Sveriges kommunindelning Per Anderssons kartläggning av landets 5 000 kommunala enheters släktträd
	Östergötlands territoriella indelning Både för den lokala och regionala självstyrelsen och för centralmaktens styrning har Sverige allt sedan sin tillkomst varit geografiskt indelat i mindre enheter. Historiskt betingade indelningar förekommer framför allt på tre nivåer, representerande landskap, härad och socken. Till dem ansluter rikets ecklesiastika, judiciella, statligt administrativa, militära och borgerligt kommunala indelningar genom tiderna. På den regionala indelningsnivån utgör Östergötland en urgammal enhet. "Östgöterna" omtalas av historieskrivare på 500-talet som en bland mellan dussinet och tjoget skandinaviska folkstammar. Östgötarnas land – en gång utpost vid Europas nordkust när det befolkades för tiotusen år sedan – är naturligt avgränsat: en slättbygd mellan Vättern och Östersjön samt skogar och obygder i norr och söder. Mitt i detta landskap ligger Linköping, centrum för regionala indelningar. Den östgötska regionen hör till de mest beständiga i Sverige, vilket emellertid inte hindrat variationer i indelningen under århundradenas lopp vad gäller både den yttre avgränsningen och temporära uppdelningar av territoriet. Det finns inga belägg för att Östergötland skulle ha utgjort en egen statsbildning. När det svenska riket började ta form via ett slags federation av landskap var dock Östergötland en av Sveriges halvdussinet halvsuveräna beståndsdelar, och där hade de svenska kungarna sin bas under Sverkers- och Folkungaätternas regering. Östgötarnas folkland var underlag för en lagsaga med egen landskapslag (nedtecknad i början av 1300-talet) och land(skap)sting i Linköping. Det område där Östgötalagen gällde, Östgöta lagsaga, innefattade förutom "egentliga" Östergötland betydande delar av Småland, de norra och östra. Från 1300-talet är en kunglig hövitsman över Östergötland känd. På den betydelsefulla andliga maktens område var Linköping senast vid 1100-talets början biskopssäte i ett stift som omfattade Östergötland, Småland, Öland och Gotland. Detta bestod under hela medeltiden med undantag av att en mindre del av Småland bröts ut för att bilda Växjö stift. Ännu i dag finns världsliga smålänningar som är andliga östgötar i det att Linköpings stift utöver Östergötlands län rymmer nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. År 1152 fanns planer att göra Linköping till Sveriges ärkesäte, och stiftet intar den främsta rangplatsen efter Uppsala. Förändringar under medeltiden i den militära organisationen, det ekonomiska systemet och den politiska maktutövningen i riktning mot en stärkt centralmakt föranledde kungamakten att inrätta provinsiella organ för rikets administration och därmed en indelning av Sverige i län, som trängde undan de hävdvunna landskapen. Genom 1634 års regeringsform tillkom systemet med landshövdingar som konungens ställföreträdare ute i landet, en i varje län (även kallat hövdingedöme). Denna länsindelning består i grunden alltjämt, även om den de senaste åren börjat revideras i form av sammanläggning till större enheter (Skåne län 1997 och Västra Götalands län 1998). Lagsagorna var, liksom de efterföljande länen, indelade i mindre områden, i Götaland benämnda härader (i Svealand hundare), med ett eget ting, häradsting. Området för det nuvarande Östergötland sönderfaller traditionellt i fyra geografiska huvuddelar, relaterade till den klyvande Stångån och skogsbygderna i norr och söder: 1) Västanstång (häraderna Hanekind, Gullberg, Valkebo, Boberg, Vifolka, Göstring, Lysing, Dal och Aska samt städerna Linköping, Skänninge och Vadstena; inom Västanstång ryms också de nya städerna Motala och Mjölby samt Hästholmen, som under medeltiden möjligen hade karaktär av stad), 2) Östanstång (häraderna Åkerbo, Bankekind, Hammarkind, Skärkind, Bråbo, Memming och på Vikbolandet Lösing, Björkekind och Östkind samt städerna Söderköping och Norrköping), 3) Östgöta bergslag (Finspånga läns härad, som tidigare varit uppdelat i merendels sockenvisa bergs- och tingslag) samt 4) de två småländska folklanden Kinda och Ydre (härader med samma namn). Uppdelningen i Västan- och Östanstång med vardera nio härader återgår på en indelning i två