Heraldiska vapen och flaggor Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m
	Under nordisk flagg – Nordens historia, samtid och framtid speglade i korsflaggor Korsflaggan – tecken för gemenskap och särart i Norden Den nordiska enheten, som ofta framhålls som unik i världen, konstitueras dels av de otaliga likheter i språk, religion, kultur och samhällsliv, som historien fört med sig och som givit upphov till en nordisk identitet och gemenskapskänsla, dels av det sätt som vi i Norden tar till vara de gemensamma förutsättningarna för ett gemensamt nordiskt samhällsbyggande. Att flera självständiga stater uppvisar en sådan enhetlighet och ett så långtgående samarbete finner man knappast någon annanstans i världen, inte ens inom Europeiska unionen. Förutom den utbredda språkförståelsen och de snarlika levnadsmönstren i Norden, kännetecknas alla de fem nordiska länderna av likartade samhällssystem med bärande inslag som parlamentarisk demokrati, rättssäkerhet, öppenhet, medborgerlig insyn i myndigheternas verksamhet, självständiga kommuner, hög ekonomisk standard, social välfärd, jämställdhetssträvan, starkt miljöengagemang, politisk värdegemenskap, stabilitet, fred, gott samarbete med angränsande länder och internationell solidaritet. Norden har därigenom kommit att framstå som ett föredöme för framför allt många mindre stater. Åtskilliga är de områden där de nordiska länderna idag samarbetar, och inte utan skäl betraktas Norden ibland som ett enda land. Här råder exempelvis passfrihet, och som nordbo har man rätt att rösta och kandidera i kommunalval i vilken kommun i Norden man än är bosatt. Vi har goda kommunikationer av olika slag över gränserna, och en fri nordisk arbetsmarknad underlättar nordbornas rörlighet. Ett lagstiftningssamarbete med rötter i 1800-talet har lett till en betydande rättsgemenskap, som i Norden till och med är större än inom en del förbundsstater, t ex USA. Inom vetenskap, teknik och industri är den nordiska integrationen framträdande. De nordiska länderna hör till varandras främsta handelspartner, och intill nyligen har postverken tillämpat inlandstaxor inom hela Norden. Nordbor som befinner sig i ett annat nordiskt land har samma sociala rättigheter som landets egna medborgare. Grundskolesystemen i länderna är likartade, en omfattande nordisk tentamensgiltighet finns vid universitet och högskolor, osv. Skillnaderna finns där också, men inte sällan utgör de en berikande tillgång: framför allt består Norden de facto av flera olika folk med egna språk. I det historiska perspektivet präglas Norden av en stark fiendskap, som emellertid sedan länge är bilagd. Alltjämt är Norden splittrat genom ländernas olika utrikespolitiska orientering: Danmark, Norge och Island är inlemmade i försvarsalliansen Nato, medan Finland nyss frigjorts från det särskilda beroendeförhållande till sin granne i öster som vänskaps- och biståndspakten innebar, Sveriges hållning av hävd är neutraliteten och det självstyrande Åland är helt demilitariserat. Efter den central- och östeuropeiska revolutionen 1989 har dock förutsättningarna för de nordiska ländernas internationella förbindelser förändrats i grunden. Inför en eventuellt förestående större nordisk delaktighet i den pågående västeuropeiska integrationen, är Norden fortfarande delat mellan EG/EU och Efta. Nordens enhet är alltså inte given, i synnerhet inte i ett historiskt perspektiv men heller inte idag, då vi oftast tar den nordiska gemenskapen för självklar och naturlig. Mångfald och gemenskap är dock två storheter som låter sig väl förenas i Norden. Särarterna har manifesterats i nationalstatsbildningar och med självstyrelse för mindre områden. Sedan länge har Nordens folk och centralmakter löst sina konflikter och funnit sin statsrättsliga form. De genomgående fredliga formerna för umgänget inom Norden som rått under snart 200 år är en förebild för varje annan region i världen. Gemenskap och samarbete frodas i alltifrån nordbornas vardagliga umgänge – däribland utbredda vänortskontakter – till Nordiska rådets och ministerrådets internationellt sett alldeles unika arbete. Jordmånen för en tillväxande nordisk gemenskap har dessutom sannolikt aldrig varit bättre än nu. Det mest synbara och karaktäristiska tecknet på den unika gemenskapen mellan Nordens folk är de nordiska korsflaggorna, som representerar en 800-årig obruten tradition. Att med en särskild flaggtyp utmärka tillhörighet till en viss kulturkrets är i Norden mera fullständigt genomfört än i någon annan region i världen, även om företeelsen har sin motsvarighet också på andra håll: arabstaterna kännetecknas av flaggor i grönt, rött, vitt och svart, inom de kommunistiska staterna utvecklades en särskild flaggtradition där rött självfallet kom att dominera och på den europeiska kontinenten förekommer merendels lodrätt eller vågrätt indelade trikolorer i allehanda kulörer. De nordiska korsflaggorna är rektangulära och försedda med ett genomgående kors, vars mitt är placerad närmare stången än flaggdukens ytmässiga tyngdpunkt. De färger som förekommer bland korsflaggorna är i grunden de heraldiska elementtinkturerna: dels metallerna gult och vitt, dels färgerna blått och rött och i viss mån grönt och svart. De första korsflaggorna hade endast två tinkturer, en för fältet och en för korset. Men genom den norska flaggans tillkomst uppstod varianten med ett bårdförsett, tvåfärgat kors. Om än inte – med hänsyn till enkelhetens gyllene regel – lika fullödig, har denna kompositionstyp visat sig nödvändig, eftersom de möjliga färgkombinationerna annars inte räcker till. Länge förekom ingenstans att samma tinktur återfanns på mer än en plats på flaggduken, dvs både som fält och som inre kors, men senare har ett par undantag från denna regel tillkommit. På heraldiskt vis – av rent optiska skäl – undviker man s k tinkturmöten, dvs att låta färg gränsa till annan färg liksom metall till metall. Med tiden har dock komponerats några flaggor som bryter mot denna princip. Det kan kanske ibland bli nödvändigt, men i alla händelser bör minst en metall och en färg finnas med, om inte svårigheterna skall bli för stora att urskilja flaggdukens motiv på längre håll och i sämre väder. Dessutom bör, om inte särskilda skäl talar för annat, inte två olika områden bära flaggor som endast skiljer sig åt genom omkastade färger på ett bårdförsett kors; exempelvis vore det angeläget att undvika en vit-röd-blå korsflagga som allt för lätt kunde förväxlas med Färöarnas vit-blå-röda. Färgerna grönt och svart bereder viss optisk tveksamhet på grund av sin närhet till blått; grönt utgör ju en blandning av blått och gult och beträffande svart kan man erinra sig att denna kulör i medeltida begreppsvärld innefattades i just blått. Den samnordiska flaggkretsen i sitt vidaste omfång består av omkring 50 korsflaggor, varav en för hela Norden, fem för de suveräna nationalstaterna, två officiellt erkända för självstyrande områden, fem som tidigare haft en officiell status, några i faktiskt bruk för kulturområden och därtill ett antal ytterligare flaggor som förslag för andra regioner. Vissa mönster utkristalliserar sig i den nordiska flaggfloran. Alla de svenska enheterna (utom Småland) – Sverige/Svealand, Götaland/Östgötaland, Västgötaland, Norrland, Hälsingland, Öland, Gotland, Skåneland, Härjedalen, det delvis svenska Tröndeland, det i kulturellt hänseende helt svenska Åland, den svenska befolkningen i Finland och den svenska folkstammen i Baltikum – har gemensamt den gula metallen, som för övrigt också ingår i det samlade Nordens flagga. Blått och vitt finns på två av Finlands flaggor och den blå färgen också på flaggan för det till Finland hörande Åland. Den gamla svenska riksenheten, inklusive Finland, Ingermanland och Estland, har blått som gemensam nämnare, med undantag för Öland, Gotland och Småland, där i stället grönt förenar. På motsvarande sätt är färgen på dannebrogens duk genomgående i det ursprungligen danska området (i allmänhet också kombinerad med vitt) – rött finns i flaggorna för Danmark/Öarna, Jylland, Bornholm, Färöarna, Island, Norge/Östlandet, Västlandet, Tröndeland, Nordnorge, Skåneland och även Frisland, Oldenburg och Normandie. Den norröna kretsen utmärks av kombinationer av rött, blått och vitt: Norge/Östlandet, Västlandet, Island och Färöarna; på Tröndelands flagga är vitt utbytt mot gult och på Nordnorges blått mot gult, medan Shetlands flagga saknar rött. Östersjöns tre stora nordiska öar – Gotland, Öland och Bornholm – har alla inslag av grönt i sina flaggor. Grönt och vitt är färgerna för de båda – med hänsyn till folkens ursprung, språk och kultur – inte egentligt nordiska områdena Sameland och Grönland. Vitt går igen i de nordligaste och kallaste regionernas flaggor. De nordiska rikenas kärnområden har sina egna färgkombinationer som återkommer i närmast samhöriga kulturländer: Danmark rött och vitt, Sverige blått och gult, Norge rött och blått och Finland vitt och blått. För korsflaggornas proportioner finns två olika traditioner, som anknyter till det danska respektive svenska forna dominansområdet i Norden. Danmark, Norge, Island och Färöarna har kvadratiska fält närmast intill stången, medan Sverige, Finland, Åland och Ingermanland har rektangulära innerfält utdragna i flaggans längdriktning. För de nya flaggorna för Norrland, Småland och Västgötaland, som alla har dubbelt kors, har måtten utarbetats med utgångspunkt i den svenska flaggans proportioner och med anpassning till gyllene snittet; avståndet utmed flaggans längd från ytterkanten till korsmitten är lika stort som flaggans höjd. Flaggan för Skåneland, vilket område tillhört både Danmark och Sverige, har hittills haft samma proportioner som den svenska, men det har föreslagits att den i stället skall följa äldre danska mått, innebärande en kortare flagga i förhållande till höjden och ett smalare kors. Proportioner och färgnyanser finns fastställda för de officiella flaggorna, och de har till en del varierat under årens lopp. För de inofficiella flaggorna förekommer endast mått som respektive upphovsman angivit, ofta i anslutning till den mest näraliggande officiella nationsflaggan. De nordiska rikena bildas – dannebrogen korsflaggornas urtyp Under den gemensamt nordiska storhetstiden – vikingatiden – då nordbornas influensområde sträckte sig långt utanför själva Norden, lades grunden till de tre rikena Danmark, Norge och Sverige. Vid den tiden var Norden tämligen enhetligt med hänsyn till språk, kultur och religion. Men olika delar av det nordiska området hade olika utrikespolitisk orientering, som betingade att Norden organiserades i tre stater. Med existensen av tre riken och maktenheter i varandras närhet följer förutsättningar för rivalitet dem emellan. Inte minst uppstod motsättningar med rötter i dynastiska anspråk. De nordiska folken som sådana hade knappast anledning till fientlig inställning till varandra, varpå tecken på goda relationer mellan gränsbefolkningar tyder. På det under medeltiden mycket framträdande kyrkliga området blev år 1103 Norden ett eget gemensamt biskopsdöme med centrum i Lund. Den kyrkliga gemenskapen bestod även sedan Norge och Sverige fått sina egna biskopar senare under detta århundrade. När vikingatiden övergått i medeltid och kristendomen fått fotfäste i Nordens tre riken, uppträdde den första korsflaggan, den röd-vita danska dannebrogen (nuvarande proportioner: längd 12+4+21=37, höjd 12+4+12=28), som under lång tid skulle komma att vaja också över Norge. Dannebrogen fick med tiden efterföljare som gjorde korsflaggan till hela Nordens egen unika symbolform. Den danska flaggan kan ledas tillbaka till 1200-talets början, då den enligt traditionen skall ha erövrats under korståg mot Estland. Därmed skulle den vara världens äldsta flagga som alltjämt är i bruk. Möjligen kan den utifrån ett myntfynd till och med dateras till 1100-talets slut. I alla händelser har dannebrogen med säkerhet tjänat som dansk symbol alltsedan 1300-talet. Flaggans ursprung är sannolikt att söka i det heliga tysk-romerska riket, som hade sin nordgräns vid Danmark. Korsformens yttersta symbolik i den kristna västerländska kulturkretsen är uppenbar. Till för 250 år sedan förekom en svart flagga med vitt kors i stället för den kulörta vid sorg. År 1743 bestämdes att detta bruk skulle ersättas med flaggning på halv stång. Hela Norden enad i Kalmarunionen 1300-talet präglas av politisk integration mellan Nordens riken. Redan under kung Magnus Eriksson av den s k Folkungaätten bildade Norden en enhet, med undantag av ett minimalt Danmark med samma utbredning som idag. Genom att Magnus ärvde Sverige på fädernet och Norge med Island, Färöarna och Grönland på mödernet trädde de båda rikena i personalunion 1319, varefter Skånelandskapen köptes 1332; i öster var Karelen väldets utpost. Som svensk kung är Magnus Eriksson framför allt känd för att ha konsoliderat riket genom sin landslag och stadslag och för att 1335 ha avskaffat träldomen. Den svensk-norska unionen bestod till 1355, och Skåneland var anslutet till Sverige fram till 1360. Härefter ingick Danmark och Norge union 1380. År 1397 tillskapades Kalmarunionen, bl a för att möta en hotande tysk expansion, såväl dynastisk som ekonomisk. Hela Norden enades därmed under en kung: Danmark och Norge med Island, Färöarna och Grönland samt Sverige med Finland och Åland. Detta innebar en av de största statsbildningarna i Europa. För det förenade Norden finns en gul-röd korsflagga belagd som anbefalld av den förste samnordiske konungen Erik av Pommern 1430 (ursprungliga proportioner ej kända, nu används de som gäller för den svenska flaggan, som är ett mellanting mellan den finska med ett bredare kors och den danska med ett smalare: längd 5+2+9=16, höjd 4+2+4=10). Möjligen är de medeltida motiven till färgkombinationen att den allnordiska världsliga maktens symbol skulle vara en invertering av den betydelsefulla kyrkliga maktens röd-gula flagga (som Skånelands). Utmärkande för den nordiska historien är en uppdelning av Norden i två konkurrerande intressesfärer, en dansk och en svensk. Av symbolisk betydelse idag är att båda dessa staters nationsflaggor, som också är de två äldsta, finns representerade i det enade Nordens flagga med rött respektive gult. 1985 hissades denna gamla samnordiska symbol åter, för första gången i modern tid, när staden Helsingborg högtidlighöll sitt 900-årsjubileum. Den har också tagits i bruk vid firandet av Nordens dag årligen den 25 juni, på den astronomiska årsdagen av Eriks kröning till konung över hela Norden 1397. Utan att ha kommit till praktisk användning har i sen tid – förmodligen i ovetskap om den existerande nordiska korsflaggan – också andra flaggor föreslagits för det samlade Norden, bl a en 1982 med gul duk och hela tre kors – i blått, vitt och rött – lagda ovanpå varandra. Denna rymmer alla de nordiska korsflaggornas färger men det trefaldiga korset inordnar sig inte i den nordiska flaggtraditionen. Både genom sin djupa historiska förankring och sin rena och klara färgkomposition är däremot den gul-röda korsflaggan en utmärkt symbol för hela det nordiska kulturområdet och omöjlig att överträffa av någon annan flaggskapelse. Korsflaggan symbol för självständighetssträvan Norden utgör samtidigt både en enhet och ett flertal delar. När olika medlemmar av den nordiska familjen velat frigöra sig eller markera sina särdrag, har de slutit upp kring en egen unik korsflagga av den karaktäristiskt nordiska typen: norrmännen, finländarna, islänningarna, färingarna, ålänningarna, friserna, skåningarna, norrlänningarna osv. De frigörelseprocesser inom Norden – framför allt visavi Nordens "stormakter" Danmark respektive Sverige – som olika folk fört, bär en påtaglig prägel av framgångsrik konfliktlösning utan tillgripande av våld. (När en utomnordisk part varit inblandad har dock våld påtvingats olika folk i Norden, såsom vid Finlands frigörelse från Ryssland och Finlands, Danmarks och Norges frihetskamp under andra världskriget.) Ett symboliskt uttryck för strävan och framgången att åstadkomma en fredlig samexistens mellan nordiska folk och makter, vilka har delvis motstridiga intressen, är att man som frihets- och identitetstecken genomgående valt en flagga av samma modell som den makt man velat frigöra sig från. Det som förenar är större än det som skiljer. Samtidigt är det ett faktum att krig ofta påskyndat självständigheten för folk i Norden. Det har emellertid då inte varit fråga om krig mellan de parter som frigörelsen gällt utan krig där "moderlandet" eller "kolonialmakten" varit inblandat och blivit försvagat. Så var fallet vid Norges befrielse från Danmark efter Napoleonkrigen, Finlands och Islands utropande till suveräna stater i anslutning till första världskriget, Islands utträde ur personalunionen med Danmark i andra världskrigets slutskede och Ålands och Färöarnas förvärv av självstyrelse efter detta krig. Också Finlands lösgörande från Sverige och "upphöjande" till autonomt ryskt storfurstendöme 1809 kan inordnas i detta mönster. De många exemplen i Norden på att nationellt oberoende kan uppnås på fredlig väg skänker perspektiv på aktuella världspolitiska händelser, bl a kampen på Balkan. Vi får klart för oss att vi själva haft liknande problem och dessutom nära i tiden – i dagens nyhetsflöde ter sig sådana främmande för vårt nordiska hörn av världen. Vi blir också medvetna om det stora värdet av att konflikterna i vårt område lösts fredligt. Omständigheterna på andra håll i världen är självfallet inte identiska, men den nordiska historien har visat att det inte är omöjligt för folkgrupper att nå sin självständighet utan blodsutgjutelse. Den nordiska modellen är en klenod att vårda – och sprida till andra. Sveriges frigörelse och arvfiendskap – blå-gul protestflagga I Sverige började under 1400-talet krafter verka för en upplösning av Kalmarunionen. Sveriges frigörelse från Danmark, som blivit ledande inom unionen, nåddes slutligen genom Gustav Vasa. Orsakerna till Sveriges utbrytning och motiven därtill är inte fullt klarlagda. Det tyska hotet, som starkt bidragit till unionen, hade i alla händelser avtagit. Den utlösande faktorn för det definitiva unionsbrottet blev Stockholms blodbad 1520. Härefter följde närmare 300 år av arvfiendskap med ständiga och grymma krig mellan Sverige och Danmark, på vilka två rivaliserande maktpoler Norden uppdelades. Norge degraderades 1536 till en dansk provins. Inte heller under denna arvfiendskapens tid torde några egentliga motsättningar ha funnits mellan befolkningarna i Nordens riken, som i stället alla var lika lidande av de många krigen. Sverige växte till en stormakt och dess position kulminerade år 1658, då det svenska riket noterade sin största utbredning någonsin i historien: förutom det egentliga Sverige också hela Finland, Åland, Kexholms län, Ingermanland, Estland, Livland, de förut danska provinserna Ösel, Gotland, Bornholm, Blekinge, Skåne och Halland, de norska Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län samt de tyska provinserna Vorpommern, Stettin, Wismar, Bremen och Verden. På 1500-talet uppträder den svenska blå-gula flaggan (nuvarande proportioner: längd 5+2+9=16, höjd 4+2+4=10), som bär det sedan konung Magnus Eriksson kända riksvapnet tre kronors färger. Ett gyllene kors har förekommit i Sveriges stora riksvapen åtminstone sedan Gustav Vasas regeringstid; den ännu bestående kompositionen med en fyrdelad sköld tillkom 1448 men det är ovisst om delningen i de medeltida vapenversionerna skedde medelst ett kors av guld. Den blå-gula svenska korsflaggan, som tidigast är belagd som påbjuden av Johan III 1569, torde närmast kunna ses som ett svar på flaggan för den dåvarande arvfienden Danmark, som Sverige var i union med 1397–1521, och kanske också som en nationell efterföljare till den samnordiska gul-röda flaggan. Dannebrogens motiv har alltså klätts i det svenska trekronorsvapnets tinkturer, och passande nog bär detta en annan av såväl de båda heraldiska metallerna som av de två förnämsta färgerna: gult/guld och blått för Sverige i motsats till vitt/silver och rött för Danmark. Redan 1557 återfinns svenska flaggor i en av Gustav Vasa fastställd beskrivning av det heraldiska vapnet för Södra Finland, nu Egentliga Finland, som är i bruk alltjämt. Den första svenska "flagglagen" är en kunglig förordning från 1663. Den blå-gula flaggan gällde under åtminstone 250 år också för Finland, som var en del av Sverige till 1809. En trikolor för Norge Norge förblev styrt från Köpenhamn till 1814. I kölvattnet av Napoleonkrigen, där Danmark–Norge hade hamnat på Frankrikes sida, tvingades Danmark avstå Norge (men behöll de forna norska provinserna Färöarna, Island och Grönland) till Sverige i följd av freden i Kiel 1814. Men en norsk riksförsamling samlades på Eidsvold och utropade Norges självständighet och antog en grundlag den 17 maj 1814. Den danske prinsen Kristian Fredrik valdes till norsk konstitutionell kung. Den norska konstitutionen var inspirerad av franska revolutionen och gjorde Norge till det land i Europa där demokratiseringen hunnit allra längst. Sedan Napoleon krossats på försommaren 1814, tog Sveriges faktiske regent Karl Johan tillfället att sätta Kielfredens bestämmelser i verket. Han drog trupper till norska gränsen, där norrmännen å sin sida samlade en underlägsen här. Det skedde dock inget avgörande slag utan man uppnådde en fredlig lösning, varigenom den svenske kungen valdes till kung också över Norge. Landet blev 1814, för första gången sedan medeltiden, ett eget kungadöme, låt vara med gemensam kung med Sverige men med betydande inre självstyrelse. Norrmännens kamp för total självständighet var dock inte slut, och den fick nu föras mot en annan nordisk övermakt än den hävdvunna danska. Norges flagga i rött, vitt och blått (längd 6+1+2+1+12=22, höjd 6+1+2+1+6=16) utgörs i grunden av dannebrogen, som är den flagga som längst tid vajat över Norge, belagd med ett smalare blått kors som sinnebild för de norska fjordarna. Allt bildar en frihetsförknippad trikolor, som anknyter till flaggorna för Frankrike, USA och Storbritannien. Flaggan antogs 1821 av stortinget på förslag av dess ledamot Frederik Meltzer som en motsvarighet till de danska och svenska flaggorna. Kompositionen med dubbelt kors, som den norska flaggan är det första exemplet på bland de nordiska korsflaggorna, är kanske inspirerad av flaggan för det Norge näraliggande Storbritannien; denna Union Jack innehåller också samma färger som den norska. Skandinavismen för ny Kalmarunion På 1830-talet föddes skandinavismen, en rörelse med det yttersta målet att skapa en ny Kalmarunion. Det var inte endast fråga om en utopisk idéströmning, utan skandinavismen kom också att spela en realpolitisk roll. De skandinavistiska tankarna fick näring av Danmarks behov av stöd i Slesvig-frågan mot tyskarna, av att Bernadotterna – Oskar I och Karl XV – ville se sig som unionsmonarker över hela Norden, vilket tycktes ligga inom det möjligas gräns eftersom den danske kungen Fredrik VII saknade arvingar, samt av att Oskar I under det pågående Krimkriget ville utnyttja den liberalt präglade skandinavismen för att skapa opinion för att befria Finland från det auktoritära Ryssland. Skandinavismen kan också ses som en parallell till samtidens enhetsrörelser på den europeiska kontinenten med målet att ena bl a Italien respektive Tyskland. Skillnaderna mellan de skandinaviska språken var inte större än mellan olika tyska dialekter, och det fanns skäl att betrakta Norden som en nation. Tillväxande nationalism och självständighetsströmningar i både Norge och Finland drog emellertid delvis åt ett motsatt håll. 1863 led skandinavismen ett svårt nederlag, i det att Sverige och Norge inte gav Danmark något bistånd i Slesvigkrisen utan lämnade broderfolket i söder att kämpa ensamt. Målet om ett statsrättsligt enat Norden var för den gången begravet. Flaggstrid och upplösning av brödrafolkens union – Norges andra frigörelse Norge fick utkämpa en andra frihetskamp, efter att den danska överhögheten 1814 förbytts i en svensk. Också den fick en fredlig utgång och resulterade i unionsupplösningen 1905. Under unionen med Sverige markerade Norge alltmer sin särart och strävade steg för steg att frigöra sig, men mot den svenska regeringens vilja. Den utlösande faktorn för separationen av Norge från Sverige var meningsbrytningen i frågan om Norges rätt att hålla sig med ett eget konsulatväsen. När Sverige vägrade gå med på detta, nedlade den norska regeringen sina ämbeten och stortinget förklarade unionen upplöst. En av Sverige begärd folkomröstning fick avgöra, och i den ville endast 184 norrmän bevara unionen. Efter att en svensk prins tillfrågats men avböjt, valdes en dansk prins till norsk kung, Haakon VII. Norges förhållande till Sverige under unionen – och hur det förändrades med tiden – speglas av flaggan som symbol för den norska självständigheten. Frihetskampens mål på det symboliska fältet var en "ren" norsk flagga. 1815 tillkom en gemensam örlogsflagga för Sverige och Norge, bestående av den svenska tretungade flaggan med det övre inre blå fältet utbytt mot ett rött försett med ett vitt andreaskors. Samma märke infördes 1818 även i den tvärskurna handelsflaggan. 1821 antog Norge en egen handelsflagga, som var identisk med den nuvarande norska flaggan. Åren 1821–1844 förekom därmed tre olika flaggor på handelsfartyg hemmahörande i den svensk-norska unionen: en rent svensk blå-gul, en rent norsk röd-vit-blå och en svensk med unionsmärke, kallad "den förenade svenska och norska flaggan". Denna måste föras av alla svenska och norska fartyg bortom Spaniens nordvästligaste udde. Ett nytt unionsmärke – den s k sillsallaten som utgjorde en fyrstyckad sammansättning av den svenska och norska flaggan – infördes 1844, och den svenska respektive den norska flaggan med detta märke förblev de officiella fram till unionsupplösningen. 1898 antog Norge en flagglag om "det rene flagg", motsvarande dagens norska flagga. Detta symboliskt viktiga beslut varslade om unionens upplösning och Norges totala suveränitet. Denna vanns den 7 juni 1905. Om detta Norges andra frihetsdatum – i stället för 17 maj 1814 – skulle bestämt Norges nationaldag, hade de tre ursprungliga nordiska rikena manifesterat sin nationella särart och gemenskap dagarna efter varandra: Danmark den 5 juni, Sverige den 6 och Norge den 7 samt därtill Åland den 9, Island den 17, Grönland den 21 och slutligen Nordens dag den 25 juni. Finland firar sin självständighetsdag den 6 december, på dagen ett halvår från det gamla moderlandet Sveriges nationaldag, och Färöarnas högtidsdag infaller den 25 april. Finlands frihet – röd eller vit Från 1200-talet och fram till 1808–1809 var Finland en organisk del av Sverige, på liknande sätt som t ex Småland och Norrland. Sedan Finland, som ett resultat av Sveriges nederlag mot ryssarna, lösgjorts från Sverige och avträtts till segrarmakten, gjorde ryske tsaren landet till storfurstendöme under sin egen överhöghet men med ett mått av inre självständighet. Finland bevarade mycket av arvet från den svenska tiden, bl a behölls de svenska lagarna. Liksom i Norge växte en kulturell identitet och nationell medvetenhet fram i Finland under 1800-talet. Till skillnad från övriga nordiska länder delades Finlands befolkning i två språkligt och kulturellt betingade delar, vilket gav upphov till en fennomansk och en svekomansk rörelse. Den relativt fria ställning landet hade reducerades mot seklets slut av en förryskningspolitik från tsarens sida. Allvarligt menade krav på full suveränitet växte sig starka under första världskriget. Efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 förklarade Finlands lantdag och senat landet självständigt den 6 december 1917, vilket erkändes av Lenin. Men ryska trupper stannade kvar och understödde den revolutionära rörelsen i Finland. Det medförde ett inbördes- och tillika nationellt frihetskrig 1918 mellan vita och röda, understödda av Tyskland respektive Ryssland. Sedan den vita sidan segrat, utropades Finland till republik 1919. Den tudelning som i olika avseenden präglat – och till en del ännu präglar – Finland, avspeglas också i den finländska flagghistorien. Finlands vit-blå nationsflagga (längd 5+3+10=18, höjd 4+3+4=11), som antogs 1918 efter frigörelsen från Ryssland och det påföljande inbördeskriget, leder sin förhistoria till 1854, då skalden Zacharias Topelius första gången pläderade för blått och vitt som Finlands färger. Dessa framhölls som snöns och de tusen sjöarnas färger, men de var förmodligen hos Topelius samtidigt ett uttryck för lojalitet mot tsaren; den ryska örlogsflaggan bar just dessa färger och Krimkriget hade inletts året innan. 1861 grundades segelsällskapet Nyländska jaktklubben, och den fick – oberoende av Topelius – en flagga som motsvarade den som fördes av föreningens förebild, segelsällskapet i Sankt Petersburg: en vit duk med ett blått kors av den nordiska typen och med den ryska huvudstadens vapen i det övre inre fältet utbytt mot Nylands landskapsvapen. Segelsällskapen hade nära anknytning till den kejserliga flottan, och klubbarnas flaggor hade sitt ursprung i den ryska örlogsflaggan – ett blått diagonalt s k andreaskors på vit duk. Med början 1862 förekom i olika omgångar intensiva diskussioner om en flagga för Finland, och många förslag framfördes. Framför allt stod striden mellan kompositioner i å ena sidan blått och vitt och å den andra Finlands heraldiska vapentinkturer rött och gult. Till en del kom de förra att förknippas med den finskspråkiga rörelsen och de senare med den svenskspråkiga. Bland olika flaggor som kom i bruk märktes en röd-gul vapenflagga med Finlands lejon och av korsflaggor den vit-blå (utan vapen) och en röd-gul. Vid olika tidpunkter talade olika skäl emot alternativ med röd färg: under Krimkriget förbands rött med Rysslands motståndare Turkiet, när förryskningen tilltog mot slutet av 1800-talet befarades den röda färgen från Finlands vapen kunna uppfattas som uttryck för separatism och till sist blev rött liktydigt med socialismen. I anslutning till självständigheten 1917 förekom ett flertal olika förslag, varvid både lejonflaggan och en röd-gul korsflagga med en blå-vit korsbård antogs. Efter inbördeskriget, då de vita segrat över de röda, vägde slutligen argumenten för den vita och blå korsflaggan över och man anslöt sig till den nordiska flaggtraditionen. Segelsällskapet förändrade härefter sin flagga genom att belägga det blå korset med ett inre vitt. Bland Finlands svensktalande befolkning är fortfarande den röd-gula korsflaggan i bruk som ett särskilt gemenskapstecken inom Finland. Dess färgsättning grundar sig på Finlands heraldiska vapen, tillkommet på 1500-talet under den svenska tiden. Flaggan började användas redan före Finlands självständighet 1917 och fanns alltså med i diskussionerna om nationsflagga. Kombinationen av rött och gult är identisk med Skånelands, men sannolikt har de båda flaggorna inget gemensamt ursprung, även om det framförts en teori om att de båda skulle ha sin upprinnelse i det nordiska biskopsdömets röd-gula korsfana, som nu förs av Uppsala ärkestift. Att identiska flaggkompositioner tjänar som symbol för helt åtskilda områden innebär naturligtvis risk för förväxlingar men förekommer i några fall också i de självständiga staternas flaggflora, såsom den trikolor som samtidigt representerar Rumänien, Andorra och Tchad. Jämför också i den nordiska familjen den fullständiga överensstämmelsen mellan Ölands flagga och den äldre varianten för Norrland liksom mellan flaggorna för Frisland och Ingermanland. Öarnas frigörelse Det suveräna Island Island befolkades i slutet av 800- och början av 900-talet, merendels av norrmän; bland de första bosättarna var också irländska munkar. 1262 valde islänningarna den norske kungen att regera också över ön. Från 1380, då den dansk-norska unionen ingicks, styrdes Island från Danmark, under vars överhöghet landet blev kvar när Norge 1814 överfördes till Sverige. Kring 1830 började spira en nationalism med krav på ökad självständighet, vilka framfördes steg för steg och inte utan motstånd från Köpenhamn. Intressemotsättningarna överbryggades dock alltid på fredlig väg. 1904 fick islänningarna "hjemmestyre", och 1918 blev Island en självständig stat, dock i personalunion med Danmark. Den 17 juni 1944 vanns slutligen den fulla suveräniteten, då landet utropades till republik efter en folkomröstning med 97 procents majoritet. I Islands blå-vit-röda flagga (längd 7+1+2+1+14=25, höjd 7+1+2+1+7=18) är blått och vitt landets nationalfärger sedan gammalt, och vid 1800-talets slut föreslogs en blå-vit korsflagga, som emellertid föll på sin likhet med Greklands. I den trikolor som i stället blev verklighet symboliserar färgerna blånande fjäll, is och eld. Danmark och Norge, till vilka länder Island har sina främsta historiska band, kan också ses representerade med sina flaggfärger. Islands flagga är komponerad på samma sätt som Norges och bär samma färger som denna, vilket erinrar om att det var framför allt därifrån Island en gång koloniserades. Flaggan rymmer också de danska färgerna i blått hav. Den komponerades 1906 och hissades officiellt första gången 1915, då den fått kunglig sanktion. När Island nått sin oavhängighet 1918 blev den officiell symbol och 1944 republikens nationsflagga. Åland – helsvenskt inom Finland Det helt svenskspråkiga Åland tillhörde det svenska riket sedan tidig medeltid. Ögruppen erövrades av Ryssland under stora nordiska kriget 1700–1721 men återgick till Sverige. Tillsammans med Finland överfördes Åland 1809 till ryskt herravälde. Under första världskriget verkade en motståndsrörelse som ville återförena öarna med Sverige, och 1917 sammanträdde ombud för Ålands kommuner och proklamerade kraven på återförening. Frågan om Ålands statstillhörighet överlämnades till Nationernas förbund, vars förbundsråd befäste Finlands överhöghet, dock med ett visst skydd för ålänningarnas språk och kultur. Trots att denna utgång stred mot ålänningarnas vilja, fick Ålandsfrågan en fredlig lösning. 1952 infördes en ny självstyrelselag med ökat självbestämmande och ett särskilt åländskt medborgarskap, hembygdsrätten. Detta helsvenska kulturområdes flagga (längd 16+3+4+3+26=52, höjd 12+3+4+3+12=34) är i grunden den svenska briserad med ett smalare rött kors. Anknytning finns till tinkturerna i Ålands vapen (blått och gult) och Finlands vapen (rött och gult). Från 1922 förde ålänningarna en av blått, gult och blått horisontellt delad flagga, men vid 1950-talets början – då inre självstyrelse uppnåtts – uppdrog Ålands landsting åt en svensk heraldiker att utarbeta ett förslag till en korsflagga av nordiskt slag. Förslaget innehöll först ett blått innerkors på det nuvarande rödas plats, vilken komposition dock inte vann den finska statsmaktens godkännande på grund av färglikheten med Sveriges flagga. I stället gavs det inre korset färgen rött från det äldsta vapen som betecknat Åland, Södra Finlands från 1500-talets mitt. Denna blå-gul-röda Ålandsflagga fick officiell status 1954. Hjemmestyre på Färöarna Färöarnas första statstillhörighet var till Norge, varifrån ögruppen huvudsakligen befolkats. Sedan Norge inlemmades i det danska väldet har Färöarna förblivit en del av detta. Efter öarnas avskildhet från Danmark under andra världskriget 1940– 1945, då de var besatta av Storbritannien, restes krav på frigörelse från Köpenhamn. Detta bekräftades av färingarna i en folkomröstning, men frihetskampens resultat stannade vid en lag om "hjemmestyre" 1948. Genom den inre självstyrelse som Färöarna fått, har också detta folks ställning i det nordiska samfundet – på fredligt sätt – fått sin reglering. Färöarnas vit-blå-röda flagga (längd 6+1+2+1+12=22, höjd 6+1+2+1+6=16) komponerades av ett par färöiska studenter i Köpenhamn, hissades första gången 1919 och antogs av det färöiska lagtinget 1931. Först i och med tillkomsten av självstyrelselagen 1948 erkändes den som officiell symbol av Danmark. Rött och blått beskrivs som Färöarnas gamla färger, och vitt symboliserar det skummande havet och den klara, ljusa himlen över ögruppen. Grönlands arktiska is i danska färger Grönland hade en nordisk befolkning från vikingatiden och till 1400-talets mitt, då den av okänd anledning försvann. 1721 kom ön, då med enbart eskimåer (inuit) som invånare, under danskt välde. 1979 uppnådde grönlänningarna hjemmestyre och 1985 öns utträde ur EG, allt under bibehållna fredliga relationer med Danmark. Grönlänningarnas flagga, officiellt hissad första gången den 21 juni 1985, är horisontellt delad i vitt och rött med en rundel i motsatta färger lagd över delningslinjen. Grönland är det enda av de suveräna och självstyrande områdena i Norden som saknar en korsflagga. Flaggan visar soluppgång över den arktiska isen och bär Danmarks röda och vita färg. Rundelns placering över den delande skuran erinrar om det nordiska flaggkorsets karaktäristiska dragning åt stången och därmed om att Grönland är en del av den nordiska gemenskapen. Ny kamp för frihet – Finland, Danmark och Norge under andra världskriget Andra världskriget visade hur bräcklig den tillkämpade självständigheten var för Nordens folk. Även om norrmän och finländare nått sin ställning som fria folk vid sidan av danskar och svenskar och sämja och samarbete rådde mellan de nordiska broderfolken, var deras frihet och oberoende inte säkrade; Islands frigörelse sammanföll med kriget. Hotet kom nu utifrån, från Tyskland och Sovjetunionen. Till skillnad från förra gången då Norden gemensamt hotades, skedde ingen organiserad nordisk samling i någon ny Kalmarunion. Nordens stater stod splittrade, men de nordiska folken – människorna – var i allmänhet inte sena att broderligt räcka varandra handen. Kampen mot tyskar och ryssar stärkte nationalkänslan i de olika länderna, och tydligast består den alltjämt i Norge med det okuvliga 17 maj-firandet men också i hög grad i Danmark och Finland. Till skillnad från den tillväxande nationalism som på sin tid hämmade skandinavismen, medförde krigsårens umbäranden, kamp och gemenskapsbevis att banden mellan de nordiska folken samtidigt stärktes. Nationalism utesluter ingalunda solidaritet över gränserna. Tvärtom förutsätter kanske en innerlig gemenskap med kusiner och mera avlägsna fränder i nationernas familj att man först har klarat av att skapa goda relationer till sina allra närmaste. Från arvfiendskap till Nordiska rådet Graden av gemenskap och samarbete mellan staterna i Norden har växlat kraftigt under dessas kanske tusenåriga historia, mellan grym arvfiendskap och total union. När Nordens riken började se dagens ljus under vikingatiden, var den språkliga och kulturella enheten stor. Efter en del dynastiska maktkamper tog strävan att ta till vara gemensamma intressen överhanden och Kalmarunionen ingicks 1397. Från Sveriges utträde ur unionen under Gustav Vasa var arvfiendskapen mellan denna tilltagande stormakt och den forna unionsledaren Danmark ett faktum under nästan 300 år. Under 1800-talet slog gemenskapskänslorna mellan Nordens folk ut i full blom med skandinavismen. Dess förhoppningar om en ny Kalmarunion gick dock om intet på 1860-talet, och något organiserat samarbete mellan länderna kom inte till stånd under första världskriget, även om det fanns de som på allvar propagerade för ett nordiskt statsförbund med Gustav V som kejsare och Göteborg som huvudstad. Genombrottet för en utbredd känsla av samhörighet, både bland statsledningar och meniga nordbor, var dock inte förgäves; från samma håll som idéerna om ett statsförbund kom togs initiativet till att bilda Föreningen Norden i vardera Sverige, Danmark och Norge, vilket skedde på våren 1919. 1922 följde en förening på Island och 1924 en i Finland. Med föreningarna Norden som pådrivare har alltsedan denna tid samarbetet mellan Nordens folk och stater oavbrutet tilltagit och utbretts till snart sagt kultur- och samhällslivets alla områden. Detta hindrar inte att enigheten långt ifrån alltid varit total. Planerna 1948–1949 på ett nordiskt försvarsförbund fullföljdes aldrig. I stället befästes en utrikespolitisk splittring av Norden, vars västliga länder knöts till Nato och Finland till Sovjetunionen, medan Sveriges hållning var proklamerad som neutral. Samhörighetskänslan fanns i alla händelser etablerad och arvfiendskapen inom Norden var borta. Nordens nationer hade blivit fria och demokratiska stater som funnit sin statsrättsliga form. Dessa fem suveräna stater bildade 1952 det internationellt sett unika Nordiska rådet, ett samarbetsorgan för de nordiska ländernas parlament. Rådet är alltsedan dess det nordiska samarbetets främsta forum, sedan 1973 tillsammans med det detta år bildade Nordiska ministerrådet som regeringarnas motsvarighet. Under lång tid utgjordes Norden av två konkurrerande maktsfärer, Danmark och Sverige. Till den danska hörde också Norge och Island liksom fortfarande Färöarna och Grönland. I den svenska ingick även Finland, Estland och ytterligare områden i Baltikum och norra Tyskland. Från Nordens båda "imperier" har efter hand olika nationer nått självständighet eller självstyrelse. De intressemotsättningar mellan olika nationella enheter inom Norden, som på grund av de förut rådande maktförhållandena naturligt nog funnits, har regelmässigt lösts på fredlig väg. Ännu under 1800-talet fanns motsättningar mellan alla de tre gamla nordiska kungarikena; vid seklets början kämpade Norge för oberoende gentemot Danmark, vars arvfiende Sverige utnyttjade Danmarks försvagade ställning till att, genom en personalunion, lägga under sig Norge, som fick fortsätta sin frihetskamp mot en ny herremakt. Mellan Sverige och Finland har dock inte funnits någon egentlig fiendskap, vilket sammanhänger med att Finland dels alltsedan medeltiden varit en "naturlig" del av det svenska riket, dels erövrades av Ryssland 1808–1809 och, när tiden var inne, förde sin självständighetskamp mot denna utomnordiska stormakt. Den nordiska historien visar att områden, över vilka överhögheten växlat, ofta med tiden vinner självständighet eller självstyrelse. Kampen härför byggs regelmässigt upp utifrån en framväxande samhörighetskänsla och ett avståndstagande från respektive centralmakt, och ofta vilar allt på en språklig och kulturell särart. Så har Finland, Norge, Island, Åland, Färöarna och Grönland nått sin nuvarande ställning. Andra områden i Norden har inte rönt samma utveckling och frigjorts från sitt moderland, däribland Skåneland och Gotland. När Europa sedan 1989 genomgått en knappast förutsedd omdaning med nya självständiga stater som följd, väcks frågan om Nordens avgränsning. Vi har vant oss vid att Norden är fem bestämda staters områden, men i historien innefattade dessa stater ytterligare territorier och folkgrupper. Redan 1990 aktualiserades de tre baltiska republikernas eventuella medlemskap i Nordiska rådet. Deras geografiska läge och historiska tillhörighet är knappast argument emot. Åtminstone borde Estlands plats i Norden av många skäl vara lika given som för andra delar, som det vore absurt att antyda som icke-nordiska. På samma sätt som Finland har Estland under lång tid tillhört det svenska väldet och senare varit under rysk överhöghet. Majoritetsspråken i både Finland och Estland är inte germanska – i motsats till danska, isländska, norska och svenska – utan tillhör den finsk-ugriska språkgruppen. Liksom det i Finland alltjämt finns, har det in i vår tid i Estlands kusttrakter funnits en svensktalande befolkning. Vidare ligger de övriga nordiska huvudstäderna till och med närmare Tallinn än Helsingfors. Esterna själva är måna om anknytningen till det övriga Norden, vilket exempelvis fått ett symboliskt uttryck i att landets valuta givits benämningen krona. Visserligen är idag de ekonomiska, politiska och sociala förhållandena i Estland väsensskilda från det övriga Norden till följd av att Moskvas underkuvande fick en fortsättning i Estland under det att Finland vann sin självständighet 1917–1918. Men kan det vara skäl nog att lämna ett broderfolk, som på bl a historiska, geografiska och språkliga grunder med fog kan betraktas som nordiskt, utanför gemenskapen bara därför att det i sen tid sargats av historiens omildhet? I ett sådant nödläge prövas styrkan i den nordiska solidariteten. Ett hinder kan vara att vi tenderar betrakta Baltikum som en enhet, eftersom de tre någorlunda likstora republikerna ligger samlade på rad utefter Östersjöns strand och just nu befinner sig i samma situation såsom varande de tre enda europeiska och tidigare självständiga staterna som lösgjort sig ur Sovjetväldet. Men i ett bl a historiskt, språkligt och religiöst perspektiv finns påtagliga skillnader och även motsättningar mellan Estland, Lettland och Litauen. Efter att Estland tillsammans med de andra baltiska staterna blev självständigt efter första världskriget, utarbetades 1922 ett förslag till en korsflagga för Estland i blått, svart och vitt, men slutligen antog man i stället en horisontellt delad trikolor i dessa färger. Hade vår syn på Estlands tillhörighet till den nordiska gemenskapen och medlemskap i Nordiska rådet varit annorlunda om korsflaggeförslaget i stället segrat? Grannområdena Ingermanland och Karelen, vars relation till det övriga Norden är likartad Estlands, hade de facto vardera en officiellt antagen korsflagga under sin korta tid av autonomi efter ryska revolutionen. Ömsom separation, ömsom enhetsverk har kännetecknat olika skeden av Nordens historia. Vilken riktning tar utvecklingen härnäst? 1989 återförenades Tyskland, som varit kluvet sedan andra världskrigets slut. Är det också aktuellt med en återförening av det gamla svenska riket, som sedan krigsslutet 1809 varit delt i tu? I både det tyska och svenska fallet har något mindre än hälften – den östliga delen – av respektive land erövrats i krig av ryssarna och sedan upprättats som en formellt suverän stat men med starka band till stormakten i öster. Genom Sovjetimperiets sönderfall har det östra och västra Tyskland kunnat återförenas, medan de båda rikshalvorna av Sverige fortfarande utgör två åtskilda stater, Sverige och Finland. Att den senare har ett avvikande majoritetsspråk är inget avgörande argument, ty riksgränsen är ingalunda språkgräns; en ömsesidig och betydande överlappning för de svenska och finska språken förekommer. Denna svensk-tyska parallell förmenar självfallet ingalunda det finländska – eller det svenska – folkets frihet och självbestämmande utan visar i stället hur nära människorna i Norden står varandra. Dessutom blir vi medvetna om att de dramatiska och ibland fascinerande historiska scenerier som vi sett utspela sig i vår egen nutid på kontinenten faktiskt har en och annan motsvarighet på vår hemmaplan. Är den nuvarande statsindelningen i Norden slutgiltig? Kommer exempelvis Karelens, Ingermanlands, Skånelands och Gotlands ställning att förändras – som för inte så länge sedan skett för bl a Finland, Estland, Åland och Färöarna – i riktning mot självstyrelse eller till och med suveränitet? Korsflaggor finns i alla händelser i beredskap. EG/EU och/eller NG/NU Genom den europeiska revolutionen med början 1989 har de politiska betingelserna i vår världsdel förändrats radikalt. Möjligheter har i omvälvningarnas spår öppnats för nya internationella konstellationer, bl a för andra nordiska länder än Danmark att bli medlemmar av EG/EU. Inte heller ett egentligt politiskt samarbete mellan Nordens stater ter sig längre avlägset, inte ens på det utrikes- och försvarspolitiska området. Förvisso har Norden i internationella sammanhang även tidigare kunnat göra gemensam sak inom ramen för bl a FN, men de olika ländernas bundenhet eller neutralitet i förhållande till respektive supermakt har hindrat dem att gå längre. Ett inte obetydligt samarbete bedrivs redan mellan Nordens stater. Genom förändringarna i Europa öppnas nu möjligheter att utsträcka det till nya fält. Samtidigt kan den europeiska nyordningen göra det nödvändigt med en expansion av den samfällt nordiska sfären. Som medlem av EU väger varje nordiskt land för sig mycket lätt. De tre någorlunda jämnstora Danmark, Finland och Norge har vart och ett en befolkning som endast utgör något mer än en procent av hela EU (inklusive Norden), och det innebär ingen särskilt röststark position. Riskerna är uppenbara att de nationella intressena och särarterna får ge vika under den kontinentala maktutövningen från Bruxelles. Men på grundval av de påtagligt stora likheterna mellan de nordiska länderna och den därav följande intressegemenskapen, borde dessa i hög grad kunna samla sig kring ett gemensamt agerande och därmed komma att utgöra en icke obetydlig maktfaktor, ja till och med bli något av en stormakt inom EU. Norden har den stora fördelen att vara en naturligt avgränsad region i Europa, inte bara geografiskt utan också kulturellt, historiskt och politiskt. Tillsammans utgör de fem staterna mer än en tredjedel av EUs yta (det stora nordiska Grönland ändå oräknat) och representerar drygt 23 miljoner människor, dvs 6–7 procent av EUs samlade invånarantal. Denna position förstärks ytterligare av att de nordiska länderna har en ekonomisk ställning per capita som höjer sig över det europeiska genomsnittet. Starka opinioner bland medborgarna i samtliga nordiska länder är emot en anslutning av respektive land till EU. Som ett alternativ framförs ibland en utbyggd nordisk gemenskap, en vidareutveckling av Nordiska rådet och ministerrådet. Men hur realistisk är en ny Kalmarunion? Denna hade på sin tid också sin grund i att ta till vara gemensamma nordiska – inte minst ekonomiska – intressen gentemot konkurrens eller hot från kontinenten. Onekligen finns paralleller med vår tid, även om intresset för alternativ till den europeiska enheten har ringa stöd hos dagens politiska makthavare i Nordens länder. Men förändringarnas vind har ju också i vår närhet i tid och rum visat sig kunna nå orkanstyrka och föra med sig det mest oväntade. Kanske kan en nordisk integration i stället för – eller sida vid sida med – en europeisk bli verklighet snarare än vi nu kan föreställa oss, måhända redan om några få år, lagom till 600-årsjubileet 1997 av den förra nordiska unionens formella ingående. Då när Kalmarunionen skapades – liksom nu – var Margrethe regerande dansk drottning. Är det upplagt för historien att upprepa sig? Nordisk eller europeisk union, bådadera eller ingendera – alltid finns det skäl att slå vakt om mångfalden och de nordiska byggstenarnas särart och självbestämmande. De nordiska folkens kamp för självbestämmande skall inte vara förgäves, även om det är nödvändigt med ett ökat samarbete dem emellan på såväl nordisk som europeisk nivå. En annan aspekt på de nordiska familjebandens framtida utveckling är det närmast paradoxala förhållandet, att det kan vara just genom integration inom en europeisk gemenskap eller union, där Nordens länder är medlemmar, som brödrafolken kommer att föras ytterligare närmare varandra. Den totala gränslösheten i Norden har inte kunnat åstadkommas av de fem länderna själva men kommer kanske att inträda genom ett enat Europa inklusive Norden. Samtidigt finns en risk att Norden i stället splittras genom att t ex Danmark och Finland står som medlemmar av EU och Sverige, Norge och Island stannar utanför. Men alltid kommer det hos Nordens folk att finnas betydande gemensamma intressen att försvara, vårda och utveckla, alltifrån den typiskt nordiska samhällsformen till vårt samfällda språkgods. De goda utsikterna för en nordisk gemenskap också vid olika vägval för länderna i relationerna till det övriga Europa stärks av erfarenheterna från den Nordens utrikespolitiska delning, som var ett faktum under det kalla kriget. Aldrig har det nordiska samarbetet utvecklats till en sådan grad som skedde under denna tid. Nordens plats i den europeiska enheten är inte heller från historisk synpunkt given. I sin helhet stod Norden utanför det äldsta av europeiska enhetsverk, det romerska imperiet. Den alleuropeiska kulturella, religiösa och även politiska gemenskap som katolska kyrkan utgjort sedan medeltiden lämnade vi på 1500-talet genom reformationen. Förvisso har Norden ingalunda vare sig dessförinnan eller senare varit isolerat från det övriga Europa, men det är ändå påtagligt att de nordiska folken och statsbildningarna konstituerat en egen enhet i världsdelens nordliga utkant. För att möta och främja samhällets utveckling mot ökad komplexitet, behövs samverkan mellan människor i allt större enheter. Därom är de flesta ense. Om ett så nära samarbete som en union anses fordras för Europa, borde rimligen en union på nivån därunder – omfattande Nordens folk – ha ännu högre prioritet. Men att diskutera NU synes nu inte vara comme-il-faut. Trots detta finns de som mitt i den massiva EU-retoriken seriöst argumenterar för åtminstone ett nordiskt statsförbund. Korsflaggor i Nordens randområden Nordens gräns mot omvärlden är ingalunda skarp. Språk och kulturyttringar övergår stegvis, och genom historien har de formella statsgränserna mot icke-nordiska områden skiftat otaliga gånger. Också här speglas verkligheten av den typiskt nordiska symbolformen – korsflaggan. Flaggor av detta slag förekommer även i Nordens randområden, där de vittnar om band som löper in i den nordiska gemenskapen. Det finns också flaggor med korsmotiv som är snarlika de nordiska men som i själva verket är av annat slag – de har centrerat kors – däribland Englands och Greklands flaggor. Andra nationsflaggor med kors uppvisar större avvikelse. Också centrerat kors – grönt med vita kanter – har flaggan för Groningen, den av Nederländernas provinser som ligger närmast Norden, men dess fyra fält är omväxlande röda och blå, rött upptill invid stången. Utanför vår närmaste kulturkrets har Dominikanska republiken samma flaggkomposition så när som att det gröna innerkorset där saknas och de blå och röda fälten har bytt plats med varandra. Baskien för en röd flaggduk med ett andreaskors – ett sådant förekommer också i Skottlands flagga och därmed i Storbritanniens Union Jack – i grönt och däröver ett centrerat "vanligt" kors i vitt. Schweiz' röd-vita nationsflagga – som i motsatta färger betecknar Röda korset – är en heraldisk vapenflagga och därmed kvadratisk; dess kors skiljer sig också från de nordiska i det att det inte är genomgående ut till flaggkanten. När Tyska orden instiftades vid 1100-talets slut – under korstågstiden – tilldelades den en vit-svart korsflagga av påven Clemens III. Ordensstaten kom att omfatta ungefär det område utmed Östersjöns östra strand som idag utgörs av de tre baltiska staterna samt Ost- och Västpreussen. Det under 160 år svenska Ingermanland vid Finska vikens sydöstra strand fick efter första världskriget en viss självstyrelse gentemot den ryska statsmakten och skaffade sig då en egen korsflagga, gul-röd-blå (längd 10+1+4+1+20=36, höjd 8+1+4+1+8=22). Dess färger anknyter till Ingermanlands vapen från den svenska tiden. Flaggkompositionen har råkat överensstämma med Frislands. Karelen, som har nordiska band bland annat genom att det hörde till det svenska riket under dettas stormaktstid, förde en grön-svart-röd korsflagga åren 1921–1922 som självstyrande område inom Ryssland. Efter den självständighet som Estland vann genom Versaillesfreden utarbetades, som nämnts, ett förslag till korsflagga i de estniska blå-svart-vita färgerna 1922. Men i stället antogs den horisontellt delade trikolor i samma färger, som nu åter blivit det fria Estlands nationsflagga. Lettlands örlogsflagga under mellankrigstiden hade i vitt fält ett rött kors – som dock var centrerat – belagt med ett vitt innerkors. Oldenburg i Tyskland vid Nordsjön – tidigare grevskap, hertigdöme och storhertigdöme – förde en av enbart färgerna blått och rött och ingen metall sammansatt korsflagga som fristat i Tyska riket under Weimarrepubliken, och ännu idag används flaggan i regionen. Förutom den geografiska närheten har Oldenburg särskild anknytning till Norden genom att den Oldenburgska fursteätten regerat i alla de fem nuvarande nordiska länderna. Friserna, denna nordiska folkgrupp som är bosatt i Nordsjöns kustområden tillhöriga Danmark, Tyskland och Nederländerna, har sedan 1890-talet brukat sin korsflagga – gul-röd-blå – och efter hand fått den officiellt erkänd. Genom att Frislands flagga utgör Nordens flagga med tillägg av ett inre blått kors markeras särskilt frisernas ställning som ett nordiskt folk. Färgsättningen är densamma som på Ingermanlands flagga. Beläget i Atlanten mellan Norge och Färöarna är Shetlandsöarna eller Shetland en tidigare dansk besittning som nu tillhör Storbritannien. Flaggan i blått och vitt, som skapades av studenter på 1960-talet, är med sitt skandinaviska kors en symbol för strävan efter en friare ställning i förhållande till Storbritannien, som inte erkänner flaggan. Den blå-vita kompositionen är snarlik Greklands och Bottniska landets flaggor. Regionen Normandie i nordvästra Frankrike vid randen av Engelska kanalen är som namnet säger ett nordiskt influensområde. Här skapade danska vikingar ett välde omkring år 900, och efter slaget vid Hastings 1066 blev hertigen av Normandie kung av England. Den historiska anknytningen till Norden framhävs genom en röd-gul-röd flagga med det karaktäristiska nordiska korset. Flaggfärgerna är hämtade från Normandies heraldiska vapen. Att både duk och innerkors bär samma färg är ovanligt och förekommer i övrigt endast i de finländska segelsällskapens nyare flagga och i mellankrigstidens lettiska örlogsflagga, som dock hade centrerat kors. Sydvästspetsen av den största av de brittiska öarna utgör Cornwall, vars skyddspatron är S:t Piran. Dennes kors återfinns på flaggan: vitt på svart botten och centrerat. Färgsättningen är densamma som Tyska ordens flagga från 1000-talet. Cornwall är medlem av The Celtic League, en sammanslutning av självständighetsförespråkare i sex keltiska länder: Skottland, Irland, Wales, Isle of Man, Bretagne och Cornwall. England som gammal dansk domän har genom en historiens nyck som nationsflagga – daterad till 1277 – fått dannebrogen i omvända färger, vit-röd. Englands flagga, vars kors är centrerat, ingår tillsammans med de med andreaskors försedda flaggorna för Skottland och Irland i det förenade kungariket Storbritanniens flagga, Union Jack. De olika korsen symboliserar respektive lands skyddshelgon. Ön Guernsey i Engelska kanalen hade tidigare samma motiv på sin flagga som England fast i mera avlånga proportioner. På 1980-talet tillkom ett särskiljande gyllene likarmat innerkors – utböjt i ändarna – hämtat från Bayeux-tapeten. Fram till mitten av 1970-talet visade Greklands nationsflagga ett centrerat vitt kors i blått fält. Denna har nu ersatts av en komposition liknande USA:s stjärnbaner, där korsmotivet har tagit stjärnornas plats och ränderna – nio till antalet – är omväxlande blå och vita. En korsflagga användes av grekerna från 1821 i befrielsekriget mot turkarna, och de blå och vita färgerna blev fastlagda senast 1832. Grekland, som ju inte ligger i Nordens del av Europa, har en särskild anknytning till detta korsflaggornas område genom att Greklands monarker fram till republikens utropande 1973 var sprungna ur det danska kungahuset. Tyska rikets rikskrigsflagga från och med 1935 bestod av röd duk och ett kors med samma placering som på de nordiska flaggorna, men det vita och svarta korset hade en randning, som är främmande för den renodlat nordiska flaggfloran, och dessutom ett cirkelformat emblem över korsmitten med hakkorset på liknande sätt som ännu idag Svenska turistföreningens flagga med dess märke. Under ockupationen av Danmark och Norge under andra världskriget användes där av naziregimen korsflaggor liknande Skånelands. Regional mångfald med Skåneland i täten Inom det alltmera integrerade Europa – där Norden i en eller annan form kommer att vara delaktigt – blir säkerligen riksenheten mindre betydelsefull och så småningom kanske inte längre den dominerande, den som mest präglar vår tankevärld. Det öppnar för närmast större och mindre enheter – det samlade Norden och olika regioner – att få större uppmärksamhet. Naturligt är då att regionerna låter sig symboliseras med korsflaggor av det typiskt nordiska snittet, och så sker redan för flera kulturregioner inom Norden. Främst i raden kommer Skåneland, som under mer än 100 år haft en egen korsflagga och bildat mönster för andra provinsflaggor. Av dessa har några kommit i praktiskt bruk medan andra ännu är att betrakta som förslag. En särskild plats intar samernas flagga, som emellertid inte är någon korsflagga, genom att denna folkgrupp också av respektive statsmakt fått en viss självbestämmanderätt, dock inte över något eget territorium. I Sverige håller en föråldrad, föga funktionell administrativ länsindelning med medeltida rötter på att få ge vika för större, näringsgeografiskt och i idealfallet samtidigt kulturellt bestämda "nylän". Kanske kommer landet att delas in i fem sådana, med metropolerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå som centralorter i framför allt ekonomiskt betingade territoriella enheter, som dessutom ganska väl ansluter till både dagens högskoleregioner och traditionella kulturområden: Svealand, Västgötaland, Skåneland, Östgötaland respektive Norrland. Särskilt märkbara tendenser till ökad regional självstyrelse noteras i Skåne och Västsverige, där t ex förslag om särskilda regionparlament framförts. För de fem nordiska nationalstaterna är respektive korsflagga sedan länge inarbetad och flitigt använd som främsta symbol. Dessutom har det spritt sig en idé om kulturregional flaggning i Norden. Sitt äldsta uttryck har den alltså i Skånelands röd-gula flagga. Norden har omkring tjoget sådana kulturländer, som är naturligt avgränsade och ibland bryter nationalstatsgränserna. Att manifestera samhörigheten inom kulturregionerna med korsflaggor har blivit allt vanligare, och denna regionala flaggning synes vara på väg att få utbredning över hela Norden. Från flera håll har framförts förslag till korsflaggor för de nordiska delområden som saknar sådana, allt i syfte att ge uttryck för regional särart men ändå nordisk samhörighet. Därvid tänks det kulturland där respektive huvudstad är belägen betecknas av vederbörande nationsflagga. De olika gemenskapernas antagande av flaggor har en påtagligt demokratisk och informell prägel, och kutym är att de själva väljer och antar den flagga de vill ha som sin symbol. Valmöjligheterna för nya flaggor är emellertid starkt begränsade av fåtalet logiskt möjliga färgkombinationer. Vid sidan av korsflaggorna finns inom Norden vapenflaggor för landskap, län etc, men de tillhör den heraldiska flaggtraditionen och visar respektive sköldemärke anbringat på flaggduk. Fyra andra flaggskapelser som avviker från både den "vexillologiska" och den heraldiska traditionen i Norden förekommer dessutom, och alla bär de bland andra inslag någon form av rund figur: Grönland, Sameland, Jämtland och Gotland. Det förefaller ha utbrett sig en strävan att varje nordiskt kulturområde skall ha en egen flagga för att utmärka sin enhet, i konkurrens med gemenskaper på andra nivåer som bland annat till följd av att de betecknas med välkända symboler blivit mera dominerande än kulturländerna. Kanske är detta uttryck för en tilltagande vidsyn som medför jämbördighet mellan olika nivåer och att man väljer sådan efter lämplighet från situation till annan, utan att vara styrd av en inte sakligt motiverad favorisering av någon viss. Än blir det påkallat att bekänna sig till en större, än till en mindre av de enheter vi tillhör: världen, Europa, Norden, nationalstaten, kulturlandet, landskapet eller länet, kommunen, staden eller häradet, socknen osv. De flesta av dessa har sitt eget baner, de fem största enheterna rektangulära flaggor och de därefter oftast kvadratiska heraldiska vapenflaggor. Ursprunget till den äldsta av de regionala korsflaggorna, Skånelands, är ett intressant forskningsproblem. Alltsedan medeltiden utgör det heraldiska märket för ärkestiftet i Uppsala ett gyllene kors i rött fält. Möjligen har denna symbol övertagits från föregångaren till detta ärkebiskopssäte, den gemensamt nordiska biskopsstolen i Lund. Flaggans anknytning till Skåne har i så fall medeltida rötter, och den skulle eventuellt kunna vara den allra äldsta av de nordiska korsflaggorna, möjligen i bruk ända sedan ärkebiskopsdömets upprättande på 1100-talet. Under 1870-talet introducerades den röd-gula kompositionen som flagga för Skåneland – dvs de forna östdanska provinserna Skåne, Halland och Blekinge – av godsägare Mathias Weibull av den välkända skånesläkten. Som motivering till färgvalet har angivits tinkturerna i Malmö stads vapen. Dannebrogens röda fält och den svenska flaggans gula kors kan också ses utmärka den historiska tillhörigheten till båda länderna. Den större utbredning flaggan fått, i framför allt själva Skåne, tog sin början på 1960-talet. 1992 inregistrerades Skånelands flagga i Skandinavisk vapenrulla, och då med den äldre dannebrogens mått (samma proportioner som gäller för den svenska flaggan har hittills använts: längd 5+2+9=16, höjd 4+2+4=10; mått som ansluter till äldre utförande av dannebrogen: längd 6+2+9=17, höjd 6+2+6=14). Som Sveriges andra huvuddel för Götaland rikets flagga i motsatta tinkturer (längd 5+2+9=16, höjd 4+2+4=10). Den presenterades 1972 och fick en större spridning i turismsammanhang i början av 1980-talet. Det blå korset kan också ses som den avlånga sjön Vättern mitt i landsdelen genomkorsad av Sveriges blå band, Göta kanal och Göta älv. Flaggans gyllene fält erinrar då om de bördiga östgöta- och västgötaslätterna. Genom att flaggan lanserades för praktiskt bruk i samband med några östgötakommuners turistsatsning "Vätterlandet", vilket framställdes som en spegling av hela Sverige, har flaggan framför allt kommit att förknippas med och användas i östra Götaland. Den svenska flaggan med de blå fälten utbytta mot gröna som symbol för Öland, för att erinra om vegetationen på ön, komponerades av två öländska konstnärer under 1970-talets första hälft. Flaggan är identisk med den äldre Norrlandsflaggan, som dateras till ungefär samma tidpunkt. 1972 framfördes ett annat förslag till öländsk flagga, också innehållande dessa färger: blått fält med gul-grönt kors. Symboliken däri var en grön ö i ett blått hav samt svensk anknytning. I historiskt och kulturellt hänseende är ön Bornholm förvisso en del av Skåneland, men en särskild bornholmsk flagga, som helt saknar metall, tillkom på 1970-talet. Den danska tillhörigheten och vegetationen anges vara tanken bakom färgerna. I syfte att göra flaggan heraldiskt riktig har införts en variant med vit korsbård, som brukas parallellt. 1972 föreslogs som flagga för Norrland en vit duk med grönt kors, anspelande på snö, skog och det finska inslaget. Den flaggan synes dock aldrig ha kommit i bruk. Vitt fält med de snöklädda vidderna i tanken har också den flagga, som formgavs på 1980-talet, offentliggjordes 1991 och utnämndes till segrare 1992 bland 800 andra förslag i en tävling om att skapa Norrlands flagga. Här är det gröna korset separerat i sina grundfärger till ett svenskt blå-gult kors för att nå färggemenskap mellan alla delar av den svenska riksenheten. Denna vit-blå-gula flagga (längd 7,6+1+2+1+14=25,6, höjd 6+1+2+1+6=16) påminner om Svenska turistföreningens flagga utan emblem, och föreningens första turistmål var just den norrländska fjällvärlden. Vit duk och blått kors minner också om de nära förbindelserna med Finland. Redan i 1970-talets början, i samband med "Vi flytt int"-kampanjen, skapades på initiativ av Norrlandsförbundet en grön-gul korsflagga, som är en modifierad svensk flagga med anspelning på det gröna guldet. Den har sedan dess använts av förbundet men inte fått någon allmän spridning bland norrlänningarna, och samma komposition är sedan 1970-talet i bruk som Ölands flagga. Den vit-gul-blå flaggan hissades offentligt första gången den 30 maj 1992. Samerna utgör ett eget folk med ett eget språk och en egen kultur- och samhällsstruktur men utan en egen territoriell statsbildning. I stället fördelar sig samernas bosättningsområde – Sameland eller Sámpi – i de norra delarna av Skandinavien och på Kolahalvön på fyra stater: Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Samernas antal är mycket ovisst men uppskattas till mellan 50 000 och 75 000. I Sverige inrättade riksdagen 1993 sametinget, ett parlament med vissa angivna befogenheter rörande de svenska samernas gemensamma angelägenheter. Sedan tidigare finns också ett sameparlament i Finland. Inom vart och ett av de fyra länderna där samerna är bosatta verkar flera olika samiska organisationer. Över nationsgränserna – numera också innefattande de ryska samerna – sker ett samarbete i Nordiska samerådet, vars högsta beslutande organ är samekonferensen. Samelands nationaldag firas den 6 februari, på årsdagen av det första nordiska mötet mellan samer, hållet i Trondheim 1917. Sameland symboliseras av en färgrik flagga, som är indelad i ett flertal fält: vertikalt delad i, från stången, ett rött fält, därefter två smala band, det första grönt och det andra gult, samt ytterst ett blått fält, som är flaggans största, och över denna indelning av flaggduken har, med centrum i skärningslinjen mellan grönt och gult, lagts en vertikalt tvådelad ring, vars hälft närmast stången är blå och den andra röd. Flaggan antogs på samekonferensen i Åre den 15 augusti 1986 och har vissa gemensamma drag med flaggan för det andra icke-germanska området i den nordiska familjen, Grönland, genom att som denna rymma en cirkelformad figur, vilken i båda flaggorna är placerad dragen åt stången, på samma sätt som de nordiska flaggkorsens mitt. Sameflaggans färger är de som brukas i samedräkten. Den tvåfärgade cirkeln är en sol- och måne-symbol, som anspelar på ett samiskt epos som förtäljer att samerna är solens söner och döttrar. Den s k republiken Jämtlands flagga från 1983 är horisontellt delad i ett blått, ett vitt och ett grönt fält med en sigillbild i det mittersta, dvs i grunden identisk med Maldivernas presidentflagga. För Gotland förekommer flera konkurrerande flaggor, bl a kommunens och länets vapenflaggor med agnus dei i olika färgsättningar. Föreningen Gotlands allting introducerade 1984 en röd flagga med "den gutniska republikens" medeltida sigill avbildat i vitt. Förslag För det andra danska huvudområdet, fastlandet Jylland, har sedan åtminstone 1972 funnits ett förslag till flagga bestående av dannebrogen i motsatta tinkturer. Förvisso är färgkombinationen upptagen av Englands flagga, vars kors dock är centrerat och därmed av ett annat slag än de typiskt nordiska korsflaggornas. Små avvikelser i form kan vara betydelseskiljande, vilket bland annat en jämförelse mellan Österrikes och Lettlands horisontellt tredelade röd-vit-röda flaggor visar (det vita fältet är relativt smalare i den senare). Bakgrunden till flaggan för Finlands andraregion, Bottniska landet, från 1972 är analog med det motsvarande danska fallet. Den här föreslagna blå-vita flaggans like är Greklands nationalsymbol, som dock inte längre brukas i den rena korsformen, och även Shetlands flagga. Bottniska landets flagga anknyter till kust och snö och genom de blå fälten till det geografiskt, historiskt och för många invånare språkligt näraliggande Sverige och dess flagga. Borgmästaren i danska Hjørring föreslog 1976 att Vendsyssel – den nordligaste delen av Jylland vilken avskiljs av Limfjorden och där Hjørring är "huvudstad" – skulle ges en egen flagga. Efter ett försök med en mera komplicerad komposition blev resultatet en blå-röd-grön korsflagga – kallad Vendelbrog – som fått viss spridning i området. Blått representerar hav och himmel, grönt skogen och rött Danmark. Härjedalens svart-gula flagga har synts som dekal under 1980-talet – åtföljd av texten "Fria Härjedalen" – men veterligen inte kommit i bruk för flaggning. Den får därför betraktas som ett förslag. Kompositionen bygger på den svenska flaggan. Hälsinglands egen flagga hissades i augusti 1992, och kompositionen bygger på den svenska flaggan, briserad med en röd bård på korset. Grön natur och gyllene sand – eller sol – ses symboliserat i Gotlands gul-gröna flagga (längd 5+2+9=16, höjd 4+2+4=10). Likheten med Götalands flagga talar sitt språk. Med utgångspunkt i den grön-gula flagga som tagits i bruk av ölänningarna, föddes 1991 detta förslag till flagga för Gotland. Med Ölands motsatta tinkturer framhävs de båda öarnas likartade drag och gemenskap som Sveriges två stora Östersjööar. Kompositionen ansluter också till mönstret med gult som utmärkande kulör för så gott som alla svenska områden. Ett flertal färgkombinationer för en eventuell gotländsk korsflagga har diskuterats, och i optiskt hänseende framstår den gul-gröna som mest ändamålsenlig av dem alla. De gröna fälten i Smålands grön-vit-röda flagga (längd 7,6+1+2+1+14=25,6, höjd 6+1+2+1+6=16) minner om småländska skogar och hagar, och däri finns ett rött kors med vita kanter, som för tanken till röda stugor med vita knutar och lingonröda tuvor på grönbevuxen villande mo. Flaggan från 1992 ger associationer till något karaktäristiskt småländskt och till Småland som bevarare av den svenska allmogekulturen. 1991 lanserades ett förslag med grönt fält och rosa kors anspelande på Smålands landskapsblomma linnéan, vilken färgsättning dock inte är heraldiskt korrekt. Det röd-vita korset kan mot bakgrund av det äldre förslaget ses som det rosa korset separerat i sina grundfärger. Flaggan med rosa kors har också förekommit i en variant med helt rött kors. Sedan Götalands flagga kommit att framför allt förknippas med området öster om Vättern och dessutom smålänningarna visat vilja att utmärka sin gemenskap med en egen flagga, återstår den västra delen av Götaland utan en särskild flagga. Det är fråga om ett område som i stora drag sammanfaller med den västsvenska region med Göteborg som centrum som håller på att utvecklas. Detta Västsverige eller "Västgötaland" kan sägas omfatta Västergötland och de gamla danska respektive norska områdena norra Halland och Bohuslän samt kanske även Dalsland och delar av Värmland, vilket landskap tidigare också räknades till Götaland. Den 1992 föreslagna gul-blå-vita flaggan (längd 7,6+1+2+1+14=25,6, höjd 6+1+2+1+6=16) bygger på Götalandsflaggan, och därigenom följer anknytningen till Sverige. Till denna komposition har fogats ett särskiljande vitt innerkors, varmed flaggans tre tinkturer är de som förekommer i den kungliga Folkungaättens vapen. Detta utgör tillsammans med sköldemärket tre kronor huvudskölden i stora riksvapnet och har kommit att uppfattas som Götalands vapen. Det går också igen i regionhuvudstaden Göteborgs stads- och kommunvapen med samma färgsättning. Flaggans vita kors erinrar om att en del av regionen, Halland, tillhört Danmark. Att en annan del, Bohuslän, förut varit norsk, visas av att korsets färger är vitt och blått, som i Norges flagga. Det norska Västlandet som motsvarighet till Jylland, Götaland och Bottniska landet i grannrikena har föreslagits analogt få en "spegelbild" av nationsflaggan, röd-blå-vit. Denna år 1972 presenterade färgkonstellation är den enda möjliga utan att sammanblandning med Islands och Färöarnas flaggor riskeras. De norröna färgerna bibehålls. För den region kallad Tröndeland som utgörs av det norska Tröndelag och svenska Jämtland-Härjedalen, vilka i historien tillhört både Sverige och Norge, föreslogs 1972 en röd-blå-gul flagga. För att undvika tinkturmötet mellan rött och blått har i ett förslag från 1991 korsets färger kastats om. Detta innebär en till färg och komposition i grunden norsk flagga med metallen utbytt mot svenskt gult, varmed korset får de svenska färgerna. Ett gult kors finns även i vapenflaggan för Nordtröndelags fylke och i en korsflagga för Härjedalen. Färgkombinationen vit-röd-gul för Nordnorge med Svalbard anknyter till is och snö och till det norska riksvapnets båda färger. Kompositionssättet med dubbelkors liksom vitt och rött återgår på Norges flagga. Förslaget härrör från 1991 (längd 6+1+2+1+12=22, höjd 6+1+2+1+6=16). De baltiska länderna har en historisk gemenskap med Norden, om än de inte huvudsakligen befolkas av nordgermaner. Men en svenskspråkig befolkning har under mycket lång tid funnits i Baltikums kusttrakter, och esterna är med avseende på folkslag och språk egentligen lika mycket nordbor som finnarna. Estland, Lettland och Litauen har förvisso horisontellt tredelade flaggor, men de få kvarvarande svenskarna i Baltikum kan tänkas vilja utmärka sin inbördes gemenskap och sin nordiska tillhörighet med en korsflagga på samma sätt som de svenskspråkiga i Finland. Det var också just från Estland som den första nationella korsflaggan i Norden enligt traditionen hämtades, då dannebrogen föll ned från himlen under danskarnas fälttåg. Färgkombinationen gul-röd-vit för Baltikums svenska befolkning anknyter till flaggorna för de tre nordiska länder som Baltikum har betydande historiska band till: Sverige, Danmark och Finland. Den föreslagna flaggan (längd 7,6+1+2+1+14=25,6, höjd 6+1+2+1+6=16) har också tydliga gemensamma drag med det baltiska Ingermanlands egen korsflagga. Närheten till Gotland framskymtar med den gula flaggduken. Likhet finns vidare med Lettlands örlogsflagga från mellankrigstiden, som hade samma röd-vita kors, dock i vitt fält. Gult och rött går igen i Litauens flagga, rött och vitt i Lettlands och vitt i Estlands. Ägnat att särskilt utmärka tillhörigheten till Norden är att korsflaggan för Baltikums svenska befolkning i grunden utgörs av Nordens flagga, försedd med ett vitt innerkors. Flaggförslaget är från 1992, och tidigare har föreslagits en gul-blå-vit flagga, identisk med ett senare förslag till flagga för Västgötaland. De för Sameland mest karaktäristiska färgerna påträffas i områdets natur: grönt för vegetationen, grunden för den fundamentala rennäringen, och vitt för snö och is. Förslaget till en sålunda grön-vit korsflagga (längd 5+2+9=16, höjd 4+2+4=10) tillkom 1991. Flaggans likhet med den för det intilliggande Bottniska landet erinrar om den språkliga frändskapen mellan samiskan och finskan. Sameland har förvisso antagit en egen flagga, men inte någon korsflagga. Det har dock vid mer än ett tillfälle tidigare förekommit att ett område i Norden experimenterat med andra flaggtyper innan de stannat för en korsflagga. Ett korsflaggeförslag för Grönland består av vit duk och grönt kors (längd 12+4+21=37, höjd 12+4+12=28). Grönland och Sameland har flera beröringspunkter – de är två av de nordligaste delarna av Norden, och områdenas respektive naturtyper och de båda folkens naturnära levnadsomständigheter har sina likheter. Detta talar för gemensamma drag hos Grönlands och Samelands flaggor och för att de två tänkbara kombinationerna av grönt och vitt kommer till användning. Om dessa färger tillsammans skulle de bli ensamma i Norden och därmed markera sin särställning vid sidan av den nordgermanska folkstammen. Geografiskt, historiskt, politiskt och även religiöst är de ändå medlemmar av den nordiska gemenskapen, vilket kan motivera en korsflagga. Att föra en sådan innebär inte att man deklarerar sin lydnad till någon kolonialmakt i Norden utan snarare att man i en anda präglad av demokrati, frihet och fred bekänner sin sidoordnade frändskap med andra jämbördiga broderfolk i sin närhet; alla korsflaggor i Norden efter Danmarks och Sveriges har tillkommit som en markering mot centralmakten och för självständighet. Det är därför inte otänkbart att denna process går vidare och når också Grönland och Sameland. Varianten med vita fält passar onekligen Grönland bäst, och där anger det gröna korset att livet visst tränger fram bland is och snö. Korsets färg erinrar också om öns germanska namn, och vitt kan utmärka samhörigheten med Danmark. I de diskussioner under mer än ett decennium som föregick tillkomsten av den icke-korsflagga, som Grönland antog 1984, förekom många olika förslag, däribland flera korsflaggor, merendels i rött, vitt och grönt. Det vit-gröna flaggförslaget komponerades 1991. Norden – en familjeangelägenhet De tre ursprungliga nordiska rikena, som började ta form under vikingatiden, har en hittills obruten monarkisk tradition. Både krig och samverkan mellan de tre länderna har i en inte obetydlig utsträckning varit familjeangelägenheter, varvid rikena betraktats och behandlats som sina härskares personliga egendom. Redan tidigt utkämpades tronstrider mellan Danmark, Norge och Sverige, och de konstellationer under 1300-talet som skulle leda fram till Kalmarunionen var i mångt familjeallianser. Fram till första världskriget, så länge monarkin var den dominerande statsformen, kan man, inte utan fog, säga att mycket av de nordiska och även de övriga europeiska rikenas relationer odlades på släktkalas, där de flerfaldigt befryndade statscheferna möttes. I vår tid är Sveriges, Danmarks och Norges monarker mera sammanvävt besläktade än någonsin förut. Som närmast är kung Carl Gustaf och drottning Margrethe kusiner, Margrethe och kung Harald sysslingar och Carl Gustaf sysslingbarn till Harald. De självständiga nordiska staternas flaggor förekommer i olika varianter. Vart och ett av de fem länderna har en tvärskuren nations- och handelsflagga, som är det utförande som används av privatpersoner. Varje land har också en "splitflag", som danskarna säger. I Danmark och Island är denna tvåtungad och i Sverige, Norge och Finland tretungad. I länderna inom den forna danska sfären – Danmark, Norge och Island – används den tungade flaggan av såväl den civila som militära statsmakten både till lands och sjöss. I Sverige och Finland är den flagga som är i bruk av de civila myndigheterna tvärskuren och den som används av de militära tretungad. Medan den offentliga karaktären hos bäraren i det forna danska området utmärks med "splitflag", har Finland som tecken därpå statsvapnet i korsmitten på både den tvärskurna civila statsflaggan och den tretungade militära örlogsflaggan. Sverige är det enda land som saknar en flagga för den civila statsmakten som avviker från den grundläggande nations- och handelsflaggan. Statschefen för den flikade flaggan försedd med riks- respektive statsvapnet i korsmitten i alla nordiska länder utom Norge, där kungen i stället – i likhet med flera statschefer i Europa – brukar en heraldisk vapenflagga. En sådan finns också i Sverige men endast i militära sammanhang som kunglig befälsflagga. Norden åter under samma krona? Det monarkiska statsskicket i sin konstitutionella form har, om än till synes formellt otidsenligt, under vårt århundrade visat sig väl förenligt med den medborgerliga frihetens, demokratins, rättsstatens, fredens och välståndets ideal. Det framstår genom de stater lokaliserade till nordvästra Europa – de skandinaviska länderna, Benelux och Storbritannien – där dessa värden kanske mer än någon annanstans blivit uppfyllda. Kungen eller drottningen svarar för kontinuiteten utan att utöva någon egentlig makt och därmed inkräkta på folkets styrelse över sig självt. Monarken – den främste bland likvärdiga medborgare – står medan politikerverk faller. Om vem som skall bekläda ämbetet som statens främste representant undviks strid – det överlåts på naturen enligt en en gång för alla fastställd arvsprincip. Det är inte givet att detta är mera ojämlikt och odemokratiskt än att statschefsposten besätts genom val mellan kapitalstarka eller organisationsuppbackade kandidater, varav ändå ingen kan bli erkänd som hela folkets företrädare. Om tiden åter, för att leka med tanken och därmed vidga perspektivet på historia, samtid och framtid, skulle bli inne för en Kalmarunion – på nivån över nationalstaterna och alltmera självständiga kulturella och näringsgeografiska regioner och under de europeiska och globala samfunden – och därmed för hela Norden att enas under en och samma krona, vem skulle då denna gång kunna bli de förenade nordiska rikenas gemensamma monark? Troner tillkommer enligt arvsföljdens turordning medlemmar av en utsedd släkt, som i grunden är agnatiskt avgränsad – agnatisk medlem av en släkt är varje man och kvinna som härstammar på obruten manslinje från släktens stamfader. Genom enkelheten och otvetydigheten i denna princip undviks dels tveksamhet om vem som står i tur att tillträda, dels att en person ärver flera länders kronor, exempelvis genom både fäderne och möderne, och därmed att ett land får mer än en behörig monark. För det förenade Norden skulle således gälla att utse en kungaätt och en av dess medlemmar som förste regent. Härvid framträder ett furstehus som saknar all konkurrens om platsen som Nordens genom tiderna främsta: det Oldenburgska. Detta är för norra Europa vad huset Capet-Bourbon är för Frankrike och Iberiska halvön, och dessutom är det nog det furstehus i världen som suttit på allra flest troner. I Norden har ätten regerat i Danmark alltsedan 1448, i Norge 1450–1818 och sedan 1905 samt i Sverige 1457–1521 och 1751–1818. Ryssland styrdes 1762–1917 av tsarer som tillhörde det Oldenburgska huset. Över Finland regerade dess medlemmar som i Sverige fram till 1809 och därefter vidare som i Ryssland till 1917. 1809 valdes också en Oldenburgare till storfurste av Finland. Fram till 1944 regerade ätten också över Island, som var en del av de danska domänerna fram till 1918 och därefter till republikens utropande ett eget kungadöme i personalunion med Danmark. 1810 valdes först en medlem av huset Oldenburg till svensk tronföljare, och den Bernadotteska dynasti som sedan i stället tillträdde utgör en adopterad gren därav och har som sådan regerat i Sverige alltsedan 1818 och i Norge 1818–1905. Enligt Gustavianerna – om nu några sådan finns kvar – som hyllade den 1809 avsatte Gustav IV Adolfs son som svensk kung, har ätten Oldenburg alltjämt rättmätiga anspråk på Sveriges krona. Furstehuset Oldenburg har alltså suttit på tronerna i hela Norden alltsedan 1457, med undantag för Sverige 1521–1751 och självfallet republikerna Finland och Island från 1917 respektive 1944. En gemensam kung av huset Oldenburg styrde hela Norden 1457– 1521 med kortare avbrott. Utanför Norden har ätten Oldenburg regerat i grevskapet, hertigdömet och storhertigdömet Oldenburg åren 1088–1918, och från 1460 hörde även Schleswig och Holstein till Oldenburgarna. Också Greklands kung åren 1863–1924 och 1935–1973 var Oldenburgsk agnat, liksom sedan 1952 tronföljaren till Storbritannien och Nordirland, som tillika är blivande överhuvud för hela Samväldet och därmed statschef i bl a Canada och Australien. Alla dessa monarker härstammar på obruten manslinje från Kristian I (1426–1481), Danmarks, Norges och Sveriges konung, hertig av Schleswig, greve av Holstein och greve av Oldenburg. Av den Oldenburgska ätten var den senaste regenten över hela Norden, och från honom härstammar alla de tre nuvarande monarkerna i Norden. I både Danmark och Norge regerar huset Oldenburg alltjämt. Vilken medlem av denna frejdade kungaätt skulle då kunna bli den nya nordiska unionens regent? Eftersom Oldenburgare återfinns inom de nuvarande nordiska kungahusen, är det nära till hands att söka den samnordiske monarken i denna krets. Då de nuvarande tre regenterna i Norden är flerfaldigt och nära besläktade med varandra, blir det fråga om en lösning en famille. Mycket talar för att valet skulle falla på Norges kronprins Haakon Magnus (född 1973) och att han äktar den svenska kronprinsessan Victoria (född 1977), vilka blir regentpar över Nordens förenade kungariken. Kronan skulle sedan komma att ärvas av deras agnatiska ättlingar. Alla nordiska folk och kungahus borde finna tillfredsställelse med en sådan konstruktion. Norge, där för övrigt nog de känslomässiga hindren för en union är större än i åtminstone Danmark och Sverige, får se sin egen kronprins bli Nordens unionsregent. Sverige, som efter Victoria i alla händelser förlorar dynastin Bernadotte, får tillbaka sitt gamla kungahus, vars svenska gren dog ut 1818, och får samma drottning som enligt nu gällande svenska tronföljd, om än inte själv regerande men i gengäld över hela Norden. Danmark får behålla det kungahus som de haft oavbrutet under 550 år men som efter drottning Margrethe annars skulle lämnat den danska tronen. Vidare är Haakon Magnus efter sin far den närmaste agnatiske arvtagaren med kunglig värdighet till Danmarks tron efter Margrethe. Haakon Magnus blir också efter sin far huvudman – dvs äldste manlige ättling på den äldsta obrutna manslinjen – för alla de Oldenburgare som har kunglig värdighet. De båda republikerna Finland och Island kommer för sin del att återfå den dynasti de hade som monarkier. 1300- och 1400-talens nordiska unioner byggdes till betydande del på en grund av släktskap och äktenskap. Så ärvde Magnus Eriksson – Haakon Magnus 657 år äldre föregångare som unionsmonark – Norge från sin morfar kung Haakon V och Sverige från sin farfar kung Magnus Ladulås. Det är förvisso ett historietyngt och förpliktigande namn som den nuvarande kronprinsen bär. Att succession av kungavärdigheten i Danmark, Norge och Sverige – tidigare också Island och Finland – snarare är en gemensamt nordisk angelägenhet än en isolerat nationell ensak, visas också av hur sammanflätade dynastierna är under vårt eget århundrade. Man kan exempelvis betänka att Norges kung Olav V var född prins av Danmark och Sveriges kung Gustav VI Adolf prins också av Norge; de stod alltså i tronföljd att bli kungar i sina nordiska grannländer. Väl prövat är också att genom kungliga äktenskap föra Nordens riken närmare varandra; senast gifte sig Fredrik IX av Danmark och Olav V av Norge med svenska prinsessor. Kronprins Haakon Magnus och hans far kung Harald är de två kungligheter som har mest inte bara norskt utan också svenskt och danskt kungligt blod. De härstammar på inte mindre än tre linjer från Oskar I av Sverige och lika många från Fredrik VIII av Danmark, vilket är betydligt mer än dessa båda länders egna nuvarande regenter. Måhända kommer Haakon Magnus att krönas till unionskonung – eller nordisk kejsare som männen kring Föreningen Nordens bildande föreslog att Gustav V skulle bli – under gul-röda nordflaggor på Nordens dag den 25 juni 1997, 600-årsdagen av Eriks kröning till historiens förste konung över hela Norden. Med den oförutsägbarhet som kännetecknar de senaste årens utveckling synes inget vara uteslutet. Nordiska korsflaggor – 180 färgkombinationer Fält-(ytter)kors-innerkors († tinkturmöte, * förslag) Gul-vit † Stockholms katolska domkyrka Gul-vit-gul †† Gul-vit-blå † Gul-vit-röd † Gul-vit-grön † Gul-vit-svart † Gul-blå Götaland (Östra Götaland, Östergötland) Gul-blå-gul Slesvig (Schleswig, Sønderjylland) Gul-blå-vit Västra Götaland (Västsverige) Gul-blå-röd † Gul-blå-grön † Gul-blå-svart † Gul-röd Norden Gul-röd-gul Gul-röd-vit Baltikums svenska befolkning * Gul-röd-blå † Ingermanland, Frisland Gul-röd-grön † Gul-röd-svart † Gul-grön Gotland Gul-grön-gul Gul-grön-vit Gul-grön-blå † Gul-grön-röd † Gul-grön-svart † Gul-svart Härjedalen (II) * Gul-svart-gul Gul-svart-vit Gul-svart-blå † Gul-svart-röd † Gul-svart-grön † Vit-gul Vit-gul-vit †† Vit-gul-blå † Sverigefinnar Vit-gul-röd † Vit-gul-grön † Vit-gul-svart † Vit-blå Finland Vit-blå-gul Norrland (II) Vit-blå-vit Finska segelklubbar Vit-blå-röd † Färöarna Vit-blå-grön † Vit-blå-svart † Vit-röd Jylland *, England (likarmat kors) Vit-röd-gul Nordnorge * Vit-röd-vit Lettland (likarmat kors, äldre) Vit-röd-blå † Vit-röd-grön † Vit-röd-svart † Vit-grön Grönland (II) * Vit-grön-gul Vit-grön-vit Vit-grön-blå † Vit-grön-röd † Vit-grön-svart † Vit-svart Tyska Orden Vit-svart-gul Vit-svart-vit Vit-svart-blå † Vit-svart-röd † Vit-svart-grön † Blå-gul Sverige Blå-gul-vit † Blå-gul-blå Åland (I) * Blå-gul-röd Åland (II), Niedersachsen * Blå-gul-grön Öland (II) * Blå-gul-svart Blå-vit Shetland, Island (äldre), Pärnu (Estland), Bottniska landet *, Grekland (likarmat kors, äldre) Blå-vit-gul † Roslagen * Blå-vit-blå Svalbard (ljusblå fält, mörkblått innerkors) * Blå-vit-röd Island Blå-vit-grön Blå-vit-svart Blå-röd † Oldenburg, Bohuslän * (övre fält ljusblå, nedre fält mörkblå) Blå-röd-gul † Hälsingland * Blå-röd-vit † Blå-röd-blå †† Blå-röd-grön †† Vendsyssel * Blå-röd-svart †† Blå-grön † Voter * Blå-grön-gul † Blå-grön-vit † Blå-grön-blå †† Blå-grön-röd †† Blå-grön-svart †† Blå-svart † Blå-svart-gul † Blå-svart-vit † Estland * Blå-svart-blå † Blå-svart-röd † Blå-svart-grön † Röd-gul Skåneland, Svenskfinländare, Nasjonal samling (Norge) Röd-gul-vit † Röd-gul-blå Orkney, Tröndeland (II) * Röd-gul-röd Normandie Röd-gul-grön Röd-gul-svart Tyskland * Röd-vit Danmark Röd-vit-gul † Röd-vit-blå Norge Röd-vit-röd Röd-vit-grön Bornholm (II) Röd-vit-svart Tyskland (randat kors) Röd-blå † Röd-blå-gul † Tröndeland (I) * Röd-blå-vit † Västlandet * Röd-blå-röd †† Röd-blå-grön †† Röd-blå-svart †† Röd-grön † Bornholm (I) Röd-grön-gul † Österlen Röd-grön-vit † Röd-grön-blå †† Röd-grön-röd †† Röd-grön-svart †† Röd-svart † Röd-svart-gul † Tyskland * Röd-svart-vit † Röd-svart-blå †† Röd-svart-röd †† Röd-svart-grön †† Grön-gul Öland (I), Norrland (I) * Grön-gul-vit † Grön-gul-blå Vepser (Karelen), Noordland (plattysktalande) * Grön-gul-röd Litauen * Grön-gul-grön Grön-gul-svart Grön-vit Barra (Skottland), Grönland (I) *, Sameland * Grön-vit-gul † Grön-vit-blå South Uist (Skottland) * Grön-vit-röd Småland Grön-vit-grön Grön-vit-svart Finnskogen (skogsfinnar) Grön-blå † Grön-blå-gul † Grön-blå-vit † Grön-blå-röd †† Grön-blå-grön †† Grön-blå-svart †† Grön-röd † Småland (ljusrött eller rosa kors) * Grön-röd-gul † Grön-röd-vit † Grön-röd-blå †† Grön-röd-grön †† Grön-röd-svart †† Östkarelen Grön-svart † Grön-svart-gul † Grön-svart-vit † Grön-svart-blå †† Grön-svart-röd †† Karelen Grön-svart-grön †† Svart-gul Härjedalen (I) Svart-gul-vit † Svart-gul-blå Caithness (Skottland) Svart-gul-röd Tyskland * Svart-gul-grön Svart-gul-svart Svart-vit Danmark (sorgflagga) Svart-vit-gul † Svart-vit-blå Svart-vit-röd Svart-vit-grön Svart-vit-svart Svart-blå † Svart-blå-gul † Svart-blå-vit † Svart-blå-röd †† Svart-blå-grön †† Svart-blå-svart †† Svart-röd † Svart-röd-gul † Svart-röd-vit † Svart-röd-blå †† Svart-röd-grön †† Svart-röd-svart †† Svart-grön † Svart-grön-gul † Svart-grön-vit † Svart-grön-blå †† Svart-grön-röd †† Svart-grön-svart †† Varianter med olikfärgade fält Inre fälten blå, yttre fälten röda, kors vitt – Saarland Övre fälten ljusblå, nedre fälten mörkblå, kors rött – Bohuslän * Inre övre fältet blått, inre nedre orange, yttre övre grönt, yttre nedre svart, kors gult – Bergslagen * Nordiska korsflaggor. Mjölby, 1992. 32 sid. ISBN 91-87784-04-1. Under nordisk flagg : Nordens historia, samtid och framtid speglade i korsflaggor. Mjölby, 1994. 36 sid. ISBN 91-87784-08-4. Kors, så många olika flaggor! Östgöta Correspondenten, 1991-11-01, Regnbågen, sid 12.	slekt.se/heraldik Start Heraldiska vapen och flaggor ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson