Långarydssläkten Smålandssläkten med en kvarts miljon medlemmar
	Folkskolinspektören fil doktor Amandus Nordlander (1866–1937) [daC haF:2] Av Margit Nordlander † [daC haF f:2] Min far Amandus Nordlander var född i Färgaryd i Småland den 10 november 1866, son till folkskolläraren och kantorn Gustaf Nordlander och hans hustru Susanna Jehander. Han var yngst i syskonskaran och hade tre systrar och två bröder: Sofia, Emma och Augusta, alla tre småskollärarinnor och trogna sin hembygd, samt August, kyrkoherde, och Oscar, provinsialläkare. Lille Amandus, ’den som bör älskas’, blev moderlös redan innan han fyllt fem år, och föräldralös vid 23 års ålder genom faderns bortgång. Han kom att gå i skola i Norra Latin, där han tog studenten 1886. Bland klasskamraterna fanns Hjalmar Söderberg, om vilken han sade i sig själv lätt anklagande ton att han inte förstod att han skulle bli en så framstående författare. Gymnastiklärare i Norra Latin var vid den har tiden den legendariske Viktor Balck och pappa var mycket stolt att som tredjeringare få uppdraget att bära Norra Latins fana vid avtackningen av Linnnéstatyn i Humlegården år 1885. Tydligen låg också farbror Oscar val till hos Balck; denne fällde det anmärkningsvärda yttrandet: ”Jag litar på bröderna Nordlander som på mina officerare.” Pappa tänkte från början bli präst och på 1880-talet läste teologerna en hel del hebreiska. Härigenom väcktes hans intresse för semitiska språk och han övergav tanken på prästyrket. Något prästerligt hade han i alla fall tydligen över sig, enligt skalden Daniel Fallström, som pappa fick ressällskap med på tåget mellan Uppsala och Stockholm. Fallström ville ha sällskap med att dyrka Bachus och överräckte en butelj, som pappa avböjde, och insisterade: ”Sup din prästdjävul!”. I varma ordalag talade pappa om sin morbror Carl Jehander, som väl var den som gjorde det möjligt för honom att studera i Uppsala. Detta ansåg pappa vara ett stort privilegium. Vorden fil kand kom han i början på 1890-talet som predikobiträde till sin blivande svärfar kontraktsprosten Anders Fredrik Johansson i Tortuna prästgård. När prostens dotter, som senare skulle bli min mamma, fick höra talas om att det skulle komma en mansperson som hette Amandus till prästgården utbrast hon: ”Amandus, är det namn på folk det?” Men vi vet hur det gick. Förälskad och förlovad återvände Amandus till sina studier i Uppsala. Dessförinnan hade han under sin Tortunavistelse lyckats tjära en klockstapel, vilket ansågs vara en så märkvärdig prestation av en akademiker, att saken omskrevs i svenska tidningar under rubriken ”Fil kand tjärstrykare”. Tilläggas bör kanske, att två personer tidigare misslyckats med företaget; en av dem skadade sig så allvarligt att han avled. Pappas doktorsavhandling kom att handla om den s k Mesastenen, en av de såväl historiskt som språkligt mest intressanta hebreiska inskrifterna. I juni 1895 begav sig pappa till Paris för att studera stenen under en månads tid efter att på ditvägen ha besökt Königl Bibliothek i Berlin, som hade vardefull Mesalitteratur. Denna var synnerligen omfattande men det hade ändock framförts önskemål om ytterligare förklaring av inskriften. Kanske kan stenen nu anses vara tillräckligt utforskad eller intresset för densamma ha svalnat, för i Nordisk familjebok står K G A Nordlander sist i raden av dem som bidragit till forskningen kring inskriften, medan den i min Focus inte finns omnämnd. Efter 1896 erhållen doktorsgrad lämnade pappa den akademiska banan. Avhandlingen räckte till docentur men han ville ju gärna gifta sig med sin älskade Anna, som han varit förlovad med så länge. Han fick tjänsten som statens folkskoleinspektör i Norrbotten, vilket innebar långa resor i Lappmarken och övernattning i dåligt uppvärmda rum. Familjen var bosatt i Luleå, där min syster Nanna föddes, och flyttade till Gävle 1899, där pappa upprätthöll tjänsten som Gävle stads folkskoleinspektör intill sin pensionering, ja till och med någon tid därefter. Han sökte därutover endast en tjänst i Göteborg – jag kommer inte ihåg när – och stod på första förslagsrummet men någon annan fick den. Min käre, nu bortgångne broder Eric skämtade med pappa och framhöll, att ”det lär vara en mycket angenäm och bekväm sysselsättning, det där att vara Gävle stads folkskoleinspektör, om man bara tar det på rätt sätt”. I pappas avskedsintervju framkom att mycket uträttats i Gävle för skolans utveckling som inte var påbjudet i gällande skolförfattningar. Så inrättades på pappas framställning en hjälpskola for psykiskt efterblivna barn, högre folkskola samt sjunde obligatorisk årsklass. Brynäs folkskolas tillkomst låg ju inom