Demokrati mot monarki Per Anderssons texter om att utse statschef genom arv
	Monarkins argument Monarki, som innebär att landets statschef tillsätts genom arv inom en viss släkt, är odemokratiskt eftersom demokrati bygger på alla människors lika värde och att alla medborgare fritt kan både välja sina politiska företrädare och kandidera själva. För en demokrat är detta tillräckligt för att ta ställning emot monarki. Trots det finns i Sverige alltjämt en betydande andel av befolkningen som är för monarki. Anhängarna använder en rad argument, som alla kan ifrågasättas i ett demokratiskt perspektiv: "Monarkens ställning är given av Gud – han är kung av Guds nåde – och det ska inte folket sätta sig över." Ett sådant synsätt utesluter demokrati. Och hur kan en troende vara säker på att någon som folket väljer inte är ett uttryck för Guds vilja? "Kungen och hans ätt har rätt till kungariket, som skapades av hans förfäder för flera hundra år sedan." Rätten att tillsätta och avsätta kung och kungahus har ända sedan arvmonarkin infördes tillhört riksdagen, och riksbygget har alltid bekostats av Sveriges folk. De villkor som uppställdes för den nya kungaätten 1810 uppfylls inte av den nuvarande kungens efterkommande, som därmed inte kan åberopa någon rätt till riket från fördemokratisk tid. "Vissa människor är bättre skickade att leda ett land, och då är det bra att statschefsposten går i arv inom deras släkt." Förutom att någon kungagen inte har påvisats, ger historien otaliga exempel på dysfunktionella statsledare som ärvt sin position. "Att ha en statschef som är av kunglig börd ger prestige åt landet." I en verklig demokrati har en statschef som valts av folket i fria val där alla medborgare har fått kandidera en överlägsen legitimitet – och därmed prestige i demokraters ögon. Jämför hur måttfull den folkliga uppslutningen är när en monark avlägger statsbesök i Sverige med uppståndelsen vid president Obamas Stockholmsvisit 2013, som dessutom bara var ett officiellt besök på statsministerns inbjudan. "De kungliga har stark legitimitet genom sin härstamning från tidigare kungar och sitt furstliga ursprung i övrigt." Kungahusets medlemmar är numera, till följd av att de gifter sig med vanliga människor, inte exklusivt kungliga och det furstliga ursprunget halveras för varje generation. Även en tilltagande mängd människor utanför kungahuset har kungar bland sina förfäder, och vissa har till och med mer kunglig härkomst än de som ingår i tronföljden. "Landet har alltid varit en monarki, i över tusen år, och det är viktigt att slå vakt om traditioner." Alla traditioner bör självfallet inte bevaras, särskilt inte sådana som strider mot vår tids samhällssyn. Tradition övertrumfar inte grundläggande demokratiska principer och folkvilja när riksdagen ska avgöra vad som ska gälla i landet. Adeln, statskyrkan, stadsprivilegierna och dödsstraffet är exempel på andra månghundraåriga samhällsföreteelser som avskaffats, i stor överensstämmelse med svenska folkets demokratiska värderingar. "Genom att statschefsämbetet ärvs behålls samhällets förankring i historien." Den svenska historien består av mycket mer än kungar och drottningar, inte minst sådant som är mer relevant att knyta an till för ett nutida demokratiskt statschefskap. Från medeltiden och framåt finns många inslag av demokrati som visar att allmogen här har varit mer delaktig i samhällslivet genom århundradena än i de flesta andra länder, bland annat på grund av en svag kungamakt. "Kungen personifierar den svenska historien." Att Sveriges historia är präglad av kungars maktutövning med krig, förtryck och orättvisor är opassande att konservera i dagens statschefsämbete. "Kungen är en utmärkt symbol för Sverige och behövs för att skapa goodwill för landet." Att som främsta företrädare för en demokrati använda själva symbolen för demokratins motsats, monarki, kan omöjligt vara det bästa valet. Det kan knappast vara så att ett demokratiskt Sverige internationellt vill förknippas med ett fördemokratiskt samhällssystem. "När rikets högsta ämbete går i arv undviks osäkerhet och konflikt om vem som ska tillträda." Den konflikt som ett val mellan flera kandidater innebär är en tillgång och syftar till att den som är bäst skickad och har störst förtroende bland medborgarna ska utses. Genom den retroaktiva förändringen av tronföljden har dessutom lagts grund till en större ovisshet om vem som ska bli kung eller drottning än om vem som går segrande ur ett lätträknat demokratiskt val. "Kungen företräder alla svenskar, medan en vald statschef bara stöds av en del av folket." Det finns demokratiskt valda statschefer som har betydligt större uppbackning än vad opinionsundersökningar har noterat för Sveriges kung. I Norden fick exempelvis Vigdís Finnbogadóttir 94 procent av rösterna i det isländska presidentvalet 1988, medan det svenska kungahusets förtroendesiffror i Medieakademins förtroendebarometer var nere på 35 procent 2011. "En kung är oberoende av och står över särintressen, eftersom ämbetet ärvs inom en familj som inte är släkt med vanliga medborgare." Sedan mer än ett halvsekel har kungahusets medlemmar undantagslöst gift sig med icke-furstliga personer och en tilltagande mängd människor i samhället har släktband till dem som har exklusiv behörighet att kunna bli Sveriges statschef. Kungen och kungahuset har också på flera andra sätt anknytning till olika särintressen. "Endast den som föds kunglig kan förbereda sig tillräckligt för att utföra de kungliga uppgifterna." Varken födsel eller uppfostran garanterar lämplighet och skicklighet, vilket i stället bättre framvaskas i ett fritt val bland 7,5 miljoner möjliga alternativ inom det svenska folket. Historien är full av exempel på olämpliga monarker som fötts till sin roll. Principen skulle också utesluta att Silvia, Daniel och Sofia är skickade för sina kungliga uppgifter, eftersom de inte har kunglig börd. "Genom att de olika monarkiernas kungafamiljer är släkt med varandra knyts värdefulla band mellan länderna." De kungliga gifter sig inte längre med andra kungliga. Därmed uppkommer inte några nya dynastiska allianser, och släktskapen mellan kungahusen blir allt mer avlägsna för varje generation. Personerna i tronföljden har i stället betydligt närmare släktförbindelser med familjer i den egna befolkningen. "Ett bibehållet kungahus leder till demokrati, vilket visas av att flera av världens mest demokratiska länder är monarkier." Nej, i stället har i de flesta länder monarkin avskaffats för att uppnå demokrati. Där monarkin fortfarande finns kvar kan detta förklaras med att demokratiseringen skett på ett pragmatiskt sätt så att ett ärftligt statschefsämbete som fråntagits politiska befogenheter har kunnat bibehållas och uppslitande konflikter om statsformen undvikits. "Monarki är ett billigt statsskick och det skulle bli minst lika dyrt med en president, som det kostar att hålla val för att utse." Med ett demokratiskt system där regeringschefen också är statschef skulle kostnaden för statsledningen reduceras betydligt. De senaste åren har anslaget i statsbudgeten till statschefen varit uppemot 190 miljoner kronor per år. I själva verket är kostnaderna för monarkin oerhört mycket högre, omkring 1,5 miljard om året, enligt Republikanska föreningens beräkningar. En jämförelse av arvode och andra förmåner till kungen med motsvarande till statsministern, som är den som utför kungens ursprungliga arbetsuppgift att regera landet, saknar alla rimliga proportioner. Och om man ser uteblivna val som en besparingskälla skulle ännu bättre resultat kunna uppnås genom att avskaffa alla val. "Monarki är praktfullare än republik." Den i nutid till stor del substanslösa prakt, stundom gränsande till prål, som garnerar kungahuset är hämtad från fördemokratisk tid och manifesterar den över- och underordning som är monarkins kärna. Republiker som Finland, Frankrike och USA visar att det går utmärkt att utforma värdiga statsceremonier med lämpliga inslag hämtade från historien. "Om republik införs skulle vi få någon avdankad politiker som statschef, liknande dagens landshövdingar." Om landets statschef är regeringschefen och denne utses i val av och bland alla medborgare, kommer han eller hon att vara den som folket anser allra bäst lämpad för uppdraget. "Kungen behövs för att avlasta den politiska ledningen." Hur kan då republiker som USA, 32 gånger större än Sverige, alls styras när de saknar en monark för att sköta representationen? I stället framstår det som en fördel och högst naturligt att just den som är landets verkliga ledare också är dess främsta representant. "Kungen är landets fasta punkt som folket inte minst i kris och krig kan sätta sin tillit till, medan politiker kommer och går." Kungen saknar helt befogenheter för att ta ledningen om landet utsätts för fara. Det är inte heller givet att den som ärvt statschefsämbetet har de egenskaper och den erfarenhet av politiskt ledarskap som fordras. Jämför kung Carl Gustaf med president Zelenskyj som statschef vid ett angrepp från Ryssland. "Kungen är den högsta garanten för den svenska demokratin och rättsstaten." Detta innebär att man satt bocken till trädgårdsmästare. Kungen och kungahuset är den del av det offentliga Sverige som inte fullt ut följer vare sig demokratins eller rättsstatens principer. "Kungen saknar makt och är därför förenlig med demokrati." Kungen saknar ingalunda makt. Makt är förmåga att få det man vill ha, och hans både sociala och ekonomiska behov tillgodoses i högsta grad i form av prestige och materiell standard utan motstycke. Det som kungen önskar är det mycket sannolikt att hans omgivning levererar, genom att hovfunktionärer, politiker, myndighetsföreträdare eller företagsledare står till tjänst. Att kungen i dag inte låter fängsla sina motståndare beror mindre på att han inte kan än att han inte behöver. Att kungen inte längre har makt över sakpolitiska frågor, med ständig utsatthet för motståndares kritik och medias granskning, ser han förmodligen som en befrielse. Genom sina besök, tal och andra framträdanden har kungen också viss dagordningssättande makt genom att välja vilka samhällsfenomen han vill rikta uppmärksamhet mot. Kungens och fåfängans makt går hand i hand – genom sin blotta närvaro får han vuxna, välutbildade människor att bete sig som skrämda barn och underdånigt kröka sina ryggar. "Kungen är opolitisk." Tvärtom är kungen chef för just ett politiskt system, Sverige. Inte heller i partipolitisk mening är kungen opolitisk. Monarki är politik och en fråga om demokrati. Kungens vara eller inte vara är i högsta grad en ideologisk konflikt mellan höger och vänster – mellan monarki och demokrati. "När kungen inte ens formellt deltar i styrelsen av landet stör han inte demokratin." Redan förekomsten av en kung i det politiska systemet påverkar demokratin. Förutom att det blockerar medborgarnas möjlighet att påverka vem som är statschef, är en konsekvens att vi har parlamentarism, som inte minst de senaste åren utmanat både demokrati och effektivitet i samband med utdragna försök att bilda stabila regeringar. "Kungen har inte längre några uppgifter i det politiska systemet och då gör det inget att han finns kvar." Snarare blir då slutsatsen att kungen inte längre behövs. Hans tjänst och därmed arvode kan sparas in. "Monarki är ett väl fungerande statsskick." Ja, för kungen och hans familj, med minimala plikter och maximal utdelning, men inte för demokratin. Det fungerar inte för ett land som vill vara ett av världens mest demokratiska att representeras av en symbol för demokratins motsats och att medborgarna förnekas möjlighet att välja och bli valda till den främsta företrädaren för landet. "Folket vill ha monarki och alla gillar kungahuset." Andelen av svenska folket som vill behålla monarkin har sjunkit över en längre period och har det senaste decenniet legat strax över 50 procent. Samtidigt är stödet för demokrati massivt. Mycket talar för att monarkins vara eller inte vara är en icke-fråga för många och att stödet skulle vara betydligt lägre om statsformen övervägdes mer ingående i ett demokratiskt perspektiv. Det kan noteras att andelen som vill ha monarki är så gott som obefintlig i de två nordiska länder som har övergått till republik. Den positiva bild av kungahuset som framträder i medier är snarare ett uttryck för monarkins kommersiella värde som underhållningsgenre än ett utbrett aktivt stöd för monarki som statsform. "Monarki är demokratiskt eftersom riksdagen har bestämt att vi ska ha en kung och ett kungahus." Det nuvarande kungahuset tillsattes av riksdagen 1810, mer än hundra år före demokratins genombrott. Det har i riksdagen under lång tid funnits majoritet för att avskaffa monarkin, men av partitaktiska skäl har det ännu inte genomförts. Demokrati är dessutom inte bara en beslutsregel utan rymmer även grundläggande värden som inte kan åsidosättas bara för att 51 procent vid tillfälle skulle vilja det, såsom alla människors lika värde och att alla medborgare fritt kan både välja sina politiska företrädare och kandidera själva. "Kungen reser runt i landet och träffar många människor, så han har unik kunskap om Sverige." Det gör också statsministern och övriga statsråd, med den avgörande skillnaden att det kungen erfar inte kommer till användning eftersom han inte längre deltar i riksstyrelsen. Myndigheter, kommuner, organisationer och företag tvingas ägna tid åt att förbereda och genomföra kungabesök utan att erfarenheterna används av det politiska systemet för att göra landet bättre. "De kungliga är så vanliga och därför bra representanter för Sveriges land och folk." Kungafamiljen är definitivt inte någon genomsnittsfamilj utan lever under helt andra förhållanden än övriga medborgare. Att framstå som folkliga – men samtidigt upphöjda och oåtkomliga – är ett sedan lång tid beprövat PR-grepp. Om det är vanlighet som eftersträvas är en enklare lösning på statschefsfrågan att folket bland alla medborgare får välja den som är bäst lämpad att leda och företräda landet. "Numera får de kungliga gifta sig med vanliga människor och därmed har kungahuset blivit modernt och demokratiskt." Detta är feltänkt. För en plats i tronföljden krävdes tidigare att båda föräldrarna var av furstlig börd, men efter förändringen 1980 fordras nu endast att en av dem är det. Hur kan man hävda att det är otidsenligt med krav på två furstliga föräldrar men OK med krav på en? Det naturliga vore att avskaffa bördsvillkoret för båda föräldrarna och därmed acceptera alla medborgare oavsett härkomst som behöriga att utses till statschef. Att vanliga medborgare gifter in sig i kungahuset – och med rojalisternas retorik blir folkets prins eller prinsessa – är självfallet inte en metod för att demokratisera statschefsämbetet. Det görs i stället genom fria val. "Numera får både kvinnor och män ärva tronen och därmed har kungahuset blivit jämställt och jämlikt." Förändringen som retroaktivt bytte ur kronprins Carl Philip mot Victoria innebar inte en könsneutral tronföljd. Victoria har ärvt sin plats i tronföljden på grund av sin härstamning på obruten manslinje från Karl XIV Johan. Om kvinnor helt hade jämställts med män skulle hans äldsta nu levande ättling på den äldsta släktlinjen, oavsett kön, vara tronföljare i stället: drottning Margrethe II av Danmark och efter henne kung Frederik X. De härstammar dessutom två gånger från Karl Johan. Ett helt jämställt och jämlikt statschefsämbete uppnås först om alla medborgare har möjlighet att bli valda. "Kung Gustaf V godkände att både parlamentarism och allmän rösträtt infördes i Sverige, vilket visar att monarkin är demokratisk." Därtill var kungen nödd och tvungen för att han och monarkin över huvud taget skulle kunna vara kvar. "Kungen har i sitt anförande vid riksdagens öppnande talat om alla människors lika värde, vilket visar att han är demokratisk." Det är anmärkningsvärt att varken politiker eller media har reagerat på denna paradoxala och utmanande retorik av någon som förkroppsligar att människor ännu på 2020-talet har olika värde och att detta till och med är fastslaget i svensk grundlag. "Tack vare kungarna inom ätten Bernadotte har vi haft fred i över 200 år." Den långa perioden av fred är framför allt en funktion av geopolitisk tur och att det funnits kloka statsråd i regeringen som hindrat kungen från att driva sin linje, som skulle kunnat störta Sverige i krig. "Svenskarna ska vara tacksamma över att kungen vill ägna sitt liv åt att vara landets statschef." Statschefskapet betingas inte enbart av uppoffrande plikttrohet utan åtföljs av betydande fördelar för kungen och hans familj, som ingen annan medborgare har möjlighet till. "Kungen är generös genom att idka välgörenhet och gynna andra goda ändamål." Det är inte kungens privata medel som han delar ut, och denna typ av aktiviteter har inte minst funktionen att skänka utdelaren fördelar i form av sympati och prestige. Det är alltså inte fråga om kungliga klädda i säck och aska som ger sig ut bland gatubarn för att med kännbar uppoffring frigöra sig från en del av sin mångmiljonförmögenhet – och inte säger ett knyst om det till någon. "Kungen är uppskattande genom att dela ut ordnar och medaljer och bjuda in till kungamiddagar." Den för monarkin centrala funktionen för detta är investering i lojalitetsband med personer av betydelse. "Kungen och kungafamiljen gör ett fantastiskt arbete och arbetar hårt." Enligt grundlagen finns det inte längre i statsskicket kvar någon nödvändig uppgift som inte kan utföras av någon annan än kungen. Det han gör, exempelvis representerar Sverige vid statsbesök, sker plikttroget och med stor erfarenhet. Förutom mycket generöst arvode mottar kungen och hans familj hyllningar var de än framträder och erkänsla för aktiviteter med osäker effekt för landet. En jämförelse med övriga svenskars arbetsliv skulle inte med säkerhet utfalla i att kungafamiljen arbetar hårdare än vanliga löntagare och företagare. "Kungahuset är väldigt kompetent." Om man är född till sitt uppdrag och ägnar sig hela livet åt att först förbereda sig för det och sedan utföra det, är det svårt att inte skaffa sig viss yrkesskicklighet. När det egentliga uppdraget, att regera landet, har tagits ifrån kungen, återstår inga mer kvalificerade arbetsuppgifter. Som det mest avancerade framstår att hålla tal, som även andra i samhället har förvärvat minst likvärdig färdighet i. "Monarkin är en del av den svenska identiteten." Om därmed menas en positiv del, förbises att motståndet mot monarkin hos svenska folket har varit betydande i historien, inte minst under den långa kampen för folkmakt och mot kungamakt som resulterade i det demokratiska genombrottet för drygt hundra år sedan. I minst lika hög grad är monarkins motsats, demokratin, en del av den svenska identiteten. "Kungen behövs för att marknadsföra svenskt näringsliv i världen." Hur kan då republiker som USA, Tyskland, Frankrike och Schweiz vara så framgångsrika exportländer, ekonomiskt starkare än de flesta? Om kungen skulle vara till någon fördel för svenska företag framstår det som en otillbörlig konkurrensfördel genom otillåtet statligt stöd, som dessutom bara vissa företag får del av. Snedvriden konkurrens på grund av marknadsimperfektionen fåfänga vid åsyn av kungligheter innebär alltså att kunder förmås köpa produkter som de egentligen inte vill ha. "Att vi ska behålla monarkin är en gång för alla avgjort genom Torekovskompromissen." Självfallet kan alla ställningstaganden omprövas, inte minst om förutsättningarna har förändrats. Skulle slaveriet ha behållits för att det en gång var infört? Flera av monarkins premisser 1971 gäller inte längre, och i dag skulle en demokratisk lösning på statschefsfrågan kunna bli helt annorlunda. "Det finns inget bra alternativ till monarkin." Jo, i stället för att politikerna utser någon avdankad ur de egna leden eller att statsskicket kompliceras med allmänna val av en president med enbart representativa uppgifter, finns den enkla och demokratiska lösningen att den som är landets högsta politiska ledare, det vill säga regeringschef, också är statschef – och utses av folket i direkt personval. Det tillgodoser krav på både tydlighet och sparsamhet.	slekt.se/monarki Start Demokrati mot monarki ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson