Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarkins konsekvenser Att monarki råder i ett land har konsekvenser för invånarna och det samhälle de utgör. Det mest uppenbara är en större eller mindre brist i uppsättningen demokratiska rättigheter, allt ifrån massivt förtryck under en envåldshärskare till att medborgarna utanför kungahuset saknar möjlighet att bli statschef i en representativ monarki. Strider inom och mellan familjer med anspråk på tronen, erövringskrig för att utvidga monarkens maktområde och våld mot den egna befolkningen för att kväsa oppositionella har kostat många miljoner människoliv genom världshistorien. Det finns otaliga svenska exempel från medeltiden, vasatiden, stormaktstiden och gustavianska enväldet men även från senare tid. Så sent som 1848 beordrade nuvarande kungens farfars farfars far Oscar I ut militär mot stockholmare som demonstrerade för demokrati och republik, och 18 personer dödades. De europeiska monarkernas imperiebyggen har fått enorma följder över hela jorden, både på den egna kontinenten och i resten av världen som de till stora delar koloniserat. Första världskriget blev historiens största och sista stora drabbning mellan monarkier. I spetsen för de tre krigande stormakterna Tyskland, Ryssland och Storbritannien stod kusinerna kejsar Wilhelm II, kejsar Nikolaj II och kung George V, som också var kejsare av Indien. Tillsammans regerade de över nästan halva jordklotet. Även om kriget ledde till att en stor del av Europas furstar störtades har monarkernas maktprojekt även därefter orsakat smärtsamma efterskalv när kvarlåtenskapen tagits om hand. Så har följt kommunismens och nazismens diktaturer, andra världskriget, kalla kriget och senast en ny totalitär regim som återuppväckt tsarimperiets maktanspråk med ännu ett krig i Europa, meningslöst lidande och död för såväl ukrainare som utkommenderade ryska soldater och därtill hotad säkerhet, frihet och demokrati även för andra nationer. Monarkers drivkraft att maximera sin makt, rikedom och prestige, utan hänsyn till vare sig egna eller andras undersåtar, har i Norden fått ett påtagligt uttryck i söndring mellan länder. Gustav Vasas privata härskarambitioner slog sönder Kalmarunionen och orsakade både en säkerhetspolitisk splittring som bestod i 500 år och språklig separation så att svenskar, danskar och norrmän nu har svårt att förstå varandra. I ännu existerande monarkier framträder sättet att utse statschef som ett tydligt tecken på att övergången till demokrati inte har fullbordats. Landets främsta representant är i sig själv en symbol för att principen om allas lika värde och rätt inte har omsatts i praktiken. Med en monarks informella normpåverkande kraft kan därigenom värderingar om människors över- och underordning i samhället legitimeras. Störst påverkan på det politiska systemet i de nutida europeiska monarkierna har förekomsten av en ärftlig statschefsbefattning genom att ha framkallat parlamentarismen som metod för att utse regering. I Sverige skedde det slutligen 1917 inför faran att den ryska revolutionen skulle sprida sig också hit. Svenska folkets långa kamp för folkstyre resulterade då inte i avskaffande av monarkin utan i en kompromiss och provisorisk lösning i väntan på fullföljd demokratisering: kungen fick vara kvar men hans rådgivare i regeringen övertog den styrande makten och blev beroende av riksdagen. Det är innebörden av parlamentarismen, som alltså är konstruerad för att bevara monarkin, demokratins motsats. Provisoriet blev kvar eftersom partimakten, som avlöste kungamakten, insåg hur effektiv konstruktionen är för att i ett slag komma i besittning av hela statsmakten. I Frankrike och USA, som frigjorde sig från monarkin för över tvåhundra år sedan och har byggt sina politiska system från grunden till de demokratier de är i dag, utser folket en president och ett parlament. När demokratin för drygt hundra år sedan fick sitt genombrott i Sverige och andra nordvästeuropeiska länder blev Storbritannien en förebild för att inte avskaffa monarkin men flytta makten över regeringen från monarken till parlamentet. Storbritannien var dock inte något fulländat demokratiskt föredöme utan hade ett parlament bestående av monarken själv, ett adligt överhus och ett underhus till vilket inte rådde allmän och lika rösträtt. Ännu i dag framstår den brittiske monarkens ägande av staten som mer påtagligt än i något annat europeiskt land, och alltjämt spelar adeln en roll i det politiska systemet med en egen kammare i parlamentet och pågående nyadlande, som Sverige satte punkt för 1866 respektive 1902. Demokratiseringen av stater med monarki har medfört att bland annat Sverige har två suveräner, dels kungen som är statschef, dels riksdagen som är högsta statsorgan. Detta försök till samexistens mellan monarki och demokrati innebär att kungen med sitt hus och hov formerar ett slags stat i staten. Dit når inte demokratins självklarheter såsom offentlighetsprincipen, rättsväsendet, kontrollmakten, regeringen eller ens riksdagen, såvida den inte tillgriper grundlagsstiftning med två likalydande beslut och mellanliggande val. Kungens uppgift är att vara symbol för staten men står samtidigt vid sidan av den. Som en reminiscens av den absoluta furstemakten ingår i kungens egen maktsfär organ för en rad funktioner till stöd för monarkin: hovförvaltning för ekonomi, informationsavdelning för propaganda, hovstat för betjäning, ceremonistat för prakt, kleristat för kyrka, stab för militär, ordenskapitel för belöning, ståthållarämbete och slottsförvaltning för slott, Djurgårdsförvaltning för andra fastigheter, husgerådskammare för lösöre, slottsarkiv för dokument och publikverksamhetsavdelning för kommers. Till detta kommer kungliga akademier och stiftelser, där kungen också har maktbefogenheter. År 2018 framträdde Carl XVI Gustaf som handlingskraftig beslutsfattare och makthavare då han ingrep i konflikten inom Svenska Akademien och ändrade dess stadgar. Det visade prov på att den nya regeringsform som trädde i kraft 1975 inte har fört över all offentlig makt från kungen till den demokratiskt och parlamentariskt grundade regeringen. 2019 akterseglade kungen såväl regeringen som riksdagen genom beslut om att utesluta medlemmar ur det annars grundlagsreglerade kungahuset. Därmed återtog han i praktiken en del av riksdagens lagstiftningsmakt – för att hantera en situation som riksdagen genom passivitet och bristande konsekvensanalys själv hade förorsakat. Nöd kan alltså gå före rätt även på konstitutionell nivå, vilket redan kungens farfars morfars morfars far Gustav III visade genom sin statskupp 1772.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson