Heraldiska vapen och flaggor Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m
	Sveriges kommunala vapen – inledning Vapnet är för ögat vad namnet är för örat. På samma sätt som namn, fast i bildform, är vapen kännetecken för fysiska eller juridiska personer. De heraldiska vapnen utgör ett internationellt symbolspråk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer än 850 år. Idag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nått sin största utbredning någonsin, och vi möter dagligen vapen som igenkänningsmärken för t ex kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. Välkända är också landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det största antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen släktvapen. Alla har rätt att anta ett eget vapen och använda det som bildmässigt identitetstecken – föreningar, företag, privatpersoner osv – och så sker i tilltagande grad. Bland kommunerna är uppslutningen närmast total; 282 av Sveriges nu 286 kommuner har vapen, och den frekventa användningen av dessa har gjort kommunvapen till det oftast förekommande slaget av vapen under 1900-talet. De kommunala vapnen är sålunda ett viktigt inslag i vår kulturhistoria. Detta understryks av den stora betydelse deras bärare sedan lång tid har i svenskt samhällsliv genom den urgamla och vittgående kommunala självstyrelsen i Sverige. Alltsedan tioårsåldern – från 1970-talets början – har jag odlat ett intresse för heraldik. År 1981 började jag sammanbringa material om Sveriges kommunvapen, och 1983 publicerade jag den första vapenboken någonsin med landets alla i kraft varande kommunala vapen. Utvidgad och uppdaterad utgavs denna framställning 1989 i form av boken Heraldiska vapen i Sverige. Däri redovisas det vapenbruk som etablerats sedan 1960- och 1970-talens allomfattande kommunindelningsreform fullbordats och en enhetlig kommunbeteckning införts med ingången av år 1971, varvid åtskillnaden mellan städer, köpingar och landskommuner liksom förekomsten av municipalsamhällen, vilka inte utgjorde egna kommuner, upphörde. Eftersom de forna städernas vapen regelmässigt övertogs av de nya kommunerna, återfinns även så gott som alla stadsvapen i Heraldiska vapen i Sverige. De likaledes upphörda köpingarnas, municipalsamhällenas och landskommunernas vapen har emellertid aldrig samlat redovisats. Länge har det funnits ett angeläget behov av en vapenbok också för dessa talrika enheter. Från såväl heraldiskt som kommunalt och lokalhistoriskt håll har jag blivit uppfordrad att fortsätta mitt kommunalheraldiska arbete med syftet att fylla detta behov. Resultatet är den nu föreliggande Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner. Denna nya vapenbok upptar alla resterande svenska kommunala vapen, innebärande att den tillsammans med Heraldiska vapen i Sverige omsluter samtliga såväl nu gällande som upphörda vapen för Sveriges borgerliga primärkommuner alltsedan dessa inrättades 1863. Den nya vapenboken utgör den största och hittills felande pusselbit, som nu fullbordar den beskrivande litteraturen om kommunala vapen i Sverige. I Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner återfinns sålunda samtliga vapen för alla de i titeln angivna typerna av kommunala enheter. Förutom dessa upptas också de vapen för kommuner med den enhetliga kommunbeteckningen som ej finns med i Heraldiska vapen i Sverige, dvs de kommunvapen som tillkommit sedan boken utgavs 1989 och de som upphört efter dessa de moderna kommunernas tillkomst 1971, samt de stadsvapen som ej övertagits av nuvarande kommuner. Detta gör Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner till den mest omfattande vapenbok för territoriella vapen som någon gång utgivits i Sverige. Totalt redovisas 557 bärares vapen, varibland 431 olika vapenkompositioner. Tillsammans med Heraldiska vapen i Sverige, där 279 kommunvapen och samtidigt 122 stadsvapen förekommer, upptar volymerna vapen för omkring 950 kommunala subjekt. Grundläggande för de kommunala enheternas bruk av vapen som bildmässigt kännetecken vid sidan av det verbala namnet är den föränderliga kommunala indelningen av riket, vilken formar de vapenbärande subjekten. Särskilt betydelsefulla är de två indelningsreformer, vars indelningsändringar trädde i kraft 1952 respektive olika år under perioden 1963–1974, alltid den 1 januari. Den kartläggning av det kommunala vapenbruket som nu presenteras i Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner bygger på den fullständiga redovisningen av de borgerliga primärkommunernas indelningshistoria i min bok Sveriges kommunindelning 1863–1993 (1993). En av de viktigaste anledningarna till dennas tillkomst är att det för ett systematiskt studium av de kommunala vapnen i Sverige är nödvändigt att ha tillgång till samlad kunskap om vilka kommunala subjekt som vid olika tidpunkter existerat och hur de förändrats under årens lopp. Till Sveriges kommunindelning 1863–1993 hänvisas för mera detaljerad information om vapenbärarnas indelningsförhållanden än vad vapenboken ger liksom för en allmän diskussion kring indelningens logik. Mest utmärkande för ett heraldiskt vapen är dess sköldemärke, som oftast ses återgivet i en sköld men som också kan anbringas på andra ytor, t ex en flaggduk, som då helt och hållet fylls ut med sköldemärket. Ett vapen är utformat enligt bestämda heraldiska regler i kontrasterande färger. Regelsystemet, som har internationell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestämmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig på rent praktiska skäl och utgår från att vapnet är ett tidlöst särskiljande kännetecken som skall kunna uppfattas även på långa avstånd eller i kraftig förminskning. Enkelhet och tydlighet är de främsta ledstjärnorna. Ett av de förhållanden som ger det heraldiska vapnet en särställning bland bildsymboler är att det endast kan fixeras till sitt innehåll och inte till sin stil. Detta gör vapnet icke tidsbundet – det kan ändra sin yttre form och följa med konststilars växlingar medan innehållet ständigt bevaras. Ett vapen kan därmed alltid hållas modernt, till skillnad från andra former av identitetsmärken, t ex logotyper och monogram. Vapnets komposition fastställs genom en vapenbeskrivning, s k blasonering, som är kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (märk exempelvis att heraldiskt höger och vänster anges utifrån en tänkt bärare av skölden och därmed blir omkastat från betraktarens håll). Av ett och samma vapen kan tänkas en mängd olika avbildningar, alla med samma innehåll – varje konstnär har möjlighet att göra sin stilmässiga tolkning utifrån blasoneringens stadganden. För kännedom om ett vapens utseende framstår således blasoneringen som viktigare är en avbildning. De heraldiska figurerna, varav vapenmärken skapas, är av två slag: häroldsbilder, som är geometriska indelningar av sköldfältet, och allmänna bilder, dvs alla övriga bildformer. Häroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt sköldemärke är uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omväxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och färg (rött, blått, svart, grönt). De heraldiska kulörerna kallas tinkturer, och var och av dem har endast en nyans, den maximala. För en allmän introduktion till heraldiken, bl a om det heraldiska regelsystemet, vapenväsendets historia och heraldiken som konstart, hänvisas till min 1993 utgivna bok Heraldik – läran om vapenmärken. Bruket av heraldiska vapen uppkom på 1130-talet. I Sverige har de förekommit sedan åtminstone år 1219, då det äldsta kända svenska vapnet uppträder i ett sigill. Vapnet var ursprungligen ett personligt kännetecken för sin bärare. Snart gjordes det dock ärftligt, och på 1200-talet började furstar och högadel låta sina vapen beteckna också de områden som var i deras besittning. Därmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – är de förnämsta. Vapen för lokala områden och orter kan också ledas tillbaka till nyssnämnda århundrade. Det äldsta kända kommunala vapnet i Norden är Kalmar stads vapen, känt från 1250-talet. Under 1300-talet blev det vanligt att städerna förde vapen, framför allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag föreskrevs att "hwar stadher haffui sith mærke". Illustrationerna i städernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta användes ett borgmotiv eller en helgonbild. Städernas vapen förekom också som fälttecken, vilket användningsområde är känt från 1400-talet, samt senare som flaggor på handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen är så gott som alltid självtagna, vilket vittnar om en rätt för var och en att anta sitt eget bildmässiga kännetecken. Under 1500-talet blev det regel att städerna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. Däri förekommer också tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrätt, färgsatt vapen. Andra lokala menigheter, framför allt härader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig från 1500-talet mera allmänt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall dock inte heraldiska men blev en viktig inspirationskälla när ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen användes bland annat då de olika orternas och bygdernas ständerrepresentanter – präster, borgare och bönder – bekräftade riksdagsbeslut, vilket pågick till 1700-talets början; adelsmännen, som representerade sin ätt, hade självfallet också sigill och däri verkliga vapen. Under stormaktstiden förekom vidare häraders och socknars symboler anbringade på fanor som fälttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de äldre städernas, så gott som alltid självtagna; endast i enstaka fall påträffas bygdesymboler förlänade av kungamakten. 1800-talets senare hälft kännetecknades av ett tilltagande intresse för hembygds- och fornminnesvård, vilket skulle sätta spår i den lokala emblematiken. Under denna tid började Kungl Maj:t att fastställa territoriella vapen; först ut var landskapsvapnen på 1880-talet. I många fall hade vapnen existerat sedan länge men fixerades nu på ett normerande sätt, vilket undanröjde de många och inte sällan heraldiskt bristfälliga varianter som florerat. På 1930-talet reviderades och fastställdes vissa av landskapsvapnen och de på denna vapengrupp byggande länsvapnen, som kommit till användning inte bara av den regionala statliga förvaltningen, dvs länsstyrelsen, utan också av de borgerliga sekundärkommunerna, landstingen. På motsvarande sätt tillkom under slutet av 1800-talet och det följande seklets första decennium fem stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan Riksheraldikerämbetet, som handlade dessa heraldiska ärenden, avskaffades 1953 och istället Riksarkivets heraldiska sektion inrättades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes för de få återstående städerna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att väsentligen alla Sveriges 133 städer till slut hade fastställda vapen. Bortsett från de nya städer som tillkom, innebar fastställelsearbetet att man i allmänhet utgick från äldre bildsymboler för staden i fråga, framför allt förekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens märke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes för en mer eller mindre långtgående heraldisering. När de borgerliga kommunerna på landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom år 1863, fanns äldre sockensigill för vissa socknar, framför allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna däri i allmänhet inte var av heraldisk natur och heller inte färgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Först under 1930-talet, på initiativ av riksheraldikern, började en sed utbreda sig bland köpingar, municipalsamhällen och landskommuner att på städernas manér skaffa ett formenligt vapen. Sådant hade dessförinnan bara förekommit för någon enstaka köping men ingen landskommun. Den första kommunala bäraren av ett fastställt vapen vid sidan av städerna var Kinna municipalsamhälle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen för icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riksheraldikerämbetets avskaffande 63. Den närmaste tioårsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Därav var drygt en fjärdedel utarbetade av heraldikern Uno Lindgren inom den 1951 bildade privata stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fördes till fastställelse. Under den period då antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfördes den första riksomfattande kommunindelningsreformen, gällande från nyåret 1952. De vapen som då redan fanns övertogs som regel av en nybildad storkommun, men i några fall fanns flera vapenförande enheter som lades samman till en ny kommun med ett eller flera överflödiga vapen som följd. Indelningsreformen blev i sig pådrivande för flera kommuner att skaffa vapen, framför allt för de nya storkommunerna men även för gamla sockenkommuner som såg sin sista möjlighet till ett vapen innan kommunen upphörde. Bara ett decennium efter den första stora indelningsreformen, som reducerade antalet kommuner från omkring 2 500 till drygt 1 000, inleddes en ny total reform, som skulle nedbringa kommunernas numerär till något mer än en fjärdedel, dvs drygt en tiondel av det antal som fanns före 1952. Efter att den senaste indelningsreformen i allt väsentligt fullbordats 1974 och ett mindre antal sammanläggningar och delningar skett därefter, finns nu 286 kommuner. Alla dessa utom fyra – Ale, Essunga, Härryda och Tomelilla – har vapen; de båda förstnämnda använder symboler som är besläktade med vapen men inte uppfyller heraldikens mest grundläggande villkor. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen för en tidigare enhet upptagits. Av dessa är drygt 120 förutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har övertagit vapen från en köping och något flera från en landskommun. Därtill har ett kommunvapen tidigare tjänat som häradsvapen och ett annat som landskapsvapen. Medan alltså i stort sett alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga städer hade det, fördes vapen av omkring 90 procent av köpingarna och knappt hälften av landskommunerna innan deras antal började reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphörde på nyåret 1971 var siffran något högre än 50 procent. Antalet vapenförande municipalsamhällen översteg aldrig tiotalet, men de som mest 240 municipalsamhällena minskades målmedvetet från 1940-talet början för att sina sista år utgöra endast fyra. En ny typ av kommunala vapen har tillkommit under 1980-talet i och med att upphörda kommunala vapen antagits och även inregistrerats som symboler för kommundelar. Hittills är 12 sådana kommundelsvapen kända, varav 8 registrerats. De kommunala enheternas rätt att själva anta ett heraldiskt vapen är ett uttryck för den kommunala självstyrelsen. Med undantag för de stadsvapen som tilldelats av konungen i samband med stadsprivilegier har beslut om antagande av svenska kommunala vapen så gott som alltid fattats av vederbörande fullmäktigeförsamling. Beslutet har regelmässigt föregåtts av ett beredningsarbete i någon form av kommunal kommitté och under medverkan av heraldisk sakkunskap; ibland har också kommuninvånarna fått tillfälle att komma med idéer i tävlingens form. I de flesta fall har Riksheraldikerämbetet eller dess efterföljare inom Riksarkivet företagit utredning, utfört vapenkompositionen och uppgjort avbildningar. Motsvarande funktion har i sextiotalet fall i stället tillkommit Svenska kommunalheraldiska institutet, och ett mindre antal vapen har utarbetats av en enskild heraldiker eller annan person. Innan riksheraldikern, som ursprungligen hade att framför allt handlägga ärenden kring adelsvapen, började utarbeta kommunala vapen, anlitades Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien vid tillskapande av stadsvapen. Initiativet till att anskaffa ett vapen har kommit antingen från kommunalt håll eller från den statliga heraldiska myndigheten; även Svenska kommunalheraldiska institutet har initierat några vapenärenden. Både när Riksheraldikerämbetet eller Riksarkivet och när privat sakkunskap anlitats har utarbetandet skett på kommunens bekostnad. Sedan kommunen vanligen uttryckt sina önskemål om vapnets innehåll och en utredning företagits, har fullmäktige ställts inför ett förslag till vapen, som sedan antagits eller återförvisats för omarbetning. Ofta har visat sig en motsättning