Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarkins expansion 1980 En kvantitativ och kvalitativ avgränsning av kungahuset, för att upprätthålla dess exklusivitet i förhållande till vanliga medborgare, har genom historien varit fundamental för monarkin. Fram till 1980 tillgodosågs detta med två bärande grundlagskrav för arvsrätt till tronen: manligt kön och furstligt gifte. I och med att alla döttrar och de söner som gifte sig med "enskild mans dotter" uteslöts ur tronföljden bibehölls ett litet kungahus. Men strävan att hålla nere antalet individer innebar också en risk att kungahuset kunde dö ut, vilket man i Sverige mycket påtagligt brottades med från 1930-talet fram till kronprins Carl Philips födelse 1979. Den 1 januari 1980 skedde dock en radikal förändring av den svenska monarkin. Genom retroaktiv lagstiftning, det vill säga i strid med en av rättsstatens grundläggande principer, och utan att inse konsekvenserna avskaffade riksdagen då kraven på manligt kön och furstligt gifte. Därmed infördes att i praktiken alla ättlingar till kungen ska ingå i tronföljden och kungahuset. Resultatet blir en enorm mängd prinsar och prinsessor. I följd av sin numerär kommer kungaättlingarna dessutom att vara utspridda i samhället bland vanliga familjer – men utskilja sig genom att ha exklusiv rätt att kunna bli landets statschef, något som deras grannar med andra anor är uteslutna från. Riksdagen har alltså inrättat en ny bördsöverklass i Sverige, en ersättare till den gamla svenska adeln som riksdagen slutligen avskaffade 2003 genom upphävande av både de sista adelsprivilegierna och riddarhusordningen som svensk författning. Att kungahusets traditionella avgränsning bryts innebär en underminering av monarkins ställning. Vid första anblicken kan det väcka demokratiskt färgad sympati att de kungliga knyter äktenskapsband med folket, men konflikten med folkstyrets ideal blir tydlig när det står klart att ett privilegierat befolkningsskikt har ensamrätt till rikets högsta ämbete. Genom att kungahusets medlemmar blir så många kommer det att vara praktiskt omöjligt att säkerställa att deras förehavanden inte kastar skuggor över statschefens upphöjda position. Lockelsen bland alla de privilegierade och deras omgivningar att dra nytta av den kungliga särställningen blir svår att motstå. Massmedia kommer knappast att agera skyddsmur. Om inte alla i den växande skaran tronföljdsberättigade ska få apanage ur statskassan, kommer deras försörjning dessutom att knyta affärsintressen till kungahuset, en privatisering av statschefsämbetet som definitivt omintetgör det oberoende som ansetts vara en förutsättning för monarkin och ett av dess främsta argument. Att statschefsämbetet efter det demokratiska genombrottet fortfarande ärvs har försvarats med att monarken avklätts sin politiska makt och att de som är behöriga till ämbetet är en relikt från historien som inga andra medborgare kan konkurrera om att återskapa. Kungahuset har då framställts som en trofé från demokratins seger över kungamakten, varvid riksdagen dikterar villkoren för en liten avgränsad grupp som genom att vara ett uttryck för den nationella historien representerar hela folket, utan band till särintressen. 1980 års expansionsreform har rimligen stjälpt denna argumentation. En utmaning i den revolutionerande omdaningen av kungahuset är hur de många kungliga ska kunna hållas utanför partipolitiken för att garantera statschefens politiska oberoende. En föraning gavs av två historiska händelser i valet 2006. Då kandiderade en Bernadotte i valet – till kommunfullmäktige i Stockholm – och då invaldes för första gången en medlem av ett furstehus i Sveriges riksdag, en prinsessa med många släktskapsband till den nuvarande kungen. När fördämningarna kring kungahuset brister strömmar alltså det in som de gamla tronföljdskraven skulle skydda statschefsämbetet mot. Tronföljdsreformen började som en folkpartistisk jämställdhetsmotion på 1950-talet, övergick till att bli en borgerlig räddningsinsats för att hindra kungahuset att dö ut i brist på prinsar och visade sig till sist bli ett ökat hot mot både demokratin och monarkins fortsatta existens. Socialdemokraterna, som sedan mer än hundra år har krav på republik i sitt partiprogram men har avstått från att förverkliga det, såg länge en möjlighet att monarkin skulle avskaffa sig själv genom att det inte längre fanns någon medlem av kungahuset kvar. 1965 genomfördes en höjning av kungens myndighetsålder till 25 år, vilket ökade chansen att kronprins Carl Gustaf inte skulle hinna uppnå den innan dåvarande kungen Gustaf VI Adolf avled, men denne levde ända tills efterträdaren fyllt 27. De borgerliga partierna ville däremot bevara monarkin och därför minska risken att kungahuset skulle utslockna. 1960- och 1970-talens tidsanda fick dem att driva sin strävan att utöka kungahuset i form av en jämställdhetskamp: tronen skulle kunna ärvas även av och genom kvinnor. Socialdemokraterna kontrade med att "jämställdhet nås inte genom en institution som i sig bygger på ojämlikhet". Till följd av misstag som Socialdemokraterna begick – en votering i riksdagen som de förlorade när en ledamot tryckte på fel röstningsknapp – blev det en utredning om kvinnlig tronföljd och sedan två riksdagsbeslut om grundlagsändring. Vid den sista omröstningen i riksdagen, efter valet 1979, uppkom en partipolitiserad situation som också indirekt blev en personfråga där två alternativa tronföljare ställdes mot varandra: de borgerliga stödde Victoria och Socialdemokraterna Carl Philip. Kungen ogillade i olika avseenden riksdagens beslut. Det framkom både i riksmarskalkens remissyttrande över tronföljdsutredningen och i senare intervjuer med kungen själv. I riksdagen hade de borgerliga fått majoritet och drev igenom reformen, medan Socialdemokraterna i en känslig balansgång mellan jämställdhetssträvan och monarkimotstånd lade ned sina röster. Mer uppseendeväckande var vilken konstellation som röstade emot: Vänsterpartiet kommunisterna samt kungens förbundne, moderaten greve Hans Wachtmeister af Johannishus, och ytterligare en ledamot från samma parti. Även kungens livmedikus, den likaledes moderate Gunnar Biörck, agerade i riksdagen för kungens uppfattning. Riksdagsbeslutet blev en starkt ifrågasatt retroaktiv grundlagsändring, som bland andra Justitiekanslern invände emot. Tronföljden öppnades för kvinnor på samma villkor som för män, kravet på furstligt gifte avskaffades, Carl XVI Gustaf utsågs till ny stamfader för kungahuset och Carl Philip avsattes som kronprins. Riksdagen hade inte gjort någon konsekvensanalys av sitt beslut, som närmast skulle kunna betecknas som borgerlig successionspopulism. Följden blev framför allt ett snabbt växande kungahus, som det fortfarande inte finns någon lösning på hur det ska hanteras. Det visade sig vara en björntjänst som den borgerliga riksdagsmajoriteten gjorde monarkin, vars ställning undergrävdes genom att den nödvändiga avgränsningen av kungahuset avskaffades till förmån för en okontrollerbar expansion. Problematiken började visa sig i praktiken när det blev tid för kungabarnen att gifta sig och få barn. Jag uppmärksammade då olika aspekter på tronföljdsreformens oförutsedda konsekvenser i tre artiklar på DN Debatt, på 190-årsdagen av Bernadottes val till tronföljare den 21 augusti 2000, nationaldagen den 6 juni 2001 och kronprinsessans födelsedag den 14 juli 2007, samt i en annan artikel i DN den 6 oktober 2000.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson