Heraldiska vapen och flaggor

Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m

 

 

 

 

 

Heraldik – lŠran om vapenmŠrken

Vad Šr ett vapen och vad Šr heraldik?

Namnet som beteckning pŒ individer, kollektiv eller orter har sin bildmŠssiga motsvarighet i det heraldiska vapnet – vapnet Šr fšr šgat vad namnet Šr fšr šrat. Ett vapen Šr ett kŠnnetecken fšr en slŠkt, en fysisk eller en juridisk person pŒ samma sŠtt som namnet fast i bildform. Det Šr utformat enligt vissa heraldiska regler i kontrasterande fŠrger och faststŠllt till sitt innehŒll men ej till sin stil och sitt yttre utfšrande, vilket gšr heraldiska vapen icke tidsbundna till skillnad frŒn andra former av mŠrken och symboler, t ex logotyper och monogram.

Mest utmŠrkande fšr ett vapen Šr dess skšldemŠrke, som oftast ses Œtergivet i en skšld men som ocksŒ kan anbringas pŒ andra ytor, t ex en flaggduk. Fšrutom skšlden med skšldemŠrket kan ett komplett vapen rymma ytterligare bestŒndsdelar, sŒsom hjŠlm med hjŠlmprydnad, skšldhŒllare och vapenmantel.

En symbol som Šr avsedd att vara en logotyp eller annat mŠrke men uppvisar yttre likhet med ett vapen Šr inte att betrakta som vapen. NŠr det skall avgšras om ett kŠnnetecken skall anses som ett vapen eller ej, bšr det fŠstas stort avseende vid antagarens och upphovsmannens avsikt med symbolen, dvs om bilden fixerats till blott sitt innehŒll och varit Šmnad att kunna insŠttas i en skšld enligt vapenbrukets regler.

LŠran om vapenmŠrken och deras bruk enligt bestŠmda regler benŠmns heraldik (av latinets 'heraldus' med betydelsen hŠrold). PŒ en och samma gŒng Šr heraldiken en historisk hjŠlpvetenskap och ett levande nutida symbolbruk med obrutna medeltida rštter. €mnet sšnderfaller i teoretisk heraldik (vapenkunskap), ršrande vapenvŠsendets historia, och praktisk heraldik (vapenkonst), som avser tillŠmpningen av de heraldiska reglerna, som Šr hŠrledda ur den teoretiska heraldiken. Heraldiken Šr ocksŒ nŠra knuten till bl a fšljande ŠmnesomrŒden: genealogi (slŠktvapen), lokalhistoria (kommunala vapen), juridik (vapenrŠtt, upphovsrŠtt och statsrŠtt vartill hŠnfšrs regler om rikets vapen och flagga; de heraldiska reglernas och vapenbeskrivningens juridiska karaktŠr), sprŒkvetenskap (vapenbeskrivning, terminologi, valsprŒk och vapnet som bildmŠssig motsvarighet till namnet), konstvetenskap (vapenavbildningens vŠxling med olika konstnŠrer och stilar), grafisk och annan formgivning (nutida praktiskt vapenbruk), sfragistik (vapensigill), numismatik (vapenprydda mynt och medaljer), vexillologi (flaggor), exlibriskunskap, psykologi (symbollŠra), kyrkohistoria, militŠrhistoria samt de discipliner som behandlar kronor, andra rangtecken och ordensvŠsende.

VapenbŠrare och vapengrupper

Vem som helst har rŠtt att antaga och fšra vapen. RŠtten tillkommer sŒlunda fysiska personer som enskilda individer eller i egenskap av innehavare av ett visst Šmbete, slŠkter, territorier och myndigheter, stiftelser, fšreningar, bolag och andra fšretag. De territoriella vapnen och myndighetsvapnen kan indelas i rikets vapen, landskaps- och lŠnsvapen, olika slags kommunala vapen samt kyrkliga och militŠra vapen och vapen fšr švriga myndigheter. Enligt definitionen av vapen skall vapenbŠraren vara en slŠkt, en fysisk eller juridisk person. Undantag dŠrvidlag utgšr vissa territoriella vapen, sŒsom landskapsvapnen, men dessas berŠttigande kan motiveras i ett historiskt perspektiv. Med avseende pŒ bŠraren hŠnfšrs vapnen till vapengrupper, t ex slŠktvapen, kommunvapen och kyrkovapen.

Ett sŠtt att gruppera svenska heraldiska vapen efter Šgare Šr fšljande indelning:

1     SlŠkter och personer

 

A    SlŠkter

B     Enskilda personer samt Šmbetsinnehavare

 

2     Territorier och myndigheter

 

       Statliga myndigheter

C    Riket

D    LŠn

E     MilitŠra myndigheter

F     Civila myndigheter

 

       Territorier enligt Šldre indelning

G    Landskap

H    HŠrader

 

       Kyrkan

I      Svenska kyrkan och stiften

J      Kontrakt, pastorat och fšrsamlingar

 

       Kommuner

K    StŠder

L     Kšpingar

M   MunicipalsamhŠllen

N    Landskommuner

O    Kommuner

P     Landsting

 

3     Korporationer

 

Q    Bolag och andra fšretag

R    Organisationer, fšreningar och andra sammanslutningar samt stiftelser

 

 

Vapenbrukets uppkomst, utveckling och utbredning

Bruket av heraldiska vapen uppkom sannolikt pŒ 1130-talet, under korstŒgens period. Vid denna tid kom bland krigare till hŠst – riddare – i bruk en ny hjŠlmtyp, den s k kittelhjŠlmen, som dolde bŠrarens ansikte och gjorde honom anonym. Fšr att bli igenkŠnd av vŠnner och fiender bšrjade man anbringa enkla och tydliga igenkŠnningstecken i starka fŠrger pŒ bl a skšlden samt ett sŠrskiljande tecken ovanpŒ hjŠlmen. Skšldens mŠrke Œtergavs ocksŒ pŒ vapenrocken, lansfanan och hŠstens schabrak.

De heraldiska vapnen upptrŠdde ungefŠr samtidigt i England, Frankrike och Tyskland och spreds snart till švriga delar av Europa. Det Šldsta kŠnda vapnet i Sverige Œterfinns i ett sigill frŒn 1219 fšr Sigtrygg Bengtsson, vars slŠkt senare kom att bŠra namnet Boberg.

Vapnen anvŠndes inte bara i regelrŠtta strider utan ocksŒ som bŒde praktiska och dekorativa inslag i sportbetonade vapenšvningar, s k riddartorneringar eller tornerspel. Dessa blev vanliga under medeltiden och betydde mycket fšr utvecklingen av vapenbruket och dess regler, varmed ocksŒ den heraldiska vetenskapen uppstod. Som sentida efterfšljare till torneringarna kan man se dagens lagidrotter, t ex ishockey, dŠr spelarna i kampen bŠr tydligt fŠrgsatta drŠkter Šgnade att utmŠrka lagtillhšrigheten.

Den fšrsta tiden frŒn vapenbrukets uppkomst brukar kallas heraldikens utvecklingstid, varpŒ fšljer en under 1300-talet kulminerande blomstringstid. SŒ lŠnge den med vapnet prydda rustningen till 1500-talets mitt var i bruk i strider och torneringar betecknas heraldiken som levande. FšrŠndrad krigsteknik Šndade denna tid; under 1400-talet blev eldvapen allt vanligare.

Vid sidan av funktionen som igenkŠnningstecken bšrjade vapnen tidigt tjŠna som ŠgarmŠrke fšr sin bŠrare, fšrst i sigill. Efter heraldikens levande epok fšljer en vapenbrukets šverlevnadsperiod, dŒ vapnet endast fšrekommer i avbildning. Med denna alltjŠmt pŒgŒende era inleddes under renŠssansen en fšrfallsperiod, som fortsatte under barock- och rokokoepokerna, dŒ man i vapenbruket allt mera fjŠrmade sig heraldikens egentliga idŽ. Under 1900-talet har vapenkonsten sškt sig tillbaka till mera ursprungliga ideal och format en syntes av den samlade heraldikhistoriens erfarenheter. Det finns skŠl att beteckna det senaste seklet som en restaurationsperiod, som fšljt pŒ en flerhundraŒrig nedgŒng efter medeltidens slut.