mellan å ena sidan de heraldiska fackmännens ambitioner om enkelhet och tydlighet i vapenkompositionen och å den andra de lokala företrädarnas inte sällan mycket bestämda och samtidigt med heraldikens ideal svårförenliga uppfattning om hur vapnet skall se ut. För en mindre del av de kommunala vapnen har tillblivelseprocessen stannat vid fullmäktiges antagningsbeslut, varefter vapnet tagits i praktiskt bruk. Detta gäller framför allt vapen utarbetade av Svenska kommunalheraldiska institutet, som hävdade uppfattningen att ett vapen hade ett tillräckligt skydd genom blott kommunens beslut. De flesta kommuner utnyttjade emellertid möjligheten att få Kungl Maj:ts fastställelse av vapnet. Ansökan därom ingavs till Riksheraldikerämbetet, från 1953 Riksarkivets heraldiska sektion (upphörd 1983, varvid dess uppgifter överfördes på en annan enhet inom Riksarkivet). Från 1953 granskades sedan varje vapen som skulle bli föremål för statlig sanktion av den detta år inrättade Statens heraldiska nämnd, som 1983 ersatts med en Riksarkivets heraldiska nämnd. År 1973 utbyttes fastställelseförfarandet mot en alltjämt gällande möjlighet för främst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen hos Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungörelse om registrering av kommunala vapen; redan fastställda vapen registrerades under vissa förutsättningar automatiskt vid det nya systemets början. Vid registrering utfärdas ett registreringsbevis och en kungörelse publiceras i Registreringstidning för varumärken, del C. Ett alternativt eller parallellt sätt att registrera vapen, som några kommuner utnyttjat, är en privaträttslig publicering i Skandinavisk vapenrulla, som utges sedan 1963 av en stiftelse med detta namn. Ett vapen antas, fastställs och registreras genom blasoneringen, till vilken fogas en avbildning som exempel på vapnets utseende, ofta med sköldemärket återgivet såväl på sköld som på flaggduk. Ett kommunalt vapen förlorar sin rättskraft när dess bärare upphör att existera som kommunal enhet och vapnet inte övertas av en efterföljande kommun. De upphörda kommunvapnen i Sverige kan därmed räknas i hundratal. Som nämnts har några av dessa under de senaste åren återupplivats som kännetecken för kommundelsförvaltningar inom de nuvarande kommunerna. I anslutning till de kommuner som existerade före indelningsändringarna 1952 och alltså avsåg en sockens område finns ett alltjämt fungerande offentligrättsligt subjekt med samma territoriella omfattning, den kyrkliga församlingen. Under förutsättning att ingen senare kommun tagit det i anspråk, kan en sådan landskommuns vapen – sockenvapen – anläggas av den kyrkliga primärkommunen. Så har skett i några fall. För de 1952 tillkomna s k storkommunerna finns inte generellt några korresponderande kyrkliga subjekt, men i vissa fall kan det passa att ett pastorat, en kyrklig samfällighet eller ett kontrakt övertar ett bortlagt storkommunsvapen. Socknen som den urgamla lokala indelningsenheten – förekommande i de tre varianterna kyrkosocken, jordebokssocken och borgerlig kommun – är ingalunda avskaffad och den är i hög grad levande i det lokala medvetandet som den givna ramen för hembygdskänslan. Därmed finns fortfarande möjlighet att anta nya sockenvapen. Offentligrättsligt beslutande organ för socknen är församlingens kyrkofullmäktige eller kyrkostämma. Flera exempel finns på vapen som är nyantagna av den kyrkliga kommunen. Någon systematisk genomgång av vapenbruket i de omkring 2 500 församlingarna har emellertid inte gjorts, och i denna vapenbok upptas endast de borgerliga – inte kyrkliga – primärkommunernas vapen. Ett vapen är i sig en symbol för sin ägare. Under förutsättning att vapnet är unikt, är det förhållandet tillräckligt för att vapnet skall fylla sin funktion. Men därutöver brukar det finnas en vilja att ge vapenmärket ett rikhaltigt innehåll som på allehanda sätt symboliserar sin ägare. Ofta leder det till att vapnet överlastas, i strid med kravet på enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav på att ett vapen skall spegla sin ägare fullständigt. De äldsta – och kvalitativt bästa – vapnen var enkla indelningar av skölden i olika fält och rymde ingen särskild symbolik alls. Det avgörande var att de var sin bärares unika kännemärke. Självfallet är det ingen nackdel om en enkel komposition kan förenas med en allsidig representativitet i vapeninnehållet. Från en eller flera av följande källor brukar inspirationen till vapenkompositioner för kommunala och andra likartade territoriella enheter hämtas: 1. Sedan tidigare befintliga kännetecken i bild, t ex motiv i sockensigill 2. Ortnamnet och dess etymologi, varvid den mest renodlade formen är de s k talande vapnen, som framställer namnet som en rebus 3. Naturförhållanden, t ex geografisk belägenhet, topografi, växt- eller djurliv 4. Förhållanden eller händelser i den lokala historien eller traditionen, t ex någon för orten karaktäristisk näringsgren, händelse, personlighet eller sedvänja 5. Ortens nutida näringsliv 6. Inslag från annat vapen, t ex ett härads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, släktvapen för personer med historisk anknytning till orten 7. Nonfigurativt mönster i form av enbart geometrisk indelning av sköldytan – en häroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form De vapen som redovisas i Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner upptas i alfabetisk ordning efter vapenbärarens namn. Som ett särskilt vapen betraktas en viss vapenkomposition tillhörande en till namn, kommuntyp och territoriellt kärnområde oförändrad kommunal enhet. Om kommunen vidgats (sammanlagts med annan eller andra) eller minskats (delats) men behållit samma namn, status och vapen, uppkommer således ingen ny vapenenhet, vilket däremot är fallet vid exempelvis en landskommuns upphöjelse till köping, även om vapenkompositionen är oförändrad. En vapenenhet kan därmed representera fler än ett begreppsmässigt bestämt subjekt; alla sådana anges dock uttryckligen vid vederbörande vapen. Endast vapen som är antagna av den borgerliga kommunen upptas i vapenboken. Utanför framställningen faller således ett litet antal inofficiella symboler, såsom de som i något sammanhang kan påträffas för Hasslö, Ljunits, Trehörningsjö och Älmeboda landskommuner. Bokens huvuddel utgörs av redogörelser för köpingarnas, municipalsamhällenas och landskommunernas bruk av vapen under åren 1863–1970. En andra avdelning behandlar städernas vapen. I samband med den senaste totala kommunindelningsreformen och övergången till enhetlig kommunbeteckning 1971 har alla kommuner som innehåller en förutvarande stad fått dennas namn och vapen utom kommunerna Vellinge (Skanör med Falsterbo stad), Gotland (Visby stad) samt Danderyd (Djursholms stad), där staden dock bidragit med sitt vapen. Bollnäs stad har givit den nya kommunen sitt namn, men däremot har ett nytt vapen utarbetats. Där kommunen rymmer mer än en tidigare stad, har den största blivit namn- och vapengivande. Sålunda har alla stadsvapen utom följande transformerats till kommunvapen: Bollnäs, Gränna, Huskvarna, Mariefred, Marstrand, Skanör med Falsterbo, Skänninge, Torshälla, Visby, Öregrund och Östhammar. I fallen Bollnäs, Skanör med Falsterbo och Östhammar fungerade emellertid stadsvapnet som kommunvapen 1971–1973 i väntan på sammanläggning. Trosas, Vadstenas och Vaxholms stadsvapen var ur bruk åren 1974–1991, 1974–1979 respektive 1974–1982, varefter kommundelningar skedde och de gamla stadsvapnen återupptogs. För de städer vars vapen inte längre är i bruk har i alla fall utom Bollnäs och Östhammar även stadsnamnet lagts bort, ett öde som de alltså delar också med Djursholm. Något modifierade blev Arbogas, Haparandas, Höganäs och Strängnäs stadsvapen när de upptogs som kommunvapen. Beträffande de stadsvapen som övertagits av nuvarande kommuner hänvisas till Heraldiska vapen i Sverige, medan de stadsvapen som ej blivit kommunvapen redovisas här. Vapen för kommuner med den år 1971 införda enhetliga kommunbeteckningen behandlas i vapenbokens tredje avdelning; huvuddelen av dessa, dvs de som förs av nuvarande kommuner och antagits 1989 eller tidigare, får dock sökas i Heraldiska vapen i Sverige. I den nya vapenboken redovisas alla kommunvapen som tagits ur bruk under tiden 1971–1994, till följd av att kommunen upphört eller vapnet ersatts med annat. För 85 kommuner, som upphörde under denna period och förde ett vapen som var identiskt med en stads, köpings eller landskommuns, sker hänvisning till annan plats i boken där samma vapen förekommer (utom vapnen för Bjurholm, Dorotea, Malå, Salem, Vadstena och Österåker, som senare återupprättats). Det är framför allt fråga om de kommuner som endast existerade åren 1971–1973, dvs mellan den enhetliga kommunbeteckningens införande och den andra stora indelningsreformens slutförande. För tiden efter utgivningen av Heraldiska vapen i Sverige 1989 uppdateras vapenfloran i tre kategorier: tidigare antagna kommunvapen som registrerats 1989–1994, kommunvapen antagna 1989– 1994 samt förutvarande kommunala vapen som upptagits – och i flera fall jämlikt ny praxis hos Patent- och registreringsverket även inregistrerats – för kommundelar. Utöver de 85 "övergångskommunernas" vapen är 41 av de i boken redovisade vapnen identiska med en tidigare kommunal enhets symbol. Äldre och icke fastställda varianter av stadsvapnen, merendels av bristfällig heraldisk kvalitet och förekommande innan fastställelseförfarandet blivit utbrett för att fixera kommunala vapen, upptas inte särskilt i vapenboken, vilket även gäller köpingsvapen före 1863. Landskommunala symboler – framför allt icke färgsatta bildmotiv i sockensigill – innan ett formenligt vapen antagits betraktas inte som heraldiska vapen. Om varje vapen redovisas uppgifter fördelade på följande variabler: • Rubrik med bärarens ortnamn. Om flera vapen har ägare med samma namn, åtskiljs de med uppgift om kommuntyp, län eller kronologiskt ordningsnummer inom parentes. • Beteckning som vapnet tilldelats i Svenskt heraldiskt vapenregister. Den utgörs av en inledande bokstav som anger vapengrupp, ett löpnummer inom gruppen om fem siffror, varav de båda första är det officiella länsnumret, samt, efter bindestreck, årtal med två siffror för vapnets införande i registret. Aktuella vapengrupper är: K (städer), L (köpingar), M (municipalsamhällen), N (landskommuner) och O (kommuner av den enhetliga typ som infördes 1971). • Fullständig lydelse av ägarens namn och status samt bestämning av ägaruppgiften i form av angivande av den kommunala enhetens existenstid inom parentes samt län och i vilken eller vilka kommuner området numera ingår. • Blasonering citerad enligt officiell lydelse vid antagande, fastställelse eller registrering, angiven med kursiv stil. I de fall (Daga, Smögen, Dals-Ed och Upplands-Bro) där egentlig blasonering saknas, återges en rekonstruerad sådan inom hakparentes. • Tidsmässig inplacering av vapnet genom datum för Kungl Maj:ts fastställelse eller, om det ej är fastställt, datum för fullmäktiges antagningsbeslut. För kommunernas vapen efter registreringsförfarandets införande 1973 anges datum för inregistrering i Patent- och registreringsverket i stället för Kungl Maj:ts fastställelse. Också datum då vapnet förlorade sin rättskraft anges, vilket i de flesta fall motsvarar kommunens upphörande eller ombildning. • Enheter som tidigare eller senare fört samma vapen. • Förklaring till vapnets komposition genom uppgifter om vapenbildens ursprung, bakgrund och symbolik med avseende på förekomsten av bilder, deras sammansättning, placering, tinkturgivning osv. • Vapenkompositionens upphovsman, för de fall vapnet inte utarbetats av den statliga heraldiska myndigheten, vilket framför allt gäller vapen komponerade av Svenska kommunalheraldiska institutet. Enskild idégivare – ofta hemmahörande i respektive kommun – som inte ensam är upphovsman till den slutgiltiga kompositionen anges ej. I en särskild avdelning avbildas, i alfabetiskt ordning, 261 vapen, dvs omkring hälften av alla i boken omskrivna. Eftersom blasoneringen är avgörande för kunskapen om ett vapens utseende, har det inte ansetts nödvändigt att i vapenboken medta en bild av varje vapen. En sådan är endast en i en oändlig mängd av möjliga tolkningar av vapenbeskrivningen. Det urval av avbildningar som gjorts är huvudsakligen godtyckligt, men i första hand har eftersträvats att återge vapen med en komposition av god heraldisk kvalitet. Samtliga avbildade vapen är nyuppritade av författaren i ett enhetligt utförande och utgör dennes tolkning av respektive komposition så som den förmedlas genom blasoneringen. Sköldemärkena återges på kvadratisk flaggduk som varande den mest oförvrängda yta där vapnets komposition framträder optimalt. Avbildningarna följer principen att häroldsbilders i blasoneringen uttryckta utseende endast påverkas av sköldytans form och eventuellt andra häroldsbilder, dvs ej av allmänna bilder. Vapenboken innehåller avslutningsvis ett vapenbildsregister, som under huvudrubrikerna häroldsbilder, skuror och allmänna bilder upptar innehållet i alla redovisade vapens sköldar. Som källor till vapenredogörelserna har tjänat handlingar i de olika kommunernas arkiv, förvarade hos den kommun som idag utövar den lokala myndigheten i området, i Riksheraldikerämbetets och dess efterföljares inom Riksarkivet arkiv samt hos Patent- och registreringsverket. För att kunna utnyttja materialet i de hundratals kommunala arkiven, har samtliga nu existerande kommuner – vilka är arkivmyndigheter också för de upphörda enheterna – tillskrivits med begäran om upplysningar och tillgång till handlingar. För tiden före fastställelseförfarandets upphörande, under vilken huvuddelen av de behandlade vapnen tillkom, består källmaterialet av konseljakter rörande vapenfastställelse för olika kommunala enheter inom civil-, social- och inrikesdepartementen, av i ortsvisa dossierer sammanfört utrednings- och förarbetsmaterial m m hos den statliga heraldiska myndigheten, av Statens – senare Riksarkivets – heraldiska nämnds på samma ställe förvarade protokoll samt av de kommunala fullmäktiges protokoll och handlingar. Från 1974 fyller Patent- och registreringsverkets registreringsbevis samma funktion som konseljakterna. För vapen som ej fastställts av Kungl Maj:t eller registrerats i Patent- och registreringsverket föreligger, förutom de kommunala källorna, material motsvarande det, som Riksheraldikerämbetet eller Riksarkivet eljest givit upphov till, hos den privata instans som i stället är vapnets upphovsman, i de flesta fall Svenska kommunalheraldiska institutet. Av alla dessa de viktigaste handlingarna för kunskap om de kommunala vapnen har i allmänhet minst ett exemplar införlivats med vederbörande kommunarkiv. Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner har, liksom det parallella arbetet Heraldiska vapen i Sverige, tillkommit som ett helt ideellt projekt och utan varje form av anslag från stat, kommun, stiftelse, organisation eller liknande. Kartläggningen av de kommunala vapen som redovisas i vapenboken har utförts som ett led i mitt sedan 1982 förda och 1992 databaserade Svenskt heraldiskt vapenregister, som syftar till att sammanbringa upplysningar om samtliga vapen som någonsin förekommit inom Sveriges nuvarande gränser (dvs inte någon auktoritativ inregistrering av vapen). Eftersom långt ifrån alla av de nu upphörda kommunala vapnen var fastställda av Kungl Maj:t eller inregistrerade i Patent- och registreringsverket, kan det förekomma vapen som till följd av att de endast varit kända lokalt inte uppmärksammats under arbetet med denna vapenbok. Information utöver vad som redovisas häri emottages därför tacksamt under förlagets adress. Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863–1970 : med stadsvapen ej övertagna av kommuner, kommunvapen upphörda 1971–1994 och kommunvapen nytillkomna 1989–1994. Mjölby, 1994. 176 sid. ISBN 91-87784-07-6. Sveriges kommunvapen. Mjölby, 1983. 56 sid. Heraldiska vapen i Sverige : Svensk heraldik och Sveriges kommunvapen. Mjölby, 1989. 112 sid, inb. ISBN 91-87784-00-9. Kommunvapen i Jönköpings län. Svenska heraldiska föreningen: Vapenbilden, årg 6, nr 11, 1981 (1982). Sid 93–96. Kommunvapen i Kalmar län. Svenska heraldiska föreningen: Vapenbilden årg 7, nr 13 1982 sid 121–124.	slekt.se/heraldik Start Heraldiska vapen och flaggor ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson