Långarydssläkten Smålandssläkten med en kvarts miljon medlemmar
	Heraldik Av Per Andersson Vad är ett vapen? Det heraldiska vapnet är för ögat vad namnet är för örat. På samma sätt som namn, fast i bildform, är vapen kännetecken för fysiska eller juridiska personer. Heraldiken utgör ett internationellt symbolspråk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer än 850 år. I dag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nått sin största utbredning någonsin, och vi möter dagligen vapen som igenkänningsmärken för t ex kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. Välkända är också landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det största antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen släktvapen. Alla har rätt att anta ett eget vapen och använda det som bildmässigt identitetstecken – föreningar, företag, privatpersoner osv – och så sker i tilltagande grad. Bland kommunerna är uppslutningen närmast total, och den frekventa användningen av kommunvapen har gjort dessa till det i dag oftast förekommande slaget av vapen. Mest utmärkande för ett heraldiskt vapen är dess sköldemärke, som oftast ses återgivet i en sköld men som också kan anbringas på andra ytor, t ex en flaggduk, som då helt och hållet fylls ut med sköldemärket. Ett vapen är utformat enligt bestämda heraldiska regler i kontrasterande färger. Regelsystemet, som har internationell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestämmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig på rent praktiska skäl och utgår från att vapnet är ett tidlöst särskiljande kännetecken som skall kunna uppfattas även på avstånd eller i kraftig förminskning. Enkelhet och tydlighet är de främsta ledstjärnorna. Ett av de förhållanden som ger det heraldiska vapnet en särställning bland bildsymboler är att det endast kan fixeras till sitt innehåll och inte till sin stil. Detta gör vapnet icke tidsbundet – det kan ändra sin yttre form och följa med konststilars växlingar medan innehållet ständigt bevaras. Ett vapen kan därmed alltid hållas modernt, till skillnad från andra former av identitetsmärken, t ex logotyper och monogram. Vapnets komposition fastställs genom en vapenbeskrivning, s k blasonering,som är kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (märk exempelvis att heraldiskt höger och vänster anges utifrån en tänkt bärare av skölden och därmed blir omkastat från betraktarens håll). Av ett och samma vapen kan tänkas en mängd olika avbildningar, alla med samma innehåll – varje konstnär har möjlighet att göra sin stilmässiga tolkning utifrån blasoneringens stadganden. För kännedom om ett vapens utseende framstår således blasoneringen som viktigare än en avbildning. De heraldiska figurerna, varav vapenmärken skapas, är av två slag: häroldsbilder, som är geometriska indelningar av sköldfältet, och allmänna bilder, dvs alla övriga bildformer. Häroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt sköldemärke är uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omväxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och färg (rött, blått, svart, grönt). De heraldiska kulörerna kallas tinkturer, och var och en av dem har endast en nyans, den maximala. Ett vapens främsta beståndsdel är skölden med sitt sköldemärke, och den kan ensam tjäna som fullständigt vapen. Med undantag för rikets stora vapen och tre olika stads- tillika kommunvapen består svenska territoriella vapen av enbart en sköld, i förekommande fall krönt med en rangkrona, kallad sköldkrona,som vilar ovanpå skölden: kunglig krona på länsvapen, hertiglig krona på landskapsvapen samt murkrona på stadsvapen och – om än på tveksam grund – på vapen för vissa kommuner, som har övertagit namn och vapen från en förutvarande stad. Hertigkronans förekomst på landskapsvapen sammanhänger med att medlemmar av kungahuset tilldelas landskap som titulära hertigdömen. Krona på läns- och stadsvapen är ett bruk som är förbehållet länsstyrelsen respektive stadens myndighet. På liknande sätt kan den kyrkliga församlingen föra sin vapensköld lagd ovanpå ett par korslagda korsstavar. Utveckling av olika vapengrupper Bruket av heraldiska vapen uppkom senast på 1130-talet. I Sverige har de förekommit sedan åtminstone år 1219, då det äldsta kända svenska vapnet uppträder i ett sigill. Vapnet var ursprungligen ett personligt kännetecken för sin bärare. Snart gjordes det dock ärftligt, och på 1200-talet började furstar och högadel låta sina vapen beteckna också de områden som var i deras besittning. Därmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – är de förnämsta. Under detta århundrade började också uppträda vapen för lokala menigheter och orter. Det kommunala vapenmotiv som kan ledas längst tillbaka i Norden är Kalmars, känt från 1250-talet i ett sigill. Under 1300-talet blev det allmänt att städerna lät sig kännetecknas i bildform, framför allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag föreskrevs att "hwar stadher haffui sith mærke". Illustrationerna i städernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta användes ett borgmotiv eller en helgonbild. Vapen för städer förekom även som fälttecken, vilket användningsområde är känt från 1400-talet, samt senare som flaggor på handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen är genomgående tillagda av staden själv, vilket vittnar om en rätt för var och en att anta sitt eget bildmässiga kännetecken. Under 1500-talet blev det regel att städerna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. Däri förekommer också tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrätt, färgsatt vapen. Andra lokala menigheter, framför allt härader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig från 1500-talet mera allmänt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall inte heller heraldiska men blev en viktig inspirationskälla när ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen användes bl a då de olika orternas och bygdernas ständerrepresentanter – präster, borgare och bönder – bekräftade riksdagsbeslut, vilket pågick till 1700-talets början; adelsmännen, som representerade sin ätt, hade självfallet också sigill och däri verkliga vapen. Under stormaktstiden förekom vidare häraders och socknars märken anbringade på fanor som fälttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de äldre städernas, nästan alltid självtagna; endast i enstaka fall påträffas bygdesymboler förlänade av kungamakten. Övergången mellan sigillbild och vapen för äldre subjekt – framför allt städer och härader – är ofta oskarp: en sigillbild sätts obearbetad in i en sköld, vartill kommer en inofficiell färgsättning. Detta har i allmänhet medfört variationer i vapenbruket och avvikelser från det heraldiska regelsystemet. Först under 1900-talet har alla städers och en del häraders vapen – liksom landskapens, länens och stiftens – blivit fixerade genom fastställelse eller antagande av en vapenkomposition genom dess blasonering. Linköping hör till de få äldre städer som synes ha haft ett vapen redan från början; dess äldsta sigill, känt från 1297, innehåller en sköld med samma motiv som dagens kommunvapen. Vapen för rikets landskap förekom i samlad uppsättning första gången i Gustav I:s liktåg år 1560, förmodligen utförda på initiativ av den heraldiskt intresserade Erik XIV och för att ge intryck av Sveriges konung som härskare över ett land med många provinser. Östergötland representerades då av två olika vapen, ett för Västanstång och ett annat för Östanstång, vilka dock med tiden följdes av ett samlande landskapsvapen. Under 1600-talet fick även de nyerövrade landskapen vapen. Vissa landskapsvapen har emellertid äldre ursprung – det äldsta är Gotlands från 1280. Landskapsvapnen, som också går igen på landskapsregementenas fälttecken, fastställdes 1884–1885 men reviderades med nya blasoneringar under tiden 1925–1972. På inofficiell väg började även länen under senare delen av 1700-talet att föra vapen, vilka dock inte fastställdes förrän under 1930- och 1940-talen. Länsvapnen bygger i allmänhet på landskapsvapnen; i ett fåtal fall har residensstädernas vapen bildat underlag. 1800-talets senare hälft kännetecknades av ett tilltagande intresse för hembygds- och fornminnesvård, vilket skulle sätta spår i den lokala emblematiken. Under denna tid började Kungl Maj:t att fastställa territoriella vapen; först ut var landskapsvapnen. Som framhållits hade vapnen i många fall existerat sedan länge men preciserades nu på ett normerande sätt, vilket undanröjde de många och inte sällan heraldiskt bristfälliga varianter som florerat. På motsvarande sätt tillkom under slutet av 1800-talet och det följande seklets första decennium fem svenska stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan Riksheraldikerämbetet, som handlade dessa heraldiska ärenden, avskaffades 1953 och i stället Riksarkivets heraldiska sektion inrättades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes för de få återstående städerna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att i princip alla Sveriges 133 städer till slut hade fastställda vapen. Bortsett från de nya städer som tillkom, innebar fastställelsearbetet att man i allmänhet utgick från äldre bildsymboler för staden i fråga, framför allt förekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens märke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes för en mer eller mindre långtgående heraldisering. När de borgerliga kommunerna på landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom år 1863, fanns äldre sockensigill för vissa socknar, framför allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna däri i allmänhet inte var av heraldisk natur och heller inte färgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Först under 1930-talet, på initiativ av riksheraldikern, började en sed utbreda sig bland köpingar, municipalsamhällen och landskommuner att på städernas manér skaffa ett formenligt vapen. Sådant hade dessförinnan bara förekommit för någon enstaka köping men ingen landskommun. Den första kommunala bäraren av ett fastställt vapen vid sidan av städerna var Kinna municipalsamhälle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen för icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riksheraldikerämbetets avskaffande 63. Den närmaste tioårsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Därav var drygt en fjärdedel utarbetade av den 1951 bildade privata stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fördes till fastställelse. Under den period då antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfördes den första riksomfattande kommunindelningsreformen, gällande från nyåret 1952. De vapen som då redan fanns övertogs som regel av en nybildad storkommun, men i några fall fanns flera vapenförande enheter som lades samman till en ny kommun med ett eller flera överflödiga vapen som följd. Indelningsreformen blev i sig pådrivande för flera kommuner att skaffa vapen, framför allt för de nya storkommunerna men även för gamla sockenkommuner som såg sin sista möjlighet till ett vapen innan kommunen upphörde. Sedan 1960- och 1970-talens nya indelningsreform genomförts har nu så gott som alla kommuner vapen. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen för en tidigare enhet upptagits. Av dessa är drygt 120 förutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har övertagit vapen från en köping och något flera från en landskommun. Därtill har ett kommunvapen tidigare tjänat som häradsvapen och ett annat som landskapsvapen. Medan alltså i stort sett alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga städer hade det, fördes vapen av omkring 90 procent av köpingarna och knappt hälften av landskommunerna innan deras antal började reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphörde på nyåret 1971 var siffran något högre än 50 procent. Antalet vapenförande municipalsamhällen översteg aldrig tiotalet. En ny typ av kommunala vapen har tillkommit under 1980-talet i och med att upphörda kommunala vapen antagits och även inregistrerats som symboler för kommundelar. De svenska stiftens vapen har sin upprinnelse i domkapitlens och biskoparnas bildsymboler, framför allt förekommande i sigill. Stiftsvapnen fixerades under 1960-talet, i ett fall redan tidigare, genom heraldisering av bildmotiven och utarbetande av blasoneringar. Vapenbildens symbolik Ett vapen är i sig en symbol för sin ägare. Under förutsättning att vapnet är unikt, är det förhållandet tillräckligt för att vapnet skall fylla sin funktion. Men därutöver brukar det finnas en vilja att ge vapenmärket ett rikhaltigt innehåll som på allehanda sätt symboliserar sin ägare. Ofta leder det till att vapnet överlastas, i strid med kravet på enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav på att ett vapen skall spegla sin ägare fullständigt. De äldsta – och kvalitativt bästa – vapnen var enkla indelningar av skölden i olika fält och rymde ingen särskild symbolik alls. Det avgörande var att de var sin bärares unika kännemärke. Självfallet är det ingen nackdel om en enkel komposition kan förenas med en allsidig representativitet i vapeninnehållet. Från en eller flera av följande källor brukar inspirationen till vapenkompositioner hämtas: 1. Sedan tidigare befintliga kännetecken i bild, t ex motiv i sigill. 2. Bärarens namn och dettas etymologi, varvid den mest renodlade formen är de s k talande vapnen, som framställer namnet som en rebus. 3. Naturförhållanden i bärarens trakt, t ex geografisk belägenhet, topografi, växt- eller djurliv. 4. Förhållanden eller händelser i bärarens historia eller traditioner, t ex någon karaktäristisk näringsgren, händelse, personlighet eller sedvänja. 5. Nutida verksamhet. 6. Inslag från annat vapen, t ex ett härads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, vapen för personer eller släkter med anknytning. 7. Nonfigurativt mönster i form av enbart geometrisk indelning av sköldytan – en häroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form. Kvalitetskrav på vapen Det heraldiska regelsystemet kan ses som en uppsättning kvalitetskrav, och de viktigaste momenten däri är följande: 1. Ett vapen skall vara unikt och ej identiskt eller förväxlingsbart med något annat redan existerande vapen. 2. Som tinkturer används endast metallerna guld/gult och silver/vitt samt färgerna blått, rött, svart och grönt. 3. Var och en av de sex tinkturerna har endast en nyans, den fullt mättade. 4. Vapnets sköldemärke bygger på kontrastverkan mellan ytor av omväxlande metall och färg. Linjer eller mycket smala figurer är inte förenliga med denna ytmässighet. 5. Färg får ej gränsa till annan färg och metall ej till metall. 6. Skölden bör indelas i så få fält och innehålla så få figurer som möjligt. 7. Minsta möjliga antal tinkturer bör förekomma, helst inte fler än tre. 8. Som bilder förekommer inte bokstäver, siffror och liknande tecken. 9. Sköldemärket är strikt tvådimensionellt. Därför undviks figurer vars utseende är beroende av perspektiv eller skuggningar och linjer inom fält av en och samma tinktur. 10. Ett vapen skall inte innehålla något från naturen eller mänsklig verksamhet hämtat bestämt föremål eller motiv, såsom en viss byggnad, ett visst fartyg, terrängavsnitt eller liknande. I stället väljer man en allmängiltig symbol för det man vill visa, t ex ett ankare, ett treberg. 11. I stället för ett komplicerat motiv – exempelvis en bil, en industribyggnad, en kanon eller en helgonbild – väljs ett till heraldiken bättre anpassat attribut av typen hjul, kuggkrans, kanonkula respektive yxa (för helgonet Sankt Olof). 12. Moderna och i övrigt starkt tidsbundna föremål undviks. Bilderna tänks ha kunnat existera oavsett tidpunkt och väljs med fördel bland tidlösa motiv som fanns redan under heraldikens levande period, dvs medeltiden. 13. Vapenfigurerna ges en enkel och tydlig utformning. Man utesluter detaljer och utför bilderna i en speciell heraldisk form, som präglas av en – ofta långt driven – stilisering avsedd att framhäva det karaktäristiska hos motivet. Detta medför att allmänna bilder som regel inte avbildas i sina naturliga proportioner. 14. Bilder återges strikt tvådimensionellt och perspektivlöst i silhuettform. 15. Sköldemärkets figurer görs så stora att de maximalt fyller ut fältet, utan att de för den skull kan uppfattas vara fästade vid sköldkanten. 16. Ett vapens beståndsdelar skall inbördes överensstämma i stil. 17. Ett vapen är i sin ursprungsform utfört i sina fastställda tinkturer men kan också återges i svart-vitt, varvid man antingen nöjer sig med en konturlinjeteckning eller låter de partier som bär en färg bli svarta medan metallfälten lämnas vita. 18. Eftersom vapnet är ett bildmässigt kännetecken, skall det inte förses med någon text. Vapenskölden kan dock användas tillsammans med namnet. Den klassiska formen är då en omskrift, utformad som i de medeltida sigillen. Texten börjar högst ovanför skölden och går cirkelrunt medurs och vänd så att den kan läsas inifrån sköldens plats. Detta är alltså bara ett av flera användningsområden för vapnet, och texten ingår inte i det heraldiska vapnet som sådant. Användningsområden för vapen Vapnet som ett för sin ägare unikt kännemärke kan användas i alla tänkbara sammanhang där ägaren skall symboliseras: sigill, stämplar, exlibris, brevpapper, trycksaker, annonser, medaljer, plaketter osv. Inte minst har vapnet sin givna funktion som kvadratisk flagga och fana. Det kan också uppträda på standar, skyltar, dekaler, rockslagsnålar, märken på kavajer och idrottsdräkter, vindflöjlar, antependier, mässhakar, porslin och som väggprydnad inomhus eller på husfasader. Många tekniker utöver de vanligaste står till buds för återgivning av vapnet, t ex gravering i metall och glas, glasmålning, brodering, vävning, intarsia, skulptur i sten och trä, relieftryck på papper och prägling i läder. Ett sentida användningsområde för heraldiken är bruket att vid kommun- och även sockengränserna sätta upp vägskyltar med vapen och namn.	slekt.se/langaryd Start Långarydssläkten ➤ Start slekt.se ➤ © 2004–2022 Per Andersson, Johan Lindhardt och respektive angiven författare