Heraldiska vapen och flaggor

Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m

 

 

 

 

 

Under nordisk flagg – Nordens historia, samtid och framtid speglade i korsflaggor

 

Korsflaggan – tecken fšr gemenskap och sŠrart i Norden

Den nordiska enheten, som ofta framhŒlls som unik i vŠrlden, konstitueras dels av de otaliga likheter i sprŒk, religion, kultur och samhŠllsliv, som historien fšrt med sig och som givit upphov till en nordisk identitet och gemenskapskŠnsla, dels av det sŠtt som vi i Norden tar till vara de gemensamma fšrutsŠttningarna fšr ett gemensamt nordiskt samhŠllsbyggande. Att flera sjŠlvstŠndiga stater uppvisar en sŒdan enhetlighet och ett sŒ lŒngtgŒende samarbete finner man knappast nŒgon annanstans i vŠrlden, inte ens inom Europeiska unionen.

Fšrutom den utbredda sprŒkfšrstŒelsen och de snarlika levnadsmšnstren i Norden, kŠnnetecknas alla de fem nordiska lŠnderna av likartade samhŠllssystem med bŠrande inslag som parlamentarisk demokrati, rŠttssŠkerhet, šppenhet, medborgerlig insyn i myndigheternas verksamhet, sjŠlvstŠndiga kommuner, hšg ekonomisk standard, social vŠlfŠrd, jŠmstŠlldhetsstrŠvan, starkt miljšengagemang, politisk vŠrdegemenskap, stabilitet, fred, gott samarbete med angrŠnsande lŠnder och internationell solidaritet. Norden har dŠrigenom kommit att framstŒ som ett fšredšme fšr framfšr allt mŒnga mindre stater.

tskilliga Šr de omrŒden dŠr de nordiska lŠnderna idag samarbetar, och inte utan skŠl betraktas Norden ibland som ett enda land. HŠr rŒder exempelvis passfrihet, och som nordbo har man rŠtt att ršsta och kandidera i kommunalval i vilken kommun i Norden man Šn Šr bosatt. Vi har goda kommunikationer av olika slag šver grŠnserna, och en fri nordisk arbetsmarknad underlŠttar nordbornas ršrlighet. Ett lagstiftningssamarbete med rštter i 1800-talet har lett till en betydande rŠttsgemenskap, som i Norden till och med Šr stšrre Šn inom en del fšrbundsstater, t ex USA. Inom vetenskap, teknik och industri Šr den nordiska integrationen framtrŠdande. De nordiska lŠnderna hšr till varandras frŠmsta handelspartner, och intill nyligen har postverken tillŠmpat inlandstaxor inom hela Norden. Nordbor som befinner sig i ett annat nordiskt land har samma sociala rŠttigheter som landets egna medborgare. Grundskolesystemen i lŠnderna Šr likartade, en omfattande nordisk tentamensgiltighet finns vid universitet och hšgskolor, osv.

Skillnaderna finns dŠr ocksŒ, men inte sŠllan utgšr de en berikande tillgŒng: framfšr allt bestŒr Norden de facto av flera olika folk med egna sprŒk. I det historiska perspektivet prŠglas Norden av en stark fiendskap, som emellertid sedan lŠnge Šr bilagd. AlltjŠmt Šr Norden splittrat genom lŠndernas olika utrikespolitiska orientering: Danmark, Norge och Island Šr inlemmade i fšrsvarsalliansen Nato, medan Finland nyss frigjorts frŒn det sŠrskilda beroendefšrhŒllande till sin granne i šster som vŠnskaps- och bistŒndspakten innebar, Sveriges hŒllning av hŠvd Šr neutraliteten och det sjŠlvstyrande land Šr helt demilitariserat. Efter den central- och šsteuropeiska revolutionen 1989 har dock fšrutsŠttningarna fšr de nordiska lŠndernas internationella fšrbindelser fšrŠndrats i grunden. Infšr en eventuellt fšrestŒende stšrre nordisk delaktighet i den pŒgŒende vŠsteuropeiska integrationen, Šr Norden fortfarande delat mellan EG/EU och Efta.

Nordens enhet Šr alltsŒ inte given, i synnerhet inte i ett historiskt perspektiv men heller inte idag, dŒ vi oftast tar den nordiska gemenskapen fšr sjŠlvklar och naturlig. MŒngfald och gemenskap Šr dock tvŒ storheter som lŒter sig vŠl fšrenas i Norden. SŠrarterna har manifesterats i nationalstatsbildningar och med sjŠlvstyrelse fšr mindre omrŒden. Sedan lŠnge har Nordens folk och centralmakter lšst sina konflikter och funnit sin statsrŠttsliga form. De genomgŒende fredliga formerna fšr umgŠnget inom Norden som rŒtt under snart 200 Œr Šr en fšrebild fšr varje annan region i vŠrlden. Gemenskap och samarbete frodas i alltifrŒn nordbornas vardagliga umgŠnge – dŠribland utbredda vŠnortskontakter – till Nordiska rŒdets och ministerrŒdets internationellt sett alldeles unika arbete. JordmŒnen fšr en tillvŠxande nordisk gemenskap har dessutom sannolikt aldrig varit bŠttre Šn nu.

Det mest synbara och karaktŠristiska tecknet pŒ den unika gemenskapen mellan Nordens folk Šr de nordiska korsflaggorna, som representerar en 800-Œrig obruten tradition. Att med en sŠrskild flaggtyp utmŠrka tillhšrighet till en viss kulturkrets Šr i Norden mera fullstŠndigt genomfšrt Šn i nŒgon annan region i vŠrlden, Šven om fšreteelsen har sin motsvarighet ocksŒ pŒ andra hŒll: arabstaterna kŠnnetecknas av flaggor i gršnt, rštt, vitt och svart, inom de kommunistiska staterna utvecklades en sŠrskild flaggtradition dŠr rštt sjŠlvfallet kom att dominera och pŒ den europeiska kontinenten fšrekommer merendels lodrŠtt eller vŒgrŠtt indelade trikolorer i allehanda kulšrer.

De nordiska korsflaggorna Šr rektangulŠra och fšrsedda med ett genomgŒende kors, vars mitt Šr placerad nŠrmare stŒngen Šn flaggdukens ytmŠssiga tyngdpunkt. De fŠrger som fšrekommer bland korsflaggorna Šr i grunden de heraldiska elementtinkturerna: dels metallerna gult och vitt, dels fŠrgerna blŒtt och rštt och i viss mŒn gršnt och svart. De fšrsta korsflaggorna hade endast tvŒ tinkturer, en fšr fŠltet och en fšr korset. Men genom den norska flaggans tillkomst uppstod varianten med ett bŒrdfšrsett, tvŒfŠrgat kors. Om Šn inte – med hŠnsyn till enkelhetens gyllene regel – lika fullšdig, har denna kompositionstyp visat sig nšdvŠndig, eftersom de mšjliga fŠrgkombinationerna annars inte rŠcker till. LŠnge fšrekom ingenstans att samma tinktur Œterfanns pŒ mer Šn en plats pŒ flaggduken, dvs bŒde som fŠlt och som inre kors, men senare har ett par undantag frŒn denna regel tillkommit.

PŒ heraldiskt vis – av rent optiska skŠl – undviker man s k tinkturmšten, dvs att lŒta fŠrg grŠnsa till annan fŠrg liksom metall till metall. Med tiden har dock komponerats nŒgra flaggor som bryter mot denna princip. Det kan kanske ibland bli nšdvŠndigt, men i alla hŠndelser bšr minst en metall och en fŠrg finnas med, om inte svŒrigheterna skall bli fšr stora att urskilja flaggdukens motiv pŒ lŠngre hŒll och i sŠmre vŠder. Dessutom bšr, om inte sŠrskilda skŠl talar fšr annat, inte tvŒ olika omrŒden bŠra flaggor som endast skiljer sig Œt genom omkastade fŠrger pŒ ett bŒrdfšrsett kors; exempelvis vore det angelŠget att undvika en vit-ršd-blŒ korsflagga som allt fšr lŠtt kunde fšrvŠxlas med FŠršarnas vit-blŒ-ršda. FŠrgerna gršnt och svart bereder viss optisk tveksamhet pŒ grund av sin nŠrhet till blŒtt; gršnt utgšr ju en blandning av blŒtt och gult och betrŠffande svart kan man erinra sig att denna kulšr i medeltida begreppsvŠrld innefattades i just blŒtt.

Den samnordiska flaggkretsen i sitt vidaste omfŒng bestŒr av omkring 50 korsflaggor, varav en fšr hela Norden, fem fšr de suverŠna nationalstaterna, tvŒ officiellt erkŠnda fšr sjŠlvstyrande omrŒden, fem som tidigare haft en officiell status, nŒgra i faktiskt bruk fšr kulturomrŒden och dŠrtill ett antal ytterligare flaggor som fšrslag fšr andra regioner.

Vissa mšnster utkristalliserar sig i den nordiska flaggfloran. Alla de svenska enheterna (utom SmŒland) – Sverige/Svealand, Gštaland/…stgštaland, VŠstgštaland, Norrland, HŠlsingland, …land, Gotland, SkŒneland, HŠrjedalen, det delvis svenska Tršndeland, det i kulturellt hŠnseende helt svenska land, den svenska befolkningen i Finland och den svenska folkstammen i Baltikum – har gemensamt den gula metallen, som fšr švrigt ocksŒ ingŒr i det samlade Nordens flagga. BlŒtt och vitt finns pŒ tvŒ av Finlands flaggor och den blŒ fŠrgen ocksŒ pŒ flaggan fšr det till Finland hšrande land. Den gamla svenska riksenheten, inklusive Finland, Ingermanland och Estland, har blŒtt som gemensam nŠmnare, med undantag fšr …land, Gotland och SmŒland, dŠr i stŠllet gršnt fšrenar. PŒ motsvarande sŠtt Šr fŠrgen pŒ dannebrogens duk genomgŒende i det ursprungligen danska omrŒdet (i allmŠnhet ocksŒ kombinerad med vitt) – rštt finns i flaggorna fšr Danmark/…arna, Jylland, Bornholm, FŠršarna, Island, Norge/…stlandet, VŠstlandet, Tršndeland, Nordnorge, SkŒneland och Šven Frisland, Oldenburg och Normandie. Den norršna kretsen utmŠrks av kombinationer av rštt, blŒtt och vitt: Norge/…stlandet, VŠstlandet, Island och FŠršarna; pŒ Tršndelands flagga Šr vitt utbytt mot gult och pŒ Nordnorges blŒtt mot gult, medan Shetlands flagga saknar rštt. …stersjšns tre stora nordiska šar – Gotland, …land och Bornholm – har alla inslag av gršnt i sina flaggor. Gršnt och vitt Šr fŠrgerna fšr de bŒda – med hŠnsyn till folkens ursprung, sprŒk och kultur – inte egentligt nordiska omrŒdena Sameland och Gršnland. Vitt gŒr igen i de nordligaste och kallaste regionernas flaggor. De nordiska rikenas kŠrnomrŒden har sina egna fŠrgkombinationer som Œterkommer i nŠrmast samhšriga kulturlŠnder: Danmark rštt och vitt, Sverige blŒtt och gult, Norge rštt och blŒtt och Finland vitt och blŒtt.

Fšr korsflaggornas proportioner finns tvŒ olika traditioner, som anknyter till det danska respektive svenska forna dominansomrŒdet i Norden. Danmark, Norge, Island och FŠršarna har kvadratiska fŠlt nŠrmast intill stŒngen, medan Sverige, Finland, land och Ingermanland har rektangulŠra innerfŠlt utdragna i flaggans lŠngdriktning. Fšr de nya flaggorna fšr Norrland, SmŒland och VŠstgštaland, som alla har dubbelt kors, har mŒtten utarbetats med utgŒngspunkt i den svenska flaggans proportioner och med anpassning till gyllene snittet; avstŒndet utmed flaggans lŠngd frŒn ytterkanten till korsmitten Šr lika stort som flaggans hšjd. Flaggan fšr SkŒneland, vilket omrŒde tillhšrt bŒde Danmark och Sverige, har hittills haft samma proportioner som den svenska, men det har fšreslagits att den i stŠllet skall fšlja Šldre danska mŒtt, innebŠrande en kortare flagga i fšrhŒllande till hšjden och ett smalare kors. Proportioner och fŠrgnyanser finns faststŠllda fšr de officiella flaggorna, och de har till en del varierat under Œrens lopp. Fšr de inofficiella flaggorna fšrekommer endast mŒtt som respektive upphovsman angivit, ofta i anslutning till den mest nŠraliggande officiella nationsflaggan.

De nordiska rikena bildas – dannebrogen korsflaggornas urtyp

Under den gemensamt nordiska storhetstiden – vikingatiden – dŒ nordbornas influensomrŒde strŠckte sig lŒngt utanfšr sjŠlva Norden, lades grunden till de tre rikena Danmark, Norge och Sverige. Vid den tiden var Norden tŠmligen enhetligt med hŠnsyn till sprŒk, kultur och religion. Men olika delar av det nordiska omrŒdet hade olika utrikespolitisk orientering, som betingade att Norden organiserades i tre stater. Med existensen av tre riken och maktenheter i varandras nŠrhet fšljer fšrutsŠttningar fšr rivalitet dem emellan. Inte minst uppstod motsŠttningar med rštter i dynastiska ansprŒk. De nordiska folken som sŒdana hade knappast anledning till fientlig instŠllning till varandra, varpŒ tecken pŒ goda relationer mellan grŠnsbefolkningar tyder. PŒ det under medeltiden mycket framtrŠdande kyrkliga omrŒdet blev Œr 1103 Norden ett eget gemensamt biskopsdšme med centrum i Lund. Den kyrkliga gemenskapen bestod Šven sedan Norge och Sverige fŒtt sina egna biskopar senare under detta Œrhundrade.

NŠr vikingatiden švergŒtt i medeltid och kristendomen fŒtt fotfŠste i Nordens tre riken, upptrŠdde den fšrsta korsflaggan, den ršd-vita danska dannebrogen (nuvarande proportioner: lŠngd 12+4+21=37, hšjd 12+4+12=28), som under lŒng tid skulle komma att vaja ocksŒ šver Norge. Dannebrogen fick med tiden efterfšljare som gjorde korsflaggan till hela Nordens egen unika symbolform. Den danska flaggan kan ledas tillbaka till 1200-talets bšrjan, dŒ den enligt traditionen skall ha eršvrats under korstŒg mot Estland. DŠrmed skulle den vara vŠrldens Šldsta flagga som alltjŠmt Šr i bruk. Mšjligen kan den utifrŒn ett myntfynd till och med dateras till 1100-talets slut. I alla hŠndelser har dannebrogen med sŠkerhet tjŠnat som dansk symbol alltsedan 1300-talet. Flaggans ursprung Šr sannolikt att sška i det heliga tysk-romerska riket, som hade sin nordgrŠns vid Danmark. Korsformens yttersta symbolik i den kristna vŠsterlŠndska kulturkretsen Šr uppenbar. Till fšr 250 Œr sedan fšrekom en svart flagga med vitt kors i stŠllet fšr den kulšrta vid sorg. r 1743 bestŠmdes att detta bruk skulle ersŠttas med flaggning pŒ halv stŒng.

Hela Norden enad i Kalmarunionen

1300-talet prŠglas av politisk integration mellan Nordens riken. Redan under kung Magnus Eriksson av den s k FolkungaŠtten bildade Norden en enhet, med undantag av ett minimalt Danmark med samma utbredning som idag. Genom att Magnus Šrvde Sverige pŒ fŠdernet och Norge med Island, FŠršarna och Gršnland pŒ mšdernet trŠdde de bŒda rikena i personalunion 1319, varefter SkŒnelandskapen kšptes 1332; i šster var Karelen vŠldets utpost. Som svensk kung Šr Magnus Eriksson framfšr allt kŠnd fšr att ha konsoliderat riket genom sin landslag och stadslag och fšr att 1335 ha avskaffat trŠldomen. Den svensk-norska unionen bestod till 1355, och SkŒneland var anslutet till Sverige fram till 1360. HŠrefter ingick Danmark och Norge union 1380. r 1397 tillskapades Kalmarunionen, bl a fšr att mšta en hotande tysk expansion, sŒvŠl dynastisk som ekonomisk. Hela Norden enades dŠrmed under en kung: Danmark och Norge med Island, FŠršarna och Gršnland samt Sverige med Finland och land. Detta innebar en av de stšrsta statsbildningarna i Europa.

Fšr det fšrenade Norden finns en gul-ršd korsflagga belagd som anbefalld av den fšrste samnordiske konungen Erik av Pommern 1430 (ursprungliga proportioner ej kŠnda, nu anvŠnds de som gŠller fšr den svenska flaggan, som Šr ett mellanting mellan den finska med ett bredare kors och den danska med ett smalare: lŠngd 5+2+9=16, hšjd 4+2+4=10). Mšjligen Šr de medeltida motiven till fŠrgkombinationen att den allnordiska vŠrldsliga maktens symbol skulle vara en invertering av den betydelsefulla kyrkliga maktens ršd-gula flagga (som SkŒnelands). UtmŠrkande fšr den nordiska historien Šr en uppdelning av Norden i tvŒ konkurrerande intressesfŠrer, en dansk och en svensk. Av symbolisk betydelse idag Šr att bŒda dessa staters nationsflaggor, som ocksŒ Šr de tvŒ Šldsta, finns representerade i det enade Nordens flagga med rštt respektive gult. 1985 hissades denna gamla samnordiska symbol Œter, fšr fšrsta gŒngen i modern tid, nŠr staden Helsingborg hšgtidlighšll sitt 900-Œrsjubileum. Den har ocksŒ tagits i bruk vid firandet av Nordens dag Œrligen den 25 juni, pŒ den astronomiska Œrsdagen av Eriks kršning till konung šver hela Norden 1397.

Utan att ha kommit till praktisk anvŠndning har i sen tid – fšrmodligen i ovetskap om den existerande nordiska korsflaggan – ocksŒ andra flaggor fšreslagits fšr det samlade Norden, bl a en 1982 med gul duk och hela tre kors – i blŒtt, vitt och rštt – lagda ovanpŒ varandra. Denna rymmer alla de nordiska korsflaggornas fŠrger men det trefaldiga korset inordnar sig inte i den nordiska flaggtraditionen. BŒde genom sin djupa historiska fšrankring och sin rena och klara fŠrgkomposition Šr dŠremot den gul-ršda korsflaggan en utmŠrkt symbol fšr hela det nordiska kulturomrŒdet och omšjlig att švertrŠffa av nŒgon annan flaggskapelse.

Korsflaggan symbol fšr sjŠlvstŠndighetsstrŠvan

Norden utgšr samtidigt bŒde en enhet och ett flertal delar. NŠr olika medlemmar av den nordiska familjen velat frigšra sig eller markera sina sŠrdrag, har de slutit upp kring en egen unik korsflagga av den karaktŠristiskt nordiska typen: norrmŠnnen, finlŠndarna, islŠnningarna, fŠringarna, ŒlŠnningarna, friserna, skŒningarna, norrlŠnningarna osv.

De frigšrelseprocesser inom Norden – framfšr allt visavi Nordens "stormakter" Danmark respektive Sverige – som olika folk fšrt, bŠr en pŒtaglig prŠgel av framgŒngsrik konfliktlšsning utan tillgripande av vŒld. (NŠr en utomnordisk part varit inblandad har dock vŒld pŒtvingats olika folk i Norden, sŒsom vid Finlands frigšrelse frŒn Ryssland och Finlands, Danmarks och Norges frihetskamp under andra vŠrldskriget.) Ett symboliskt uttryck fšr strŠvan och framgŒngen att Œstadkomma en fredlig samexistens mellan nordiska folk och makter, vilka har delvis motstridiga intressen, Šr att man som frihets- och identitetstecken genomgŒende valt en flagga av samma modell som den makt man velat frigšra sig frŒn. Det som fšrenar Šr stšrre Šn det som skiljer.

Samtidigt Šr det ett faktum att krig ofta pŒskyndat sjŠlvstŠndigheten fšr folk i Norden. Det har emellertid dŒ inte varit frŒga om krig mellan de parter som frigšrelsen gŠllt utan krig dŠr "moderlandet" eller "kolonialmakten" varit inblandat och blivit fšrsvagat. SŒ var fallet vid Norges befrielse frŒn Danmark efter Napoleonkrigen, Finlands och Islands utropande till suverŠna stater i anslutning till fšrsta vŠrldskriget, Islands uttrŠde ur personalunionen med Danmark i andra vŠrldskrigets slutskede och lands och FŠršarnas fšrvŠrv av sjŠlvstyrelse efter detta krig. OcksŒ Finlands lšsgšrande frŒn Sverige och "upphšjande" till autonomt ryskt storfurstendšme 1809 kan inordnas i detta mšnster.

De mŒnga exemplen i Norden pŒ att nationellt oberoende kan uppnŒs pŒ fredlig vŠg skŠnker perspektiv pŒ aktuella vŠrldspolitiska hŠndelser, bl a kampen pŒ Balkan. Vi fŒr klart fšr oss att vi sjŠlva haft liknande problem och dessutom nŠra i tiden – i dagens nyhetsflšde ter sig sŒdana frŠmmande fšr vŒrt nordiska hšrn av vŠrlden. Vi blir ocksŒ medvetna om det stora vŠrdet av att konflikterna i vŒrt omrŒde lšsts fredligt. OmstŠndigheterna pŒ andra hŒll i vŠrlden Šr sjŠlvfallet inte identiska, men den nordiska historien har visat att det inte Šr omšjligt fšr folkgrupper att nŒ sin sjŠlvstŠndighet utan blodsutgjutelse. Den nordiska modellen Šr en klenod att vŒrda – och sprida till andra.

Sveriges frigšrelse och arvfiendskap – blŒ-gul protestflagga

I Sverige bšrjade under 1400-talet krafter verka fšr en upplšsning av Kalmarunionen. Sveriges frigšrelse frŒn Danmark, som blivit ledande inom unionen, nŒddes slutligen genom Gustav Vasa. Orsakerna till Sveriges utbrytning och motiven dŠrtill Šr inte fullt klarlagda. Det tyska hotet, som starkt bidragit till unionen, hade i alla hŠndelser avtagit. Den utlšsande faktorn fšr det definitiva unionsbrottet blev Stockholms blodbad 1520.

HŠrefter fšljde nŠrmare 300 Œr av arvfiendskap med stŠndiga och grymma krig mellan Sverige och Danmark, pŒ vilka tvŒ rivaliserande maktpoler Norden uppdelades. Norge degraderades 1536 till en dansk provins. Inte heller under denna arvfiendskapens tid torde nŒgra egentliga motsŠttningar ha funnits mellan befolkningarna i Nordens riken, som i stŠllet alla var lika lidande av de mŒnga krigen.

Sverige vŠxte till en stormakt och dess position kulminerade Œr 1658, dŒ det svenska riket noterade sin stšrsta utbredning nŒgonsin i historien: fšrutom det egentliga Sverige ocksŒ hela Finland, land, Kexholms lŠn, Ingermanland, Estland, Livland, de fšrut danska provinserna …sel, Gotland, Bornholm, Blekinge, SkŒne och Halland, de norska BohuslŠn, JŠmtland, HŠrjedalen och Trondheims lŠn samt de tyska provinserna Vorpommern, Stettin, Wismar, Bremen och Verden.

PŒ 1500-talet upptrŠder den svenska blŒ-gula flaggan (nuvarande proportioner: lŠngd 5+2+9=16, hšjd 4+2+4=10), som bŠr det sedan konung Magnus Eriksson kŠnda riksvapnet tre kronors fŠrger. Ett gyllene kors har fšrekommit i Sveriges stora riksvapen Œtminstone sedan Gustav Vasas regeringstid; den Šnnu bestŒende kompositionen med en fyrdelad skšld tillkom 1448 men det Šr ovisst om delningen i de medeltida vapenversionerna skedde medelst ett kors av guld. Den blŒ-gula svenska korsflaggan, som tidigast Šr belagd som pŒbjuden av Johan III 1569, torde nŠrmast kunna ses som ett svar pŒ flaggan fšr den dŒvarande arvfienden Danmark, som Sverige var i union med 1397–1521, och kanske ocksŒ som en nationell efterfšljare till den samnordiska gul-ršda flaggan. Dannebrogens motiv har alltsŒ klŠtts i det svenska trekronorsvapnets tinkturer, och passande nog bŠr detta en annan av sŒvŠl de bŒda heraldiska metallerna som av de tvŒ fšrnŠmsta fŠrgerna: gult/guld och blŒtt fšr Sverige i motsats till vitt/silver och rštt fšr Danmark. Redan 1557 Œterfinns svenska flaggor i en av Gustav Vasa faststŠlld beskrivning av det heraldiska vapnet fšr Sšdra Finland, nu Egentliga Finland, som Šr i bruk alltjŠmt. Den fšrsta svenska "flagglagen" Šr en kunglig fšrordning frŒn 1663. Den blŒ-gula flaggan gŠllde under Œtminstone 250 Œr ocksŒ fšr Finland, som var en del av Sverige till 1809.

En trikolor fšr Norge

Norge fšrblev styrt frŒn Kšpenhamn till 1814. I kšlvattnet av Napoleonkrigen, dŠr Danmark–Norge hade hamnat pŒ Frankrikes sida, tvingades Danmark avstŒ Norge (men behšll de forna norska provinserna FŠršarna, Island och Gršnland) till Sverige i fšljd av freden i Kiel 1814. Men en norsk riksfšrsamling samlades pŒ Eidsvold och utropade Norges sjŠlvstŠndighet och antog en grundlag den 17 maj 1814. Den danske prinsen Kristian Fredrik valdes till norsk konstitutionell kung. Den norska konstitutionen var inspirerad av franska revolutionen och gjorde Norge till det land i Europa dŠr demokratiseringen hunnit allra lŠngst. Sedan Napoleon krossats pŒ fšrsommaren 1814, tog Sveriges faktiske regent Karl Johan tillfŠllet att sŠtta Kielfredens bestŠmmelser i verket. Han drog trupper till norska grŠnsen, dŠr norrmŠnnen Œ sin sida samlade en underlŠgsen hŠr. Det skedde dock inget avgšrande slag utan man uppnŒdde en fredlig lšsning, varigenom den svenske kungen valdes till kung ocksŒ šver Norge. Landet blev 1814, fšr fšrsta gŒngen sedan medeltiden, ett eget kungadšme, lŒt vara med gemensam kung med Sverige men med betydande inre sjŠlvstyrelse. NorrmŠnnens kamp fšr total sjŠlvstŠndighet var dock inte slut, och den fick nu fšras mot en annan nordisk švermakt Šn den hŠvdvunna danska.

Norges flagga i rštt, vitt och blŒtt (lŠngd 6+1+2+1+12=22, hšjd 6+1+2+1+6=16) utgšrs i grunden av dannebrogen, som Šr den flagga som lŠngst tid vajat šver Norge, belagd med ett smalare blŒtt kors som sinnebild fšr de norska fjordarna. Allt bildar en frihetsfšrknippad trikolor, som anknyter till flaggorna fšr Frankrike, USA och Storbritannien. Flaggan antogs 1821 av stortinget pŒ fšrslag av dess ledamot Frederik Meltzer som en motsvarighet till de danska och svenska flaggorna. Kompositionen med dubbelt kors, som den norska flaggan Šr det fšrsta exemplet pŒ bland de nordiska korsflaggorna, Šr kanske inspirerad av flaggan fšr det Norge nŠraliggande Storbritannien; denna Union Jack innehŒller ocksŒ samma fŠrger som den norska.

Skandinavismen fšr ny Kalmarunion

PŒ 1830-talet fšddes skandinavismen, en ršrelse med det yttersta mŒlet att skapa en ny Kalmarunion. Det var inte endast frŒga om en utopisk idŽstršmning, utan skandinavismen kom ocksŒ att spela en realpolitisk roll. De skandinavistiska tankarna fick nŠring av Danmarks behov av stšd i Slesvig-frŒgan mot tyskarna, av att Bernadotterna – Oskar I och Karl XV – ville se sig som unionsmonarker šver hela Norden, vilket tycktes ligga inom det mšjligas grŠns eftersom den danske kungen Fredrik VII saknade arvingar, samt av att Oskar I under det pŒgŒende Krimkriget ville utnyttja den liberalt prŠglade skandinavismen fšr att skapa opinion fšr att befria Finland frŒn det auktoritŠra Ryssland. Skandinavismen kan ocksŒ ses som en parallell till samtidens enhetsršrelser pŒ den europeiska kontinenten med mŒlet att ena bl a Italien respektive Tyskland. Skillnaderna mellan de skandinaviska sprŒken var inte stšrre Šn mellan olika tyska dialekter, och det fanns skŠl att betrakta Norden som en nation.

TillvŠxande nationalism och sjŠlvstŠndighetsstršmningar i bŒde Norge och Finland drog emellertid delvis Œt ett motsatt hŒll. 1863 led skandinavismen ett svŒrt nederlag, i det att Sverige och Norge inte gav Danmark nŒgot bistŒnd i Slesvigkrisen utan lŠmnade broderfolket i sšder att kŠmpa ensamt. MŒlet om ett statsrŠttsligt enat Norden var fšr den gŒngen begravet.

Flaggstrid och upplšsning av bršdrafolkens union – Norges andra frigšrelse

Norge fick utkŠmpa en andra frihetskamp, efter att den danska šverhšgheten 1814 fšrbytts i en svensk. OcksŒ den fick en fredlig utgŒng och resulterade i unionsupplšsningen 1905. Under unionen med Sverige markerade Norge alltmer sin sŠrart och strŠvade steg fšr steg att frigšra sig, men mot den svenska regeringens vilja. Den utlšsande faktorn fšr separationen av Norge frŒn Sverige var meningsbrytningen i frŒgan om Norges rŠtt att hŒlla sig med ett eget konsulatvŠsen. NŠr Sverige vŠgrade gŒ med pŒ detta, nedlade den norska regeringen sina Šmbeten och stortinget fšrklarade unionen upplšst. En av Sverige begŠrd folkomršstning fick avgšra, och i den ville endast 184 norrmŠn bevara unionen. Efter att en svensk prins tillfrŒgats men avbšjt, valdes en dansk prins till norsk kung, Haakon VII.

Norges fšrhŒllande till Sverige under unionen – och hur det fšrŠndrades med tiden – speglas av flaggan som symbol fšr den norska sjŠlvstŠndigheten. Frihetskampens mŒl pŒ det symboliska fŠltet var en "ren" norsk flagga. 1815 tillkom en gemensam šrlogsflagga fšr Sverige och Norge, bestŒende av den svenska tretungade flaggan med det švre inre blŒ fŠltet utbytt mot ett rštt fšrsett med ett vitt andreaskors. Samma mŠrke infšrdes 1818 Šven i den tvŠrskurna handelsflaggan. 1821 antog Norge en egen handelsflagga, som var identisk med den nuvarande norska flaggan. ren 1821–1844 fšrekom dŠrmed tre olika flaggor pŒ handelsfartyg hemmahšrande i den svensk-norska unionen: en rent svensk blŒ-gul, en rent norsk ršd-vit-blŒ och en svensk med unionsmŠrke, kallad "den fšrenade svenska och norska flaggan". Denna mŒste fšras av alla svenska och norska fartyg bortom Spaniens nordvŠstligaste udde. Ett nytt unionsmŠrke – den s k sillsallaten som utgjorde en fyrstyckad sammansŠttning av den svenska och norska flaggan – infšrdes 1844, och den svenska respektive den norska flaggan med detta mŠrke fšrblev de officiella fram till unionsupplšsningen. 1898 antog Norge en flagglag om "det rene flagg", motsvarande dagens norska flagga. Detta symboliskt viktiga beslut varslade om unionens upplšsning och Norges totala suverŠnitet. Denna vanns den 7 juni 1905. Om detta Norges andra frihetsdatum – i stŠllet fšr 17 maj 1814 – skulle bestŠmt Norges nationaldag, hade de tre ursprungliga nordiska rikena manifesterat sin nationella sŠrart och gemenskap dagarna efter varandra: Danmark den 5 juni, Sverige den 6 och Norge den 7 samt dŠrtill land den 9, Island den 17, Gršnland den 21 och slutligen Nordens dag den 25 juni. Finland firar sin sjŠlvstŠndighetsdag den 6 december, pŒ dagen ett halvŒr frŒn det gamla moderlandet Sveriges nationaldag, och FŠršarnas hšgtidsdag infaller den 25 april.

Finlands frihet – ršd eller vit

FrŒn 1200-talet och fram till 1808–1809 var Finland en organisk del av Sverige, pŒ liknande sŠtt som t ex SmŒland och Norrland. Sedan Finland, som ett resultat av Sveriges nederlag mot ryssarna, lšsgjorts frŒn Sverige och avtrŠtts till segrarmakten, gjorde ryske tsaren landet till storfurstendšme under sin egen šverhšghet men med ett mŒtt av inre sjŠlvstŠndighet. Finland bevarade mycket av arvet frŒn den svenska tiden, bl a behšlls de svenska lagarna. Liksom i Norge vŠxte en kulturell identitet och nationell medvetenhet fram i Finland under 1800-talet. Till skillnad frŒn švriga nordiska lŠnder delades Finlands befolkning i tvŒ sprŒkligt och kulturellt betingade delar, vilket gav upphov till en fennomansk och en svekomansk ršrelse. Den relativt fria stŠllning landet hade reducerades mot seklets slut av en fšrryskningspolitik frŒn tsarens sida. Allvarligt menade krav pŒ full suverŠnitet vŠxte sig starka under fšrsta vŠrldskriget. Efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 fšrklarade Finlands lantdag och senat landet sjŠlvstŠndigt den 6 december 1917, vilket erkŠndes av Lenin. Men ryska trupper stannade kvar och understšdde den revolutionŠra ršrelsen i Finland. Det medfšrde ett inbšrdes- och tillika nationellt frihetskrig 1918 mellan vita och ršda, understšdda av Tyskland respektive Ryssland. Sedan den vita sidan segrat, utropades Finland till republik 1919.

Den tudelning som i olika avseenden prŠglat – och till en del Šnnu prŠglar – Finland, avspeglas ocksŒ i den finlŠndska flagghistorien. Finlands vit-blŒ nationsflagga (lŠngd 5+3+10=18, hšjd 4+3+4=11), som antogs 1918 efter frigšrelsen frŒn Ryssland och det pŒfšljande inbšrdeskriget, leder sin fšrhistoria till 1854, dŒ skalden Zacharias Topelius fšrsta gŒngen plŠderade fšr blŒtt och vitt som Finlands fŠrger. Dessa framhšlls som snšns och de tusen sjšarnas fŠrger, men de var fšrmodligen hos Topelius samtidigt ett uttryck fšr lojalitet mot tsaren; den ryska šrlogsflaggan bar just dessa fŠrger och Krimkriget hade inletts Œret innan. 1861 grundades segelsŠllskapet NylŠndska jaktklubben, och den fick – oberoende av Topelius – en flagga som motsvarade den som fšrdes av fšreningens fšrebild, segelsŠllskapet i Sankt Petersburg: en vit duk med ett blŒtt kors av den nordiska typen och med den ryska huvudstadens vapen i det švre inre fŠltet utbytt mot Nylands landskapsvapen. SegelsŠllskapen hade nŠra anknytning till den kejserliga flottan, och klubbarnas flaggor hade sitt ursprung i den ryska šrlogsflaggan – ett blŒtt diagonalt s k andreaskors pŒ vit duk. Med bšrjan 1862 fšrekom i olika omgŒngar intensiva diskussioner om en flagga fšr Finland, och mŒnga fšrslag framfšrdes. Framfšr allt stod striden mellan kompositioner i Œ ena sidan blŒtt och vitt och Œ den andra Finlands heraldiska vapentinkturer rštt och gult. Till en del kom de fšrra att fšrknippas med den finsksprŒkiga ršrelsen och de senare med den svensksprŒkiga. Bland olika flaggor som kom i bruk mŠrktes en ršd-gul vapenflagga med Finlands lejon och av korsflaggor den vit-blŒ (utan vapen) och en ršd-gul. Vid olika tidpunkter talade olika skŠl emot alternativ med ršd fŠrg: under Krimkriget fšrbands rštt med Rysslands motstŒndare Turkiet, nŠr fšrryskningen tilltog mot slutet av 1800-talet befarades den ršda fŠrgen frŒn Finlands vapen kunna uppfattas som uttryck fšr separatism och till sist blev rštt liktydigt med socialismen. I anslutning till sjŠlvstŠndigheten 1917 fšrekom ett flertal olika fšrslag, varvid bŒde lejonflaggan och en ršd-gul korsflagga med en blŒ-vit korsbŒrd antogs. Efter inbšrdeskriget, dŒ de vita segrat šver de ršda, vŠgde slutligen argumenten fšr den vita och blŒ korsflaggan šver och man anslšt sig till den nordiska flaggtraditionen. SegelsŠllskapet fšrŠndrade hŠrefter sin flagga genom att belŠgga det blŒ korset med ett inre vitt.

Bland Finlands svensktalande befolkning Šr fortfarande den ršd-gula korsflaggan i bruk som ett sŠrskilt gemenskapstecken inom Finland. Dess fŠrgsŠttning grundar sig pŒ Finlands heraldiska vapen, tillkommet pŒ 1500-talet under den svenska tiden. Flaggan bšrjade anvŠndas redan fšre Finlands sjŠlvstŠndighet 1917 och fanns alltsŒ med i diskussionerna om nationsflagga. Kombinationen av rštt och gult Šr identisk med SkŒnelands, men sannolikt har de bŒda flaggorna inget gemensamt ursprung, Šven om det framfšrts en teori om att de bŒda skulle ha sin upprinnelse i det nordiska biskopsdšmets ršd-gula korsfana, som nu fšrs av Uppsala Šrkestift. Att identiska flaggkompositioner tjŠnar som symbol fšr helt Œtskilda omrŒden innebŠr naturligtvis risk fšr fšrvŠxlingar men fšrekommer i nŒgra fall ocksŒ i de sjŠlvstŠndiga staternas flaggflora, sŒsom den trikolor som samtidigt representerar RumŠnien, Andorra och Tchad. JŠmfšr ocksŒ i den nordiska familjen den fullstŠndiga šverensstŠmmelsen mellan …lands flagga och den Šldre varianten fšr Norrland liksom mellan flaggorna fšr Frisland och Ingermanland.

…arnas frigšrelse

Det suverŠna Island

Island befolkades i slutet av 800- och bšrjan av 900-talet, merendels av norrmŠn; bland de fšrsta bosŠttarna var ocksŒ irlŠndska munkar. 1262 valde islŠnningarna den norske kungen att regera ocksŒ šver šn. FrŒn 1380, dŒ den dansk-norska unionen ingicks, styrdes Island frŒn Danmark, under vars šverhšghet landet blev kvar nŠr Norge 1814 šverfšrdes till Sverige. Kring 1830 bšrjade spira en nationalism med krav pŒ škad sjŠlvstŠndighet, vilka framfšrdes steg fšr steg och inte utan motstŒnd frŒn Kšpenhamn. IntressemotsŠttningarna šverbryggades dock alltid pŒ fredlig vŠg. 1904 fick islŠnningarna "hjemmestyre", och 1918 blev Island en sjŠlvstŠndig stat, dock i personalunion med Danmark. Den 17 juni 1944 vanns slutligen den fulla suverŠniteten, dŒ landet utropades till republik efter en folkomršstning med 97 procents majoritet.

I Islands blŒ-vit-ršda flagga (lŠngd 7+1+2+1+14=25, hšjd 7+1+2+1+7=18) Šr blŒtt och vitt landets nationalfŠrger sedan gammalt, och vid 1800-talets slut fšreslogs en blŒ-vit korsflagga, som emellertid fšll pŒ sin likhet med Greklands. I den trikolor som i stŠllet blev verklighet symboliserar fŠrgerna blŒnande fjŠll, is och eld. Danmark och Norge, till vilka lŠnder Island har sina frŠmsta historiska band, kan ocksŒ ses representerade med sina flaggfŠrger. Islands flagga Šr komponerad pŒ samma sŠtt som Norges och bŠr samma fŠrger som denna, vilket erinrar om att det var framfšr allt dŠrifrŒn Island en gŒng koloniserades. Flaggan rymmer ocksŒ de danska fŠrgerna i blŒtt hav. Den komponerades 1906 och hissades officiellt fšrsta gŒngen 1915, dŒ den fŒtt kunglig sanktion. NŠr Island nŒtt sin oavhŠngighet 1918 blev den officiell symbol och 1944 republikens nationsflagga.

land – helsvenskt inom Finland

Det helt svensksprŒkiga land tillhšrde det svenska riket sedan tidig medeltid. …gruppen eršvrades av Ryssland under stora nordiska kriget 1700–1721 men Œtergick till Sverige. Tillsammans med Finland šverfšrdes land 1809 till ryskt herravŠlde. Under fšrsta vŠrldskriget verkade en motstŒndsršrelse som ville Œterfšrena šarna med Sverige, och 1917 sammantrŠdde ombud fšr lands kommuner och proklamerade kraven pŒ Œterfšrening. FrŒgan om lands statstillhšrighet šverlŠmnades till Nationernas fšrbund, vars fšrbundsrŒd befŠste Finlands šverhšghet, dock med ett visst skydd fšr ŒlŠnningarnas sprŒk och kultur. Trots att denna utgŒng stred mot ŒlŠnningarnas vilja, fick landsfrŒgan en fredlig lšsning. 1952 infšrdes en ny sjŠlvstyrelselag med škat sjŠlvbestŠmmande och ett sŠrskilt ŒlŠndskt medborgarskap, hembygdsrŠtten.

Detta helsvenska kulturomrŒdes flagga (lŠngd 16+3+4+3+26=52, hšjd 12+3+4+3+12=34) Šr i grunden den svenska briserad med ett smalare rštt kors. Anknytning finns till tinkturerna i lands vapen (blŒtt och gult) och Finlands vapen (rštt och gult). FrŒn 1922 fšrde ŒlŠnningarna en av blŒtt, gult och blŒtt horisontellt delad flagga, men vid 1950-talets bšrjan – dŒ inre sjŠlvstyrelse uppnŒtts – uppdrog lands landsting Œt en svensk heraldiker att utarbeta ett fšrslag till en korsflagga av nordiskt slag. Fšrslaget innehšll fšrst ett blŒtt innerkors pŒ det nuvarande ršdas plats, vilken komposition dock inte vann den finska statsmaktens godkŠnnande pŒ grund av fŠrglikheten med Sveriges flagga. I stŠllet gavs det inre korset fŠrgen rštt frŒn det Šldsta vapen som betecknat land, Sšdra Finlands frŒn 1500-talets mitt. Denna blŒ-gul-ršda landsflagga fick officiell status 1954.

Hjemmestyre pŒ FŠršarna

FŠršarnas fšrsta statstillhšrighet var till Norge, varifrŒn šgruppen huvudsakligen befolkats. Sedan Norge inlemmades i det danska vŠldet har FŠršarna fšrblivit en del av detta. Efter šarnas avskildhet frŒn Danmark under andra vŠrldskriget 1940– 1945, dŒ de var besatta av Storbritannien, restes krav pŒ frigšrelse frŒn Kšpenhamn. Detta bekrŠftades av fŠringarna i en folkomršstning, men frihetskampens resultat stannade vid en lag om "hjemmestyre" 1948. Genom den inre sjŠlvstyrelse som FŠršarna fŒtt, har ocksŒ detta folks stŠllning i det nordiska samfundet – pŒ fredligt sŠtt – fŒtt sin reglering.

FŠršarnas vit-blŒ-ršda flagga (lŠngd 6+1+2+1+12=22, hšjd 6+1+2+1+6=16) komponerades av ett par fŠršiska studenter i Kšpenhamn, hissades fšrsta gŒngen 1919 och antogs av det fŠršiska lagtinget 1931. Fšrst i och med tillkomsten av sjŠlvstyrelselagen 1948 erkŠndes den som officiell symbol av Danmark. Rštt och blŒtt beskrivs som FŠršarnas gamla fŠrger, och vitt symboliserar det skummande havet och den klara, ljusa himlen šver šgruppen.

Gršnlands arktiska is i danska fŠrger

Gršnland hade en nordisk befolkning frŒn vikingatiden och till 1400-talets mitt, dŒ den av okŠnd anledning fšrsvann. 1721 kom šn, dŒ med enbart eskimŒer (inuit) som invŒnare, under danskt vŠlde. 1979 uppnŒdde gršnlŠnningarna hjemmestyre och 1985 šns uttrŠde ur EG, allt under bibehŒllna fredliga relationer med Danmark.

GršnlŠnningarnas flagga, officiellt hissad fšrsta gŒngen den 21 juni 1985, Šr horisontellt delad i vitt och rštt med en rundel i motsatta fŠrger lagd šver delningslinjen. Gršnland Šr det enda av de suverŠna och sjŠlvstyrande omrŒdena i Norden som saknar en korsflagga. Flaggan visar soluppgŒng šver den arktiska isen och bŠr Danmarks ršda och vita fŠrg. Rundelns placering šver den delande skuran erinrar om det nordiska flaggkorsets karaktŠristiska dragning Œt stŒngen och dŠrmed om att Gršnland Šr en del av den nordiska gemenskapen.

Ny kamp fšr frihet – Finland, Danmark och Norge under andra vŠrldskriget

Andra vŠrldskriget visade hur brŠcklig den tillkŠmpade sjŠlvstŠndigheten var fšr Nordens folk. €ven om norrmŠn och finlŠndare nŒtt sin stŠllning som fria folk vid sidan av danskar och svenskar och sŠmja och samarbete rŒdde mellan de nordiska broderfolken, var deras frihet och oberoende inte sŠkrade; Islands frigšrelse sammanfšll med kriget. Hotet kom nu utifrŒn, frŒn Tyskland och Sovjetunionen. Till skillnad frŒn fšrra gŒngen dŒ Norden gemensamt hotades, skedde ingen organiserad nordisk samling i nŒgon ny Kalmarunion. Nordens stater stod splittrade, men de nordiska folken – mŠnniskorna – var i allmŠnhet inte sena att broderligt rŠcka varandra handen. Kampen mot tyskar och ryssar stŠrkte nationalkŠnslan i de olika lŠnderna, och tydligast bestŒr den alltjŠmt i Norge med det okuvliga 17 maj-firandet men ocksŒ i hšg grad i Danmark och Finland. Till skillnad frŒn den tillvŠxande nationalism som pŒ sin tid hŠmmade skandinavismen, medfšrde krigsŒrens umbŠranden, kamp och gemenskapsbevis att banden mellan de nordiska folken samtidigt stŠrktes. Nationalism utesluter ingalunda solidaritet šver grŠnserna. TvŠrtom fšrutsŠtter kanske en innerlig gemenskap med kusiner och mera avlŠgsna frŠnder i nationernas familj att man fšrst har klarat av att skapa goda relationer till sina allra nŠrmaste.

FrŒn arvfiendskap till Nordiska rŒdet

Graden av gemenskap och samarbete mellan staterna i Norden har vŠxlat kraftigt under dessas kanske tusenŒriga historia, mellan grym arvfiendskap och total union. NŠr Nordens riken bšrjade se dagens ljus under vikingatiden, var den sprŒkliga och kulturella enheten stor. Efter en del dynastiska maktkamper tog strŠvan att ta till vara gemensamma intressen šverhanden och Kalmarunionen ingicks 1397. FrŒn Sveriges uttrŠde ur unionen under Gustav Vasa var arvfiendskapen mellan denna tilltagande stormakt och den forna unionsledaren Danmark ett faktum under nŠstan 300 Œr. Under 1800-talet slog gemenskapskŠnslorna mellan Nordens folk ut i full blom med skandinavismen. Dess fšrhoppningar om en ny Kalmarunion gick dock om intet pŒ 1860-talet, och nŒgot organiserat samarbete mellan lŠnderna kom inte till stŒnd under fšrsta vŠrldskriget, Šven om det fanns de som pŒ allvar propagerade fšr ett nordiskt statsfšrbund med Gustav V som kejsare och Gšteborg som huvudstad. Genombrottet fšr en utbredd kŠnsla av samhšrighet, bŒde bland statsledningar och meniga nordbor, var dock inte fšrgŠves; frŒn samma hŒll som idŽerna om ett statsfšrbund kom togs initiativet till att bilda Fšreningen Norden i vardera Sverige, Danmark och Norge, vilket skedde pŒ vŒren 1919. 1922 fšljde en fšrening pŒ Island och 1924 en i Finland. Med fšreningarna Norden som pŒdrivare har alltsedan denna tid samarbetet mellan Nordens folk och stater oavbrutet tilltagit och utbretts till snart sagt kultur- och samhŠllslivets alla omrŒden. Detta hindrar inte att enigheten lŒngt ifrŒn alltid varit total. Planerna 1948–1949 pŒ ett nordiskt fšrsvarsfšrbund fullfšljdes aldrig. I stŠllet befŠstes en utrikespolitisk splittring av Norden, vars vŠstliga lŠnder knšts till Nato och Finland till Sovjetunionen, medan Sveriges hŒllning var proklamerad som neutral.

SamhšrighetskŠnslan fanns i alla hŠndelser etablerad och arvfiendskapen inom Norden var borta. Nordens nationer hade blivit fria och demokratiska stater som funnit sin statsrŠttsliga form. Dessa fem suverŠna stater bildade 1952 det internationellt sett unika Nordiska rŒdet, ett samarbetsorgan fšr de nordiska lŠndernas parlament. RŒdet Šr alltsedan dess det nordiska samarbetets frŠmsta forum, sedan 1973 tillsammans med det detta Œr bildade Nordiska ministerrŒdet som regeringarnas motsvarighet.

Under lŒng tid utgjordes Norden av tvŒ konkurrerande maktsfŠrer, Danmark och Sverige. Till den danska hšrde ocksŒ Norge och Island liksom fortfarande FŠršarna och Gršnland. I den svenska ingick Šven Finland, Estland och ytterligare omrŒden i Baltikum och norra Tyskland. FrŒn Nordens bŒda "imperier" har efter hand olika nationer nŒtt sjŠlvstŠndighet eller sjŠlvstyrelse. De intressemotsŠttningar mellan olika nationella enheter inom Norden, som pŒ grund av de fšrut rŒdande maktfšrhŒllandena naturligt nog funnits, har regelmŠssigt lšsts pŒ fredlig vŠg. €nnu under 1800-talet fanns motsŠttningar mellan alla de tre gamla nordiska kungarikena; vid seklets bšrjan kŠmpade Norge fšr oberoende gentemot Danmark, vars arvfiende Sverige utnyttjade Danmarks fšrsvagade stŠllning till att, genom en personalunion, lŠgga under sig Norge, som fick fortsŠtta sin frihetskamp mot en ny herremakt. Mellan Sverige och Finland har dock inte funnits nŒgon egentlig fiendskap, vilket sammanhŠnger med att Finland dels alltsedan medeltiden varit en "naturlig" del av det svenska riket, dels eršvrades av Ryssland 1808–1809 och, nŠr tiden var inne, fšrde sin sjŠlvstŠndighetskamp mot denna utomnordiska stormakt.

Den nordiska historien visar att omrŒden, šver vilka šverhšgheten vŠxlat, ofta med tiden vinner sjŠlvstŠndighet eller sjŠlvstyrelse. Kampen hŠrfšr byggs regelmŠssigt upp utifrŒn en framvŠxande samhšrighetskŠnsla och ett avstŒndstagande frŒn respektive centralmakt, och ofta vilar allt pŒ en sprŒklig och kulturell sŠrart. SŒ har Finland, Norge, Island, land, FŠršarna och Gršnland nŒtt sin nuvarande stŠllning. Andra omrŒden i Norden har inte ršnt samma utveckling och frigjorts frŒn sitt moderland, dŠribland SkŒneland och Gotland.

NŠr Europa sedan 1989 genomgŒtt en knappast fšrutsedd omdaning med nya sjŠlvstŠndiga stater som fšljd, vŠcks frŒgan om Nordens avgrŠnsning. Vi har vant oss vid att Norden Šr fem bestŠmda staters omrŒden, men i historien innefattade dessa stater ytterligare territorier och folkgrupper. Redan 1990 aktualiserades de tre baltiska republikernas eventuella medlemskap i Nordiska rŒdet. Deras geografiska lŠge och historiska tillhšrighet Šr knappast argument emot. tminstone borde Estlands plats i Norden av mŒnga skŠl vara lika given som fšr andra delar, som det vore absurt att antyda som icke-nordiska. PŒ samma sŠtt som Finland har Estland under lŒng tid tillhšrt det svenska vŠldet och senare varit under rysk šverhšghet. MajoritetssprŒken i bŒde Finland och Estland Šr inte germanska – i motsats till danska, islŠndska, norska och svenska – utan tillhšr den finsk-ugriska sprŒkgruppen. Liksom det i Finland alltjŠmt finns, har det in i vŒr tid i Estlands kusttrakter funnits en svensktalande befolkning. Vidare ligger de švriga nordiska huvudstŠderna till och med nŠrmare Tallinn Šn Helsingfors. Esterna sjŠlva Šr mŒna om anknytningen till det švriga Norden, vilket exempelvis fŒtt ett symboliskt uttryck i att landets valuta givits benŠmningen krona. Visserligen Šr idag de ekonomiska, politiska och sociala fšrhŒllandena i Estland vŠsensskilda frŒn det švriga Norden till fšljd av att Moskvas underkuvande fick en fortsŠttning i Estland under det att Finland vann sin sjŠlvstŠndighet 1917–1918. Men kan det vara skŠl nog att lŠmna ett broderfolk, som pŒ bl a historiska, geografiska och sprŒkliga grunder med fog kan betraktas som nordiskt, utanfšr gemenskapen bara dŠrfšr att det i sen tid sargats av historiens omildhet? I ett sŒdant nšdlŠge pršvas styrkan i den nordiska solidariteten. Ett hinder kan vara att vi tenderar betrakta Baltikum som en enhet, eftersom de tre nŒgorlunda likstora republikerna ligger samlade pŒ rad utefter …stersjšns strand och just nu befinner sig i samma situation sŒsom varande de tre enda europeiska och tidigare sjŠlvstŠndiga staterna som lšsgjort sig ur SovjetvŠldet. Men i ett bl a historiskt, sprŒkligt och religišst perspektiv finns pŒtagliga skillnader och Šven motsŠttningar mellan Estland, Lettland och Litauen.

Efter att Estland tillsammans med de andra baltiska staterna blev sjŠlvstŠndigt efter fšrsta vŠrldskriget, utarbetades 1922 ett fšrslag till en korsflagga fšr Estland i blŒtt, svart och vitt, men slutligen antog man i stŠllet en horisontellt delad trikolor i dessa fŠrger. Hade vŒr syn pŒ Estlands tillhšrighet till den nordiska gemenskapen och medlemskap i Nordiska rŒdet varit annorlunda om korsflaggefšrslaget i stŠllet segrat? GrannomrŒdena Ingermanland och Karelen, vars relation till det švriga Norden Šr likartad Estlands, hade de facto vardera en officiellt antagen korsflagga under sin korta tid av autonomi efter ryska revolutionen.

…msom separation, šmsom enhetsverk har kŠnnetecknat olika skeden av Nordens historia. Vilken riktning tar utvecklingen hŠrnŠst? 1989 Œterfšrenades Tyskland, som varit kluvet sedan andra vŠrldskrigets slut. €r det ocksŒ aktuellt med en Œterfšrening av det gamla svenska riket, som sedan krigsslutet 1809 varit delt i tu? I bŒde det tyska och svenska fallet har nŒgot mindre Šn hŠlften – den šstliga delen – av respektive land eršvrats i krig av ryssarna och sedan upprŠttats som en formellt suverŠn stat men med starka band till stormakten i šster. Genom Sovjetimperiets sšnderfall har det šstra och vŠstra Tyskland kunnat Œterfšrenas, medan de bŒda rikshalvorna av Sverige fortfarande utgšr tvŒ Œtskilda stater, Sverige och Finland. Att den senare har ett avvikande majoritetssprŒk Šr inget avgšrande argument, ty riksgrŠnsen Šr ingalunda sprŒkgrŠns; en šmsesidig och betydande šverlappning fšr de svenska och finska sprŒken fšrekommer. Denna svensk-tyska parallell fšrmenar sjŠlvfallet ingalunda det finlŠndska – eller det svenska – folkets frihet och sjŠlvbestŠmmande utan visar i stŠllet hur nŠra mŠnniskorna i Norden stŒr varandra. Dessutom blir vi medvetna om att de dramatiska och ibland fascinerande historiska scenerier som vi sett utspela sig i vŒr egen nutid pŒ kontinenten faktiskt har en och annan motsvarighet pŒ vŒr hemmaplan.

€r den nuvarande statsindelningen i Norden slutgiltig? Kommer exempelvis Karelens, Ingermanlands, SkŒnelands och Gotlands stŠllning att fšrŠndras – som fšr inte sŒ lŠnge sedan skett fšr bl a Finland, Estland, land och FŠršarna – i riktning mot sjŠlvstyrelse eller till och med suverŠnitet? Korsflaggor finns i alla hŠndelser i beredskap.

EG/EU och/eller NG/NU

Genom den europeiska revolutionen med bšrjan 1989 har de politiska betingelserna i vŒr vŠrldsdel fšrŠndrats radikalt. Mšjligheter har i omvŠlvningarnas spŒr šppnats fšr nya internationella konstellationer, bl a fšr andra nordiska lŠnder Šn Danmark att bli medlemmar av EG/EU. Inte heller ett egentligt politiskt samarbete mellan Nordens stater ter sig lŠngre avlŠgset, inte ens pŒ det utrikes- och fšrsvarspolitiska omrŒdet. Fšrvisso har Norden i internationella sammanhang Šven tidigare kunnat gšra gemensam sak inom ramen fšr bl a FN, men de olika lŠndernas bundenhet eller neutralitet i fšrhŒllande till respektive supermakt har hindrat dem att gŒ lŠngre. Ett inte obetydligt samarbete bedrivs redan mellan Nordens stater. Genom fšrŠndringarna i Europa šppnas nu mšjligheter att utstrŠcka det till nya fŠlt. Samtidigt kan den europeiska nyordningen gšra det nšdvŠndigt med en expansion av den samfŠllt nordiska sfŠren.

Som medlem av EU vŠger varje nordiskt land fšr sig mycket lŠtt. De tre nŒgorlunda jŠmnstora Danmark, Finland och Norge har vart och ett en befolkning som endast utgšr nŒgot mer Šn en procent av hela EU (inklusive Norden), och det innebŠr ingen sŠrskilt ršststark position. Riskerna Šr uppenbara att de nationella intressena och sŠrarterna fŒr ge vika under den kontinentala maktutšvningen frŒn Bruxelles. Men pŒ grundval av de pŒtagligt stora likheterna mellan de nordiska lŠnderna och den dŠrav fšljande intressegemenskapen, borde dessa i hšg grad kunna samla sig kring ett gemensamt agerande och dŠrmed komma att utgšra en icke obetydlig maktfaktor, ja till och med bli nŒgot av en stormakt inom EU. Norden har den stora fšrdelen att vara en naturligt avgrŠnsad region i Europa, inte bara geografiskt utan ocksŒ kulturellt, historiskt och politiskt. Tillsammans utgšr de fem staterna mer Šn en tredjedel av EUs yta (det stora nordiska Gršnland ŠndŒ orŠknat) och representerar drygt 23 miljoner mŠnniskor, dvs 6–7 procent av EUs samlade invŒnarantal. Denna position fšrstŠrks ytterligare av att de nordiska lŠnderna har en ekonomisk stŠllning per capita som hšjer sig šver det europeiska genomsnittet.

Starka opinioner bland medborgarna i samtliga nordiska lŠnder Šr emot en anslutning av respektive land till EU. Som ett alternativ framfšrs ibland en utbyggd nordisk gemenskap, en vidareutveckling av Nordiska rŒdet och ministerrŒdet. Men hur realistisk Šr en ny Kalmarunion? Denna hade pŒ sin tid ocksŒ sin grund i att ta till vara gemensamma nordiska – inte minst ekonomiska – intressen gentemot konkurrens eller hot frŒn kontinenten. Onekligen finns paralleller med vŒr tid, Šven om intresset fšr alternativ till den europeiska enheten har ringa stšd hos dagens politiska makthavare i Nordens lŠnder. Men fšrŠndringarnas vind har ju ocksŒ i vŒr nŠrhet i tid och rum visat sig kunna nŒ orkanstyrka och fšra med sig det mest ovŠntade. Kanske kan en nordisk integration i stŠllet fšr – eller sida vid sida med – en europeisk bli verklighet snarare Šn vi nu kan fšrestŠlla oss, mŒhŠnda redan om nŒgra fŒ Œr, lagom till 600-Œrsjubileet 1997 av den fšrra nordiska unionens formella ingŒende. DŒ nŠr Kalmarunionen skapades – liksom nu – var Margrethe regerande dansk drottning. €r det upplagt fšr historien att upprepa sig? Nordisk eller europeisk union, bŒdadera eller ingendera – alltid finns det skŠl att slŒ vakt om mŒngfalden och de nordiska byggstenarnas sŠrart och sjŠlvbestŠmmande. De nordiska folkens kamp fšr sjŠlvbestŠmmande skall inte vara fšrgŠves, Šven om det Šr nšdvŠndigt med ett škat samarbete dem emellan pŒ sŒvŠl nordisk som europeisk nivŒ.

En annan aspekt pŒ de nordiska familjebandens framtida utveckling Šr det nŠrmast paradoxala fšrhŒllandet, att det kan vara just genom integration inom en europeisk gemenskap eller union, dŠr Nordens lŠnder Šr medlemmar, som bršdrafolken kommer att fšras ytterligare nŠrmare varandra. Den totala grŠnslšsheten i Norden har inte kunnat Œstadkommas av de fem lŠnderna sjŠlva men kommer kanske att intrŠda genom ett enat Europa inklusive Norden.

Samtidigt finns en risk att Norden i stŠllet splittras genom att t ex Danmark och Finland stŒr som medlemmar av EU och Sverige, Norge och Island stannar utanfšr. Men alltid kommer det hos Nordens folk att finnas betydande gemensamma intressen att fšrsvara, vŒrda och utveckla, alltifrŒn den typiskt nordiska samhŠllsformen till vŒrt samfŠllda sprŒkgods. De goda utsikterna fšr en nordisk gemenskap ocksŒ vid olika vŠgval fšr lŠnderna i relationerna till det švriga Europa stŠrks av erfarenheterna frŒn den Nordens utrikespolitiska delning, som var ett faktum under det kalla kriget. Aldrig har det nordiska samarbetet utvecklats till en sŒdan grad som skedde under denna tid.

Nordens plats i den europeiska enheten Šr inte heller frŒn historisk synpunkt given. I sin helhet stod Norden utanfšr det Šldsta av europeiska enhetsverk, det romerska imperiet. Den alleuropeiska kulturella, religišsa och Šven politiska gemenskap som katolska kyrkan utgjort sedan medeltiden lŠmnade vi pŒ 1500-talet genom reformationen. Fšrvisso har Norden ingalunda vare sig dessfšrinnan eller senare varit isolerat frŒn det švriga Europa, men det Šr ŠndŒ pŒtagligt att de nordiska folken och statsbildningarna konstituerat en egen enhet i vŠrldsdelens nordliga utkant.

Fšr att mšta och frŠmja samhŠllets utveckling mot škad komplexitet, behšvs samverkan mellan mŠnniskor i allt stšrre enheter. DŠrom Šr de flesta ense. Om ett sŒ nŠra samarbete som en union anses fordras fšr Europa, borde rimligen en union pŒ nivŒn dŠrunder – omfattande Nordens folk – ha Šnnu hšgre prioritet. Men att diskutera NU synes nu inte vara comme-il-faut. Trots detta finns de som mitt i den massiva EU-retoriken serišst argumenterar fšr Œtminstone ett nordiskt statsfšrbund.

Korsflaggor i Nordens randomrŒden

Nordens grŠns mot omvŠrlden Šr ingalunda skarp. SprŒk och kulturyttringar švergŒr stegvis, och genom historien har de formella statsgrŠnserna mot icke-nordiska omrŒden skiftat otaliga gŒnger. OcksŒ hŠr speglas verkligheten av den typiskt nordiska symbolformen korsflaggan. Flaggor av detta slag fšrekommer Šven i Nordens randomrŒden, dŠr de vittnar om band som lšper in i den nordiska gemenskapen.

Det finns ocksŒ flaggor med korsmotiv som Šr snarlika de nordiska men som i sjŠlva verket Šr av annat slag – de har centrerat kors – dŠribland Englands och Greklands flaggor. Andra nationsflaggor med kors uppvisar stšrre avvikelse. OcksŒ centrerat kors – gršnt med vita kanter – har flaggan fšr Groningen, den av NederlŠndernas provinser som ligger nŠrmast Norden, men dess fyra fŠlt Šr omvŠxlande ršda och blŒ, rštt upptill invid stŒngen. Utanfšr vŒr nŠrmaste kulturkrets har Dominikanska republiken samma flaggkomposition sŒ nŠr som att det gršna innerkorset dŠr saknas och de blŒ och ršda fŠlten har bytt plats med varandra. Baskien fšr en ršd flaggduk med ett andreaskors – ett sŒdant fšrekommer ocksŒ i Skottlands flagga och dŠrmed i Storbritanniens Union Jack – i gršnt och dŠršver ett centrerat "vanligt" kors i vitt. Schweiz' ršd-vita nationsflagga – som i motsatta fŠrger betecknar Ršda korset – Šr en heraldisk vapenflagga och dŠrmed kvadratisk; dess kors skiljer sig ocksŒ frŒn de nordiska i det att det inte Šr genomgŒende ut till flaggkanten.

NŠr Tyska orden instiftades vid 1100-talets slut – under korstŒgstiden – tilldelades den en vit-svart korsflagga av pŒven Clemens III. Ordensstaten kom att omfatta ungefŠr det omrŒde utmed …stersjšns šstra strand som idag utgšrs av de tre baltiska staterna samt Ost- och VŠstpreussen.

Det under 160 Œr svenska Ingermanland vid Finska vikens sydšstra strand fick efter fšrsta vŠrldskriget en viss sjŠlvstyrelse gentemot den ryska statsmakten och skaffade sig dŒ en egen korsflagga, gul-ršd-blŒ (lŠngd 10+1+4+1+20=36, hšjd 8+1+4+1+8=22). Dess fŠrger anknyter till Ingermanlands vapen frŒn den svenska tiden. Flaggkompositionen har rŒkat šverensstŠmma med Frislands.

Karelen, som har nordiska band bland annat genom att det hšrde till det svenska riket under dettas stormaktstid, fšrde en gršn-svart-ršd korsflagga Œren 1921–1922 som sjŠlvstyrande omrŒde inom Ryssland.

Efter den sjŠlvstŠndighet som Estland vann genom Versaillesfreden utarbetades, som nŠmnts, ett fšrslag till korsflagga i de estniska blŒ-svart-vita fŠrgerna 1922. Men i stŠllet antogs den horisontellt delade trikolor i samma fŠrger, som nu Œter blivit det fria Estlands nationsflagga.

Lettlands šrlogsflagga under mellankrigstiden hade i vitt fŠlt ett rštt kors – som dock var centrerat – belagt med ett vitt innerkors.

Oldenburg i Tyskland vid Nordsjšn – tidigare grevskap, hertigdšme och storhertigdšme – fšrde en av enbart fŠrgerna blŒtt och rštt och ingen metall sammansatt korsflagga som fristat i Tyska riket under Weimarrepubliken, och Šnnu idag anvŠnds flaggan i regionen. Fšrutom den geografiska nŠrheten har Oldenburg sŠrskild anknytning till Norden genom att den Oldenburgska fursteŠtten regerat i alla de fem nuvarande nordiska lŠnderna.

Friserna, denna nordiska folkgrupp som Šr bosatt i Nordsjšns kustomrŒden tillhšriga Danmark, Tyskland och NederlŠnderna, har sedan 1890-talet brukat sin korsflagga – gul-ršd-blŒ – och efter hand fŒtt den officiellt erkŠnd. Genom att Frislands flagga utgšr Nordens flagga med tillŠgg av ett inre blŒtt kors markeras sŠrskilt frisernas stŠllning som ett nordiskt folk. FŠrgsŠttningen Šr densamma som pŒ Ingermanlands flagga.

BelŠget i Atlanten mellan Norge och FŠršarna Šr Shetlandsšarna eller Shetland en tidigare dansk besittning som nu tillhšr Storbritannien. Flaggan i blŒtt och vitt, som skapades av studenter pŒ 1960-talet, Šr med sitt skandinaviska kors en symbol fšr strŠvan efter en friare stŠllning i fšrhŒllande till Storbritannien, som inte erkŠnner flaggan. Den blŒ-vita kompositionen Šr snarlik Greklands och Bottniska landets flaggor.

Regionen Normandie i nordvŠstra Frankrike vid randen av Engelska kanalen Šr som namnet sŠger ett nordiskt influensomrŒde. HŠr skapade danska vikingar ett vŠlde omkring Œr 900, och efter slaget vid Hastings 1066 blev hertigen av Normandie kung av England. Den historiska anknytningen till Norden framhŠvs genom en ršd-gul-ršd flagga med det karaktŠristiska nordiska korset. FlaggfŠrgerna Šr hŠmtade frŒn Normandies heraldiska vapen. Att bŒde duk och innerkors bŠr samma fŠrg Šr ovanligt och fšrekommer i švrigt endast i de finlŠndska segelsŠllskapens nyare flagga och i mellankrigstidens lettiska šrlogsflagga, som dock hade centrerat kors.

SydvŠstspetsen av den stšrsta av de brittiska šarna utgšr Cornwall, vars skyddspatron Šr S:t Piran. Dennes kors Œterfinns pŒ flaggan: vitt pŒ svart botten och centrerat. FŠrgsŠttningen Šr densamma som Tyska ordens flagga frŒn 1000-talet. Cornwall Šr medlem av The Celtic League, en sammanslutning av sjŠlvstŠndighetsfšresprŒkare i sex keltiska lŠnder: Skottland, Irland, Wales, Isle of Man, Bretagne och Cornwall.

England som gammal dansk domŠn har genom en historiens nyck som nationsflagga – daterad till 1277 – fŒtt dannebrogen i omvŠnda fŠrger, vit-ršd. Englands flagga, vars kors Šr centrerat, ingŒr tillsammans med de med andreaskors fšrsedda flaggorna fšr Skottland och Irland i det fšrenade kungariket Storbritanniens flagga, Union Jack. De olika korsen symboliserar respektive lands skyddshelgon.

…n Guernsey i Engelska kanalen hade tidigare samma motiv pŒ sin flagga som England fast i mera avlŒnga proportioner. PŒ 1980-talet tillkom ett sŠrskiljande gyllene likarmat innerkors – utbšjt i Šndarna – hŠmtat frŒn Bayeux-tapeten.

Fram till mitten av 1970-talet visade Greklands nationsflagga ett centrerat vitt kors i blŒtt fŠlt. Denna har nu ersatts av en komposition liknande USA:s stjŠrnbaner, dŠr korsmotivet har tagit stjŠrnornas plats och rŠnderna – nio till antalet – Šr omvŠxlande blŒ och vita. En korsflagga anvŠndes av grekerna frŒn 1821 i befrielsekriget mot turkarna, och de blŒ och vita fŠrgerna blev fastlagda senast 1832. Grekland, som ju inte ligger i Nordens del av Europa, har en sŠrskild anknytning till detta korsflaggornas omrŒde genom att Greklands monarker fram till republikens utropande 1973 var sprungna ur det danska kungahuset.

Tyska rikets rikskrigsflagga frŒn och med 1935 bestod av ršd duk och ett kors med samma placering som pŒ de nordiska flaggorna, men det vita och svarta korset hade en randning, som Šr frŠmmande fšr den renodlat nordiska flaggfloran, och dessutom ett cirkelformat emblem šver korsmitten med hakkorset pŒ liknande sŠtt som Šnnu idag Svenska turistfšreningens flagga med dess mŠrke. Under ockupationen av Danmark och Norge under andra vŠrldskriget anvŠndes dŠr av naziregimen korsflaggor liknande SkŒnelands.

Regional mŒngfald med SkŒneland i tŠten

Inom det alltmera integrerade Europa – dŠr Norden i en eller annan form kommer att vara delaktigt – blir sŠkerligen riksenheten mindre betydelsefull och sŒ smŒningom kanske inte lŠngre den dominerande, den som mest prŠglar vŒr tankevŠrld. Det šppnar fšr nŠrmast stšrre och mindre enheter – det samlade Norden och olika regioner – att fŒ stšrre uppmŠrksamhet. Naturligt Šr dŒ att regionerna lŒter sig symboliseras med korsflaggor av det typiskt nordiska snittet, och sŒ sker redan fšr flera kulturregioner inom Norden. FrŠmst i raden kommer SkŒneland, som under mer Šn 100 Œr haft en egen korsflagga och bildat mšnster fšr andra provinsflaggor. Av dessa har nŒgra kommit i praktiskt bruk medan andra Šnnu Šr att betrakta som fšrslag. En sŠrskild plats intar samernas flagga, som emellertid inte Šr nŒgon korsflagga, genom att denna folkgrupp ocksŒ av respektive statsmakt fŒtt en viss sjŠlvbestŠmmanderŠtt, dock inte šver nŒgot eget territorium.

I Sverige hŒller en fšrŒldrad, fšga funktionell administrativ lŠnsindelning med medeltida rštter pŒ att fŒ ge vika fšr stšrre, nŠringsgeografiskt och i idealfallet samtidigt kulturellt bestŠmda "nylŠn". Kanske kommer landet att delas in i fem sŒdana, med metropolerna Stockholm, Gšteborg, Malmš, Linkšping och UmeŒ som centralorter i framfšr allt ekonomiskt betingade territoriella enheter, som dessutom ganska vŠl ansluter till bŒde dagens hšgskoleregioner och traditionella kulturomrŒden: Svealand, VŠstgštaland, SkŒneland, …stgštaland respektive Norrland. SŠrskilt mŠrkbara tendenser till škad regional sjŠlvstyrelse noteras i SkŒne och VŠstsverige, dŠr t ex fšrslag om sŠrskilda regionparlament framfšrts.

Fšr de fem nordiska nationalstaterna Šr respektive korsflagga sedan lŠnge inarbetad och flitigt anvŠnd som frŠmsta symbol. Dessutom har det spritt sig en idŽ om kulturregional flaggning i Norden. Sitt Šldsta uttryck har den alltsŒ i SkŒnelands ršd-gula flagga. Norden har omkring tjoget sŒdana kulturlŠnder, som Šr naturligt avgrŠnsade och ibland bryter nationalstatsgrŠnserna. Att manifestera samhšrigheten inom kulturregionerna med korsflaggor har blivit allt vanligare, och denna regionala flaggning synes vara pŒ vŠg att fŒ utbredning šver hela Norden. FrŒn flera hŒll har framfšrts fšrslag till korsflaggor fšr de nordiska delomrŒden som saknar sŒdana, allt i syfte att ge uttryck fšr regional sŠrart men ŠndŒ nordisk samhšrighet. DŠrvid tŠnks det kulturland dŠr respektive huvudstad Šr belŠgen betecknas av vederbšrande nationsflagga. De olika gemenskapernas antagande av flaggor har en pŒtagligt demokratisk och informell prŠgel, och kutym Šr att de sjŠlva vŠljer och antar den flagga de vill ha som sin symbol. Valmšjligheterna fšr nya flaggor Šr emellertid starkt begrŠnsade av fŒtalet logiskt mšjliga fŠrgkombinationer.

Vid sidan av korsflaggorna finns inom Norden vapenflaggor fšr landskap, lŠn etc, men de tillhšr den heraldiska flaggtraditionen och visar respektive skšldemŠrke anbringat pŒ flaggduk. Fyra andra flaggskapelser som avviker frŒn bŒde den "vexillologiska" och den heraldiska traditionen i Norden fšrekommer dessutom, och alla bŠr de bland andra inslag nŒgon form av rund figur: Gršnland, Sameland, JŠmtland och Gotland.

Det fšrefaller ha utbrett sig en strŠvan att varje nordiskt kulturomrŒde skall ha en egen flagga fšr att utmŠrka sin enhet, i konkurrens med gemenskaper pŒ andra nivŒer som bland annat till fšljd av att de betecknas med vŠlkŠnda symboler blivit mera dominerande Šn kulturlŠnderna. Kanske Šr detta uttryck fšr en tilltagande vidsyn som medfšr jŠmbšrdighet mellan olika nivŒer och att man vŠljer sŒdan efter lŠmplighet frŒn situation till annan, utan att vara styrd av en inte sakligt motiverad favorisering av nŒgon viss. €n blir det pŒkallat att bekŠnna sig till en stšrre, Šn till en mindre av de enheter vi tillhšr: vŠrlden, Europa, Norden, nationalstaten, kulturlandet, landskapet eller lŠnet, kommunen, staden eller hŠradet, socknen osv. De flesta av dessa har sitt eget baner, de fem stšrsta enheterna rektangulŠra flaggor och de dŠrefter oftast kvadratiska heraldiska vapenflaggor.

Ursprunget till den Šldsta av de regionala korsflaggorna, SkŒnelands, Šr ett intressant forskningsproblem. Alltsedan medeltiden utgšr det heraldiska mŠrket fšr Šrkestiftet i Uppsala ett gyllene kors i rštt fŠlt. Mšjligen har denna symbol švertagits frŒn fšregŒngaren till detta ŠrkebiskopssŠte, den gemensamt nordiska biskopsstolen i Lund. Flaggans anknytning till SkŒne har i sŒ fall medeltida rštter, och den skulle eventuellt kunna vara den allra Šldsta av de nordiska korsflaggorna, mšjligen i bruk Šnda sedan Šrkebiskopsdšmets upprŠttande pŒ 1100-talet. Under 1870-talet introducerades den ršd-gula kompositionen som flagga fšr SkŒneland – dvs de forna šstdanska provinserna SkŒne, Halland och Blekinge – av godsŠgare Mathias Weibull av den vŠlkŠnda skŒneslŠkten. Som motivering till fŠrgvalet har angivits tinkturerna i Malmš stads vapen. Dannebrogens ršda fŠlt och den svenska flaggans gula kors kan ocksŒ ses utmŠrka den historiska tillhšrigheten till bŒda lŠnderna. Den stšrre utbredning flaggan fŒtt, i framfšr allt sjŠlva SkŒne, tog sin bšrjan pŒ 1960-talet. 1992 inregistrerades SkŒnelands flagga i Skandinavisk vapenrulla, och dŒ med den Šldre dannebrogens mŒtt (samma proportioner som gŠller fšr den svenska flaggan har hittills anvŠnts: lŠngd 5+2+9=16, hšjd 4+2+4=10; mŒtt som ansluter till Šldre utfšrande av dannebrogen: lŠngd 6+2+9=17, hšjd 6+2+6=14).

Som Sveriges andra huvuddel fšr Gštaland rikets flagga i motsatta tinkturer (lŠngd 5+2+9=16, hšjd 4+2+4=10). Den presenterades 1972 och fick en stšrre spridning i turismsammanhang i bšrjan av 1980-talet. Det blŒ korset kan ocksŒ ses som den avlŒnga sjšn VŠttern mitt i landsdelen genomkorsad av Sveriges blŒ band, Gšta kanal och Gšta Šlv. Flaggans gyllene fŠlt erinrar dŒ om de bšrdiga šstgšta- och vŠstgštaslŠtterna. Genom att flaggan lanserades fšr praktiskt bruk i samband med nŒgra šstgštakommuners turistsatsning "VŠtterlandet", vilket framstŠlldes som en spegling av hela Sverige, har flaggan framfšr allt kommit att fšrknippas med och anvŠndas i šstra Gštaland.

Den svenska flaggan med de blŒ fŠlten utbytta mot gršna som symbol fšr …land, fšr att erinra om vegetationen pŒ šn, komponerades av tvŒ šlŠndska konstnŠrer under 1970-talets fšrsta hŠlft. Flaggan Šr identisk med den Šldre Norrlandsflaggan, som dateras till ungefŠr samma tidpunkt. 1972 framfšrdes ett annat fšrslag till šlŠndsk flagga, ocksŒ innehŒllande dessa fŠrger: blŒtt fŠlt med gul-gršnt kors. Symboliken dŠri var en gršn š i ett blŒtt hav samt svensk anknytning.

I historiskt och kulturellt hŠnseende Šr šn Bornholm fšrvisso en del av SkŒneland, men en sŠrskild bornholmsk flagga, som helt saknar metall, tillkom pŒ 1970-talet. Den danska tillhšrigheten och vegetationen anges vara tanken bakom fŠrgerna. I syfte att gšra flaggan heraldiskt riktig har infšrts en variant med vit korsbŒrd, som brukas parallellt.

1972 fšreslogs som flagga fšr Norrland en vit duk med gršnt kors, anspelande pŒ snš, skog och det finska inslaget. Den flaggan synes dock aldrig ha kommit i bruk. Vitt fŠlt med de snšklŠdda vidderna i tanken har ocksŒ den flagga, som formgavs pŒ 1980-talet, offentliggjordes 1991 och utnŠmndes till segrare 1992 bland 800 andra fšrslag i en tŠvling om att skapa Norrlands flagga. HŠr Šr det gršna korset separerat i sina grundfŠrger till ett svenskt blŒ-gult kors fšr att nŒ fŠrggemenskap mellan alla delar av den svenska riksenheten. Denna vit-blŒ-gula flagga (lŠngd 7,6+1+2+1+14=25,6, hšjd 6+1+2+1+6=16) pŒminner om Svenska turistfšreningens flagga utan emblem, och fšreningens fšrsta turistmŒl var just den norrlŠndska fjŠllvŠrlden. Vit duk och blŒtt kors minner ocksŒ om de nŠra fšrbindelserna med Finland. Redan i 1970-talets bšrjan, i samband med "Vi flytt int"-kampanjen, skapades pŒ initiativ av Norrlandsfšrbundet en gršn-gul korsflagga, som Šr en modifierad svensk flagga med anspelning pŒ det gršna guldet. Den har sedan dess anvŠnts av fšrbundet men inte fŒtt nŒgon allmŠn spridning bland norrlŠnningarna, och samma komposition Šr sedan 1970-talet i bruk som …lands flagga. Den vit-gul-blŒ flaggan hissades offentligt fšrsta gŒngen den 30 maj 1992.

Samerna utgšr ett eget folk med ett eget sprŒk och en egen kultur- och samhŠllsstruktur men utan en egen territoriell statsbildning. I stŠllet fšrdelar sig samernas bosŠttningsomrŒde – Sameland eller S‡mpi – i de norra delarna av Skandinavien och pŒ Kolahalvšn pŒ fyra stater: Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Samernas antal Šr mycket ovisst men uppskattas till mellan 50 000 och 75 000. I Sverige inrŠttade riksdagen 1993 sametinget, ett parlament med vissa angivna befogenheter ršrande de svenska samernas gemensamma angelŠgenheter. Sedan tidigare finns ocksŒ ett sameparlament i Finland. Inom vart och ett av de fyra lŠnderna dŠr samerna Šr bosatta verkar flera olika samiska organisationer. …ver nationsgrŠnserna – numera ocksŒ innefattande de ryska samerna – sker ett samarbete i Nordiska samerŒdet, vars hšgsta beslutande organ Šr samekonferensen. Samelands nationaldag firas den 6 februari, pŒ Œrsdagen av det fšrsta nordiska mštet mellan samer, hŒllet i Trondheim 1917. Sameland symboliseras av en fŠrgrik flagga, som Šr indelad i ett flertal fŠlt: vertikalt delad i, frŒn stŒngen, ett rštt fŠlt, dŠrefter tvŒ smala band, det fšrsta gršnt och det andra gult, samt ytterst ett blŒtt fŠlt, som Šr flaggans stšrsta, och šver denna indelning av flaggduken har, med centrum i skŠrningslinjen mellan gršnt och gult, lagts en vertikalt tvŒdelad ring, vars hŠlft nŠrmast stŒngen Šr blŒ och den andra ršd. Flaggan antogs pŒ samekonferensen i re den 15 augusti 1986 och har vissa gemensamma drag med flaggan fšr det andra icke-germanska omrŒdet i den nordiska familjen, Gršnland, genom att som denna rymma en cirkelformad figur, vilken i bŒda flaggorna Šr placerad dragen Œt stŒngen, pŒ samma sŠtt som de nordiska flaggkorsens mitt. Sameflaggans fŠrger Šr de som brukas i samedrŠkten. Den tvŒfŠrgade cirkeln Šr en sol- och mŒne-symbol, som anspelar pŒ ett samiskt epos som fšrtŠljer att samerna Šr solens sšner och dšttrar.

Den s k republiken JŠmtlands flagga frŒn 1983 Šr horisontellt delad i ett blŒtt, ett vitt och ett gršnt fŠlt med en sigillbild i det mittersta, dvs i grunden identisk med Maldivernas presidentflagga.

Fšr Gotland fšrekommer flera konkurrerande flaggor, bl a kommunens och lŠnets vapenflaggor med agnus dei i olika fŠrgsŠttningar. Fšreningen Gotlands allting introducerade 1984 en ršd flagga med "den gutniska republikens" medeltida sigill avbildat i vitt.

Fšrslag

Fšr det andra danska huvudomrŒdet, fastlandet Jylland, har sedan Œtminstone 1972 funnits ett fšrslag till flagga bestŒende av dannebrogen i motsatta tinkturer. Fšrvisso Šr fŠrgkombinationen upptagen av Englands flagga, vars kors dock Šr centrerat och dŠrmed av ett annat slag Šn de typiskt nordiska korsflaggornas. SmŒ avvikelser i form kan vara betydelseskiljande, vilket bland annat en jŠmfšrelse mellan …sterrikes och Lettlands horisontellt tredelade ršd-vit-ršda flaggor visar (det vita fŠltet Šr relativt smalare i den senare).

Bakgrunden till flaggan fšr Finlands andraregion, Bottniska landet, frŒn 1972 Šr analog med det motsvarande danska fallet. Den hŠr fšreslagna blŒ-vita flaggans like Šr Greklands nationalsymbol, som dock inte lŠngre brukas i den rena korsformen, och Šven Shetlands flagga. Bottniska landets flagga anknyter till kust och snš och genom de blŒ fŠlten till det geografiskt, historiskt och fšr mŒnga invŒnare sprŒkligt nŠraliggande Sverige och dess flagga.

BorgmŠstaren i danska Hj¿rring fšreslog 1976 att Vendsyssel – den nordligaste delen av Jylland vilken avskiljs av Limfjorden och dŠr Hj¿rring Šr "huvudstad" – skulle ges en egen flagga. Efter ett fšrsšk med en mera komplicerad komposition blev resultatet en blŒ-ršd-gršn korsflagga – kallad Vendelbrog – som fŒtt viss spridning i omrŒdet. BlŒtt representerar hav och himmel, gršnt skogen och rštt Danmark.

HŠrjedalens svart-gula flagga har synts som dekal under 1980-talet – Œtfšljd av texten "Fria HŠrjedalen" – men veterligen inte kommit i bruk fšr flaggning. Den fŒr dŠrfšr betraktas som ett fšrslag. Kompositionen bygger pŒ den svenska flaggan.

HŠlsinglands egen flagga hissades i augusti 1992, och kompositionen bygger pŒ den svenska flaggan, briserad med en ršd bŒrd pŒ korset.

Gršn natur och gyllene sand – eller sol – ses symboliserat i Gotlands gul-gršna flagga (lŠngd 5+2+9=16, hšjd 4+2+4=10). Likheten med Gštalands flagga talar sitt sprŒk. Med utgŒngspunkt i den gršn-gula flagga som tagits i bruk av šlŠnningarna, fšddes 1991 detta fšrslag till flagga fšr Gotland. Med …lands motsatta tinkturer framhŠvs de bŒda šarnas likartade drag och gemenskap som Sveriges tvŒ stora …stersjššar. Kompositionen ansluter ocksŒ till mšnstret med gult som utmŠrkande kulšr fšr sŒ gott som alla svenska omrŒden. Ett flertal fŠrgkombinationer fšr en eventuell gotlŠndsk korsflagga har diskuterats, och i optiskt hŠnseende framstŒr den gul-gršna som mest ŠndamŒlsenlig av dem alla.

De gršna fŠlten i SmŒlands gršn-vit-ršda flagga (lŠngd 7,6+1+2+1+14=25,6, hšjd 6+1+2+1+6=16) minner om smŒlŠndska skogar och hagar, och dŠri finns ett rštt kors med vita kanter, som fšr tanken till ršda stugor med vita knutar och lingonršda tuvor pŒ gršnbevuxen villande mo. Flaggan frŒn 1992 ger associationer till nŒgot karaktŠristiskt smŒlŠndskt och till SmŒland som bevarare av den svenska allmogekulturen. 1991 lanserades ett fšrslag med gršnt fŠlt och rosa kors anspelande pŒ SmŒlands landskapsblomma linnŽan, vilken fŠrgsŠttning dock inte Šr heraldiskt korrekt. Det ršd-vita korset kan mot bakgrund av det Šldre fšrslaget ses som det rosa korset separerat i sina grundfŠrger. Flaggan med rosa kors har ocksŒ fšrekommit i en variant med helt rštt kors.

Sedan Gštalands flagga kommit att framfšr allt fšrknippas med omrŒdet šster om VŠttern och dessutom smŒlŠnningarna visat vilja att utmŠrka sin gemenskap med en egen flagga, ŒterstŒr den vŠstra delen av Gštaland utan en sŠrskild flagga. Det Šr frŒga om ett omrŒde som i stora drag sammanfaller med den vŠstsvenska region med Gšteborg som centrum som hŒller pŒ att utvecklas. Detta VŠstsverige eller "VŠstgštaland" kan sŠgas omfatta VŠstergštland och de gamla danska respektive norska omrŒdena norra Halland och BohuslŠn samt kanske Šven Dalsland och delar av VŠrmland, vilket landskap tidigare ocksŒ rŠknades till Gštaland. Den 1992 fšreslagna gul-blŒ-vita flaggan (lŠngd 7,6+1+2+1+14=25,6, hšjd 6+1+2+1+6=16) bygger pŒ Gštalandsflaggan, och dŠrigenom fšljer anknytningen till Sverige. Till denna komposition har fogats ett sŠrskiljande vitt innerkors, varmed flaggans tre tinkturer Šr de som fšrekommer i den kungliga FolkungaŠttens vapen. Detta utgšr tillsammans med skšldemŠrket tre kronor huvudskšlden i stora riksvapnet och har kommit att uppfattas som Gštalands vapen. Det gŒr ocksŒ igen i regionhuvudstaden Gšteborgs stads- och kommunvapen med samma fŠrgsŠttning. Flaggans vita kors erinrar om att en del av regionen, Halland, tillhšrt Danmark. Att en annan del, BohuslŠn, fšrut varit norsk, visas av att korsets fŠrger Šr vitt och blŒtt, som i Norges flagga.

Det norska VŠstlandet som motsvarighet till Jylland, Gštaland och Bottniska landet i grannrikena har fšreslagits analogt fŒ en "spegelbild" av nationsflaggan, ršd-blŒ-vit. Denna Œr 1972 presenterade fŠrgkonstellation Šr den enda mšjliga utan att sammanblandning med Islands och FŠršarnas flaggor riskeras. De norršna fŠrgerna bibehŒlls.

Fšr den region kallad Tršndeland som utgšrs av det norska Tršndelag och svenska JŠmtland-HŠrjedalen, vilka i historien tillhšrt bŒde Sverige och Norge, fšreslogs 1972 en ršd-blŒ-gul flagga. Fšr att undvika tinkturmštet mellan rštt och blŒtt har i ett fšrslag frŒn 1991 korsets fŠrger kastats om. Detta innebŠr en till fŠrg och komposition i grunden norsk flagga med metallen utbytt mot svenskt gult, varmed korset fŒr de svenska fŠrgerna. Ett gult kors finns Šven i vapenflaggan fšr Nordtršndelags fylke och i en korsflagga fšr HŠrjedalen.

FŠrgkombinationen vit-ršd-gul fšr Nordnorge med Svalbard anknyter till is och snš och till det norska riksvapnets bŒda fŠrger. KompositionssŠttet med dubbelkors liksom vitt och rštt ŒtergŒr pŒ Norges flagga. Fšrslaget hŠrršr frŒn 1991 (lŠngd 6+1+2+1+12=22, hšjd 6+1+2+1+6=16).

De baltiska lŠnderna har en historisk gemenskap med Norden, om Šn de inte huvudsakligen befolkas av nordgermaner. Men en svensksprŒkig befolkning har under mycket lŒng tid funnits i Baltikums kusttrakter, och esterna Šr med avseende pŒ folkslag och sprŒk egentligen lika mycket nordbor som finnarna. Estland, Lettland och Litauen har fšrvisso horisontellt tredelade flaggor, men de fŒ kvarvarande svenskarna i Baltikum kan tŠnkas vilja utmŠrka sin inbšrdes gemenskap och sin nordiska tillhšrighet med en korsflagga pŒ samma sŠtt som de svensksprŒkiga i Finland. Det var ocksŒ just frŒn Estland som den fšrsta nationella korsflaggan i Norden enligt traditionen hŠmtades, dŒ dannebrogen fšll ned frŒn himlen under danskarnas fŠlttŒg. FŠrgkombinationen gul-ršd-vit fšr Baltikums svenska befolkning anknyter till flaggorna fšr de tre nordiska lŠnder som Baltikum har betydande historiska band till: Sverige, Danmark och Finland. Den fšreslagna flaggan (lŠngd 7,6+1+2+1+14=25,6, hšjd 6+1+2+1+6=16) har ocksŒ tydliga gemensamma drag med det baltiska Ingermanlands egen korsflagga. NŠrheten till Gotland framskymtar med den gula flaggduken. Likhet finns vidare med Lettlands šrlogsflagga frŒn mellankrigstiden, som hade samma ršd-vita kors, dock i vitt fŠlt. Gult och rštt gŒr igen i Litauens flagga, rštt och vitt i Lettlands och vitt i Estlands. €gnat att sŠrskilt utmŠrka tillhšrigheten till Norden Šr att korsflaggan fšr Baltikums svenska befolkning i grunden utgšrs av Nordens flagga, fšrsedd med ett vitt innerkors. Flaggfšrslaget Šr frŒn 1992, och tidigare har fšreslagits en gul-blŒ-vit flagga, identisk med ett senare fšrslag till flagga fšr VŠstgštaland.

De fšr Sameland mest karaktŠristiska fŠrgerna pŒtrŠffas i omrŒdets natur: gršnt fšr vegetationen, grunden fšr den fundamentala rennŠringen, och vitt fšr snš och is. Fšrslaget till en sŒlunda gršn-vit korsflagga (lŠngd 5+2+9=16, hšjd 4+2+4=10) tillkom 1991. Flaggans likhet med den fšr det intilliggande Bottniska landet erinrar om den sprŒkliga frŠndskapen mellan samiskan och finskan. Sameland har fšrvisso antagit en egen flagga, men inte nŒgon korsflagga. Det har dock vid mer Šn ett tillfŠlle tidigare fšrekommit att ett omrŒde i Norden experimenterat med andra flaggtyper innan de stannat fšr en korsflagga.

Ett korsflaggefšrslag fšr Gršnland bestŒr av vit duk och gršnt kors (lŠngd 12+4+21=37, hšjd 12+4+12=28). Gršnland och Sameland har flera beršringspunkter – de Šr tvŒ av de nordligaste delarna av Norden, och omrŒdenas respektive naturtyper och de bŒda folkens naturnŠra levnadsomstŠndigheter har sina likheter. Detta talar fšr gemensamma drag hos Gršnlands och Samelands flaggor och fšr att de tvŒ tŠnkbara kombinationerna av gršnt och vitt kommer till anvŠndning. Om dessa fŠrger tillsammans skulle de bli ensamma i Norden och dŠrmed markera sin sŠrstŠllning vid sidan av den nordgermanska folkstammen. Geografiskt, historiskt, politiskt och Šven religišst Šr de ŠndŒ medlemmar av den nordiska gemenskapen, vilket kan motivera en korsflagga. Att fšra en sŒdan innebŠr inte att man deklarerar sin lydnad till nŒgon kolonialmakt i Norden utan snarare att man i en anda prŠglad av demokrati, frihet och fred bekŠnner sin sidoordnade frŠndskap med andra jŠmbšrdiga broderfolk i sin nŠrhet; alla korsflaggor i Norden efter Danmarks och Sveriges har tillkommit som en markering mot centralmakten och fšr sjŠlvstŠndighet. Det Šr dŠrfšr inte otŠnkbart att denna process gŒr vidare och nŒr ocksŒ Gršnland och Sameland. Varianten med vita fŠlt passar onekligen Gršnland bŠst, och dŠr anger det gršna korset att livet visst trŠnger fram bland is och snš. Korsets fŠrg erinrar ocksŒ om šns germanska namn, och vitt kan utmŠrka samhšrigheten med Danmark. I de diskussioner under mer Šn ett decennium som fšregick tillkomsten av den icke-korsflagga, som Gršnland antog 1984, fšrekom mŒnga olika fšrslag, dŠribland flera korsflaggor, merendels i rštt, vitt och gršnt. Det vit-gršna flaggfšrslaget komponerades 1991.

Norden – en familjeangelŠgenhet

De tre ursprungliga nordiska rikena, som bšrjade ta form under vikingatiden, har en hittills obruten monarkisk tradition. BŒde krig och samverkan mellan de tre lŠnderna har i en inte obetydlig utstrŠckning varit familjeangelŠgenheter, varvid rikena betraktats och behandlats som sina hŠrskares personliga egendom. Redan tidigt utkŠmpades tronstrider mellan Danmark, Norge och Sverige, och de konstellationer under 1300-talet som skulle leda fram till Kalmarunionen var i mŒngt familjeallianser. Fram till fšrsta vŠrldskriget, sŒ lŠnge monarkin var den dominerande statsformen, kan man, inte utan fog, sŠga att mycket av de nordiska och Šven de švriga europeiska rikenas relationer odlades pŒ slŠktkalas, dŠr de flerfaldigt befryndade statscheferna mšttes. I vŒr tid Šr Sveriges, Danmarks och Norges monarker mera sammanvŠvt beslŠktade Šn nŒgonsin fšrut. Som nŠrmast Šr kung Carl Gustaf och drottning Margrethe kusiner, Margrethe och kung Harald sysslingar och Carl Gustaf sysslingbarn till Harald.

De sjŠlvstŠndiga nordiska staternas flaggor fšrekommer i olika varianter. Vart och ett av de fem lŠnderna har en tvŠrskuren nations- och handelsflagga, som Šr det utfšrande som anvŠnds av privatpersoner. Varje land har ocksŒ en "splitflag", som danskarna sŠger. I Danmark och Island Šr denna tvŒtungad och i Sverige, Norge och Finland tretungad. I lŠnderna inom den forna danska sfŠren – Danmark, Norge och Island – anvŠnds den tungade flaggan av sŒvŠl den civila som militŠra statsmakten bŒde till lands och sjšss. I Sverige och Finland Šr den flagga som Šr i bruk av de civila myndigheterna tvŠrskuren och den som anvŠnds av de militŠra tretungad. Medan den offentliga karaktŠren hos bŠraren i det forna danska omrŒdet utmŠrks med "splitflag", har Finland som tecken dŠrpŒ statsvapnet i korsmitten pŒ bŒde den tvŠrskurna civila statsflaggan och den tretungade militŠra šrlogsflaggan. Sverige Šr det enda land som saknar en flagga fšr den civila statsmakten som avviker frŒn den grundlŠggande nations- och handelsflaggan. Statschefen fšr den flikade flaggan fšrsedd med riks- respektive statsvapnet i korsmitten i alla nordiska lŠnder utom Norge, dŠr kungen i stŠllet – i likhet med flera statschefer i Europa – brukar en heraldisk vapenflagga. En sŒdan finns ocksŒ i Sverige men endast i militŠra sammanhang som kunglig befŠlsflagga.

Norden Œter under samma krona?

Det monarkiska statsskicket i sin konstitutionella form har, om Šn till synes formellt otidsenligt, under vŒrt Œrhundrade visat sig vŠl fšrenligt med den medborgerliga frihetens, demokratins, rŠttsstatens, fredens och vŠlstŒndets ideal. Det framstŒr genom de stater lokaliserade till nordvŠstra Europa – de skandinaviska lŠnderna, Benelux och Storbritannien – dŠr dessa vŠrden kanske mer Šn nŒgon annanstans blivit uppfyllda. Kungen eller drottningen svarar fšr kontinuiteten utan att utšva nŒgon egentlig makt och dŠrmed inkrŠkta pŒ folkets styrelse šver sig sjŠlvt. Monarken – den frŠmste bland likvŠrdiga medborgare – stŒr medan politikerverk faller. Om vem som skall beklŠda Šmbetet som statens frŠmste representant undviks strid – det šverlŒts pŒ naturen enligt en en gŒng fšr alla faststŠlld arvsprincip. Det Šr inte givet att detta Šr mera ojŠmlikt och odemokratiskt Šn att statschefsposten besŠtts genom val mellan kapitalstarka eller organisationsuppbackade kandidater, varav ŠndŒ ingen kan bli erkŠnd som hela folkets fšretrŠdare.

Om tiden Œter, fšr att leka med tanken och dŠrmed vidga perspektivet pŒ historia, samtid och framtid, skulle bli inne fšr en Kalmarunion – pŒ nivŒn šver nationalstaterna och alltmera sjŠlvstŠndiga kulturella och nŠringsgeografiska regioner och under de europeiska och globala samfunden – och dŠrmed fšr hela Norden att enas under en och samma krona, vem skulle dŒ denna gŒng kunna bli de fšrenade nordiska rikenas gemensamma monark? Troner tillkommer enligt arvsfšljdens turordning medlemmar av en utsedd slŠkt, som i grunden Šr agnatiskt avgrŠnsad – agnatisk medlem av en slŠkt Šr varje man och kvinna som hŠrstammar pŒ obruten manslinje frŒn slŠktens stamfader. Genom enkelheten och otvetydigheten i denna princip undviks dels tveksamhet om vem som stŒr i tur att tilltrŠda, dels att en person Šrver flera lŠnders kronor, exempelvis genom bŒde fŠderne och mšderne, och dŠrmed att ett land fŒr mer Šn en behšrig monark. Fšr det fšrenade Norden skulle sŒledes gŠlla att utse en kungaŠtt och en av dess medlemmar som fšrste regent.

HŠrvid framtrŠder ett furstehus som saknar all konkurrens om platsen som Nordens genom tiderna frŠmsta: det Oldenburgska. Detta Šr fšr norra Europa vad huset Capet-Bourbon Šr fšr Frankrike och Iberiska halvšn, och dessutom Šr det nog det furstehus i vŠrlden som suttit pŒ allra flest troner. I Norden har Štten regerat i Danmark alltsedan 1448, i Norge 1450–1818 och sedan 1905 samt i Sverige 1457–1521 och 1751–1818. Ryssland styrdes 1762–1917 av tsarer som tillhšrde det Oldenburgska huset. …ver Finland regerade dess medlemmar som i Sverige fram till 1809 och dŠrefter vidare som i Ryssland till 1917. 1809 valdes ocksŒ en Oldenburgare till storfurste av Finland. Fram till 1944 regerade Štten ocksŒ šver Island, som var en del av de danska domŠnerna fram till 1918 och dŠrefter till republikens utropande ett eget kungadšme i personalunion med Danmark. 1810 valdes fšrst en medlem av huset Oldenburg till svensk tronfšljare, och den Bernadotteska dynasti som sedan i stŠllet tilltrŠdde utgšr en adopterad gren dŠrav och har som sŒdan regerat i Sverige alltsedan 1818 och i Norge 1818–1905. Enligt Gustavianerna – om nu nŒgra sŒdan finns kvar – som hyllade den 1809 avsatte Gustav IV Adolfs son som svensk kung, har Štten Oldenburg alltjŠmt rŠttmŠtiga ansprŒk pŒ Sveriges krona. Furstehuset Oldenburg har alltsŒ suttit pŒ tronerna i hela Norden alltsedan 1457, med undantag fšr Sverige 1521–1751 och sjŠlvfallet republikerna Finland och Island frŒn 1917 respektive 1944. En gemensam kung av huset Oldenburg styrde hela Norden 1457– 1521 med kortare avbrott. Utanfšr Norden har Štten Oldenburg regerat i grevskapet, hertigdšmet och storhertigdšmet Oldenburg Œren 1088–1918, och frŒn 1460 hšrde Šven Schleswig och Holstein till Oldenburgarna. OcksŒ Greklands kung Œren 1863–1924 och 1935–1973 var Oldenburgsk agnat, liksom sedan 1952 tronfšljaren till Storbritannien och Nordirland, som tillika Šr blivande šverhuvud fšr hela SamvŠldet och dŠrmed statschef i bl a Canada och Australien. Alla dessa monarker hŠrstammar pŒ obruten manslinje frŒn Kristian I (1426–1481), Danmarks, Norges och Sveriges konung, hertig av Schleswig, greve av Holstein och greve av Oldenburg. Av den Oldenburgska Štten var den senaste regenten šver hela Norden, och frŒn honom hŠrstammar alla de tre nuvarande monarkerna i Norden. I bŒde Danmark och Norge regerar huset Oldenburg alltjŠmt.

Vilken medlem av denna frejdade kungaŠtt skulle dŒ kunna bli den nya nordiska unionens regent? Eftersom Oldenburgare Œterfinns inom de nuvarande nordiska kungahusen, Šr det nŠra till hands att sška den samnordiske monarken i denna krets. DŒ de nuvarande tre regenterna i Norden Šr flerfaldigt och nŠra beslŠktade med varandra, blir det frŒga om en lšsning en famille.

Mycket talar fšr att valet skulle falla pŒ Norges kronprins Haakon Magnus (fšdd 1973) och att han Šktar den svenska kronprinsessan Victoria (fšdd 1977), vilka blir regentpar šver Nordens fšrenade kungariken. Kronan skulle sedan komma att Šrvas av deras agnatiska Šttlingar. Alla nordiska folk och kungahus borde finna tillfredsstŠllelse med en sŒdan konstruktion. Norge, dŠr fšr švrigt nog de kŠnslomŠssiga hindren fšr en union Šr stšrre Šn i Œtminstone Danmark och Sverige, fŒr se sin egen kronprins bli Nordens unionsregent. Sverige, som efter Victoria i alla hŠndelser fšrlorar dynastin Bernadotte, fŒr tillbaka sitt gamla kungahus, vars svenska gren dog ut 1818, och fŒr samma drottning som enligt nu gŠllande svenska tronfšljd, om Šn inte sjŠlv regerande men i gengŠld šver hela Norden. Danmark fŒr behŒlla det kungahus som de haft oavbrutet under 550 Œr men som efter drottning Margrethe annars skulle lŠmnat den danska tronen. Vidare Šr Haakon Magnus efter sin far den nŠrmaste agnatiske arvtagaren med kunglig vŠrdighet till Danmarks tron efter Margrethe. Haakon Magnus blir ocksŒ efter sin far huvudman – dvs Šldste manlige Šttling pŒ den Šldsta obrutna manslinjen – fšr alla de Oldenburgare som har kunglig vŠrdighet. De bŒda republikerna Finland och Island kommer fšr sin del att ŒterfŒ den dynasti de hade som monarkier.

1300- och 1400-talens nordiska unioner byggdes till betydande del pŒ en grund av slŠktskap och Šktenskap. SŒ Šrvde Magnus Eriksson – Haakon Magnus 657 Œr Šldre fšregŒngare som unionsmonark – Norge frŒn sin morfar kung Haakon V och Sverige frŒn sin farfar kung Magnus LadulŒs. Det Šr fšrvisso ett historietyngt och fšrpliktigande namn som den nuvarande kronprinsen bŠr.

Att succession av kungavŠrdigheten i Danmark, Norge och Sverige – tidigare ocksŒ Island och Finland – snarare Šr en gemensamt nordisk angelŠgenhet Šn en isolerat nationell ensak, visas ocksŒ av hur sammanflŠtade dynastierna Šr under vŒrt eget Œrhundrade. Man kan exempelvis betŠnka att Norges kung Olav V var fšdd prins av Danmark och Sveriges kung Gustav VI Adolf prins ocksŒ av Norge; de stod alltsŒ i tronfšljd att bli kungar i sina nordiska grannlŠnder. VŠl pršvat Šr ocksŒ att genom kungliga Šktenskap fšra Nordens riken nŠrmare varandra; senast gifte sig Fredrik IX av Danmark och Olav V av Norge med svenska prinsessor.

Kronprins Haakon Magnus och hans far kung Harald Šr de tvŒ kungligheter som har mest inte bara norskt utan ocksŒ svenskt och danskt kungligt blod. De hŠrstammar pŒ inte mindre Šn tre linjer frŒn Oskar I av Sverige och lika mŒnga frŒn Fredrik VIII av Danmark, vilket Šr betydligt mer Šn dessa bŒda lŠnders egna nuvarande regenter.

MŒhŠnda kommer Haakon Magnus att kršnas till unionskonung – eller nordisk kejsare som mŠnnen kring Fšreningen Nordens bildande fšreslog att Gustav V skulle bli – under gul-ršda nordflaggor pŒ Nordens dag den 25 juni 1997, 600-Œrsdagen av Eriks kršning till historiens fšrste konung šver hela Norden.

Med den ofšrutsŠgbarhet som kŠnnetecknar de senaste Œrens utveckling synes inget vara uteslutet.


Nordiska korsflaggor – 180 fŠrgkombinationer

FŠlt-(ytter)kors-innerkors (  tinkturmšte, * fšrslag)

Gul-vit                      Stockholms katolska domkyrka

Gul-vit-gul   

Gul-vit-blŒ  

Gul-vit-ršd  

Gul-vit-gršn  

Gul-vit-svart  

Gul-blŒ                     Gštaland (…stra Gštaland, …stergštland)

Gul-blŒ-gul

Gul-blŒ-vit                 VŠstra Gštaland (VŠstsverige)

Gul-blŒ-ršd  

Gul-blŒ-gršn  

Gul-blŒ-svart  

Gul-ršd                     Norden

Gul-ršd-gul

Gul-ršd-vit                 Baltikums svenska befolkning *

Gul-ršd-blŒ              Ingermanland, Frisland

Gul-ršd-gršn  

Gul-ršd-svart  

Gul-gršn                   Gotland

Gul-gršn-gul

Gul-gršn-vit

Gul-gršn-blŒ  

Gul-gršn-ršd  

Gul-gršn-svart  

Gul-svart                   HŠrjedalen (II) *

Gul-svart-gul

Gul-svart-vit

Gul-svart-blŒ  

Gul-svart-ršd  

Gul-svart-gršn  

Vit-gul

Vit-gul-vit   

Vit-gul-blŒ                Sverigefinnar

Vit-gul-ršd  

Vit-gul-gršn  

Vit-gul-svart  

Vit-blŒ                       Finland

Vit-blŒ-gul                 Norrland (II)

Vit-blŒ-vit                  Finska segelklubbar

Vit-blŒ-ršd                FŠršarna

Vit-blŒ-gršn  

Vit-blŒ-svart  

Vit-ršd                       Jylland *, England (likarmat kors)

Vit-ršd-gul                 Nordnorge *

Vit-ršd-vit                  Lettland (likarmat kors, Šldre)

Vit-ršd-blŒ  

Vit-ršd-gršn  

Vit-ršd-svart  

Vit-gršn                     Gršnland (II) *

Vit-gršn-gul

Vit-gršn-vit

Vit-gršn-blŒ  

Vit-gršn-ršd  

Vit-gršn-svart  

Vit-svart                     Tyska Orden

Vit-svart-gul

Vit-svart-vit

Vit-svart-blŒ  

Vit-svart-ršd  

Vit-svart-gršn  

BlŒ-gul                      Sverige

BlŒ-gul-vit  

BlŒ-gul-blŒ                land (I) *

BlŒ-gul-ršd                land (II), Niedersachsen *

BlŒ-gul-gršn              …land (II) *

BlŒ-gul-svart

BlŒ-vit                       Shetland, Island (Šldre), PŠrnu (Estland), Bottniska landet *, Grekland (likarmat kors, Šldre)

BlŒ-vit-gul                Roslagen *

BlŒ-vit-blŒ                 Svalbard (ljusblŒ fŠlt, mšrkblŒtt innerkors) *

BlŒ-vit-ršd                 Island

BlŒ-vit-gršn

BlŒ-vit-svart

BlŒ-ršd                     Oldenburg, BohuslŠn * (švre fŠlt ljusblŒ, nedre fŠlt mšrkblŒ)

BlŒ-ršd-gul               HŠlsingland *

BlŒ-ršd-vit  

BlŒ-ršd-blŒ   

BlŒ-ršd-gršn            Vendsyssel *

BlŒ-ršd-svart   

BlŒ-gršn                   Voter *

BlŒ-gršn-gul  

BlŒ-gršn-vit  

BlŒ-gršn-blŒ   

BlŒ-gršn-ršd   

BlŒ-gršn-svart   

BlŒ-svart  

BlŒ-svart-gul  

BlŒ-svart-vit              Estland *

BlŒ-svart-blŒ  

BlŒ-svart-ršd  

BlŒ-svart-gršn  

Ršd-gul                     SkŒneland, SvenskfinlŠndare, Nasjonal samling (Norge)

Ršd-gul-vit  

Ršd-gul-blŒ               Orkney, Tršndeland (II) *

Ršd-gul-ršd               Normandie

Ršd-gul-gršn

Ršd-gul-svart             Tyskland *

Ršd-vit                      Danmark

Ršd-vit-gul  

Ršd-vit-blŒ                Norge

Ršd-vit-ršd

Ršd-vit-gršn              Bornholm (II)

Ršd-vit-svart              Tyskland (randat kors)

Ršd-blŒ  

Ršd-blŒ-gul              Tršndeland (I) *

Ršd-blŒ-vit               VŠstlandet *

Ršd-blŒ-ršd   

Ršd-blŒ-gršn   

Ršd-blŒ-svart   

Ršd-gršn                  Bornholm (I)

Ršd-gršn-gul            …sterlen

Ršd-gršn-vit  

Ršd-gršn-blŒ   

Ršd-gršn-ršd   

Ršd-gršn-svart   

Ršd-svart  

Ršd-svart-gul            Tyskland *

Ršd-svart-vit  

Ršd-svart-blŒ   

Ršd-svart-ršd   

Ršd-svart-gršn   

Gršn-gul                   …land (I), Norrland (I) *

Gršn-gul-vit  

Gršn-gul-blŒ             Vepser (Karelen), Noordland (plattysktalande) *

Gršn-gul-ršd             Litauen *

Gršn-gul-gršn

Gršn-gul-svart

Gršn-vit                     Barra (Skottland), Gršnland (I) *, Sameland *

Gršn-vit-gul  

Gršn-vit-blŒ               South Uist (Skottland) *

Gršn-vit-ršd               SmŒland

Gršn-vit-gršn

Gršn-vit-svart             Finnskogen (skogsfinnar)

Gršn-blŒ  

Gršn-blŒ-gul  

Gršn-blŒ-vit  

Gršn-blŒ-ršd   

Gršn-blŒ-gršn   

Gršn-blŒ-svart   

Gršn-ršd                  SmŒland (ljusrštt eller rosa kors) *

Gršn-ršd-gul  

Gršn-ršd-vit  

Gršn-ršd-blŒ   

Gršn-ršd-gršn   

Gršn-ršd-svart         …stkarelen

Gršn-svart  

Gršn-svart-gul  

Gršn-svart-vit  

Gršn-svart-blŒ   

Gršn-svart-ršd         Karelen

Gršn-svart-gršn   

Svart-gul                   HŠrjedalen (I)

Svart-gul-vit  

Svart-gul-blŒ             Caithness (Skottland)

Svart-gul-ršd             Tyskland *

Svart-gul-gršn

Svart-gul-svart

Svart-vit                    Danmark (sorgflagga)

Svart-vit-gul  

Svart-vit-blŒ

Svart-vit-ršd

Svart-vit-gršn

Svart-vit-svart

Svart-blŒ  

Svart-blŒ-gul  

Svart-blŒ-vit  

Svart-blŒ-ršd   

Svart-blŒ-gršn   

Svart-blŒ-svart   

Svart-ršd  

Svart-ršd-gul  

Svart-ršd-vit  

Svart-ršd-blŒ   

Svart-ršd-gršn   

Svart-ršd-svart   

Svart-gršn  

Svart-gršn-gul  

Svart-gršn-vit  

Svart-gršn-blŒ   

Svart-gršn-ršd   

Svart-gršn-svart   

 

Varianter med olikfŠrgade fŠlt

 

Inre fŠlten blŒ, yttre fŠlten ršda, kors vitt – Saarland

…vre fŠlten ljusblŒ, nedre fŠlten mšrkblŒ, kors rštt – BohuslŠn *

Inre švre fŠltet blŒtt, inre nedre orange, yttre švre gršnt, yttre nedre svart, kors gult – Bergslagen *

 


 

Nordiska korsflaggor. Mjšlby, 1992. 32 sid. ISBN 91-87784-04-1.

Under nordisk flagg : Nordens historia, samtid och framtid speglade i korsflaggor. Mjšlby, 1994. 36 sid. ISBN 91-87784-08-4.

Kors, sŒ mŒnga olika flaggor! …stgšta Correspondenten, 1991-11-01, RegnbŒgen, sid 12.

 

 

 

 

 

slekt.se/heraldik

Start Heraldiska vapen och flaggor

Start slekt.se

Kontakt

© 2022 Per Andersson