prosterier, som är känd från slutet av 1200-talet och som även tillämpades i vissa världsliga sammanhang. Ännu vid 1800-talets början levde uppdelningen kvar genom två av de s k divisionerna inom stiftet för val av riksdagsmän i prästeståndet. Den administrativa och juridiska regionindelningen i Östergötland har vid olika tider inneburit en uppdelning på två eller till och med flera delar. Förutom huvuddelen med Linköping som centrum har ofta västra Östergötland utgjort ett eget län. Detta kan ledas tillbaka till en förläning under medeltiden av Hovs län (Hovs kungsgård, invid sjön Tåkern), omfattande Västanstång utom dess tre östligaste härader (Hanekind, Gullberg och Valkebo; Boberg och Aska tillfördes länet senare än övriga härader). Detta drogs in till kronan 1543, det dramatiska år då också Dackes bondeuppror drabbade trakten – med bl a slaget vid Mjölby – och västra Östergötlands äldsta stad Skänninge förlorade sina stadsprivilegier. Vid sidan av Hov fanns ytterligare två residens för kronans fogdar i Östergötland: Ringstadholm (på en ö i Motala ström nära Norrköping) och Stäkeborg (på en ö i Slätbaken, föregångare till Stegeborg). Som administrativt centrum för västra Östergötland avlöstes Hov av Vadstena, där slott började byggas år 1544 efter Dackefejdens slut. Vid 1500-talets mitt fanns i landskapet tre län: Linköpings, Vadstena och Stegeborgs. Under vasatiden togs Östergötland i anspråk som hertigdöme. Genom Gustav I:s testamente förlänades år 1565 hela Västanstång utom Hanekind och Valkebo samt därtill två härader av Östanstång och Norrköpings stad åt sonen Magnus (1542–1595), som residerade på Vadstena slott och är begravd i Vadstena klosterkyrka. Hertig Magnus förläning indrogs 1569 men gavs 1606 åt Johan III:s son Johan (1589–1618), gift med sin kusin, Karl IX:s dotter Maria Elisabeth, samt begravd i Linköpings domkyrka. Detta hertigdöme, som 1608 utökades med Stegeborgs län, återgick till kronan efter läntagarens död. I det östgötska hertigdömet ingick även häraderna Kinda och Ydre, som sedan dess har räknats till landskapet Östergötland. Finspånga läns härad inrättades som en följd av en förläning av en uppsättning kronohemman till hertig Johan d ä, sedermera konung Johan III. För att skänka glans åt den nya arvmonarkin och minska rangavståndet mellan å ena sidan sina bröder, som var hertigar, och å den andra rikets adelsmän, införde Erik XIV efter kontinental förebild grevar och friherrar och åt dem grevskap och friherrskap – trots att det europeiska feodalsystemets tid var förbi och vasatiden kännetecknades av utveckling mot en stark centralmakt. De svenska förläningarna var kortvariga och hade långt ifrån den självständiga ställning som exempelvis sina tyska motsvarigheter, som var förankrade i en mycket djupare feodal tradition. Östergötland berördes – i mindre omfattning – av Visingsborgs respektive Stegeborgs grevskap samt Kungslena friherrskap. När den moderna svenska statsförvaltningen organiserades under Gustav II Adolf blev Östergötland ett län med en ståthållare. Det hindrade dock inte att delar därav som förläningar – alla mindre beständiga – var undandragna kronans förvaltning. Stegeborgs län lämnades för åren 1622–1689 som pant till Pfalziska huset; pfalzgreven och hertigen av Stegeborg Johan Kasimir var gift med Gustav II Adolfs syster samt far till Karl X Gustav. Gustav II Adolfs änkedrottning Maria Eleonoras livgeding utgjordes av ett län omfattande Linköping, Norsholm, Bråborg och Kungsbro med underlydande. Till dottern drottning Kristinas underhåll efter abdikationen 1654 avdelades Norrköping. Skänninge, som 1570 återfått sina privilegier, var under åren 1654–1662 grevskap för fältmarskalken och riksrådet Robert Douglas. Under stormaktstiden frånkopplades på nytt den västligaste delen från övriga Östergötland som ett eget län, och man gjorde åtskillnad mellan Vadstena län och Linköpings län. Det förra utgjorde 1678–1719 Karl X Gustavs änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding och bestod av städerna Vadstena och Skänninge samt häraderna Aska, Dal, Lysing och Göstring. Ända till 1700-talets mitt kvarstod i rikets judiciella indelning två lagmansdömen inom Östergötland: Fjärde lagmansdömet (Linköpings län) och Femte lagmansdömet (Vadstena län). Sedan 1719 är Östergötland åter ett sammanhållet län, även om den officiella benämningen ända till mitten av 1800-talet var Östergötlands med Vadstena län. Gustav III, som vurmade för huset Vasa, införde den ännu bestående ordningen att utse successionsberättigade medlemmar av kungahuset till titulära hertigar av svenska landskap. Kungens bror Fredrik Adolf (1750–1803) utnämndes till hertig av Östergötland. Hertigdömet tilldelades senare blivande Oskar II (1829–1907) och därefter hans sonson, numera prins Carl Bernadotte (född 1911), som fram till sin förlust av arvsrätten till den svenska kronan 1937 var den femte i raden av hertigar av Östergötland. Östergötlands län av i dag, som ännu inte berörts av en eventuellt fortgående storlänsreform, är något större än landskapet. Avvikelser har funnits i gränserna mot alla tre omgivande landskap och fyra län. Sedan överensstämmelse – stegvis och med början under 1800-talet – ordnats mellan gränserna för län, härad och socken, kom skillnaden att bestå i Kvarsebo socken, som räknas till landskapet Södermanland. I samband med den senaste allomfattande reformeringen av Sveriges kommunindelning tillfördes länet 1971 de nordligaste församlingarna i Kalmar län. Östergötlands län omfattar sålunda landskapet med samma namn, del av sydöstra Södermanland, nordöstligaste delen av Småland samt därtill en obefolkad del av sydöstra Närke. I följd av Sveriges kristnande skapades på 1000- och 1100-talen indelningsenheten socken. Ordet är besläktat med verbet 'söka' och betecknade den menighet som sökte sig till gemensam kyrka. Antalet socknar i Östergötland har kretsat kring 170. Socknen som den lokala självstyrelsens ram svarade för både andliga och världsliga uppgifter fram till år 1863, då det på landsbygden skedde en uppdelning på två lokala organisationer med socknen som territorium: den kyrkliga församlingen och den borgerliga kommunen, även kallad landskommun. Genom den stora kommunalreformen, som genomfördes nämnda år, inrättades också en borgerlig sekundärkommun, landstinget. Dess territorium motsvarar i grunden länet, men under en tidsperiod utnyttjade Norrköping möjligheten för större städer att stå utanför landstingskommunen. Skarpt avgränsade mot landsbygden var städerna, som hade privilegium att hysa de s k stadsnäringarna. De första regelrätta städerna kom till på 1200-talet. Genom att staden hade både egen jurisdiktion och kommunalstyrelse var den en parallell till både häradet och socknen (under 1900-talet förekom dock städer lagda under landsrätt). Fram till stadsprivilegiernas avskaffande på nyåret 1971 räknade Östergötland sju städer. Alla utom två hade tillkommit under medeltiden. Under 1200-talet fanns Linköping, Skänninge och Söderköping, vartill senast 1384 kom Norrköping och år 1400 Vadstena; möjligen skall till denna rad också läggas Hästholmen för en kortare period under medeltiden. I industrialiseringens spår gavs stadsrättigheter åt Motala 1881 och Mjölby 1920. Förändringar i det ekonomiska systemet och en fortgående urbanisering gav upphov till kommunala former mellan städerna och landskommunerna. Det första exemplet i Östergötland var – på gränsen till Kalmar län – handelshamnen Valdemarsvik, som senast 1664 hade karaktär av municipalköping, dvs där fick bedrivas handel men köpingen var inte en egen kommun. Den första fullvärdiga köpingskommunen i Östergötlands län blev Motala köping 1823. Under 1900-talet följdes den av Valdemarsvik (bildad av Ringarums landskommun) 1914 samt bruksorterna Finspång (Risinge) 1942, Boxholm (Ekeby) och Åtvidaberg (Åtvid), båda 1947. En mindre utvecklad form av organisation för små tätorter, municipalsamhällen, inrättades i tilltagande antal från slutet av 1800-talet för att successivt avvecklas under efterkrigstiden. Under municipalsamhällenas hundraårsperiod fanns i Östergötland följande sådana, vilka i likhet med municipalköpingarna ingick i en eller flera landskommuner: Borensberg, Borgs villastad, Boxholm, Kisa, Kolmården, Mjölby, Norrköpings norra förstad, Sankt Lars, Åtvidaberg och Ödeshög. Som en följd av allehanda demografiska och ekonomiska förändringar har under olika tider gjorts revideringar av den territoriella indelningen, framför allt vad gäller församlingar och kommuner. Sporadiska justeringar – nybildning, delning, sammanläggning, gränsförskjutning – har skett i flera fall under århundradena. Avfolkning av landsbygden, tillkomst och tillväxt av tätorter samt expansion av kommunernas uppgifter har påkallat större och mera bärkraftiga enheter. 1952 genomfördes en första universell kommunindelningsreform, som nedbringade det totala antalet kommuner i landet från ca 2 500 till drygt 1 000. Redan ett decennium därefter inleddes en ny reform med sammanläggningar vid olika tidpunkter till slutligen omkring 280 kommuner. De flesta av indelningsändringarna skedde 1971, då också en enhetlig kommunbeteckning, kommun, ersatte de tidigare begreppen stad, köping och landskommun samt de sista municipalsamhällena upphörde. Den kommunalrättsliga åtskillnaden mellan stad och land upphävdes, och samtidigt försvann rådhus- och häradsrätterna till förmån för tingsrätter med domsagor som definieras utifrån kommunindelningen. Ett förhållandevis stort antal kommunsammanläggningar dröjde till 1974, varför en del städer, köpingar och landskommuner i väntan på att bli föremål för indelningsreformen för en treårsperiod förblev territoriellt oförändrade men bytte kommuntyp. Förutom dagens 13 östgötska kommuner har således också funnits följande med den enhetliga beteckningen: Aska, Norra Kinda, Stegeborg, Södra Kinda, Tjällmo, Vikbolandet och Västra Kinda samt Vadstena före dess nu upphörda tillhörighet till Motala. Härefter har kommunernas numerär i landet ökat något genom ett mindre antal kommundelningar. I Östergötland delades 1980 Motala kommun, varvid Vadstena kommun nybildades. Tätorterna och deras utveckling har haft inverkan också på den kyrkliga indelningen. Landsortssocknarnas kyrkliga motsvarighet i städerna var stadsförsamlingar, en eller flera i varje stad. De äldre städerna hade i allmänhet därtill en landsförsamling, ofta namngiven efter ett helgon och med landskyrkan belägen inom staden: Linköping – Sankt Lars, Norrköping – Sankt Johannes, Skänninge – Allhelgona och Vadstena – Sankt Per, medan Söderköpings stadsförsamling bär namnet Sankt Laurentii och har Drothems kyrka inom sina gränser. Den kraftiga befolkningsökningen i tätorter, inte minst i de större av de förutvarande städerna, har lett till nybildning av flera församlingar, också efter stadsbegreppets upphörande. I Linköping finns sålunda förutom Domkyrkoförsamlingen och Sankt Lars även Berga, Johannelund, Ryd och Skäggetorp. Norrköping upptas av de traditionella stadsförsamlingarna Sankt Olai (Olof), Hedvig (Tyska) och Matteus (Norra), de med staden efter hand införlivade landsförsamlingarna Sankt Johannes, Östra Eneby och Borg samt de nybildade Svärtinge och Vrinnevi i tätortens ytterområden. I de mindre och nyare städerna har utvecklingen gått i motsatt riktning. Sankt Per och Allhelgona saknar numera kyrka, och den förra har uppgått i Vadstena medan den senare har gemensam kyrka med Skänninge. I Motala fanns vid sidan av köpingen och senare staden en Motala landskommun men ingen särskild landsförsamling; dock har Vinnerstads församling haft en snarlik karaktär och uppgått i Motala församling. Länets yngsta stad Mjölby bildades av området för den likabenämnda landskommunen tillika församlingen, vari redan tidigare uppgått Sörby församling. En eller flera församlingar som har gemensam kyrkoherde bildar ett pastorat. Indelningen i pastorat, liksom i den närmast större kyrkliga enheten kontrakt, har på de flesta håll skiftat flera gånger. Under 1900-talet har det blivit vanligt att flera församlingar går samman i en samfällighet för att sköta vissa uppgifter, framför allt av ekonomisk natur, gemensamt. Östergötlands läns indelning i städer, köpingar, municipalsamhällen, socknar, härader, storkommuner och nuvarande kommuner. Mjölbyhistoriska sällskapet: Mjölbyhistorisk tidskrift, nr 4, 1995 maj. Sid 194–196. ISSN 1103-8705. Östgötsk vapenbok : Territoriella heraldiska vapen i Östergötland för landskap, län, stift, landskapsdelar, härader, kommuner, städer, köpingar, landskommuner, pastorat och församlingar. Mjölby, 1998. 76 sid. ISBN 91-87784-09-2.	slekt.se/kommun Start Sveriges kommunindelning ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson