har fortfarande giltighet: "Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk."	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson