Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Fritt fram att avskaffa monarkin Monarki är uppenbart oförenligt med demokrati. Ändå finns kungen kvar. När en politiker tillfrågas om att avskaffa monarkin blir svaret ofta en hänvisning till Torekovskompromissen 1971. Genom den behöll riksdagen kungen men fråntog honom alla uppgifter utom representativa och ceremoniella. Som om det för evig tid är förbjudet att ifrågasätta eller ompröva den, har kompromissen i över ett halvsekel varit en bekväm tillflykt för den som inte vågar ta ställning mellan demokrati och monarki och inte heller inser att ett samhälle utvecklas. När demokratin skulle grundlagsfästas i en ny regeringsform på 1970-talet hade det varit logiskt att bland alla förändringar också avskaffa monarkin. Att det ändå inte skedde, berodde inte minst på respekten för den sittande kungen, Gustaf VI Adolf. Han hade fullgjort sina plikter exemplariskt och levt upp till villkoren för ätten Bernadottes innehav av tronen. Att införa republik hade inneburit att riksdagen ensidigt brutit det avtal som den 1810 ingått med hans farfars farfar Karl XIV Johan. I dag är läget annorlunda. Det finns inte längre kvar någon i tronföljden som uppfyller de ursprungliga villkoren. Enligt dessa skulle kungahuset utslockna med nuvarande kungen. Carl Philip hade förlorat sin successionsrätt när han gifte sig med "enskild svensk mans dotter" och Victoria och Madeleine hade aldrig ingått i den enbart manliga tronföljden. (Självfallet är det fullkomligt otidsenligt att bara acceptera män och furstliga giften när man ska tillsätta landets statschef – och lika otidsenligt är att det sker genom arv och endast bland dem som har kungliga anor.) Riksdagen är alltså löst från 1810 års avtal och nuvarande kungens efterkommande saknar grund för att göra avtalsgrundade anspråk på tronen. Torekovskompromissen är överspelad och det är fritt fram att fullborda införandet av demokrati genom att avskaffa monarkin. För övrigt har riksdagen även sedan arvmonarkin infördes 1544 haft valrätt för att utse monark. Så har riksdagen valt följande att inneha tronen och i förekommande fall följas av sina ättlingar: Gustav Vasa, Johan III, Karl IX, Karl X Gustav, Ulrika Eleonora, Fredrik I, Adolf Fredrik, Karl XIII, Karl XIV Johan och Carl XVI Gustaf. Flera gånger har riksdagen också använt sin rätt att avsätta en kung och hans efterkommande: Erik XIV, Sigismund och Gustav IV Adolf. Samtidigt med införandet av den nya regeringsformen 1975 ströks den sista paragrafen i successionsordningen, § 9, som ålade riksdagen att utse ett nytt kungahus: "Skulle den olycka tima, att hela konungahuset, inom vilken arvsrätten till riket räknas, antingen på manliga sidan utginge, eller genom uraktlåtande av vad denna successionsordning uttryckligen föreskriver, förlorat successionsrätt, vare tronen ledig till nytt val, och utkore då Riksens Ständer ett nytt konungahus." Numera får riksdagen i en sådan situation förutsättningslöst ta ställning till statsformen, fortsatt monarki eller något annat, och ges rådrum för detta i 5 kap 5 § regeringsformen: "Om konungahuset utslocknar väljer riksdagen en riksföreståndare som ska fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen väljer samtidigt en vice riksföreståndare." I dag är det ingen av Europas tio monarker som uppfyller den hävdvunna fursterättens krav på jämbördigt gifte. Det finns inte längre några monarkier i traditionell mening som upprätthåller legitimitet genom avgränsning mot vanliga medborgare och därmed oberoende för att kunna representera hela folket. De kungliga blir allt mindre kungliga, med en halveringstid på en generation, och har själva ombesörjt sin sorti. Motsvarande utveckling har skett inom den svenska adeln, där ingen ätt längre har någon medlem vars hela ursprung lever upp till den ursprungliga riddarhusordningens krav på jämbördigt gifte. Riktiga kungligheter och riktiga adelsmän återfinns fortsättningsvis endast i historien.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson