Heraldiska vapen och flaggor

Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m

 

 

 

 

 

Sveriges kommunala vapen – inledning

Vapnet Šr fšr šgat vad namnet Šr fšr šrat. PŒ samma sŠtt som namn, fast i bildform, Šr vapen kŠnnetecken fšr fysiska eller juridiska personer. De heraldiska vapnen utgšr ett internationellt symbolsprŒk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer Šn 850 Œr. Idag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nŒtt sin stšrsta utbredning nŒgonsin, och vi mšter dagligen vapen som igenkŠnningsmŠrken fšr t ex kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. VŠlkŠnda Šr ocksŒ landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det stšrsta antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen slŠktvapen. Alla har rŠtt att anta ett eget vapen och anvŠnda det som bildmŠssigt identitetstecken – fšreningar, fšretag, privatpersoner osv – och sŒ sker i tilltagande grad. Bland kommunerna Šr uppslutningen nŠrmast total; 282 av Sveriges nu 286 kommuner har vapen, och den frekventa anvŠndningen av dessa har gjort kommunvapen till det oftast fšrekom­mande slaget av vapen under 1900-talet.

De kommunala vapnen Šr sŒlunda ett viktigt inslag i vŒr kulturhistoria. Detta understryks av den stora betydelse deras bŠrare sedan lŒng tid har i svenskt samhŠllsliv genom den urgamla och vittgŒende kommunala sjŠlvstyrelsen i Sverige.

Alltsedan tioŒrsŒldern – frŒn 1970-talets bšrjan – har jag odlat ett intresse fšr heraldik. r 1981 bšrjade jag sammanbringa material om Sveriges kommunvapen, och 1983 publicerade jag den fšrsta vapenboken nŒgonsin med landets alla i kraft varande kommunala vapen. Utvidgad och uppdaterad utgavs denna framstŠllning 1989 i form av boken Heraldiska vapen i Sverige. DŠri redovisas det vapenbruk som etablerats sedan 1960- och 1970-talens allomfattande kommunindelningsreform fullbordats och en enhetlig kommunbeteckning infšrts med ingŒngen av Œr 1971, varvid Œtskillnaden mellan stŠder, kšpingar och landskommuner liksom fšrekomsten av municipalsamhŠllen, vilka inte utgjorde egna kommuner, upphšrde.

Eftersom de forna stŠdernas vapen regelmŠssigt švertogs av de nya kommunerna, Œterfinns Šven sŒ gott som alla stadsvapen i Heraldiska vapen i Sverige. De likaledes upphšrda kšpingarnas, municipalsam­hŠl­lenas och landskommunernas vapen har emellertid aldrig samlat redovisats. LŠnge har det funnits ett angelŠget behov av en vapenbok ocksŒ fšr dessa talrika enheter. FrŒn sŒvŠl heraldiskt som kommunalt och lokalhistoriskt hŒll har jag blivit uppfordrad att fortsŠtta mitt kommunalheraldiska arbete med syftet att fylla detta behov. Resultatet Šr den nu fšreliggande Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipal­samhŠllen och landskommuner.

Denna nya vapenbok upptar alla resterande svenska kommunala vapen, innebŠrande att den tillsammans med Heraldiska vapen i Sverige omsluter samtliga sŒvŠl nu gŠllande som upphšrda vapen fšr Sveriges borgerliga primŠrkommuner alltsedan dessa inrŠttades 1863. Den nya vapenboken utgšr den stšrsta och hittills felande pusselbit, som nu fullbordar den beskrivande litteraturen om kommunala vapen i Sverige.

I Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner Œterfinns sŒlunda samtliga vapen fšr alla de i titeln angivna typerna av kommunala enheter. Fšrutom dessa upptas ocksŒ de vapen fšr kommuner med den enhetliga kommunbeteckningen som ej finns med i Heraldiska vapen i Sverige, dvs de kommunvapen som tillkommit sedan boken utgavs 1989 och de som upphšrt efter dessa de moderna kommunernas tillkomst 1971, samt de stadsvapen som ej švertagits av nuvarande kommuner. Detta gšr Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner till den mest omfattande vapenbok fšr territoriella vapen som nŒgon gŒng utgivits i Sverige. Totalt redovisas 557 bŠrares vapen, varibland 431 olika vapenkompositioner. Tillsammans med Heraldiska vapen i Sverige, dŠr 279 kommunvapen och samtidigt 122 stadsvapen fšrekommer, upptar volymerna vapen fšr omkring 950 kommunala subjekt.

GrundlŠggande fšr de kommunala enheternas bruk av vapen som bildmŠssigt kŠnnetecken vid sidan av det verbala namnet Šr den fšrŠnderliga kommunala indelningen av riket, vilken formar de vapenbŠrande subjekten. SŠrskilt betydelsefulla Šr de tvŒ indelningsreformer, vars indelningsŠndringar trŠdde i kraft 1952 respektive olika Œr under perioden 1963–1974, alltid den 1 januari. Den kartlŠggning av det kommunala vapenbruket som nu presenteras i Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner bygger pŒ den fullstŠndiga redovisningen av de borgerliga primŠrkommunernas indelningshistoria i min bok Sveriges kommunindelning 1863–1993 (1993). En av de viktigaste anledning­arna till dennas tillkomst Šr att det fšr ett systematiskt studium av de kommunala vapnen i Sverige Šr nšdvŠndigt att ha tillgŒng till samlad kunskap om vilka kommunala subjekt som vid olika tidpunkter existerat och hur de fšrŠndrats under Œrens lopp. Till Sveriges kommunindelning 1863–1993 hŠnvisas fšr mera detaljerad information om vapenbŠrarnas indelningsfšrhŒllanden Šn vad vapenboken ger liksom fšr en allmŠn diskussion kring indelningens logik.

Mest utmŠrkande fšr ett heraldiskt vapen Šr dess skšldemŠrke, som oftast ses Œtergivet i en skšld men som ocksŒ kan anbringas pŒ andra ytor, t ex en flaggduk, som dŒ helt och hŒllet fylls ut med skšldemŠrket.

Ett vapen Šr utformat enligt bestŠmda heraldiska regler i kontrasterande fŠrger. Regelsystemet, som har internationell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestŠmmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig pŒ rent praktiska skŠl och utgŒr frŒn att vapnet Šr ett tidlšst sŠrskiljande kŠnnetecken som skall kunna uppfattas Šven pŒ lŒnga avstŒnd eller i kraftig fšrminskning. Enkelhet och tydlighet Šr de frŠmsta ledstjŠrnorna.

Ett av de fšrhŒllanden som ger det heraldiska vapnet en sŠrstŠllning bland bildsymboler Šr att det endast kan fixeras till sitt innehŒll och inte till sin stil. Detta gšr vapnet icke tidsbundet – det kan Šndra sin yttre form och fšlja med konststilars vŠxlingar medan innehŒllet stŠndigt bevaras. Ett vapen kan dŠrmed alltid hŒllas modernt, till skillnad frŒn andra former av identitetsmŠrken, t ex logotyper och monogram.

Vapnets komposition faststŠlls genom en vapenbeskrivning, s k blasonering, som Šr kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (mŠrk exempelvis att heraldiskt hšger och vŠnster anges utifrŒn en tŠnkt bŠrare av skšlden och dŠrmed blir omkastat frŒn betraktarens hŒll). Av ett och samma vapen kan tŠnkas en mŠngd olika avbildningar, alla med samma innehŒll – varje konstnŠr har mšjlighet att gšra sin stilmŠssiga tolkning utifrŒn blasoneringens stadganden. Fšr kŠnne­dom om ett vapens utseende framstŒr sŒledes blasoneringen som viktigare Šr en avbildning.

De heraldiska figurerna, varav vapenmŠrken skapas, Šr av tvŒ slag: hŠroldsbilder, som Šr geometriska indelningar av skšldfŠltet, och allmŠnna bilder, dvs alla švriga bildformer. HŠroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt skšldemŠrke Šr uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omvŠxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och fŠrg (rštt, blŒtt, svart, gršnt). De heraldiska kulšrerna kallas tinkturer, och var och av dem har endast en nyans, den maximala.

Fšr en allmŠn introduktion till heraldiken, bl a om det heraldiska regelsystemet, vapenvŠsendets historia och heraldiken som konstart, hŠnvisas till min 1993 utgivna bok Heraldik – lŠran om vapenmŠrken.

Bruket av heraldiska vapen uppkom pŒ 1130-talet. I Sverige har de fšrekommit sedan Œtminstone Œr 1219, dŒ det Šldsta kŠnda svenska vapnet upptrŠder i ett sigill.

Vapnet var ursprungligen ett personligt kŠnnetecken fšr sin bŠrare. Snart gjordes det dock Šrftligt, och pŒ 1200-talet bšrjade furstar och hšgadel lŒta sina vapen beteckna ocksŒ de omrŒden som var i deras besittning. DŠrmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – Šr de fšrnŠmsta. Vapen fšr lokala omrŒden och orter kan ocksŒ ledas tillbaka till nyssnŠmnda Œrhundrade. Det Šldsta kŠnda kommunala vapnet i Norden Šr Kalmar stads vapen, kŠnt frŒn 1250-talet.

Under 1300-talet blev det vanligt att stŠderna fšrde vapen, framfšr allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag fšreskrevs att "hwar stadher haffui sith m¾rke". Illustrationerna i stŠdernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta anvŠndes ett borgmotiv eller en helgonbild. StŠdernas vapen fšrekom ocksŒ som fŠlttecken, vilket anvŠndningsomrŒde Šr kŠnt frŒn 1400-talet, samt senare som flaggor pŒ handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen Šr sŒ gott som alltid sjŠlvtagna, vilket vittnar om en rŠtt fšr var och en att anta sitt eget bildmŠssiga kŠnnetecken. Under 1500-talet blev det regel att stŠderna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. DŠri fšrekommer ocksŒ tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrŠtt, fŠrgsatt vapen.

Andra lokala menigheter, framfšr allt hŠrader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig frŒn 1500-talet mera allmŠnt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall dock inte heraldiska men blev en viktig inspirationskŠlla nŠr ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen anvŠndes bland annat dŒ de olika orternas och bygdernas stŠnderrepresentanter – prŠster, borgare och bšnder – bekrŠftade riksdagsbeslut, vilket pŒgick till 1700-talets bšrjan; adelsmŠnnen, som representerade sin Štt, hade sjŠlvfallet ocksŒ sigill och dŠri verkliga vapen. Under stormaktstiden fšrekom vidare hŠraders och socknars symboler anbringade pŒ fanor som fŠlttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de Šldre stŠdernas, sŒ gott som alltid sjŠlvtagna; endast i enstaka fall pŒtrŠffas bygdesymboler fšrlŠnade av kungamakten.

1800-talets senare hŠlft kŠnnetecknades av ett tilltagande intresse fšr hembygds- och fornminnesvŒrd, vilket skulle sŠtta spŒr i den lokala emblematiken. Under denna tid bšrjade Kungl Maj:t att faststŠlla territoriella vapen; fšrst ut var landskapsvapnen pŒ 1880-talet. I mŒnga fall hade vapnen existerat sedan lŠnge men fixerades nu pŒ ett normerande sŠtt, vilket undanršjde de mŒnga och inte sŠllan heraldiskt bristfŠlliga varianter som florerat. PŒ 1930-talet reviderades och faststŠlldes vissa av landskapsvapnen och de pŒ denna vapengrupp byggande lŠnsvapnen, som kommit till anvŠndning inte bara av den regionala statliga fšrvaltningen, dvs lŠnsstyrelsen, utan ocksŒ av de borgerliga sekundŠrkommunerna, landstingen.

PŒ motsvarande sŠtt tillkom under slutet av 1800-talet och det fšljande seklets fšrsta decennium fem stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan RiksheraldikerŠmbetet, som handlade dessa heraldiska Šrenden, avskaffades 1953 och istŠllet Riksarkivets heraldiska sektion inrŠttades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes fšr de fŒ ŒterstŒende stŠderna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att vŠsentligen alla Sveriges 133 stŠder till slut hade faststŠllda vapen. Bortsett frŒn de nya stŠder som tillkom, innebar faststŠllelsearbetet att man i allmŠnhet utgick frŒn Šldre bildsymboler fšr staden i frŒga, framfšr allt fšrekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens mŠrke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes fšr en mer eller mindre lŒngtgŒende heraldisering.

NŠr de borgerliga kommunerna pŒ landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom Œr 1863, fanns Šldre sockensigill fšr vissa socknar, framfšr allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna dŠri i allmŠnhet inte var av heraldisk natur och heller inte fŠrgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Fšrst under 1930-talet, pŒ initiativ av riksheraldikern, bšrjade en sed utbreda sig bland kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner att pŒ stŠdernas manŽr skaffa ett formenligt vapen. SŒdant hade dessfšrinnan bara fšrekommit fšr nŒgon enstaka kšping men ingen landskommun. Den fšrsta kommunala bŠraren av ett faststŠllt vapen vid sidan av stŠderna var Kinna municipalsamhŠlle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen fšr icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets bšrjan fšre RiksheraldikerŠmbetets avskaffande 63. Den nŠrmaste tioŒrsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. DŠrav var drygt en fjŠrdedel utarbetade av heraldikern Uno Lindgren inom den 1951 bildade privata stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fšrdes till faststŠllelse.

Under den period dŒ antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfšrdes den fšrsta riksomfattande kommunindelningsreformen, gŠllande frŒn nyŒret 1952. De vapen som dŒ redan fanns švertogs som regel av en nybildad storkommun, men i nŒgra fall fanns flera vapenfšrande enheter som lades samman till en ny kommun med ett eller flera šverflšdiga vapen som fšljd. Indelningsreformen blev i sig pŒdrivande fšr flera kommuner att skaffa vapen, framfšr allt fšr de nya storkommunerna men Šven fšr gamla sockenkommuner som sŒg sin sista mšjlighet till ett vapen innan kommunen upphšrde.

Bara ett decennium efter den fšrsta stora indelningsreformen, som reducerade antalet kommuner frŒn omkring 2 500 till drygt 1 000, inleddes en ny total reform, som skulle nedbringa kommunernas numerŠr till nŒgot mer Šn en fjŠrdedel, dvs drygt en tiondel av det antal som fanns fšre 1952. Efter att den senaste indelningsreformen i allt vŠsentligt fullbordats 1974 och ett mindre antal sammanlŠggningar och delningar skett dŠrefter, finns nu 286 kommuner. Alla dessa utom fyra – Ale, Essunga, HŠrryda och Tomelilla – har vapen; de bŒda fšrstnŠmnda anvŠnder symboler som Šr beslŠktade med vapen men inte uppfyller heraldikens mest grundlŠggande villkor. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen fšr en tidigare enhet upptagits. Av dessa Šr drygt 120 fšrutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har švertagit vapen frŒn en kšping och nŒgot flera frŒn en landskommun. DŠrtill har ett kommunvapen tidigare tjŠnat som hŠradsvapen och ett annat som landskapsvapen.

Medan alltsŒ i stort sett alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga stŠder hade det, fšrdes vapen av omkring 90 procent av kšpingarna och knappt hŠlften av landskommunerna innan deras antal bšrjade reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphšrde pŒ nyŒret 1971 var siffran nŒgot hšgre Šn 50 procent. Antalet vapenfšrande municipalsamhŠllen šversteg aldrig tiotalet, men de som mest 240 municipalsamhŠllena minskades mŒlmedvetet frŒn 1940-talet bšrjan fšr att sina sista Œr utgšra endast fyra.

En ny typ av kommunala vapen har tillkommit under 1980-talet i och med att upphšrda kommunala vapen antagits och Šven inregistrerats som symboler fšr kommundelar. Hittills Šr 12 sŒdana kommundelsvapen kŠnda, varav 8 registrerats.

De kommunala enheternas rŠtt att sjŠlva anta ett heraldiskt vapen Šr ett uttryck fšr den kommunala sjŠlvstyrelsen. Med undantag fšr de stadsvapen som tilldelats av konungen i samband med stadsprivilegier har beslut om antagande av svenska kommunala vapen sŒ gott som alltid fattats av vederbšrande fullmŠktigefšrsamling. Beslutet har regelmŠssigt fšregŒtts av ett beredningsarbete i nŒgon form av kommunal kommittŽ och under medverkan av heraldisk sakkunskap; ibland har ocksŒ kommuninvŒnarna fŒtt tillfŠlle att komma med idŽer i tŠvlingens form. I de flesta fall har RiksheraldikerŠmbetet eller dess efterfšljare inom Riksarkivet fšretagit utredning, utfšrt vapenkompositionen och uppgjort avbildningar. Motsvarande funktion har i sextiotalet fall i stŠllet tillkommit Svenska kommunalheraldiska institutet, och ett mindre antal vapen har utarbetats av en enskild heraldiker eller annan person. Innan riksheraldikern, som ursprungligen hade att framfšr allt handlŠgga Šrenden kring adelsvapen, bšrjade utarbeta kommunala vapen, anlitades Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien vid tillskapande av stadsvapen.

Initiativet till att anskaffa ett vapen har kommit antingen frŒn kommunalt hŒll eller frŒn den statliga heraldiska myndigheten; Šven Svenska kommunalheraldiska institutet har initierat nŒgra vapenŠrenden. BŒde nŠr RiksheraldikerŠmbetet eller Riksarkivet och nŠr privat sakkunskap anlitats har utarbetandet skett pŒ kommunens bekostnad. Sedan kommunen vanligen uttryckt sina šnskemŒl om vapnets innehŒll och en utredning fšretagits, har fullmŠktige stŠllts infšr ett fšrslag till vapen, som sedan antagits eller Œterfšrvisats fšr omarbetning. Ofta har visat sig en motsŠttning mellan Œ ena sidan de heraldiska fackmŠnnens ambitioner om enkelhet och tydlighet i vapenkompositionen och Œ den andra de lokala fšretrŠdarnas inte sŠllan mycket bestŠmda och samtidigt med heraldikens ideal svŒrfšrenliga uppfattning om hur vapnet skall se ut.

Fšr en mindre del av de kommunala vapnen har tillblivelseprocessen stannat vid fullmŠktiges antagningsbeslut, varefter vapnet tagits i praktiskt bruk. Detta gŠller framfšr allt vapen utarbetade av Svenska kommunalheraldiska institutet, som hŠvdade uppfattningen att ett vapen hade ett tillrŠckligt skydd genom blott kommunens beslut. De flesta kommuner utnyttjade emellertid mšjligheten att fŒ Kungl Maj:ts faststŠllelse av vapnet. Ansškan dŠrom ingavs till RiksheraldikerŠmbetet, frŒn 1953 Riksarkivets heraldiska sektion (upphšrd 1983, varvid dess uppgifter šverfšrdes pŒ en annan enhet inom Riksarkivet). FrŒn 1953 granskades sedan varje vapen som skulle bli fšremŒl fšr statlig sanktion av den detta Œr inrŠttade Statens heraldiska nŠmnd, som 1983 ersatts med en Riksarkivets heraldiska nŠmnd.

r 1973 utbyttes faststŠllelsefšrfarandet mot en alltjŠmt gŠllande mšjlighet fšr frŠmst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen hos Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd fšr vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungšrelse om registrering av kommunala vapen; redan faststŠllda vapen registrerades under vissa fšrutsŠttningar automatiskt vid det nya systemets bšrjan. Vid registrering utfŠrdas ett registreringsbevis och en kungšrelse publiceras i Registreringstidning fšr varumŠrken, del C. Ett alternativt eller parallellt sŠtt att registrera vapen, som nŒgra kommuner utnyttjat, Šr en privatrŠttslig publicering i Skandinavisk vapenrulla, som utges sedan 1963 av en stiftelse med detta namn.

Ett vapen antas, faststŠlls och registreras genom blasoneringen, till vilken fogas en avbildning som exempel pŒ vapnets utseende, ofta med skšldemŠrket Œtergivet sŒvŠl pŒ skšld som pŒ flaggduk.

Ett kommunalt vapen fšrlorar sin rŠttskraft nŠr dess bŠrare upphšr att existera som kommunal enhet och vapnet inte švertas av en efterfšljande kommun. De upphšrda kommunvapnen i Sverige kan dŠrmed rŠknas i hundratal. Som nŠmnts har nŒgra av dessa under de senaste Œren Œterupplivats som kŠnnetecken fšr kommundelsfšrvaltningar inom de nuvarande kommunerna. I anslutning till de kommuner som existerade fšre indelningsŠndringarna 1952 och alltsŒ avsŒg en sockens omrŒde finns ett alltjŠmt fungerande offentligrŠttsligt subjekt med samma territoriella omfattning, den kyrkliga fšrsamlingen. Under fšrutsŠttning att ingen senare kommun tagit det i ansprŒk, kan en sŒdan landskommuns vapen – sockenvapen – anlŠggas av den kyrkliga primŠrkommunen. SŒ har skett i nŒgra fall. Fšr de 1952 tillkomna s k storkommunerna finns inte generellt nŒgra korresponderande kyrkliga subjekt, men i vissa fall kan det passa att ett pastorat, en kyrklig samfŠllighet eller ett kontrakt švertar ett bortlagt storkommunsvapen. Socknen som den urgamla lokala indelningsenheten – fšrekommande i de tre varianterna kyrkosocken, jordebokssocken och borgerlig kommun – Šr ingalunda avskaffad och den Šr i hšg grad levande i det lokala medvetandet som den givna ramen fšr hembygdskŠnslan. DŠrmed finns fortfarande mšjlighet att anta nya sockenvapen. OffentligrŠttsligt beslutande organ fšr socknen Šr fšrsamlingens kyrkofullmŠktige eller kyrkostŠmma. Flera exempel finns pŒ vapen som Šr nyantagna av den kyrkliga kommunen. NŒgon systematisk genomgŒng av vapenbruket i de omkring 2 500 fšrsamlingarna har emellertid inte gjorts, och i denna vapenbok upptas endast de borgerliga – inte kyrkliga – primŠrkommunernas vapen.

Ett vapen Šr i sig en symbol fšr sin Šgare. Under fšrutsŠttning att vapnet Šr unikt, Šr det fšrhŒllandet tillrŠckligt fšr att vapnet skall fylla sin funktion. Men dŠrutšver brukar det finnas en vilja att ge vapenmŠrket ett rikhaltigt innehŒll som pŒ allehanda sŠtt symboliserar sin Šgare. Ofta leder det till att vapnet šverlastas, i strid med kravet pŒ enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav pŒ att ett vapen skall spegla sin Šgare fullstŠndigt. De Šldsta – och kvalitativt bŠsta – vapnen var enkla indelningar av skšlden i olika fŠlt och rymde ingen sŠrskild symbolik alls. Det avgšrande var att de var sin bŠrares unika kŠnnemŠrke. SjŠlvfallet Šr det ingen nackdel om en enkel komposition kan fšrenas med en allsidig representativitet i vapeninnehŒllet.

FrŒn en eller flera av fšljande kŠllor brukar inspirationen till vapenkompositioner fšr kommunala och andra likartade territoriella enheter hŠmtas:

1. Sedan tidigare befintliga kŠnnetecken i bild, t ex motiv i sockensigill

2. Ortnamnet och dess etymologi, varvid den mest renodlade formen Šr de s k talande vapnen, som framstŠller namnet som en rebus

3. NaturfšrhŒllanden, t ex geografisk belŠgenhet, topografi, vŠxt- eller djurliv

4. FšrhŒllanden eller hŠndelser i den lokala historien eller traditionen, t ex nŒgon fšr orten karaktŠristisk nŠringsgren, hŠndelse, personlighet eller sedvŠnja

5. Ortens nutida nŠringsliv

6. Inslag frŒn annat vapen, t ex ett hŠrads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, slŠktvapen fšr personer med historisk anknytning till orten

7. Nonfigurativt mšnster i form av enbart geometrisk indelning av skšldytan – en hŠroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form

De vapen som redovisas i Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner upptas i alfabetisk ordning efter vapenbŠrarens namn.

Som ett sŠrskilt vapen betraktas en viss vapenkomposition tillhšrande en till namn, kommuntyp och territoriellt kŠrnomrŒde ofšrŠndrad kommunal enhet. Om kommunen vidgats (sammanlagts med annan eller andra) eller minskats (delats) men behŒllit samma namn, status och vapen, uppkommer sŒledes ingen ny vapenenhet, vilket dŠremot Šr fallet vid exempelvis en landskommuns upphšjelse till kšping, Šven om vapenkompositionen Šr ofšrŠndrad. En vapenenhet kan dŠrmed representera fler Šn ett begreppsmŠssigt bestŠmt subjekt; alla sŒdana anges dock uttryckligen vid vederbšrande vapen.

Endast vapen som Šr antagna av den borgerliga kommunen upptas i vapenboken. Utanfšr framstŠllningen faller sŒledes ett litet antal inofficiella symboler, sŒsom de som i nŒgot sammanhang kan pŒtrŠffas fšr Hasslš, Ljunits, Trehšrningsjš och €lmeboda landskommuner.

Bokens huvuddel utgšrs av redogšrelser fšr kšpingarnas, municipalsamhŠllenas och landskommunernas bruk av vapen under Œren 1863–1970.

En andra avdelning behandlar stŠdernas vapen. I samband med den senaste totala kommunindelningsreformen och švergŒngen till enhetlig kommunbeteckning 1971 har alla kommuner som innehŒller en fšrutvarande stad fŒtt dennas namn och vapen utom kommunerna Vellinge (Skanšr med Falsterbo stad), Gotland (Visby stad) samt Danderyd (Djursholms stad), dŠr staden dock bidragit med sitt vapen. BollnŠs stad har givit den nya kommunen sitt namn, men dŠremot har ett nytt vapen utarbetats. DŠr kommunen rymmer mer Šn en tidigare stad, har den stšrsta blivit namn- och vapengivande. SŒlunda har alla stadsvapen utom fšljande transformerats till kommunvapen: BollnŠs, GrŠnna, Huskvarna, Mariefred, Marstrand, Skanšr med Falsterbo, SkŠnninge, TorshŠlla, Visby, …regrund och …sthammar. I fallen BollnŠs, Skanšr med Falsterbo och …sthammar fungerade emellertid stadsvapnet som kommunvapen 1971–1973 i vŠntan pŒ sammanlŠggning. Trosas, Vadstenas och Vaxholms stadsvapen var ur bruk Œren 1974–1991, 1974–1979 respektive 1974–1982, varefter kommundelningar skedde och de gamla stadsvapnen Œterupptogs. Fšr de stŠder vars vapen inte lŠngre Šr i bruk har i alla fall utom BollnŠs och …sthammar Šven stadsnamnet lagts bort, ett šde som de alltsŒ delar ocksŒ med Djursholm. NŒgot modifierade blev Arbogas, Haparandas, HšganŠs och StrŠngnŠs stadsvapen nŠr de upptogs som kommunvapen. BetrŠffande de stadsvapen som švertagits av nuvarande kommuner hŠnvisas till Heraldiska vapen i Sverige, medan de stadsvapen som ej blivit kommunvapen redovisas hŠr.

Vapen fšr kommuner med den Œr 1971 infšrda enhetliga kommunbeteckningen behandlas i vapenbokens tredje avdelning; huvuddelen av dessa, dvs de som fšrs av nuvarande kommuner och antagits 1989 eller tidigare, fŒr dock sškas i Heraldiska vapen i Sverige. I den nya vapenboken redovisas alla kommunvapen som tagits ur bruk under tiden 1971–1994, till fšljd av att kommunen upphšrt eller vapnet ersatts med annat. Fšr 85 kommuner, som upphšrde under denna period och fšrde ett vapen som var identiskt med en stads, kšpings eller landskommuns, sker hŠnvisning till annan plats i boken dŠr samma vapen fšrekommer (utom vapnen fšr Bjurholm, Dorotea, MalŒ, Salem, Vadstena och …sterŒker, som senare ŒterupprŠttats). Det Šr framfšr allt frŒga om de kommuner som endast existerade Œren 1971–1973, dvs mellan den enhetliga kommunbeteckningens infšrande och den andra stora indelningsreformens slutfšrande. Fšr tiden efter utgivningen av Heraldiska vapen i Sverige 1989 uppdateras vapenfloran i tre kategorier: tidigare antagna kommunvapen som registrerats 1989–1994, kommunvapen antagna 1989– 1994 samt fšrutvarande kommunala vapen som upptagits – och i flera fall jŠmlikt ny praxis hos Patent- och registreringsverket Šven inregistrerats – fšr kommundelar.

Utšver de 85 "švergŒngskommunernas" vapen Šr 41 av de i boken redovisade vapnen identiska med en tidigare kommunal enhets symbol.

€ldre och icke faststŠllda varianter av stadsvapnen, merendels av bristfŠllig heraldisk kvalitet och fšrekommande innan faststŠllelsefšrfarandet blivit utbrett fšr att fixera kommunala vapen, upptas inte sŠrskilt i vapenboken, vilket Šven gŠller kšpingsvapen fšre 1863. Landskommunala symboler – framfšr allt icke fŠrgsatta bildmotiv i sockensigill – innan ett formenligt vapen antagits betraktas inte som heraldiska vapen.

Om varje vapen redovisas uppgifter fšrdelade pŒ fšljande variabler:

¥ Rubrik med bŠrarens ortnamn. Om flera vapen har Šgare med samma namn, Œtskiljs de med uppgift om kommuntyp, lŠn eller kronologiskt ordningsnummer inom parentes.

¥ Beteckning som vapnet tilldelats i Svenskt heraldiskt vapenregister. Den utgšrs av en inledande bokstav som anger vapengrupp, ett lšpnummer inom gruppen om fem siffror, varav de bŒda fšrsta Šr det officiella lŠnsnumret, samt, efter bindestreck, Œrtal med tvŒ siffror fšr vapnets infšrande i registret. Aktuella vapengrupper Šr: K (stŠder), L (kšpingar), M (municipalsamhŠllen), N (landskommuner) och O (kommuner av den enhetliga typ som infšrdes 1971).

¥ FullstŠndig lydelse av Šgarens namn och status samt bestŠmning av Šgaruppgiften i form av angivande av den kommunala enhetens existenstid inom parentes samt lŠn och i vilken eller vilka kommuner omrŒdet numera ingŒr.

¥ Blasonering citerad enligt officiell lydelse vid antagande, faststŠllelse eller registrering, angiven med kursiv stil. I de fall (Daga, Smšgen, Dals-Ed och Upplands-Bro) dŠr egentlig blasonering saknas, Œterges en rekonstruerad sŒdan inom hakparentes.

¥ TidsmŠssig inplacering av vapnet genom datum fšr Kungl Maj:ts faststŠllelse eller, om det ej Šr faststŠllt, datum fšr fullmŠktiges antagningsbeslut. Fšr kommunernas vapen efter registreringsfšrfarandets infšrande 1973 anges datum fšr inregistrering i Patent- och registreringsverket i stŠllet fšr Kungl Maj:ts faststŠllelse. OcksŒ datum dŒ vapnet fšrlorade sin rŠttskraft anges, vilket i de flesta fall motsvarar kommunens upphšrande eller ombildning.

¥ Enheter som tidigare eller senare fšrt samma vapen.

¥ Fšrklaring till vapnets komposition genom uppgifter om vapenbildens ursprung, bakgrund och symbolik med avseende pŒ fšrekomsten av bilder, deras sammansŠttning, placering, tinkturgivning osv.

¥ Vapenkompositionens upphovsman, fšr de fall vapnet inte utarbetats av den statliga heraldiska myndigheten, vilket framfšr allt gŠller vapen komponerade av Svenska kommunalheraldiska institutet. Enskild idŽgivare – ofta hemmahšrande i respektive kommun – som inte ensam Šr upphovsman till den slutgiltiga kompositionen anges ej.

I en sŠrskild avdelning avbildas, i alfabetiskt ordning, 261 vapen, dvs omkring hŠlften av alla i boken omskrivna. Eftersom blasoneringen Šr avgšrande fšr kunskapen om ett vapens utseende, har det inte ansetts nšdvŠndigt att i vapenboken medta en bild av varje vapen. En sŒdan Šr endast en i en oŠndlig mŠngd av mšjliga tolkningar av vapenbeskrivningen.

Det urval av avbildningar som gjorts Šr huvudsakligen godtyckligt, men i fšrsta hand har efterstrŠvats att Œterge vapen med en komposition av god heraldisk kvalitet. Samtliga avbildade vapen Šr nyuppritade av fšrfattaren i ett enhetligt utfšrande och utgšr dennes tolkning av respektive komposition sŒ som den fšrmedlas genom blasoneringen. SkšldemŠrkena Œterges pŒ kvadratisk flaggduk som varande den mest ofšrvrŠngda yta dŠr vapnets komposition framtrŠder optimalt. Avbildningarna fšljer principen att hŠroldsbilders i blasoneringen uttryckta utseende endast pŒverkas av skšldytans form och eventuellt andra hŠroldsbilder, dvs ej av allmŠnna bilder.

Vapenboken innehŒller avslutningsvis ett vapenbildsregister, som under huvudrubrikerna hŠroldsbilder, skuror och allmŠnna bilder upptar innehŒllet i alla redovisade vapens skšldar.

Som kŠllor till vapenredogšrelserna har tjŠnat handlingar i de olika kommunernas arkiv, fšrvarade hos den kommun som idag utšvar den lokala myndigheten i omrŒdet, i RiksheraldikerŠmbetets och dess efterfšljares inom Riksarkivet arkiv samt hos Patent- och registreringsverket. Fšr att kunna utnyttja materialet i de hundratals kommunala arkiven, har samtliga nu existerande kommuner – vilka Šr arkivmyndigheter ocksŒ fšr de upphšrda enheterna – tillskrivits med begŠran om upplysningar och tillgŒng till handlingar.

Fšr tiden fšre faststŠllelsefšrfarandets upphšrande, under vilken huvuddelen av de behandlade vapnen tillkom, bestŒr kŠllmaterialet av konseljakter ršrande vapenfaststŠllelse fšr olika kommunala enheter inom civil-, social- och inrikesdepartementen, av i ortsvisa dossierer sammanfšrt utrednings- och fšrarbetsmaterial m m hos den statliga heraldiska myndigheten, av Statens – senare Riksarkivets – heraldiska nŠmnds pŒ samma stŠlle fšrvarade protokoll samt av de kommunala fullmŠktiges protokoll och handlingar. FrŒn 1974 fyller Patent- och registreringsverkets registreringsbevis samma funktion som konseljakterna. Fšr vapen som ej faststŠllts av Kungl Maj:t eller registrerats i Patent- och registreringsverket fšreligger, fšrutom de kommunala kŠllorna, material motsvarande det, som RiksheraldikerŠmbetet eller Riksarkivet eljest givit upphov till, hos den privata instans som i stŠllet Šr vapnets upphovsman, i de flesta fall Svenska kommunalheraldiska institutet. Av alla dessa de viktigaste handlingarna fšr kunskap om de kommunala vapnen har i allmŠnhet minst ett exemplar infšrlivats med vederbšrande kommunarkiv.

Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner har, liksom det parallella arbetet Heraldiska vapen i Sverige, tillkommit som ett helt ideellt projekt och utan varje form av anslag frŒn stat, kommun, stiftelse, organisation eller liknande.

KartlŠggningen av de kommunala vapen som redovisas i vapenboken har utfšrts som ett led i mitt sedan 1982 fšrda och 1992 databaserade Svenskt heraldiskt vapenregister, som syftar till att sammanbringa upplysningar om samtliga vapen som nŒgonsin fšrekommit inom Sveriges nuvarande grŠnser (dvs inte nŒgon auktoritativ inregistrering av vapen).

Eftersom lŒngt ifrŒn alla av de nu upphšrda kommunala vapnen var faststŠllda av Kungl Maj:t eller inregistrerade i Patent- och registreringsverket, kan det fšrekomma vapen som till fšljd av att de endast varit kŠnda lokalt inte uppmŠrksammats under arbetet med denna vapenbok. Information utšver vad som redovisas hŠri emottages dŠrfšr tacksamt under fšrlagets adress.

 

Svensk vapenbok fšr kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner 1863–1970 : med stadsvapen ej švertagna av kommuner, kommunvapen upphšrda 1971–1994 och kommunvapen nytillkomna 1989–1994. Mjšlby, 1994. 176 sid. ISBN 91-87784-07-6.

Sveriges kommunvapen. Mjšlby, 1983. 56 sid.

Heraldiska vapen i Sverige : Svensk heraldik och Sveriges kommunvapen. Mjšlby, 1989. 112 sid, inb. ISBN 91-87784-00-9.

Kommunvapen i Jšnkšpings lŠn. Svenska heraldiska fšreningen: Vapenbilden, Œrg 6, nr 11, 1981 (1982). Sid 93–96.

Kommunvapen i Kalmar lŠn. Svenska heraldiska fšreningen: Vapenbilden Œrg 7, nr 13 1982 sid 121–124.

 

 

 

 

 

slekt.se/heraldik

Start Heraldiska vapen och flaggor

Start slekt.se

Kontakt

© 2022 Per Andersson