Sveriges kommunindelning Per Anderssons kartläggning av landets 5 000 kommunala enheters släktträd
	Inledning Den lokala självstyrelsen i Sverige – utövad i byalag, socknar, härader, städer och kommuner – uppvisar en urgammal, obruten tradition och är en av den svenska demokratins grundpelare. Under 1800- och 1900-talen har de kommunala enheterna fått ett allt större ansvar för medborgarnas gemensamma angelägenheter. Det har medfört att dagens kommuner axlar en mycket stor andel av den samlade offentliga verksamheten i landet och att varje kommun vanligen är den största lokala arbetsgivaren. I Sverige har kommunerna av tradition en mera betydelsefull och självständig ställning än i de flesta andra länder. En central roll för denna lokala demokrati, administration och serviceproduktion spelar självfallet den territoriella indelningen av riket i kommuner, dess gestaltning och förändring. De kommunala indelningsändringarna återspeglar också tydligt det svenska samhällets historiska utveckling ända från 1863, då de moderna kommunerna börjar sin tillvaro. Trots att den kommunala indelningen är ett så grundläggande inslag i svenskt samhällsliv och för den svenska historien, har det hittills saknats en redovisning av rikets skiftande indelning i borgerliga primärkommuner under de nu 130 år som en sådan indelning funnits. Därtill är det officiella källmaterialet rörande indelning och indelningsändringar svårtillgängligt och bristfälligt. Det har till och med saknats en förteckning över vilka de ursprungliga kommunerna var 1863, och ovisshet råder om både köpingarnas och de talrika landskommunernas ävensom municipalsamhällenas antal ända in på 1900-talet. I mina forskningar inom såväl lokalhistoria som heraldik och statsvetenskap har jag blivit påtagligt medveten om det angelägna behovet av en samlad bild av Sveriges indelning i kommunala enheter vid olika tidpunkter och hur berörda områden vid indelningsförändringar övergått i nya kommuner, liksom av vilka enheter en nybildad kommun tidigare motsvarades. I syfte att avhjälpa den brist som rådde, inledde jag 1989 det arbete som resulterat i den nu föreliggande framställningen Sveriges kommunindelning 1863–1993. Häri tecknas hela Sveriges och varje enskild kommuns kommunala indelningshistoria. Boken upptar alla kommuner – landskommuner, köpingar och städer – samt även municipalköpingar och municipalsamhällen, vilka inte utgjorde egna kommuner, och bringar systematiskt och överskådligt reda i de inte sällan komplicerade turer med otaliga indelningsändringar som ägt rum och nya kommunala enheter som uppstått. I boken är det möjligt att för varje tidpunkt från och med 1863 till dags dato se hur Sverige varit eller är indelat i kommuner liksom att stegvis följa alla förändringar. Man kan gå in var som helst i tid och rum och få upplysning om vad varje enhet motsvaras av tidigare och senare. Redovisningen av kommunindelningen och dess förändringar sker i form av en antavla för varje kommun, i analogi med ett genealogiskt system för åskådliggörande av släktskap i en särskild form av släktskapsöversikt som jag utvecklat under åren 1977–1982. Sveriges kommunindelning 1863–1993 tjänar som ett grundläggande uppslagsverk för var och en som i något avseende intresserar sig för de svenska bygderna under de båda senaste seklen – allt ifrån lokalhistoriker, ortnamnsforskare, statsvetare inom kommunalforskning, statistiker och kommunarkivarier till hembygdsvänner i allmänhet. Boken kan bl a tjäna som vägledning till de kommunala arkivens rika källmaterial, och samtidigt är dess uppgifter i sig ett bidrag till de senaste århundradenas svenska historia. För varje kommunkansli, kommunarkiv och kommunbibliotek är Sveriges kommunindelning 1863–1993 en självskriven handbok. De moderna kommunernas historia börjar på nyåret 1863, då 1862 års förordningar om kommunalstyrelse på landet respektive i stad började gälla. Där stadgades att varje kyrkosocken på landet och varje stad skulle utgöra en borgerlig kommun (beträffande s k kapellag, vilka inte var självständiga socknar utan hörde till en moderförsamling, varierar förhållandena; i vissa fall har de bildat egen kommun, i andra inte). Den i grunden medeltida sockenindelningen lades alltså till grund för kommunindelningen, och ännu i dag är socknen – församlingen – den minsta byggstenen för den kommunala gränsdragningen. Parallellt med landsbygdens socknar fanns – också allt sedan medeltiden – de emot dessa skarpt avgränsade städerna. Mellan landsbygd och stad rådde en fundamental skillnad, som dock stegvis kom att utjämnas för att definitivt upphöra med utgången av år 1970. Under den tid från 1863 som de borgerliga kommunerna varit i verksamhet har det svenska samhället genomgått en oerhört genomgripande omdaning. I denna har kommunerna spelat en nyckelroll och fått väsentligt utökade uppgifter. I takt med samhällets utveckling har kommunernas indelning ändrats, varvid industrialisering och åtföljande urbanisering framstår som direkt pådrivande. År 1863 fanns tre olika typer av kommuner: förutom stad och landskommun även mellanformen köping. Därtill förekom köpingar som inte bildade egen kommun, s k municipalköpingar. För att svara mot de krav som den under 1800-talets senare del tilltagande befolkningskoncentrationen till tätorter ställde, tillskapades dels nya städer och köpingskommuner, dels, med början 1876, en helt ny, kommunliknande enhet, som dock inte utgjorde en självständig kommun: municipalsamhället. Det förekom också att städer utvidgades genom att någon intilliggande landskommun införlivades, liksom att en del av en landskommun bröts ut och upphöjdes till köping eller stad. Uppkomst av nya tätorter och expansion av redan befintliga sådana följde inte alltid de hävdvunna kommungränserna, och ibland var ett municipalsamhälle beläget inom mer än en kommuns område. Landsbygdens avfolkning och de allt mera omfattande kommunala uppgifterna reste krav på större och mera bärkraftiga kommuner. Därför genomfördes den 1 januari 1952 en första allomfattande indelningsreform, som genom sammanläggningar reducerade antalet kommuner från omkring 2 500 till drygt 1 000. Snart därefter inleddes arbetet med ytterligare en total indelningsreform med samma huvudsyfte, varvid landets kommuner från 1964 sammanfördes i kommunblock, som efter hand skulle ombildas till kommuner. I huvudsak var den nya reformen fullbordad den 1 januari 1974. Ett stort antal av sammanläggningarna skedde vid ingången av 1971, då också en enhetlig beteckning – kommun – infördes för alla kommuner och begreppen stad, köping, landskommun och även municipalsamhälle utmönstrades (de sista municipalköpingarna upphörde vid 1955 års slut). De nybildade kommunerna, som med smärre förändringar består alltjämt och nu uppgår till 286, grundades på den s k centralortsteorin och rymmer inom sig samtidigt både tätorter och omgivande landsbygd – centralorter med omland. Bokens system för redovisning av kommunindelningen eftersträvar en klar struktur samt korrekt och uttömmande information om varje kommun och dess relationer till andra föregående och efterföljande enheter. Redovisningsprinciperna bygger på indelningens egen inneboende logik, maximalt reducerad till sina grundbegrepp, för att konsekvent och otvetydigt hantera alla existerande förhållanden och ändringar i det komplexa system som den föränderliga kommunindelningen utgör. Enheter i den kommunala indelningen av riket är kommuner av de olika typerna samt två former av municipier. En kommunal enhet kännetecknas av att den omfattar ett bestämt geografiskt område och äger vissa organ för handhavandet av sina angelägenheter. I den ursprungliga uppsättningen av och indelningen i kommuner 1863 har många förändringar skett under åren, varvid nya enheter uppkommit. En ny enhet – ett nytt begrepp – anses vara för handen när en förändring av enhetens territorium ägt rum, genom a) sammanläggning (inkorporering, upptagande, uppgående, utvidgning), b) delning (utbrytning, avsöndring, minskning) eller c) byte av status från en kommuntyp till en annan. Mer än ett av dessa slag av förändringar kan även ske samtidigt, t ex sammanläggning av två eller flera delar som brutits ur var sin tidigare kommun eller utbrytning av en del av en kommun som ges köpings- eller stadsrättigheter. Den nya kommunen ersätter den eller de enheter som förut helt eller delvis omfattat den nya enhetens territorium. Från och med 1952, då en total nyindelning genomfördes, liksom från och med 1971, då den enhetliga kommunbeteckningen infördes och kring vilken tid också sammanläggningar skedde i hela landet, betraktas alla kommuner som nya enheter, även om inga territoriella förändringar ägt rum. Kommunblock, som ej är färdigbildade enheter utan utvisar en planerad indelning, är inte några kommuner. Namnändring eller länsbyte medför inte att en ny enhet uppkommer. Överflyttning av en enstaka fastighet eller en grupp av fastigheter mellan kommuner innebär endast en gränsförändring och påverkar inte uppsättningen av kommunala enheter med egna beslutsorgan, varför något nytt begrepp inte anses uppkomma. Vid delning av – utbrytning ur – en kommun redovisas som regel inte mindre enheter än områden som någon gång, förr eller senare, utgjort en egen kommun. Som jämbördig med delning betraktas överflyttning av del av sådan kommun, som utgör församling, kapellag eller municipalsamhälle. Varje indelnings- eller statusförändring innebär alltså att ett eller flera nya begrepp uppkommer, och dessa utgörs av var och en av de kommuner som är berörda av förändringen och som existerar efter denna. Det förhållande att samma namn – term – kvarstår innebär i sig inte att begreppet är oförändrat och detsamma. Genom en semantisk sammanblandning av begrepp och term förekommer ofta att indelningsförändringar betraktas utifrån den – mer eller mindre godtyckligt – namngivande enheten, varvid man förbiser att varje nyformad enhet – tillkommen genom sammanläggning, uppdelning eller statusförändring – är ett nytt begrepp, dvs en ny kommunal enhet, alldeles oaktat det namn som åsatts. Inför enheternas benämningar är den föreliggande framställningen neutral. Utifrån den redovisade definitionen rymmer den kompletta uppsättningen av kommuner och municipier i Sverige totalt omkring 5 270 enheter – begrepp – under den borgerliga kommunindelningens hittillsvarande 130 år. För varje kommunal enhet redovisas en standardiserad uppsättning av uppgifter, som formar ett unikt och informativt uttryck för kommunen eller municipiet. Beståndsdelarna däri är: kommunnamn, kommuntyp, län, tidpunkt för bildande och tidpunkt för eventuellt upphörande. Om kommunen vid sin tillkomst förblivit territoriellt oförändrad, dvs endast kommuntypen ändrats, utmärks det med en asterisk. Exempel: Mjölby s E 1920–1951*. Förändringar i kommunindelningen träder i allmänhet i kraft vid ett årsskifte, och datum för bildande av en enhet är 1 januari det angivna året och för upphörande 31 december det efter tankstreck angivna året, om inte annat datum (år-månad-dag) anges. Municipalsamhällen saknar regelmässigt särskilt begynnelsedatum; deras tillkomst är liktydig med att den första av stadsstadgorna påbjöds, varför i stället utsätts datum för Kungl Maj:ts beslut om detta. Som huvudsakligt namn anges den senaste officiella namnformen i nominativform. Om alternativa namnformer finns, redovisas den eller de äldre varianterna inom parentes omedelbart efter det huvudsakliga namnet. Kommuntyp anges med s för stad, k för köping och inte alls för den normala kommuntypen utan särskilda privilegier, dvs till och med 1970 landskommun och från och med 1971 den enhetliga kommuntypen, som därefter gäller för alla kommuner. Municipalköping betecknas med mk och municipalsamhälle med m. Län anges med det vedertagna systemet med länsbokstäver. Kommuner kunde tidigare vara delade på två eller tre olika län, och ibland har rått tveksamhet och till och med olika uppfattning hos skilda myndigheter om länstillhörigheten; avvikelser och oklarheter har emellertid blivit justerade efter hand. Här redovisas varje kommun som tillhörande det län till vilket huvuddelen hört. Om hela eller huvuddelen av kommunen bytt länstillhörighet anges det i en särskild not. Den 1 januari 1968 bildades Stockholms län (länsbeteckning AB) av den av överståthållarämbetet administrerade Stockholms stad (A) och det dittillsvarande Stockholms län utom huvudstaden (B). För de kommuner som existerade över nyåret 1968 och därmed berörs härav har inte gjorts någon särskild anmärkning om byte av länsbeteckning. När en tidigare kommun vid indelningsändring delats och förts till två eller flera nya kommuner, anges för var och en av delarna sist bland kommunuppgifterna inom parentes: delens nummer (enligt löpande ordning som delarna uppträder i boken) samt efter snedstreck det totala antalet delar som kommunen uppdelats i, t ex (2/3), innebärande kommundel 2 av sammanlagt 3 delar. Municipalsamhällen och municipalköpingar, vilka ingår i en eller flera egentliga kommuner, redovisas inom hakparentes efter den eller de kommuner de tillhör. Beståndet av denna typ av enheter är inte entydigt. Enligt den lagenliga definitionen är ett municipalsamhälle ett område på landet som ej utgör egen kommun och för vilket en eller flera av de s k stadsstadgorna gäller. År 1899 reglerades i lag att municipalsamhällena skulle organiseras med vissa styrelseorgan, men fortfarande inte utgöra egen kommun. Om en stadsstadga påbjudits i en hel kommun, såsom t ex i Fiskebäckskil och Grundsund, räknas området enligt lagdefinitionen ej som municipalsamhälle men väl ibland i praktiken. Det har också förekommit orter som inte tillämpar den stadgade organisationsformen för municipalsamhällen trots att stadsstadgor gäller, t ex Drottningholm, Torekov, Axvall och Norrböle. En generös redovisningsprincip för municipalsamhällena tillämpas dock i boken. Beträffande municipalköpingar rådde det i flera fall i samtiden tveksamhet om huruvida ett visst samhälle var köping eller icke. Platser som inte haft några formenliga köpingsrättigheter men understundom ändå benämnts köping är t ex Almvik H, Lyckeby K, Torekov L, Åhus L och Avesta W. Dessa medtages inte bland rikets kommuner och municipier. För de nuvarande kommunerna anges sist bland uppgifterna och inom parentes centralortens namn, om detta avviker från kommunnamnet. De olika kommunala enheterna ordnas i en struktur och följd, som möjliggör en klar överblick av det omfattande materialet. Redovisningen antar formen av en systematisk tabellarisk textframställning och samtidigt en grafisk uppställning, där varje kommunenhet har en egen rad och dessutom inordnas i kolumner. Utgångspunkt är de nuvarande 286 kommunerna. För var och en av dem anges vilka enheter den tidigare vid varje tidpunkt motsvarats av och stegvis utvecklats ur. De nuvarande kommunerna är ordnade länsvis och länen i nummerordning efter deras tvåsiffriga kod, som motsvarar länsbokstävernas alfabetiska följd med AC och BD sist. Inom länen placeras kommunerna efter dessas likaledes tvåsiffriga kommunkod, som infördes med indelningsreformen 1952. De nuvarande kommunerna har i allmänhet övertagit koden för den namngivande eller folkrikaste av sina föregångare, som inordnades i nummerserier utifrån de tre tidigare kommuntyperna: städer (80–99, residensstaden nummer 80), köpingar (60–79) och landskommuner (01–59). På varje kommunenhets rad sker indrag till olika kolumner, representerande olika skeden i kommunernas historia. I en spalt längst till höger återfinns utgångsläget 1863, en mellanspalt upptar alla befintliga kommuner när storkommunreformen trädde i kraft den 1 januari 1952 och längst till vänster framstår dagens kommunindelning. Mellan de tre huvudspalterna har inte sällan inträffat en eller flera förändringar, som anges med stegvis indrag. En kommun är bildad av den eller de enheter som finns på de följande raderna fram till närmaste kommun som tillkommit samtidigt eller senare. En äldre kommun har övergått i den enhet närmast ovanför med en bildningstidpunkt som följer på den tidpunkt då den äldre kommunen upphörde. Ett namnregister omfattande drygt 5 600 poster upptar alla kommunala enheter (inklusive municipier) och delar därav – alla med fullständiga uppgifter – som redovisas i bokens huvuddel. Ortnamnen är ordnade strikt alfabetiskt efter enhetens senaste officiella namnform (i de fall det befunnits nödvändigt sker också hänvisning från alternativa namnformer). Då flera enheter med samma namn förekommer, sammanförs de enheter som är territoriellt samhöriga med varandra och ordnas länsvis. Inom en sådan grupp ordnas enheterna efter kommuntyp: landskommun, köping, stad, kommun med enhetlig beteckning från och med 1971, municpalköping, municipalsamhälle och sist centralort i nuvarande kommun. Enheter av samma typ ordnas kronologiskt. Hänvisning sker i registret med läns- och kommunkod till den nuvarande kommun som enheten är hänförd till. I en statistisk översikt redovisas årsvis 1863–1993 nettoantalen för de olika kommuntyperna, var för sig och tillsammans, och även de två typerna av municipier samt kommunblock. Den yttersta anledningen till denna bok är att källorna till kunskap om Sveriges kommunindelning och ändringarna däri är utspridda och svårtillgängliga. Särskilt gäller det primärkällan till de tusentals indelningsändringarna, vilken utgörs av Kungl Maj:ts eller regeringens beslut. Departementstillhörigheten för denna typ av ärenden har växlat flera gånger, och besluten förekommer inordnade bland alla övriga departementsärenden utan att de enkelt kan tas fram med hjälp av något register. Inte heller den officiella liggare över rikets indelningar, som Kammarkollegiet har att föra, är ändamålsenlig för att få en bild av hela Sveriges kommunindelning vid olika tidpunkter, och liggaren omfattar inte heller mer än en del av den aktuella tidsperioden; den började föras vid mitten av 1940-talet. Dessförinnan finns indelningsändringar i viss utsträckning införda i den sista hos kollegiet förvarade jordeboken. För andra, statistiska syften har Statistiska centralbyrån (SCB) i olika publikationer redovisat indelningsförhållanden och -förändringar. Inte heller här finns dock någon sammanhållen och uttömmande källa. De mest fullständiga uppgifterna om kommunindelningen påträffas i SCBs folkräkningsredogörelser. Den närmaste tiden efter den första kommunindelningens tillkomst publicerades de vart tionde år i Bidrag till Sveriges officiella statistik, del A, och från och med 1910 i Sveriges officiella statistik (SOS) – Folkräkningar, vart tionde eller femte år. I folkräkningsredogörelserna redovisas – med en tillförlitlighet och fullständighet som tilltar med tiden – förändringar i indelningen sedan den föregående folkräkningen. Allt sedan 1958 utger SCB varje månad en lista över ändringar i bl a den kommunala indelningen, som bygger på inkomna kopior av regeringsbeslut. Listorna sammanställs också till årsvisa grupplistor. Som källa till indelningsändringarna i samband med den totala indelningsreformen 1952 har tjänat Kungl brev därom till respektive länsstyrelse under åren 1949–1950 (publicerade i Svensk författningssamling). Kompletterande uppgifter – bl a rörande municipierna som inte redovisas i de äldre folkräkningarna – har kunnat hämtats ur Statistisk årsbok och dess föregångare Sveriges officiella statistik i sammandrag, publicerad årligen i Statistisk tidskrift. Detsamma gäller de av SCB årligen utgivna Årsbok för Sverige kommuner och Rikets indelningar. Undantagsvis har informationer hämtats i SOS – Folkmängden i administrativa områden och i den av Riksskatteverket utgivna Sveriges församlingar genom tiderna (1989). Som parallella källor har, för att öka tillförlitligheten och åstadkomma vissa klarlägganden, tagits i anspråk följande arbeten: Statistisk tablå öfver länens och socknarnas ecklesiastika, administrativa och juridiska indelningar inom Sverige (utgiven av August Hahr, 1861), Geokod – En kodlista för den administrativa indelningen i Sverige 1862–1951 (redigerad av Bo Öhngren och utgiven av historiska institutionen vid Uppsala universitet, 1977), Ändringar i kommunindelningen 1963–74 (utgiven av Kommundepartementet) samt Meddelanden i samordningsfrågor 1986:5 – Sveriges kommuner åren 1952– 1986 (utgiven av SCB). Vidare har kartmaterial samt protokoll och handlingar i olika kommuners arkiv konsulterats i fall där tveksamhet förelegat. Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby, 1993. 132 sid. ISBN 91-87784-05-X.	slekt.se/kommun Start Sveriges kommunindelning ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson