Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Kungens grundlagskorrigering 2019 När riksdagen sent omsider fått upp ögonen för successionsreformens effekter, lyckades den samla en stor majoritet för att i maj 2018 begära att regeringen skulle tillsätta en utredning syftande till att "det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar". Närmare ett och ett halvt år senare väntade riksdagen fortfarande på att regeringen skulle besluta om utredningens direktiv och ledamöter. I mitten av september 2019 blev frågan om kungahusets storlek på nytt uppmärksammad i och med utgivningen av mitt bokverk Sveriges kungasläkt. Genom redovisningen där av ättlingarna till arvmonarkins grundare Gustav Vasa fram till i dag gavs för första gången en konkret bild av hur stort kungahuset kommer att bli med de nu gällande tronföljdsreglerna: "Om den nuvarande principen utan begränsningar tillämpades på den svenska arvmonarkins ursprungliga stamfader Gustav Vasa, skulle alla hans minst 275 000 efterkommande vara prinsar och prinsessor av Sverige. Även om riksdagen inte är beredd att genomföra detta retroaktivt, så kan ett lika stort kungahus härstammande från Carl XVI Gustaf förväntas efter ca 450 år om dagens successionsordning består. Den nya ordningen medför en tydlig tudelning av svenskarna i dels den allt talrikare kungliga bördsöverklassen vars medlemmar har privilegiet att kunna bli Sveriges statschef och utmärks med titeln prins eller prinsessa, dels övriga medborgare utan möjlighet att nå landets högsta ämbete." Tolv personer är nu behöriga till Sverige tron. Antalet har aldrig varit större och bara en gång tidigare lika stort: under knappt två år från prins Carl Johans födelse den 31 oktober 1916 till prins Eriks död den 20 september 1918. Under denna korta tid förlorade för övrigt kungen sin politiska makt till riksdagen genom parlamentarismens införande 1917. Den springande punkten är vad man ska göra med alla de medlemmar av ett kungahus som inte behövs för att säkra tronföljden. Borta är sedan 1980 den traditionella lösningen att diskvalificera alla på kvinnolinjen och de män som gifter sig icke-furstligt. Den 7 oktober 2019 skred kungen till handling och beslutade ändra kungahusets omfattning så att Carl Philips och Madeleines barn inte längre tillhör det. De fråntogs också ställningen som kungliga högheter. Samtidigt fick de behålla sina prins- och prinsesstitlar, men dessa kommer inte att kunna föras vidare till deras barn och inte heller till dem som de gifter sig med. Fem av kungens barnbarn och deras efterkommande berövades, eller befriades från, rätten och skyldigheten att representera Sverige och kommer inte att kunna räkna med att bli försörjda av apanaget till kungahuset. Det finns ett avgörande problem med kungens kraftfulla beslut: Han har knappast rätt att göra det han gjorde, det vill säga begränsa kungahusets omfattning och neka någon i tronföljden titeln prins eller prinsessa. Det är riksdagen som har den makten genom att stifta grundlag i form av successionsordningen. I både själva lagtexten och förarbetena framgår tydligt vilka personer som ingår i tronföljden – "Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till Konung Carl XVI Gustaf" (§ 1 successionsordningen) – och att de är "prins och prinsessa av det kungl. huset" (§§ 4, 5 och 8 samt regeringens proposition 1977/78:71 sidan 11 om prins och prinsessa och utredningens betänkande SOU 1977:5 sidan 29 om det kungliga huset). Det finns alltså en grundlagsfäst överensstämmelse mellan att ha tronföljdsrätt, tillhöra kungahuset och ha titeln prins respektive prinsessa. Men kungen har på egen hand upphävt det sambandet, trots att det enligt regeringsformen krävs två beslut av riksdagen med mellanliggande val. Alla berörda personer har samtidigt oförändrat kvar sin tronföljdsrätt, så kungens beslut kommer inte till rätta med det stora och växande antalet kungliga personer. Med sitt överraskande beslut förekom kungen både riksdagen och regeringen och inte minst en besvärande debatt, som hade kunnat leda till minskat stöd för monarkin. De mest brännande frågorna hade varit dels att kungahuset är för stort och därmed dyrt, dels att Madeleines barn inte som grundlagen kräver har uppfötts inom riket och därför ska förlora såväl tronföljdsrätten som prins- och hertigtitlarna, inte bara medlemskapet i kungahuset och rangen av kunglig höghet. Sverige saknar en författningsdomstol som kan avgöra om kungens agerande strider mot grundlagen, men regeringen och riksdagen kunde förutses ta ställning till det i samband med den utredning om kungahusets omfattning som riksdagen begärt och regeringen till sist tillsatte. Kungens straffimmunitet skulle i alla händelser rädda honom från juridiska konsekvenser men inte politiska och opinionsmässiga. Möjligen skulle de ättlingar som fråntagits en del av sina rättigheter kunna väcka talan mot svenska staten, i likhet med Carl Philips gren av kungahuset som riksdagen retroaktivt 1980 fråntog förstaplatsen i tronföljden. Den statliga utredningen lämnade 2021 sitt betänkande – och duckade för frågan med ett konstaterande av vad kungen hade beslutat. Kungens lösning är inte generell utan fordrar nya avgränsningsbeslut i framtiden, närmast för barnen till Victorias son Oscar när han hamnar i samma ställning som nu Carl Philip och Madeleine. Enligt kungens nyordning skulle dessutom de barn som föds i fortsättningen bli helt utan titel, trots att de har tronföljdsrätt. Detta kan förefalla märkligt när grenar av ätten Bernadotte som inte ingår i tronföljden har tilldelats titeln greve af Wisborg. Vidare saknar kungliga personer efternamn, och frågan är vad de som av kungen uteslutits ur kungahuset ska heta när de i framtiden ska leva vanliga liv och försörja sig som privatpersoner. De har förmodligen inte rätt till namnet Bernadotte enligt personnamnslagen, även om exempelvis prinsessan Madeleine använder det som författare utan att det förekommer i folkbokföringen. Det finns alltså många kungliga problem att ta itu med för regering och riksdag. Verkligheten har hunnit ikapp statsminister Thorbjörn Fälldins ord då han i regeringens proposition 1977 om ändring av successionsordningen sköt frågor av detta slag kring tronföljden på framtiden med motiveringen att de "inte kan väntas få aktualitet inom överskådlig tid". Framför allt kvarstår grundproblemet, att tronföljdsbestämmelserna leder till en kraftigt växande mängd personer med privilegiet att kunna bli Sveriges statschef och att det inte finns några mekanismer för att upprätthålla kretsens avgränsning. Detta kräver grundlagsändringar. Om inget görs för att radikalt minska omfattningen av det gynnade och växande befolkningsskikt som har ensamrätt till Sveriges högsta ämbete, blir monarkins konflikt med demokratins ideal så uppenbar att den enda utväg som återstår är att alla medborgare ges samma chans att både välja och bli valda till statschef, det vill säga att Sverige blir republik. Kungens beslut den 7 oktober 2019 att inskränka vilka personer med successionsrätt till Sveriges tron som ska ingå i det kungliga huset och vara prins respektive prinsessa aktualiserade ytterligare juridiska omständigheter. Enligt den mest grundläggande av Sveriges grundlagar, regeringsformen, ska "Den offentliga makten utövas under lagarna" (1 kap 1 §). "Riksdagen stiftar lag", "Riksdagen är folket främsta företrädare" (4 §) och "All offentlig makt i Sverige utgår från folket" (1 §). Så fastslås att Sverige ska vara en demokrati och rättsstat. Kungen är rikets statschef (5 §) och därmed det offentliga Sveriges högsta befattningshavare. Förvaltningslagen reglerar hur den offentliga verksamheten ska bedrivas och stadgar följande om beslut som fattas (32 §): "Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande." Till skillnad från den offentliga verksamheten i allmänhet gäller detta krav dock inte kungens beslutsfattande, lagtekniskt genom att han och hans förvaltning inte anses vara en förvaltningsmyndighet. Kungen har inte heller angett något lagrum som hans beslut grundar sig på. Hans högste tjänsteman, riksmarskalken, har dock meddelat att kungen anser sig ha rätt att fatta beslutet på grund av att han som chef för det kungliga huset av hävd, det vill säga inte genom lagstiftning, har så kallad husmakt att göra det. Av en annan grundlag, successionsordningen, framgår alltså överensstämmelsen mellan att ha tronföljdsrätt, tillhöra det kungliga huset och ha titeln prins respektive prinsessa. Grundlag kan ändras endast av riksdagen genom två likalydande beslut med mellanliggande val till riksdagen (8 kap 14 § regeringsformen). Enligt kungens förhållningssätt existerar det således oskrivna rättsnormer som står över Sveriges grundlagar och innebär att kungen är överordnad både riksdagen och folket. Det stämmer inte med den citerade regleringen av Sverige som en demokrati och rättsstat i regeringsformens portalparagraf. Förarbetena till successionsordningen stöder grundlagens bokstav. Vilka som ingår det kungliga huset behandlas i det betänkande som avgavs av utredningen om kvinnlig tronföljd. Varken utredningen, regeringen eller riksdagen ändrade på det rådande förhållandet, att det kungliga huset består av dem som har behörighet till tronen samt – som ett uttryck för det traditionella synsättet att kvinnor följer sin faders respektive makes stånd – deras gemåler och deras döttrar utan tronföljdsrätt (enligt gällande rätt före 1980) om de är ogifta eller har ingått ett godkänt furstligt gifte. En person med tronföljdsrätt var enligt 1810 års successionsordning "prins av det kungl. huset". Utredningen om kvinnlig tronföljd föreslog i stället de nya titlarna "arvprins" respektive "arvprinsessa" för att beteckna dem med successionsrätt och skilja dem från ingifta medlemmar av kungahuset, vilka ju saknar arvsrätt till tronen och därför föreslogs bli titulerade enbart prins respektive prinsessa (SOU 1977:5, sidan 51). Regeringen, som vägleddes av att göra så få ändringar i lagtexten som möjligt, valde i stället att endast anpassa successionsordningens befintliga formulering till den nya könsneutrala successionen och införde i sin proposition "prins och prinsessa av det kungl. huset" (proposition 1977/78:71, sidan 11). Riksdagen följde regeringen och fastställde genom sina båda grundlagsbeslut att den som har successionsrätt är prins respektive prinsessa och tillhör det kungliga huset. Både regeringen och riksdagen har alltså aktivt övervägt dessa förhållanden och deras ställningstagande har slagits fast i grundlag. Kungen har inte någon rätt enligt svensk lag att överpröva och ändra ett grundlagsbeslut fattat av riksdagen. Sveriges kungar har också fram till nu följt grundlagens bestämmelse att de som har successionsrätt tillhör det kungliga huset och har titeln prins eller prinsessa. Kungarna har därvid också varit konsekventa med att frånta dem som förlorat sin tronföljdsrätt både husmedlemskap och prinstitel, liksom ställningen som kunglig höghet, men hittills aldrig gjort det för någon som har kvar tronföljdsrätten. Det saknas alltså stöd för att det skulle finnas en hävdvunnen kunglig husmakt som övertrumfar grundlagen. Den husmakt som kungen har finns grundlagsreglerad i successionsordningen och innefattar att godkänna tronföljdsberättigades giften (§ 5) och regentskap i utländsk stat (§ 8) samt tronföljarens utrikes resor (§ 7). Det anses därutöver att kungen i följd av hävd kan dela ut titulära hertigdömen i form av svenska landskap till medlemmar av kungahuset som ingår i tronföljden. Kungens beslut att utesluta personer med tronföljdsrätt ur kungahuset och förneka dem prins- och prinsesstitlar innebär också en påverkan på själva tronföljden, även om det inte ingick i kungens uttalade avsikt. Den som har tronföljdsrätt kan enligt successionsordningen förlora den om inte vissa behörighetsvillkor är uppfyllda. I §§ 4, 5 respektive 8 uppställs ett antal krav på den som ingår i tronföljden: han eller hon ska bekänna sig till den rena evangeliska läran, ska uppfödas inom riket, får inte gifta sig utan kungens och regeringens godkännande och får inte blir regent i utländsk stat utan kungens och riksdagens samtycke. Eftersom successionsordningen omtalar de tronföljdsberättigade som prinsar och prinsessor av det kungliga huset, så träffar dessa grundlagskrav inte längre dem blivit föremål för kungens beslut. De tillhör inte, enligt kungens uppfattning, det kungliga huset och en del av dem är dessutom inte prins eller prinsessa. Personer som före kungens ändring skulle ha förlorat sin tronföljdsrätt för att de inte uppfyllt behörighetskraven kommer nu att stå kvar i tronföljden. Denna konsekvens visar att grundlagens överensstämmelse mellan tronföljdsrätt, husmedlemskap och prins- respektive prinsesstitel är avgörande, liksom att riksdagen inte har avsett att kungen skulle kunna ändra vad som regleras i successionsordningen och därmed upphäva väsentliga delar av denna grundlag. Syftet med kungens beslut var att minska antalet prinsar och prinsessor och medlemmar av kungahuset, men paradoxalt nog kan alltså ändringen innebära fler personer i tronföljden. Med sitt beslut fråntog kungen också en del av de tronföljdsberättigade predikatet kunglig höghet. Detta är inte lagreglerat men har hittills följt tronföljdsrätten och medlemskapet i det kungliga huset. Det är ett naturligt samband, eftersom det är just genom tronföljdsrätten som en person förvärvar kunglig status. Emot uppfattningen att kungen enligt hävd skulle ha makt att förfoga även över vem som är kunglig höghet talar att det senaste jämförbara beslutet i stället fattades av riksdagen, som 1723 utnämnde hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (1702–1739), Karl XII:s och Ulrika Eleonoras systerson, till kunglig höghet. Genom sin egenhändiga omdefiniering av kungahuset har kungen också gjort ingrepp i regeringsformen, med konsekvenser för vem som kan tjänstgöra som Sveriges riksföreståndare. I 5 kap 4 § stadgas att "Om konungen eller drottning som är statschef är förhindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av konungahuset, som inte är förhindrad, för att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter." Kungens beslut begränsar alltså denna krets till att omfatta endast vissa i tronföljden, trots att han inte har något mandat att förändra vad riksdagen grundlagsfäst. Ett efterspel till kungens beslut den 7 oktober 2019 om minskning av kungahuset följde den 14 augusti 2021. Då bröt han själv mot sina nyinförda regler när han delade ut Serafimerorden till sin sonson prins Julian vid dennes dop. Det hade kungen inte rätt att göra enligt regeringens förordning 1995:1025, den så kallade ordenskungörelsen. Där stadgas i 1 § att "Inom Kungl. Serafimerorden kan utmärkelser tilldelas statschefer och därmed jämställda personer samt medlemmar av det svenska konungahuset". Men Julian tillhör inte kungahuset, vilket enligt kungens eget beslut inte omfattar Carl Philips och Madeleines barn. Kungen följde inte heller principen att hertigdömen endast förlänas medlemmar av kungahuset utan gjorde Julian till hertig av Halland. Att monarken står över landets lagar och inte behöver tillämpa och följa dem, karaktäriserar en absolut monarki. Sverige är då kanske inte blott en representativ eller ens konstitutionell monarki. Redan i 5 kap 8 § regeringsformen slås fast statschefens åtalsimmunitet: "Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef." Ett annat avsteg från principen om alla människors likhet inför lagen är bestämmelserna i 18 kap 2 § brottsbalken om särskilt högt straff när ett brott begås mot "Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter". Denna orättvisa har dock kungen mildrat något genom att i och med sin husexkludering frånta vissa i tronföljden detta högmålsprivilegium, om nu allmänna domstolar i sådana mål kommer att acceptera kungens ensidiga grundlagsjustering. Samtidigt som kungen i tveksam överensstämmelse med grundlagen har uteslutit medlemmar ur kungahuset har han underlåtit att dra in den statsrättsliga statusen för tre personer i tronföljden som uppenbart inte uppfyller successionsordningens krav. Prinsessan Madeleines tre barn har inte bott och uppfostrats "inom riket", som det stadgas i § 4, utan i Amerika. Därmed vore det logiskt att kungen återtog deras titlar prins respektive prinsessa av Sverige och deras hertigdömen Gotland, Ångermanland och Blekinge, där invånarna förmodligen är måttfullt intresserade av att feodalstyras från Florida. Madeleine förlorade 2013 själv sin plats i den brittiska tronföljden på grund av sitt äktenskap med en katolik.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson