Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Arvmonarkins konstruktion I en arvmonarki tillhör riket primärt en släkt. En medlem av den åt gången uppstiger på tronen eller, med ett modernare uttryck, tillträder som statschef. I Sverige och de flesta andra monarkier bär denne titeln kung, men det förekommer också kejsare, storhertig och furste samt fanns i nu upphörda tyska statsbildningar dessutom kurfurste, ärkehertig, hertig, lantgreve, pfalzgreve, markgreve med flera. Titlarna har en kvinnlig variant med efterleden -inna. Medan tyskans König åtföljs av Königin har dock kung inte någon sådan motsvarighet i svenskan och inte heller i de övriga nordiska språken och engelskan, utan termen är där i stället drottning, dronning respektive queen. De personer som har behörighet till tronen i en stat innefattas, oavsett vilken den egna titeln är, i det samlande begreppet furstliga, dit också hänförs döttrar även om kvinnlig tronföljd inte förekommer. Utgångspunkten för en furstlig släkt, även kallad ätt, är en stamfader. Behörighet att ärva tronen, successionsrätt, har hans ättlingar, det vill säga barn, barnbarn och så vidare, enligt vissa principer. Monarken och de personer som kan ärva tronen utgör tillsammans det furstliga huset eller furstehuset, i Sveriges fall det kungliga huset eller kungahuset. Till detta kan räknas även gemåler och döttrar utan successionsrätt. Felaktigt omtalas kungahuset ibland som hovet, vilket i stället är kungahusets tjänstefolk. Turordningen i tronföljden styrs av principen om förstfödslorätt eller primogenitur, innebärande att ett äldre syskon och dess efterkommande har plats före ett yngre. Exklusivitet är A och O för monarkin. En kvantitativ och kvalitativ avgränsning av furstehuset ska upprätthållas, innebärande ett litet men tillräckligt antal medlemmar och att dessa har ett ursprung skilt från folkets. Två grundläggande principer har genom historien haft funktionen att åstadkomma detta: successionsrätt tillkommer endast den som dels härstammar på obruten manslinje från stamfadern, så kallad agnatisk tronföljd, dels är född i ett jämbördigt gifte, det vill säga med båda föräldrarna av furstlig börd, och inte heller själv är gift med en icke-furstlig person. Med sin kontrast till jämlikhet och jämställdhet är principerna ohjälpligt otidsenliga men likafullt fundamentala för det stycke medeltid som i form av ett monarkiskt statsskick lyckats överleva in på 2000-talet. I den grundlag som i Sverige reglerar tronföljden, 1810 års successionsordning, stadgades för den som ville kvarstå i tronföljden förbud mot gifte med "enskild svensk eller utländsk mans dotter", vilket inte kunde rubbas ens av kungens samtycke, och för prinsessors gifte gällde: "ej må det någonsin tillåtas med svensk man". Förutom att krav på furstligt gifte ska förhindra att monarken räknar släktskap med sina undersåtar och därmed äventyrar exklusivitet och oberoende, kan villkoret ses i ytterligare ett för monarkin avgörande perspektiv: att gifta sig är att förse sina barn med hälften av deras ursprung. Furstliga personers legitimitet förvärvas inte enbart genom härstamningen på den obrutna manslinjen utan även genom den prestige som det övriga ursprunget bidrar med. Så har det varit eftersträvansvärt att gifta sig med en dotter till en kung eller kejsare, med siktet inställt på att kommande generationers monarker och övriga husmedlemmar ska kunna räkna många krönta huvuden bland sina anor. En central funktion för de furstliga giftena är också att de sammanlänkar stater, i politiska allianser eller som bekräftelse på vänskapliga relationer. Ett mycket litet antal furstliga släkter med ursprung i medeltiden har suttit på så gott som alla troner i Europa. I följd av ständiga giften mellan furstehusen härstammar i praktiken alla furstliga personer i vår tid från alla dessa släkters stamfäder. Genom att äktenskap utanför denna krets i princip inte tillåtits utgör de furstliga personerna rent biologiskt en skarpt avgränsad population med otaliga inbördes släktband. Åtta alltjämt levande släkter, alla med ett kejsardöme bland sina domäner, dominerar och har tillsammans härskat över en stor del av världen: Capet (kejsare Brasilien, kung Frankrike, kung Spanien, kung Portugal, kung Bägge Sicilierna, storhertig Luxemburg, hertig Parma), Oldenburg (kejsare Ryssland, kung Danmark, kung Norge, kung Sverige, kung Grekland, kung Island, kung Storbritannien, kung Kanada, kung Australien, kung Nya Zeeland, storfurste Finland, storhertig Oldenburg, hertig Schleswig-Holstein), Wettin (kejsare Indien, kung Storbritannien, kung Belgien, kung Kanada, kung Australien, kung Nya Zeeland, kung Sydafrika, kung Irland, kung Sachsen, kung Bulgarien, kung Portugal, storhertig Sachsen-Weimar-Eisenach, hertig Sachsen-Altenburg, hertig Sachsen-Coburg-Gotha, hertig Sachsen-Meiningen), Lothringen (kejsare Tysk-romerska riket, kejsare Österrike, kejsare Mexiko, kung Böhmen, kung Ungern, storhertig Toskana), Este (kejsare Tysk-romerska riket, kejsare Indien, kung Storbritannien, kung Hannover, kung Irland, hertig Braunschweig-Lüneburg), Wittelsbach (kejsare Tysk-romerska riket, kung Bayern, kung Danmark, kung Norge, kung Sverige, kung Grekland), Zollern (kejsare Tyska riket, kung Preussen, kung Rumänien, kurfurste Brandenburg, furste Hohenzollern-Hechingen, furste Hohenzollern-Sigmaringen) och Savojen (kejsare Abessinien, kung Italien, kung Albanien, kung Sardinien, hertig Savojen). Därefter följer ett dussin släkter med mer begränsade landinnehav: Liechtenstein (furste Liechtenstein), Brabant (kung Sverige, vald men inte tillträdd kung Finland, storhertig Hessen-Darmstadt, kurfurste Hessen-Kassel), Lippe (kung Nederländerna, furste Lippe, furste Schaumburg-Lippe), Nassau (kung Nederländerna, storhertig Luxemburg, furste Nassau, furste Oranien), Mecklenburg (kung Nederländerna, kung Sverige, storhertig Mecklenburg-Schwerin, storhertig Mecklenburg-Strelitz), Württemberg (kung Württemberg), Zähringen (storhertig Baden), Askanien (hertig Anhalt, hertig Sachsen-Lauenburg), Reuss (furste Reuss-Greiz, furste Reuss-Gera), Schwarzburg (furste Schwarzburg-Rudolstadt, furste Schwarzburg-Sondershausen), Wied (furste Albanien, furste Wied) och Waldeck (furste Waldeck-Pyrmont). Härutöver finns betydligt yngre ätter som tillkom i följd av franska revolutionen: Bonaparte (kejsare Frankrike) och Bernadotte (kung Sverige, kung Norge). Till nykomlingarna får också räknas utdöda Vasa (kung Sverige, kung Polen), medan likaledes utslocknade Habsburg (kejsare Tysk-romerska riket, kung Böhmen, kung Ungern, kung Spanien, ärkehertig Österrike) var en av de mäktiga fursteätterna med djupa medeltida rötter. Att inneha en tron eller vara arvsberättigad är inte endast ett privilegium. Det innebär också att vara underkastad krav för att garantera furstehusets nödvändiga oberoende. Förutom de två grundläggande kraven på manligt kön och furstligt gifte, som båda avskaffades i Sverige 1980, uppställer här successionsordningen ytterligare krav, som fortfarande gäller. För att ha successionsrätt måste man vara biologiskt barn, det vill säga inte adopterad, och man måste vara född inom äktenskapet, vilket utesluter exempelvis barn till föräldrar som bara är sambor. Man måste också uppfödas – det vill säga under barn- och ungdomstiden bo och uppfostras – inom riket. Vill man vara monark eller stå i tronföljden har man inte religionsfrihet utan det finns ett ovillkorligt grundlagskrav på att man "alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Den som inte lever upp till det "vare från all successionsrätt utesluten". Man får inte heller gifta sig utan att först ha fått godkännande av såväl monarken som regeringen. Ett annat sätt att förlora sin behörighet till tronen är att bli regent i en annan stat utan monarkens och riksdagens samtycke. Flera av kraven har kritiserats för att strida mot såväl allmänt förankrade värderingar i dagens samhälle som grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Kung, eller formellt konung, har i Sverige varit titeln för alla manliga monarker och drottning för de två kvinnliga. Manliga arvsberättigade har burit titeln arvfurste och blivande drottning Kristina arvfurstinna. Från och med 1980 är titeln i stället prins respektive prinsessa av Sverige. Från 1700-talet bärs titeln kronprins, sedan 1980 alternativt kronprinsessa, av den som står först i tronföljden och inte kan passeras av någon som föds senare (således var blivande Oscar II aldrig kronprins, inte heller prins Bertil). Gemåler till arvsberättigade bär motsvarande titel i omvänd genusform, med undantag för att den fullständiga jämställdhet mellan könen som infördes i successionsordningen 1980 inte har fått genomslag i fallen Daniel Westling Bernadotte (som tituleras prins, inte kronprins) och Christopher O'Neill (som inte inträtt i det kungliga huset och därför saknar kunglig titel). Arvprins är inte en svensk kunglig titel men förekommer som motsvarighet till kronprins i vissa tyska furstehus och som en särskilt tilldelad titel i det danska kungahuset. Under den tid då tronen innehades av Vasaättens medlemmar tilldelades kungasöner underhållslän i form av hertigdömen. Gustav III införde titulärhertigdömen motsvarande landskap för arvsberättigade som inte förväntades ärva tronen, det vill säga alla utom den som var kronprins och den eller de som stod i tur att bli det. Efter Karl XIV Johan har även kronprinsar och efter Carl XVI Gustaf dessutom arvsberättigade prinsessor, inklusive den som är kronprinsessa, getts hertigdömen. Medan blivande Johan III och hans son Johan var hertigar av Finland, var blivande Gustav II Adolf i stället storfurste därav, vilken titel också Gustav IV Adolf tillade sin andre son Carl Gustaf. Dagens svenska monarki är i grunden Gustav Vasas arvmonarki, som innehaft tronen sedan 1523 och varit ärftlig sedan 1544. Gustav Vasa var en usurpator och uppkomling i monarkernas krets, och valet av honom till kung följde inte ens den svenska landslagens bestämmelser. Hans maktövertagande innebar att Sverige bröts ur den nordiska unionen och att den gemensamt svensk-norsk-danska kungaätten ersattes på den svenska tronen av hans egen släkt, som saknade kungligt ursprung. Från och med Gustav Vasa har samtliga 23 monarker och övriga i tronföljden tillhört hans kognatiska släkt, det vill säga kretsen av alla avkomlingar till skillnad från agnatisk släkt som endast räknar härstamning på manslinje. Alla är hans biologiska ättlingar utom adopterade Karl August och Karl XIV Johan samt ingifta Fredrik I och Oscar I. Totalt har 77 personer någon gång haft behörighet till Sveriges tron sedan 1523. Den agnatiska Vasaätten lämnade tronen i och med drottning Kristinas abdikation 1654 och utslocknade slutligen 1777 med den utomäktenskapliga grenen af Wasaborgs sista medlem, som "levde i mycken uselhet i en eländig koja, blind, sjuk och bräcklig". För att stärka den legitimitet hos monarken som följer av härstamning från arvmonarkins grundare Gustav Vasa, har man efter 1654 fångat upp ättlingar på kvinnolinje till honom både vid val av nya kungahus och vid husmedlemmars giften. Tydliga exempel på det förra är kungarna Karl X Gustav och Adolf Fredrik och på det senare blivande Oscar I:s gifte 1823 då Bernadotterna knöts till vasaträdet och blivande Gustaf V:s 1881 då en ättling till den avsatte Gustav IV Adolf och en till hans kungarival Karl XIV Johan förenades. Genom denna aktiva äktenskapspolitik under århundradena har Carl XVI Gustaf ackumulerat 91 härstamningar från den förste vasakungen. Bernadotterna har skaffat sig ökad svensk kunglig legitimitet genom att vid varje generations gifte före nuvarande kungen tillföra härstamning från Gustav Vasa: Oscar I med Josephine 1 linje, Oscar II med Sophia 7, Gustaf V med Victoria 16, Gustaf VI Adolf med Margareta 35 och prins Gustaf Adolf med Sibylla 32 linjer. Redan 1612 gjordes ett första försök att utöka vasahärstamningen genom att två av Gustav Vasas barnbarn gifte sig med varandra: hertig Johan av Östergötland (son till Johan III och hans andra drottning Gunilla Bielke) och prinsessan Maria Elisabeth (Karl IX:s dotter), men dessa kusiners äktenskap blev barnlöst. För övrigt avsade sig hertigen två gånger rätten att bli kung, till förmån för sin farbror Karl IX 1604 och sin kusin Gustav II Adolf 1611.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson