Långarydssläkten Smålandssläkten med en kvarts miljon medlemmar
	Ingenjör Sven Jehander (1843–1915) och hans familj [daC hE:3] Av Ulla Wirén † [daC hEg a:3] Min morfar, ingenjören och byggmästaren Sven Jehander (1843–1915), var äldste son i Gunilla Jehanders andra gifte. Han gifte sig 1872 med Sara Lisa (Ellse) Jönsdotter (1848–1943). Antagligen 1876 anlände makarna i diligens med döttrarna Inga och Hilma till Stockholm från Nissaryd. Sven Jehander hade gått i teknisk skola i Malmö och där studerat till järnvägs-, väg- och vattenbyggare. Den första bostaden var Fjeldstuen på Djurgården, ett monteringsfärdigt trähus i empirestil, som uppfördes till sommarbostad av norske statsministern Fredrik Due 1835. Carl XIV Johan upplät tomten som mycket lämplig på grund av närheten till sitt sommarslott Rosendal. Varje dag fick två jungfrur med ok bära vatten från brunnen på Brunkebergstorg, då huset saknade vattenledning. I två glasdörrar lät morfar sätta in följande deviser, två i varje dörr: ”Sök sanningen i allt”, ”Glöm ej Din Gud”, ”Ödmjukhet pryder” och ”Utan strid ingen seger”, den sista tänkvärd för de politiker som bor där idag enligt utsago. Här föddes sonen Carl 1877 och döttrarna Lisa 1879, Ester 1880 samt Victoria 1882 (död 1883). Morfars arbete låg nära, vid Galärvarvet och där byggdes två dockor. Vid undervattensarbete var han först med att använda dykare med banddriven luftpump. En bogserbåt och två pråmar blev han ägare till liksom arbetshästar på stall i Karlberg. Familjen flyttade till broder Malcolm Jehanders hus Rådmansgatan 76, där min mamma föddes 1883 och faster Hulda blev en älskad gudmor. Min faster Hilda föddes också här 1885. Morfar köpte sedan Malmskillnadsgatan 84 B, ett 4-våningars stenhus med inkörsport i mitten. Husfasaden låg åt Malmskillnadsgatan och två huskroppar på sidorna bakåt bildade gårdshusen med köksuppgångar och själva gården. Där var brunn, isstack och många torrklosetter. Stora lass kördes in med ved som sågades, höggs och staplades i vedupplag i källaren. All ved bars upp i huset av en anställd man. På framsidan i nedre bottenplanet var magasin och en sybehörsaffär. I första våningen bodde musiklärare Rikard Anderssons mor i en lägenhet och i den andra delen var morfars kontor med två rum och väggtelefon. Där arbetade en arkitekt, en ingenjör samt en kassör. I andra våningen, ”ägarlägenheten”, bodde morfar med familj och i den tredje broder Johan Jehander och hans hustru Edla. Morfars bostad var två sammanslagna lägenheter på 8 rum och 2 kök. Längst ut i gårdshusen låg köken och var utrustade med vatten, avlopp och vedspisar (senare gas) men med varmvattenreservoirer. Det ena köket var avsett för matlagning och det andra för tvätt, strykning och bad. Kakelugnar fanns i varje rum liksom fotogenlampor. På insidan av våningen var en stor tambur och korridorer, där de flesta rum mynnade ut. Morfars lägenhet var den enda med torrklosett, väl kamouflerad. Lyktgubbar hämtade där om nätterna. Efter matlagningsköket kom serveringsrum och jungfrukammare för två. Mot husets fasad låg sedan herrummet, och som brukligt var bodde sönerna där, alltså Carl och Sven. Här fanns väggtelefon och talrör till kontoret, där mormor kallade till måltider. Sedan i rad kom matsalen med övningspiano och stort förmak med två soffgrupper, orgel och piano. Därefter kom sängkammaren där också Elsa sov. Så tre rum där döttrarna bodde, två och två: Dora och Hilda, Lisa och Ester samt Inga och Hilma. I Atheneum gick de också i samma klass två och två och var likadant klädda från Bendix. En dag fick Ester anmärkning. Det spreds hastigt i skolan, alla grät och gick hem. Dagen därpå gick morfar ensam till Atheneum och påpekade att metoderna måste ändras, annars blev det byte av skola för samtliga. Också de båda yngsta barnen föddes i huset på Rådmansgatan, Sven 1888 och Elsa 1890. Varje fredag togs badkar ned från vinden och alla badade i åldersordning med början för de yngsta klockan 16. Vatten värmdes i stora kopparpannor på spisen och i reservoiren. Det var stort arbete att med endast skopa ösa både i och ur. På söndagen gick alla i Blasieholmskyrkan där pastor Beskow predikade, och sedan blev det frukost för morfar och Malcolm på ”Oxen” eller ”Du Nord”. På eftermiddagen var alla flickorna klädda i vitt och satt på konsert på Musikaliska akademien. Ester och Lisa var medlemmar i kören. Till middagen var det gäster – kusiner och kamrater – och sedan musikafton i förmaket. Inga spelade orgel, Ester piano och Carl fiol. Ester var mycket skicklig och utbildade sig sedan till musiklärarinna hos Rikard Andersson och spelade upp på Vetenskapsakademien. Lisa var praktisk – hon blev senare sjuksköterska – och hjälpte mormor med uppköp och städning och uppfostrade de mindre syskonen. I Karlberg fanns en piga anställd att sköta två kor, och arbetshästarna var ju också där. Dagligen vandrade hon Karlberg–Malmskillnadsgatan och bar i ok tunga spannar med mjölk. Mormor gick ut på sin rond om dagarna och hjälpte sjuka och fattiga, och små gummor fick mat i köket hos Lotta. Morfar var tyst och sträng när han kom hem. I matsalen var han den enda som talade och då med mormor. Sven satt emellan dem. Vid ett litet bord satt Inga och Hilma, och Lisa hjälpte Elsa. Morfar gillade ej dans, så när de skulle bort för att dansa så sade man att det var ”födelsedagskalas”. Bara en gång var morfar på Wasateatern och såg då ”Geishan” med Dora. Hon skickades att köpa biljetter och fick de bästa platser fast hon var okunnig om både parkett och rad. Roligast var det när faster Edla kom ner och spelade glada wienermelodier på övningspianot och sjöng. De mindre barnen lekte ofta vid Johannes kyrka och såg då i Kammakargatan 12 farmor Nilla (Gunilla Jehander) sitta i fönstret och vinka. Barnbarnen sprang då in och fick en 25-öring. När hon blivit äldre och trapporna besvärade, flyttade hon ner i en portvaktslägenhet. Kammakargatan 12 är K-märkt och för närvarande Johannes församlingshus och farbror Carls ägarlägenhet två trappor upp är kyrkoherdens bostad. Huset byggdes 1884–86. Det ritades av arkitekt Sjöberg och har en detaljrik vitputsad fasad i nyrenässans. Här hölls stora efterlängtade julkalas och prins Oscar Bernadotte var alltid närvarande och avslutade med tackbön. Ofta besökte mormor Hörle slott, endast två barn i taget fick följa med. Hilda minns väl farbror Carls privata tåg. På stationen fick hela tåget vänta på henne vid ett besök på ”Qvinnor”. För första gången i 10-årsåldern blev Hilda kallad fröken. Stinsen ropade ut: ”Vi väntar på fröken Jehander!” Morfar ivrade mycket för sport. Kälkåkning Lantmäteribacken ned till Kungsträdgården var lämpligt för de yngre. Dora och Hilda lika klädda åkte figurer mot varandra på Nybrovikens is, mycket folk samlades kring dem. Så anlitades Idrottsparken, färdig 1896, som låg där Stadion nu ligger. Där var en uppbyggd brant kälkbacke och skridskobana med musik och en inbyggd tennisbana hörde också till. Tennissporten utnyttjades i många skolor av de äldre. Vid dåligt väder ringde mormor efter droska, som fick stanna vid huset bredvid – då såg inte morfar hur det slösades. Hyrvagnarna betalades med årsräkning liksom varorna i specerihandeln. Hushållspengar var ej tal om, mormor tog i morfars plånbok vad som behövdes. En stor tragedi drabbade familjen. Efter flera dygn av sömn vaknade 17-åriga Hilma upp och var halvsidigt förlamad. Allt gjordes med kurorter och bad och en droska hämtade henne dagligen för tur runt Djurgården. Senare gick hon med stödbandage på foten och arbetade på kontoret. År 1897 firades den största festen, Silverbröllopet. Hemmets spelfröken hade inövat körsång med ackompanjemang av orgel och piano och Carls fiol. Mormor var klädd i klänning av grått tjockt siden med turnyr och en fischy av äkta spetsar, på huvudet en krona av uppstående silverax. Många gånger var Alfred Nobel på middag. Hilda minns honom väl när hon neg. Herrarna satt efter middagen i herrummet och diskuterade dynamitens sprängkraft under vattnet. Morfar hade stora uppdrag av Flottan för befästningsarbete vid Vaxholm. Flottans båt hämtade honom i Höganäs, som var familjens sommarparadis. Det var ett stort område vid Höganäs brygga, som låg närmast före Vaxholm. Huvudbyggnaden "Elisedal" låg vackert vid stranden med stora rosenrabatter framför. Det var vinterbonat och trädgårdsmästaren bodde där i 2 rum och kök på vintern men sommartid i det s k lusthuset. I båthuset bodde de två jungfrurna. Sex sommarvillor hyrdes ut fullt utrustade. I en av dem bodde husläkaren doktor Remahl och Edla Jehanders föräldrar, i en annan skräddaren från Malmskillnadsgatan. Flera av dessa hade morfar låtit bygga i tidens stil med stor snickarglädje. Varje vår kom bogserbåten ut med pråmen på släp och hade två kor, två grisar och trettio höns ombord. På hösten återvände endast korna. Trädgårdsmästarfrun skötte alla djuren. Vindruvskast fanns också men låstes när druvorna mognade. I en isstack bevarades isen som toga upp vintertid av trådgårdsmästaren och som sedan fördelades på alla hushåll. Efter röjning i skogen kunde två tennisbanor iordningsställas till stor glädje för alla kusiner och kamrater, som kom roende från Vaxholm. Farbror Malcolm hade sitt stora sommarhus mitt i staden. Midsommaraftonen roddes alla dit i en tiohuggare – fem par åror – av morfars arbetare. Dora och Hilda lade ut långrev från en roddbåt och fick både gäddor och ål. Sven som inte kunde simma, band fast sig vid ett träd när han metade. ”Det här är dom så vana vid”, sade han till Lotta om masken som han delade. När morfar satt på verandan på kvällen kunde han i en lång tubkikare se om Malcolm var på väg till Vaxholms hotell. Sista åren hade morfar en liten ångbåt. Han stod i fören och styrde och ropade till en maskinist ”fram och back”. Dora störtade en gång fram och lade in backen i sista sekund och fick mycket beröm av morfar. Vistelsen på Höganäs varade länge på hösten, så det blev Vaxholmsbåt till skolan. Den gamla Operan i Stockholm revs efter 110 år och morfar lade grunden till den nuvarande med början 1891. Den stod färdig 1898. Anderberg var arkitekt. All gammal bebyggelse revs också på Helgeandsholmen och grunden till Riksdagshuset påbörjades 1894. Vid den sista ombyggnaden kunde miljoner sparas på grund av den stabila pålningen, som visade sig hålla. Väddö kanal påbörjades 1898 och stod färdig 1904. Vid breddning av Södertälje kanal medverkade också morfar. Mormor lyssnade i talröret på allvarliga överläggningar på kontoret. År 1900 var konkursen ett faktum. Familjen fick hyra en lägenhet i utkanten av staden, nuvarande Odengatan 35, 4 tr. Sex rum och kök och badrum. Huset var i jugendstil med solrosor slingrande runt porten. Morfar blev allvarligt sjuk och vistades på många sjukhem i åratal, och mormor for snart ned till Nyby i Långaryd med Hilma och Elsa. Det var dock ingen riktig misär. Många var färdiga med sin utbildning och Carl var ju ingenjör. Mitt enda minne av morfar var antagligen från 1910. Han satt på en taburett i hörnet vid den öppna spisen i vår villa på Stocksund. Det första barnbarnet satt i knäet och lekte med guldkedjan på magen och fick sedan lyssna på klockan. Kvar har jag en jubileumstvåkrona i ett kuvert med påskrift ”Till min lilla doterdoter Ulla-Britta Wirén”.	slekt.se/langaryd Start Långarydssläkten ➤ Start slekt.se ➤ © 2004–2022 Per Andersson, Johan Lindhardt och respektive angiven författare