intresseområdet för folkskoleinspektören och där lovordades pappas insatser och praktiska synpunkter. Gustaf V invigde. Gävles borgmästare Berggren yttrade vid ett besök i Norrköping: ”Är det likadant här som i Gävle, att skolinspektören bestämmer allt i skolfrågor?” Detta måste givetvis ha gällt folkskolorna, men visst hade pappa ett samarbete med rektorn for Högre allmänna läroverket, Josef Falk, som för övrigt på mammas och pappas silverbröllopsdag skaldade: ”De växlar blickar än idag, som äro de av det ömma slag som fästeman och fästemö ge...” Och oemotsagd var han väl inte alltid i Folkskolestyrelsen, där min broder Einar som nybliven jur kand fick arbete som sekreterare. Enligt Einar, som senare var anställd som länsnotarie vid Länsstyrelsen i Gävle, tog stadens jurister aldrig ett uppdrag annat än mot arvode; så icke pappa Amandus. Han var ordförande i Föreningen mot tuberkulos, styrelsemedlem i Föreningen för de blindas val, De ungas skydd etc. Så kom det också på bemärkelsedagar delegationer med silverbägare och tavlor och alla talade vackert. Han blev RVO och RNO samt hedersledamot i styrelsen för De blindas val i Stockholm. I sin yttre framtoning som människa var pappa präglad av verksamheten som skolman och av Lings gymnastik, rak i ryggen. Jag tror att han ansågs vara rakryggad men kanske litet torr och allvarlig. Jag blev därför mycket glad att vid besök i Gävle som vuxen av en känd affärsman få berättat, att ”dr Nordlander kunde vara mycket rolig i stadsfullmäktige när han satte den sidan till”. Men visst upplevde vi pappa som rolig hemma också. I sin politiska uppfattning var pappa liberal. Han var inte förtjust över att en del saker redan var avgjorda vid sammanträde på banken innan de kom upp i stadsfullmäktige. Det talades inte mycket politik eller om pengar hemma, även om det inte var så gott om den sistnämnda varan, speciellt under första världskriget då lönerna för tjänsteman och ämbetsman släpade efter. Farbror Oscar var då ett stod för familjen liksom han var för många i släkten. Man kan inte berätta om pappa Amandus utan att tala om Vittertorp, familjens sommarparadis, som inköptes 1909. Det var en liten stuga vid en vacker insjö med en trevlig tomt, som ägnades mycken omsorg. En glasveranda byggdes till, där familjen intog sina måltider. Snickarbod byggdes och drivbankar anlades för gurka och pumpa. Vi hade också jordgubbsland, rabarber, vinbärsbuskar, pioner, syréner, kaprifoliumberså och blomland med borstnejlikor, astrar, ringblommor, bellis och penseer. Under första världskriget var det en stor tillgång att på somrarna bo på riktiga landet och få mjölk och smör utöver ransonen och ha tillgång till fiskevatten. Pappa var mycket road av fiske. Nät lades ut och sköttes noga efter upptagningen, stångkrokar placerades ut lite här och var liksom mjärdar och vi rodde gäddrag. Vi åt naturligtvis mycket fisk. Ett par somrar hade vi också höns och kaniner, som vi barn dock hade svårt att äta. På söndagarna skulle flaggan i topp, men då flaggstången skulle resas i början av sommaren uppstod en gång problem. Det löstes genom att ett tungt vägande hembiträde beordrades intaga plats på en gungbräda och hur det nu var restes flaggstången med hjälp av linor och jungfru Maria, som hembiträdet kallades. Hon var inte precis älskad av oss barn men omfattades, som jag vill minnas, med en viss sympati i den stunden. En annan söndag skulle familjen på utflykt till en liten underbar holme med pappa iklädd söndagskläder och guldrova. Han kunde emellertid inte motstå frestelsen att vittja en stångkrok, men si då ryckte det till så häftigt att han kom över bord och försvann helt och hållet i vattnet. Men döm om vår förvåning, när vi varseblev hans glada nuna och hörde honom ivrigt spörjande: ”Var det en abborre eller en gädda?” En kanot som var nästan färdig fick pappa lov att hugga sönder; mamma tyckte den var för riskfylld. En stadig segelbåt inköptes i stället av en Gävlefamilj och vi hade mycket glädje av den. På äldre dar kom de båda bröderna Oscar och Amandus att umgås ganska flitigt. Pappa var då omgift med Kerstin Stenhammar, Vilhelm Stenhammars kusin. Hon köpte en villa med sjötomt vid Saltsjö-Duvnäsviken och snart kom farbror Oscar efter med sin Mandis som lyckades få tag på en mycket trevlig villa högt belägen på andra sidan viken. Villa Soltomta och Villa Norrsten blev träffpunkter för släktingar på söndagarna. 1937 slutade både pappa och farbror Oscar sina dagar, farbror Oscar i april och pappa på julafton i Baden-Baden.	slekt.se/langaryd Start Långarydssläkten ➤ Start slekt.se ➤ © 2004–2022 Per Andersson, Johan Lindhardt och respektive angiven författare