Långarydssläkten Smålandssläkten med en kvarts miljon medlemmar
	Järnvägskungen Carl Jehander  (1833–1911) [daC hB:2] Av Per Andersson En av det småländska Västbos mera omtalade söner, den s k järnvägskungen, ingenjör Carl Johan Jehander, som var morbror och tillika farfars kusin till min morfar, föddes av urgammal Långaryds- och Färgarydsstam i den senare av dessa socknar den 11 maj 1833. Han skulle bli en av sin samtid välkänd järnvägs-, väg- och vattenbyggmästare, bruksägare, industriman och riksdagsman, som vid sin bortgång knappast lämnat någon i sin släkt eller hembygd opåverkad av sitt livsöde. Carl Jehanders far var järnhandlaren och hemmansägaren Sven Svensson (1804–1838) i Färgaryd, vars mormor var Ulrica Leijonflycht (1737–1803), sondotters dotterdotters sondotters sondotter till konung Gustaf Vasa. Carl var blott fem år när fadern dog, och hans mor Gunilla Benedictidotter (1810–1892) gifte 1842 om sig med sin kusins son hemmansägaren Anders Ambiörnsson (1813– 1860) på släktgården Skärkehylte i Långaryd, dit familjen senare överflyttade. Tillsammans med barnen i såväl första som andra äktenskapet antog Gunilla släktnamnet Jehander. Släkten var ensam om detta till 1948, då en familj utan släktsamband med Jehandrarna efter ansökan fick Kungl Majt:s tillstånd att kalla sig Jehander. Dessa namnsökandes fader, som föddes på 1880-talet, hade efter Gunilla Jehanders vid denna tid i hela landet kända söner givits namnet Jehander som andra förnamn. Enligt äldre namnsed fick dennes barn efternamnet Jehandersson, vilket 1948 förkortades till Jehander. Därtill finns i Sydsverige en soldatsläkt Gehander, som inte är befryndad med Gunilla Jehanders släkt. Hur namnet Jehander har uppkommit är ovisst och teorierna därom är flera. En tolkning som hålls levande av äldre släktmedlemmar är den, att en släkting vid ett besök i USA eller England underlåtit att hälsa och blivit uppmanad "give hand there", vilket försvenskat (ge hand där) skulle ha ombildats till släktnamn. Efterleden -ander (av grekiskans ord för man) är inte ovanlig i svenska släktnamn. Någon har framfört tanken att förleden möjligen stammar från Gamla testamentets ord för Israels Gud, Jehova (Jahve), och den därmed skulle vara en anspelning på jehandrarnas kyrkliga engagemang. I en biografisk tidningsartikel har hävdats att järnvägskungen Carl Jehander upptog namnet efter en äldre släkting. Vem denne var är okänt. Också en kusin till Carl Jehander, Gunilla Jehanders brorsdotter Sara Lisa, skrevs Jehander i kyrkobokföringen under 1870-talets första hälft, men namnet har inte senare påträffats använt på den släktgrenen. Ett annat försök till namngåtans lösning tar som utgångspunkt att de två mest tongivande jehanderbröderna var äldste sonen i Gunillas första respektive andra gifte. Måhända skulle släktnamnet då vara en sammanfogning av de båda brödernas – Carl Johan och Sven Anders – respektive andra förnamn, varvid "Johanders" modifierats till Jehander. En sista etymologisk teori för oss utanför vår egen kulturkrets. Den islamiska arkitekturens kanske främsta byggnadsverk, mausoleet Taj Mahal i Indien, uppfördes på 1600-talet av shah Jahan. Efter denne mäktige och praktälskande byggherres namn, Jahan eller Jehan, skulle byggmästarbröderna Jehander tillsammans med sin moder Gunilla ha antagit sitt släktnamn. Jehandrarna har blivit mest kända för sina insatser som järnvägsbyggare, varvid Carl Jehander framstår som den mest namnkunnige släktmedlemmen. Gunilla Jehander hade fem söner och de ägnade sig alla åt byggnadsverksamhet i större skala och de hämtade gärna sin arbetskraft från Västbotrakten till sina projekt i landets alla delar. Bl a därigenom kom bröderna Jehander att åtnjuta ett högt anseende i sin hembygd. Därom vittnar en bön som bads vid dop av gossebarn i Långaryds kyrka: "Allsmäktige Gud och käre Jehander, gör av detta gossebarn en duktig stenhuggare eller åtminstone en bas i en skärning". Bakom åtskilliga av vårt lands järnvägar döljer sig ett verk av den på sin tid så välkände järnvägskungen Carl Jehander. Redan i mycket unga år visade han prov på sin företagsamhet. Folkskolan hade ännu inte kommit till Färgaryd och Långaryd, där han växte upp tillsammans med sina syskon, men den blivande ingenjören sattes tidigt i stenhuggarlära och fick utveckla sina praktiska anlag. 1849, vid 16 års ålder, anställdes Carl som elev vid Malmö hamnbyggnader, och på kvällarna gick han i teknisk skola. Han utnämndes nio år senare till byggmästare och förordnades som brobyggmästare vid Statens järnvägar. Denna befattning innehade han till 1870, då han övergick till att bygga järnvägar på entreprenad åt staten och enskilda bolag. Under tiden som brobyggmästare utvidgade han Helsingborgs hamn och uppförde samtliga broar på södra stambanan mellan Malmö och Nässjö samt en rad broar på Helsingborg–Landskrona–Eslövs järnväg jämte flera andra arbeten. 1867–1870 var Carl Jehander byggmästare och ansvarig för sammanbindningsbanan genom Stockholm från Centralstationen till Södermalm över Norrström. Samtidigt byggde han också broar på nordvästra stambanan i Värmland. Även andra arbeten än järnvägs- och brobyggen hör till Jehanders verk. Han utförde förstärkningsarbeten på Vaxholms fästning under åren 1870–1873 och var då även verksam vid anläggningen av fästningen Oscar Fredriksborg och batterierna på Kronudden mitt emot fästningen på Vaxholm. I Göteborg utförde han de följande sju åren dockbyggnader vid Lindholmen samt vid Galärvarvet i Stockholm. Ingenjör Carl Jehanders omfattande järnvägsbyggnader i helt egen regi fick på allvar sin början 1878, då han anlade järnvägen Karlberg–Lilla Värtan och Länna–Norrtälje järnväg, som stod färdig 1884. Då hade han 1881–1882 också byggt Halmstad–Veinge järnväg, som efterföljdes av delar av Västkustbanan mellan Helsingborg och Halmstad med sträckan Åstorp–Höganäs. Göteborg–Varbergs järnväg byggdes 1886–1888, Hässleholm–Vittsjö och Halmstad–Bolmen åren 1887–1890 samt Trelleborg–Klagstorp 1889–1891. Till de mera särartade arbeten som Carl Jehander utfört hör föreningsbanan mellan Karlskrona järnvägsstation och Kungl Varvet med tunnel under Karlskrona. Vid samma tid framdrogs under Jehanders ledning flera Skånejärnvägar, bl a Lund–Kävlinge med den stora bron över Löddeån, linjerna Hästveda–Karpalund och Hörby–Tollarp på Östra Skånes järnväg, och 1885– 1887 uppförde han alla broar på linjen Varberg–Borås. Från Skåne förflyttades hans järnvägsbyggande för åren 1887-1892 till Dalarna, där järnvägarna Falun–Rättvik, Rättvik–Mora och Mora–Orsa blev verklighet. 1891 påbörjades emellertid återigen järnvägslinjer i södra Sverige. Nu hade turen kommit till Skåne–Smålands järnväg, vars södra del, sträckan Kärreberga–Markaryd, är Jehanders verk, liksom Malmö–Tomelilla järnväg från åren 1892–1894. Jönköping–Vaggeryd och Hook–Nässjö 1892–1894, Uddevalla-Lelången och Norra Södermanlands järnväg 1892–1895, Trollhättan–Bergslagen 1893–1895 och Reftele–Gislaved 1900– 1901 hör också till de linjer som Carl Jehander har anlagt. Av Kalmarjärnvägarna byggde han 1896–1899 Kalmar–Berga, Kalmar–Torsås och Gullberna–Torsås. Efter de sistnämnda järnvägssträckorna i Småland följde 1897–1900 två järnvägar i södra Norrland: Dala–Hälsingland och Sala–Gysinge–Gävle. De två sista järnvägarna som Carl Jehander byggde var Borås–Alvesta 1898–1901 och Ängelholm–Klippan 1902–1905, som fullföljdes av hans son ingenjör Severin Jehander. Utöver de redan nämnda sträckorna var ingenjör Carl Jehander också ansvarig för byggandet av Stockholm–Västerås–Bergslagens, Hästveda–Korpalunds och Halmstad–Nässjö järnvägar. 1889–1895 utfördes sprängningsarbeten för tunnlar och gravar vid Karlsborgs fästning. Vid sidan av den omfattande byggnadsverksamheten drev Carl Jehander under 1880- och 1890-talen framgångsrik affärsverksamhet. Han ägde också sågverk på flera orter, bl a Smålandsstenar, Unnen och Byarum. Åren 1874–1901 innehade ingenjör Jehander Hörle bruk med underlydande egendomar. Han var ensam ägare från 1886. Här drevs omfattande skogs- och jordbruk och järnhantering. Vid Hörle bruk anlade han sågverk, trämassefabrik och snickerifabrik. Hörle var med sina 4 500 hektar en av de till arealen allra största jordegendomarna i Småland. Carl Jehander, som var djupt religiös och intog en bemärkt plats inom den frikyrkliga rörelsen, lät under sin tid på Hörle anlägga den s k Hörle domkyrka, ett tempel i det fria med mäktiga och högresta tallar som pelare. Här samlades på somrarna tusentals präster och lekmän från hela Norden till kyrkliga möten. Jehander var känd som en mycket god och snäll människa. Han intresserade sig varmt för de anställda på Hörle och var allmänt aktad som en omtyckt arbetsgivare. Även till befolkningen i trakten räckte han gärna en hjälpande hand. På 1890-talet skänkte han ett skolhus till socknen och visade stort intresse för ungdomen. För flera av sina släktingar gjorde Carl Jehander det ekonomiskt möjligt att bedriva studier. 1858 ingick Carl Jehander äktenskap med sin femmänning Anna Lisa Magnusson, som avled 1876. Två år senare gifte han sig med Hulda Mellin, som även hon var befryndad med Carl: hans fyrmännings dotter och sexmänning. I första äktenskapet föddes fem barn och i giftet med Hulda Mellin en dotter. På Hörle bodde förutom Carl Jehanders familj också hans mor, änkefru Gunilla Jehander, och hans makas mor, änkefru Emilia Mellin, född de Maré. Hörle bruk såldes 1901 och ingenjör Jehander flyttade till Ängelholm, där han kvarbodde till sin död 1911. Han är begravd i Stockholm, där han bodde större delen av sitt verksamma liv och ägde fastigheter. Hans residens i huvudstaden var huset Kammakargatan 12, som är beläget alldeles intill Johannes kyrka på Brunkebergsåsen och som Carl Jehander lät uppföra åren 1884–1886. Där hade också Gunilla Jehander en våning, och hos Carl samlades hela släkten årligen vid jultid, då också prins Oscar Bernadotte alltid var närvarande. För resa mellan Hörle slott och Stockholm hade den jehanderska familjen ett privattåg som kunde sättas in när så önskades, och i Hörle hade Jehander anlagt en egen station på stambanan. Inför fyrtioårsminnet av Carl Jehanders bortgång framfördes följande dikt författad av Martin Lindström: Stenhuggarbasen blev entreprenör, byggde kaj i Stockholm i hamnen. Lyckan var gunstig och pengar hon strör långarydssonen i famnen. Järnvägar tog han på entreprenad, drog genom vildmarken banor, vilka förenade landsbygd med stad, ändrade hävdvunna vanor. Enkel och flärdfri fast mäktig och rik granskar han schaktmästarns sticka, talar kamratligt, en rallare lik, drack utav rallarnas dricka. Bruket i Hörle med tiden blev hans, pengarna klokt hade sparats. Men katastrofen tog allt vad som fanns, dock har hans livsverk bevarats. Fattig han föddes och fattig han dog fast millionär dessemellan. Järnvägar gåvo, järnvägar tog; entreprenader var källan. Gynnad och gäckad av penningens makt var han sin tids Alexander. Tåghjulen ännu i skärning och schakt sjunga sin sång om Jehander! För sin ansenliga dockbyggnad vid Galärvarvet i Stockholm, vari Vasaskeppet nu fått sin slutliga hemvist, tilldelades han guldmedaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, och för byggande av Stockholm–Västerås–Bergslagens järnväg utnämndes han till riddare av Kungl Vasaorden. Flera berättelser finns om Carl Jehanders småländska envishet. Vid byggandet av Vaggeryd–Jönköpings järnväg, då man hade svårt att få fast en banvall, lär Jehander ha yttrat: "Om jag så skall fylla Munksjön med enkronor, så skall banken gå fram här." Carl Jehander visade alltid stor vänlighet mot sina medmänniskor. Många är de Långaryds- och Färgarydsbor som han hjälpte ut i världen. Under 1800-talets sista decennier ansågs Jehander som en mycket förmögen man. I samband med olyckliga omständigheter vid de omfattande byggnadsarbetena med Alvestajärnvägarna och kraftigt stigande råvarupriser blev hans ekonomi emellertid alltmera ansträngd och han tvangs 1901 träda i konkurs. Den generositet och hjälpsamhet som alltid kännetecknat ingenjör Jehander fick inte något gensvar vid den annalkande katastrofen. Man hade väntat att medel skulle ställas till förfogande av någon av de personer, som tidigare erhållit ekonomisk hjälp från Jehandrarna. Någon fattigdom, som omtalas i Martin Lindströms dikt, omgav dock aldrig Carl Jehander, vare sig i barndomen eller efter konkursen, då han levde på pensioner från järnvägar han byggt och släktingarnas hjälp aldrig uteblev. Som nämnts hade Carl Jehander sex barn: Mathilda, gift med kyrkoherden fil doktor Gustaf Berg, ingenjör Severin Jehander, Almina, gift med godsförvaltaren på Hörle Mårten Hökerberg, Teofil, som avled som student i tjugoårsåldern, samt döttrarna Ruth, gift von Baumgarten, och Maria, gift i Köpenhamn med läkaren medicine doktor Hans Ørum. Carl Jehander och hans Hörle slott, där också hans mor Gunilla Jehander bodde till sin död, var den samlande punkten även för Carls syskon med familjer. Äldst bland syskonen var den alltför tidigt bortgångna systern Susanna Maria Jehander (1831–1871), gift med kantorn och folkskolläraren i Färgaryd Gustaf Nordlander. De hade tre ogifta döttrar, som alla var småskollärarinnor i Färgaryd och har sitt sista vilorum i sin mors alltjämt bevarade grav på Färgaryds kyrkogård, samt tre söner, till vars utbildning Carl Jehander bidrog generöst: August, kyrkoherde i Hössna, Oscar, provinsialläkare i Växjö, och Amandus, fil doktor och folkskoleinspektör i Gävle. Carl var Gunilla Jehanders äldste son, och efter honom kom brukspatronen Nils Magnus Jehander (1835–1896), som också var byggmästare i bl a Stockholm och vars säte i Långaryd var Nissaryd. Han var gift med Ida Sofia Hjertstrand av den gamla klockaresläkten och hade endast ett barn, dottern Severina Natalia, kallad Inez. Hon ingick äktenskap med direktören och grosshandlaren i Stockholm Carl Werner av den kända Göteborgssläkten – hans bror var industrimannen och donatorn Gustaf Werner i Göteborg. I Inez och Carl Werners gifte föddes sex barn, bl a dottern Dagmar, gift första gången med sedermera chefen för flygvapnet general Bengt Nordenskiöld och andra gången med direktör Erik Brändström (bror till Sibiriens ängel Elsa Brändström). Dagmars dotter Brita Bengtsdotter Nordenskiöld var i sitt första äktenskap gift med prins Ferdinand av Liechtenstein. Äldsta barnet i Gunilla Jehanders andra gifte var sonen Sven Anders Jehander, ingenjör och byggmästare. Vid sidan av Carl var han den mest framstående av bröderna Jehander. Han verkade som järnvägs-, väg- och vattenbyggare och bodde omväxlande i Stockholm, där familjen hade en våning samt en villa på Djurgården, och i Långaryd. Av Sven Jehanders tio barn blev båda sönerna järnvägs-, väg- och vattenbyggare: ingenjörerna Carl Jehander d y och Sven Jehander d y. Av de åtta döttrarna var fem ogifta. Ett av Sven Jehander d ä:s barn, fru Hilda Werner blev Gunilla Jehanders sista barnbarn i livet och avled närmare 103 år gammal 1988. In i det sista bevarade hon minnet av Jehandrarnas stammoder Gunilla, hennes barn och därtill bl a sin fars vän Alfred Nobel (d 1896), som inte sällan sågs i det jehanderska hemmet. Sist kvar i livet av Carl Jehanders syskon var Brita Lisa (Elise) Jehander (1847–1940), som överlevde sin enda till vuxen ålder komna syster med 70 år. Elise Jehander var gift med sin kusins son tillika sin fyr- och sexmänning, byggmästaren Johan Anders Wennberg och hade ett barn, sonen Axel Wennberg, som var min morfar. Stamfader för den sjätte och yngsta av släkten Jehanders sex fortlevande grenar är byggmästaren Johan Malcolm Jehander (1852–1914), gift med en nära släkting till sin systerson kyrkoherden August Nordlanders hustru, som var dotter till godsägaren och kvarnägaren Frans Salomonsson i Mjölby. Malcolm Jehander hade tre barn: Hildur, gift med landskamreraren Lars Fernqvist i Falun, och sönerna Hilding, ingenjör, direktör och ägare till Jehanders Grus AB i Stockholm, och Gunnar, krigsråd, RNO, RVO och gift med statsminister Karl Staaffs brorsdotter. Carl Jehanders yngsta syskon, byggmästaren Johannes (Johan) Jehander (1858–1916), verksam i Stockholm och Göteborg, dog barnlös. I vart och ett av Gunilla Jehanders två giften föddes dessutom ett barn, som avled i späd ålder: Anna Christina (1838–1838) och Lars Johan (1846–1846). Släkten efter Carl Jehander och hans syskon omfattar i fem generationer drygt 250 ättlingar, av vilka 200 fortfarande är i livet. En femtedel av släktmedlemmarna är bosatta utomlands, och släkten har grenar i tio olika länder. Åttiotalet ättlingar lever i Stockholm, medan övriga är spridda på olika orter i Sverige. Inom den jehanderska släkten finns sedan 1984 en släktförening, Släktföreningen Jehander. Den bildades i Fryele kyrka den 13 maj 1984, då ett femtiotal Jehanderättlingar från samtliga sex släktgrenar var samlade till släktmöte, bl a på den forna släktegendomen Hörle. En sonson till Gunilla Benedictidotter Jehanders syster, dvs kusinbarn till Carl, var den amerikanske uppfinnaren, industrimagnaten och RNO Vincent Bendix (1881–1945), som bl a uppfann självstarten (bendixdrevet) och grundade ett industriimperium med 60 000 anställda i USA. Han bidrog också ekonomiskt till Sven Hedins forskningsresor. Genom att båda dessa ingenjörer dessutom härstammade från Ulrica Leijonflycht var Bendix också sysslingbarn till Jehander. Carl Jehander och Vincent Bendix har av sin ursprungsbygd blivit ihågkomna genom namnen Jehandergatan och Bendixgatan i Hylte kommuns centralort Hyltebruk. Som Carl Jehanders största livsgärning framstår byggandet av mer än 200 mil av Sveriges järnvägsnät under huvudsakligen det förra seklets sista fjärdedel. Som storbyggmästare med väsentligen hela landet som arbetsfält utförde han även många väg- och vattenbyggnadsarbeten liksom byggnader i Stockholm och på andra orter. Han bedrev också industri- och affärsverksamhet samt var ägare och brukare av den stora småländska bruksegendomen Hörle med underlydande gårdar. På det ideella området verkade han inom nykterhets- och frikyrkorörelsen. 1885 var han ledamot av kommittén för stambana genom övre Norrland, och han hade styrelseuppdrag för en del av de järnvägar han byggt. Härtill deltog Carl Jehander i styrelsen av det allmänna; han beklädde flera kommunala uppdrag. Men han var också riksdagsman. Åren 1895–1901 tillhörde han första kammaren för Jönköpings läns valkrets och var därmed vald av landstinget där. Onekligen kunde emellertid Carl Jehanders insatser som politiker inte mäta sig med vad han uträttade som järnvägsbyggare. Inom riksdagen hade han några få och mindre centrala uppdrag. Under sin första riksdag 1895 utsågs han till deputerad för att välja talman. Därefter hann Carl Jehander med att vara suppleant i tre utskott: tillfälligt utskott 1895–1896, bankoutskottet 1898– 1900 och lagutskottet 1901. 1897 invaldes han som suppleant i opinionsnämnden, där han år 1900 upphöjdes till ordinarie ledamot. Inte någon av de riksdagar Carl Jehander bevistade kan sägas ha utmärkts av någon särskilt intensiv politisk verksamhet från hans sida. Endast två gånger under de sju åren på Riddarholmen – där parlamentet provisoriskt residerade i väntan på att 1905 få ta i besittning det nya riksdagshuset på Helgeandsholmen vars grund hade lagts av Carls broder Sven Jehander d ä – äntrade han talarstolen, och det skedde med blott två veckors mellanrum. Lördagen den 25 april 1896 yttrade han sig kort i en debatt om ändrade bestämmelser angående förlust av medborgerligt förtroende. När nykterhetsfrågan stod på agendan måndagen den 11 maj samma år tog Carl till orda sin andra gång. Debatten handlade om ett eventuellt förbud mot "kringföring å landet af vin- och maltdrycker till försäljning". Inget av hans inlägg i kammaren ger väl prov på någon längre driven formuleringskonst men båda återspeglar de, liksom också Jehanders enda riksdagsmotion, en humanism som var utmärkande för Carl Jehander under hela hans levnad. Snarare än i stora ord i det parlamentariska sammanhanget kom den till uttryck i hans vardagliga handlingar, vilket många båda nära och mera avlägsna släktingar ävensom ortsbor i Hörle- och Långarydstrakterna fick erfara. I sin enda egna motion under den sjuåriga riksdagsmannabanan, avgiven till den sista riksdag han bevistade, föreslog Carl Jehander "inskränkning af rätten till utskänkning å lägerplatser af vin och starkare maltdrycker". Härtill undertecknade han tillsammans med 21 andra ledamöter en motion som han inte själv författat. Den innehöll förslag "om anslag till gratifikationer åt betjening vid statens jernvägar" [Motion i första kammaren 1898:18, av herr Alin m fl]. Det är märkligt att Järnvägskungen annars aldrig engagerade sig i riksdagsarbetet kring den för tiden så betydelsefulla utbyggnaden av landets järnvägar. Den frågan borde ju mer än någon annan ha angått honom personligen. De tre egna initiativ som Carl Jehander tog i riksdagens första kammare återges nedan in extenso. Yttrande i första kammarens debatt 25 april 1896 om ändrade bestämmelser angående förlust av medborgerligt förtroende [Första kammarens protokoll 1896:20, sid 61–62]: Herr Jehander: Jag skall bedja att äfven få yttra några ord på grund af långvarig erfarenhet af hvad som just här blifvit framhållet. Det är en obegriplig svårighet för den, som har uttjenat sitt straff, att sedan få något arbete, då han är i saknad af medborgerligt förtroende. Det har åtskilliga sådana personer blifvit mig tillskickade med en vänlig anhållan, om jag icke kunde på något sätt bereda dem arbete t. ex. vid jernvägsbyggnader eller på annat sätt. På grund af de rekommendationer jag fått, har jag gjort hvad jag kunnat, och det har lyckats mången gång. Men det har gått till på det sättet, att när en sådan person kommit till mig och bedt mig, att jag om möjligt skulle skaffa honom arbete – då jag visste hvem han var, och att det skulle möta svårighet för honom att, i fall förhållandet blefve kändt, få arbeta med de öfriga arbetarne – har jag tagit hans betyg och skrifvit till den eller den ingeniören att taga denna person i sitt arbete och icke nämna om hvarken det ena eller andra. Det har gått bra; han har fått komma in i ett arbetslag och der har han kunnat få arbeta till och med flera månader, och han har skött sig väl. Men under tiden har det kunnat hända, att det blifvit upptäckt, att han varit förlustig medborgerligt förtroende. Hvad har då följden blifvit? Jo, jag vet det, ty det har händt flera gånger. Om en sådan person icke får avsked, så från det ögonblicket vilja arbetarne icke arbeta i sällskap med honom. Det är jag i tillfälle att intyga. Ibland har det händt, att ingen fått veta något, och då har det gått bra. I anledning af den erfarenheten, jag fått i detta stycke, skall jag bedja att få instämma i den reservation, som afgivits af herr Rudebeck. Hvad i detta afseende kan göras är en god sak, och det är min öfvertygelse, att det vore lyckligt, om den straffade i och med detsamma han uttjent sitt straff äfven återfinge medborgerligt förtroende. Yttrande i första kammarens debatt 11 maj 1896 om förbud mot kringföring på landet av vin- och maltdrycker till försäljning [Första kammarens protokoll 1896:28, sid 8–9]: Herr Jehander: Jag skall be att få instämma i hvad den föregående talaren yttrat. Då man reser längs landsvägarne å olika trakter, behöfver man icke fara synnerligen långt, förr än man möter den ena ölutköraren efter den andre. Jag har flere gånger följt efter dessa och sökt taga reda på verkningarna af den ölförsäljning, de bedrifva. Det förhåller sig så, att den ene efter den andre kommer och köper öl af utkörare, och när denne anländer antingen till en bondgård eller till ett torpställe, håller han der och, tagande några flaskor med sig, går han in och söker få sälja dem. På ett och annat ställe lyckas han väl häri; och, sedan han varit ute så länge, att han gjort slut på hvad han haft att sälja, vänder han om samma väg och tager sina tombuteljer tillbaka. Jag frågade flera personer, om de tyckte om detta förhållande, och hvilka verkningar det medförde. De sade mig, att om det finge fortfara på detta sätt, visste de icke, huru de skulle bära sig åt. Det är värre med ölet på detta sätt, än det var med brännvinet på den tiden, då den allmänna brännvinsbränningen egde rum, ty när menniskorna druckit sig rusiga af brännvin, kände de sig, efter sedan de nyktrat till, icke manade att åter fortsätta med supningen, såsom förhållandet är med öldrickningen. Denna har det med sig – det hafva flera sagt mig – att sedan de börjat dricka öl, har begäret derefter uppeldats, så att de, som börjat med en eller två flaskor om dagen, kunnat dricka sina 15 à 20 buteljer om dagen. Och det är icke endast de äldre, utan till och med gossar och ynglingar från tolf, femton års ålder, hvilka äro hemfallna åt dylikt öldrickande. – Denna försäljning har verkligen utvidgat sig betydligt, och en allmän missbelåtenhet råder deröfver, så att önskligt vore, om Riksdagen behjertade denna sak och någon förändring i lagstiftningen härutinnan åvägabragtes. Motion i första kammaren 1901:35 [Bihang till första kammarens protokoll 1901, 1 saml, 2 avd, 1 bd, 14 hft, nr 35, sid 1–2]: Af herr Jehander, angående skrifvelse till Konungen i fråga om inskränkning af rätten till utskänkning å lägerplatser af vin och starkare maltdrycker. Sedan flere år tillbaka har bland vårt lands befolkning den åsigten allt mera utbredt sig, att en inskränkning i rättigheten att försälja vin och starkare maltdrycker å lägerplatserna, der landets ungdom vapenöfvas, är af behofvet påkallad. Särskildt å söndagarne, då en mängd ungdom icke allenast från kringliggande bygder utan äfven från ganska långt aflägsna trakter samlas å ifrågavarande lägerplatser, har genom en sådan utskänkning ofta vållats obehagligheter af mångahanda slag, hvarigenom ungdomen inledts i frestelser, som för mången haft svåra följder med sig. Med ledsnad och oro hafva föräldrar och målsmän erfarit detta, och då jag tror, att det skulle helsas med stor glädje bland allmänheten, om en välbehöflig förändring derutinnan kommer till stånd, får jag vördsamt hemställa, att Första Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t efter utredning taga i öfvervägande, huruvida ej utskänkning å lägerplatser af vin och starkare maltdrycker må kunna varda förbjuden under sön- och helgdagar utom vid måltider till spisande gäster, samt att, derest en dylik reform ej i sin helhet skulle kunna genomföras, förrän en alkoholgräns emellan starkare och svagare maltdrycker blir lagstadgad, äfven så fort ske kan draga försorg om en lagändring i berörda syfte. Stockholm den 1 mars 1901 C. Jehander Carl Jehander har tillagts epitetet Sveriges störste järnvägsbyggare. Det förtroende som åtföljde denna hans ställning gav honom också en plats i Sveriges lagstiftande församling. Även på andra områden än ingenjörskonstens och näringslivets var hans insatser betydande, och ingen Jehanderättling befinner sig helt i avsaknad av tacksamhetsskuld inför Carl. Men någon rikspolitiker av mått var han väl inte.	slekt.se/langaryd Start Långarydssläkten ➤ Start slekt.se ➤ © 2004–2022 Per Andersson, Johan Lindhardt och respektive angiven författare