Efter mer Šn 850 Œr har bruket av heraldiska vapen i vŒr egen tid fŒtt sin stšrsta utbredning nŒgonsin, bŒde med avseende pŒ antalet olika vapen, i vilka upplagor de fšrekommer och spridningen till olika typer av bŠrare. StŠndigt komponeras och antages nya vapen, och dagligen mšter vi heraldiken i nŒgon form; de stšrsta vapengrupperna Šr slŠktvapen och kommunvapen.

Liksom det vid sidan av anvŠndningen av heraldiska vapen under olika tider, inte minst vŒr egen, fšrekommer andra former av symboler och mŠrken, bl a bomŠrken och logotyper, fanns det fšre heraldikens uppkomst naturligt nog olika slag av personliga igenkŠnningstecken, t ex brukades en šrn av Alexander den store. Under forntiden fšrekom ocksŒ att stridsskšlden smyckades med bilder. Det Šr dock hŠr inte frŒga om emblematik av den vŠsteuropeiska heraldikens art. Inget annat symbolbruk har heller vunnit sŒdan spridning eller kunnat uppvisa en sŒ lŒngvarig tradition som heraldiken.

SlŠktvapen och personliga vapen

Vapnen var ursprungligen personliga igenkŠnningstecken fšr sina bŠrare. Med tiden blev de dock Šrftliga ŠttemŠrken. De fšrsta vapenbŠrarna var de som fullgjorde rusttjŠnst, dvs tillhšrde den klass som kom att Œtnjuta skattefrihet, s k frŠlse. Vapen fšr ofrŠlse bŠrare, Šven kallade borgerliga vapen, Šr kŠnda i vŒrt land sedan 1300-talets bšrjan och var under 1600- och 1700-talen vanliga. De som nyadlades av kungamakten fick genom det s k skšldebrevet ocksŒ ett vapen. UtnŠmnda riddare och kommendšrer liksom ledamšter av Kungl Maj:ts orden (serafimerriddare) har sedan ordens instiftande varit Œlagda att antaga vapen om de tidigare saknat sŒdant, varigenom svensk heraldik tillfšrts ett antal nya vapen. Fšr innehavare av vissa Šmbeten Šr det sed att antaga ett s k Šmbetsvapen. Ett framtrŠdande exempel Šr biskoparna, som brukar fšrena stiftets vapen med sitt slŠktvapen till ett Šmbetsvapen. Under 1900-talet har med ett nyvaknande intresse fšr heraldik och genealogi mŒnga slŠkter antagit vapen.

FrŒn medeltiden Šr kŠnda vapen fšr omkring 1 600 slŠkter i Sverige. I dag fšrs vapen av minst tusentalet ofrŠlse och adliga slŠkter. DŒ har efter riddarhusets instiftande 1626 drygt 2 000 introducerade vapenfšrande Štter utslocknat. HŠrtill kommer ett stort antal borgerliga slŠktvapen under 1600- och 1700-talen samt vapen fšr ointroducerade adliga Štter.

Territoriella vapen

PŒ 1200-talet bšrjade furstar och hšgadel lŒta sina slŠktvapen beteckna ocksŒ de omrŒden som var i deras besittning. DŠrigenom uppkom en ny vapengrupp, de territoriella vapnen. Den fšrnŠmsta typen av dessa Šr statsvapnen, i Sverige kallat riksvapnet. Detta finns i tvŒ huvudvarianter: stora riksvapnet, som tillika Šr konungens personliga vapen, och lilla riksvapnet med enbart de tre kronorna i skšlden.

Vapen fšr rikets landskap fšrekommer i samlad uppsŠttning fšrsta gŒngen i Gustav Vasas sorgeprocession Œr 1560, fšrmodligen utfšrda pŒ initiativ av den heraldiskt intresserade Erik XIV. Under 1600-talet fick ocksŒ de nyeršvrade landskapen vapen. Vissa landskapsvapen Šr emellertid av Šldre ursprung – det Šldsta Šr Gotlands frŒn 1280. PŒ inofficiell vŠg bšrjade ocksŒ lŠnen under senare delen av 1700-talet att fšra vapen, vilka dock inte faststŠlldes fšrrŠn under 1930- och 1940-talen. LŠnsvapnen bygger i allmŠnhet pŒ landskapsvapnen; i tre fall har dock residensstŠdernas vapen utgjort underlag.

Det Šldsta kŠnda kommunala vapnet i Norden Šr Kalmars stadsvapen, som Œterfinns i ett sigill frŒn 1250-talet. StŠdernas vapen Šr antingen sjŠlvtagna eller fšrlŠnade och dŒ ofta i samband med stadsprivilegierna. Ett flertal stadsvapen tillkom eller reviderades under 1900-talets fšrsta hŠlft. Socknar och hŠrader har under lŒng tid, i mŒnga fall sedan 1500-talets slut, haft sigill. Motiven i dessa uppfattades dock oftast inte som egentliga vapen, men under 1900-talet har faststŠllts vapen fšr ett sextiotal hŠrader. Med bšrjan pŒ 1930-talet och i tilltagande omfattning under de fšljande decennierna tillkom ett stort antal vapen fšr landskommuner (sockenvapen) och kšpingar. Ett praktexempel uppvisar Dalarna, dŠr samtliga stŠder, kšpingar och socknar fšre 1950-talets kommunindelningsreform fšrde vapen. Med den indelningsreform som genomfšrdes 1963–1974 reducerades antalet primŠrkommuner vŠsentligt och 1971 ersattes ocksŒ de tidigare begreppen stad, kšping och landskommun med den enhetliga beteckningen kommun. Efter avslutade kommunsammanlŠggningar och nŒgra efterfšljande delningar finns nu 286 kommuner i landet. Fšr fšrsta gŒngen nŒgonsin har i samband med den senaste kommunreformen framtrŠtt en strŠvan att samtliga primŠrkommunala enheter vid sidan av sitt namn skall ha ett bildmŠssigt kŠnnetecken i form av ett heraldiskt vapen. Fšre denna reform fšrdes vapen av samtliga stŠder men av endast drygt tvŒ tredjedelar av kšpingarna och knappt hŠlften av landskommunerna. I dag har sŒ gott som samtliga primŠrkommuner vapen, medan landstingskommunerna i stor utstrŠckning valt att i stŠllet representeras av logotyper eller andra mŠrken. Uppskattningsvis har under 1900-talet vapen fšrts av uppemot 900 kommunala enheter.

Kyrkliga, militŠra och civila myndigheters vapen

Kyrkliga vapen i sigill fšr domkapitel och domkyrkor upptrŠder under 1200- och 1300-talen, och till dessa hŠrleds stiftens vapen. I dag fšrs vapen av samtliga tretton stift och av svenska kyrkan som riksorganisation. Det fšrekommer ocksŒ vapen fšr enskilda fšrsamlingar och pastorat.

De militŠra fšrbanden har ocksŒ sina heraldiska vapen, en tradition som delvis Šr fšrknippad med fšrekomsten av fŠlttecken (regementsfanor). Fšrbandsvapnen har vanligen sin grund i landskapsvapnen, stundom i stŠllet i ett stadsvapen.

En bit in pŒ 1900-talet bšrjade vapen utarbetas fšr olika civila statliga myndigheter. Vanligt var att utgŒ frŒn lilla riksvapnet och fšrse det med nŒgot slags attribut hŠnsyftande pŒ myndighetens verksamhetsomrŒde, vilket Šr fallet med t ex Patent- och registreringsverkets och RiksheraldikerŠmbetets symboler. Andra Šmbetsverk har i stŠllet givits ett sŠrskilt komponerat skšldemŠrke, sŒsom Tullverket och Arbetarskyddsstyrelsen. Allt mera har emellertid logotyper, monogram och andra mŠrken utbrett sig som symboler fšr de statliga myndigheterna. En liknande utveckling, om Šn i mera begrŠnsad omfattning, har ocksŒ kunnat noteras i de kommunala myndigheternas bruk av kŠnnemŠrken.

Vapen fšr fšreningar och fšretag

tskilliga organisationer av olika storlek anvŠnder ett vapen som symbol. Dock finns ocksŒ mŒnga fšreningar, fšretrŠdesvis idrottsfšreningar, vilkas kŠnnetecken till det yttre liknar ett vapen men inte šverensstŠmmer med heraldikens regler och dŠrfšr inte kan betraktas som vapen.

Bland bolag och andra fšretag Šr vapenbruket avsevŠrt mindre utbrett; endast enstaka vapen pŒtrŠffas i Sverige i denna vapengrupp. I stŠllet fšredrar man hŠr logotyper och andra mŠrken, medan det i t ex Storbritannien inte Šr ovanligt med fšretagsvapen. Fšretag ses dock utnyttja heraldiken pŒ ett annat sŠtt, i sin marknadsfšring. Genom att fšrse produktfšrpackningar med fantasivapen, som oftast komponerats utan hŠnsynstagande till heraldikens regler, avser man att ge uttryck fšr kvalitet.

VapenrŠtt och fšrvŠrv av vapen

Det stŒr alltsŒ vem som helst fritt att antaga vapen, under respekterande av redan befintliga vapen sŒ att ingen annans rŠtt krŠnks. De Šldsta vapnen, fšrda av den s k uradeln, och merparten av alla vapen fšr ofrŠlse vapenbŠrare Šr sjŠlvtagna. Nyadlade slŠkter liksom vissa stŠder har fšrlŠnats vapen i samband med nobilisering eller utfŠrdande av privilegiebrev. Det Šldsta kŠnda fšrlŠnade vapnet dateras till Œr 1420.

Genom fšrfattningar och uppkomst av sedvanerŠtt har adeln fšrbehŒllits rŠtten till vissa rangtecken, sŒsom kronor (ursprungligen betecknande lŠnsšverhšghet), skšldhŒllare och šppen hjŠlm. 1762 utfŠrdades en fšrordning "Emot Adelig Skšlds eller …pen Hjelms brukande af OfrŠlse MŠn". Hšgadelns ensamrŠtt till skšldhŒllare framgŒr av 1813 Œrs instruktion fšr riksheraldikern.

Allt sedan medeltiden har vapen fšrtecknats i vapenrullor och vapenbšcker. Det Šr dock fšrst vid 1800-talets slut som vapen bšrjar ges individuellt rŠttsskydd. De pŒ riddarhuset introducerade Štterna har dock ansetts ha sina vapen skyddade ŠndŒ. Vid 1880-talets mitt faststŠllde Kungl Maj:t vapen fšr de svenska landskapen, och femtio Œr senare bšrjade ocksŒ faststŠllas lŠns- och stadsvapen och i viss utstrŠckning hŠrads- och kommunvapen.

1973 ersattes faststŠllelsefšrfarandet med en mšjlighet fšr frŠmst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen hos Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd fšr vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungšrelse om registrering av kommunala vapen. Fšrutom kommunvapen har lŠns- och landskapsvapnen registrerats liksom ett antal hŠradsvapen.

Mšjlighet till registrering av andra typer av vapen, t ex slŠktvapen, saknas i Sverige. Under Œren 1934–1936 bedrev dock RiksheraldikerŠmbetet inregistrering av borgerliga vapen. De kommunala vapnen registreras som sig bšr genom vapenbeskrivningen. Att registrera ett annat vapen hos Patent- och registreringsverket innebŠr att endast en viss ingiven avbildning av vapnet skyddas som varumŠrke, vilket Šr otillrŠckligt med hŠnsyn till de heraldiska vapnens karaktŠr. Ett vapen kan emellertid anses Œtnjuta ett visst skydd blott genom att det Šr antaget. En viss form av vapenregistrering utgšrs av den publicering av vapen, framfšr allt slŠktvapen, som sker Œrligen i publikationen Skandinavisk vapenrulla, utgiven av en stiftelse med samma namn. Hittills har dŠri offentliggjorts šver 400 vapen.

Rikets vapen – stora och lilla riksvapnet – Šr liksom den svenska flaggan reglerade i lag om rikets vapen och flagga.

Kommuner har liksom andra rŠtt att sjŠlva antaga vapen, vilket aktualiserades i stor omfattning i samband med de tvŒ allomfattande Šndringarna i kommunindelningen vid 1950-talets bšrjan respektive kring Œr 1970. Efter den senaste indelningsreformen har nykomponerats vapen fšr femtiotalet kommuner. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen fšr en tidigare kommunal enhet upptagits. Av dessa Šr hela 120 fšrutvarande stadsvapen, och sŒ har merparten av alla stŠders vapen kommit att kŠnneteckna en nybildad kommun. Ett femtiotal kommuner har švertagit vapen frŒn en kšping och nŒgot flera frŒn en landskommun. DŠrtill har ett kommunvapen tidigare tjŠnat som hŠradsvapen och ett annat som landskapsvapen.

Antagande, fšrvŠrv och bruk av slŠktvapen grundas pŒ den agnatiska slŠktprincipen. Agnatisk medlem av en slŠkt Šr varje pŒ obruten manslinje hŠrstammande manlig eller kvinnlig avkomling till slŠktens stamfader, vilket innebŠr att varje individ kan hŠnfšras till en men blott en slŠkt. RŠtten att fšra ett slŠktvapen tillkommer slŠktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor. Att ett vapen Šr antaget fšr de agnatiska Šttlingarna till en slŠkts stamfader innebŠr rŠtt men sjŠlvfallet inte skyldighet fšr dem att anvŠnda vapnet.

RŠtten att komponera och att utfšra avbildning av vapen Šr oinskrŠnkt. DŠremot krŠvs tillstŒnd av Šgaren fšr att fŒ anvŠnda riksvapnen och de vapen som Šr inregistrerade hos Patent- och registreringsverket, ett fšrhŒllande som naturligt torde vara tillŠmpligt Šven pŒ švriga vapen. Svensk lag ger ocksŒ konstnŠren upphovsrŠtt till hans avbildning av ett vapen.

AnvŠndningsomrŒden fšr vapen

Vapnet som ett fšr sin Šgare unikt kŠnnemŠrke har anvŠnts i en rad olika sammanhang. Det vanligaste anvŠndningsomrŒdet vid sidan av det ursprungliga – riddarens rustning – var under medeltiden sigillen. Dessutom kom vapnen bl a att mŒlas pŒ kyrkornas innervŠggar, anbringas pŒ antependier och andra textilier, Œtergivas i stenskulptur pŒ portaler och pŒ gravmonument samt brukas som begravningsvapen och som sŒdana upphŠngas i kyrkorna.

SlŠktvapen torde nu vara vanligast i exlibris, pŒ brevpapper, korrespondenskort och kuvert, i sigill och signetringar samt som vŠggprydnad. Dessa vapen lŠmpar sig ocksŒ pŒ porslin, dryckesbŠgare och bordssilver, i slŠktkršnikor och pŒ slŠkttavlor samt pŒ gravstenar. Av t ex fšreningar, fšretag och kommuner anvŠnds vapen i annonser, stŠmplar, pŒ trycksaker, dekaler och skyltar. Vapen Œterfinns vidare pŒ plaketter, medaljer och som officiell symbol pŒ mynt och sedlar. Andra anvŠndningsomrŒden Šr vindflšjlar, standar, rockslagsnŒlar, uniformsknappar och mŠrken pŒ kavajer och idrottsdrŠkter. En anvŠndning av vapnet som ligger nŠra den ursprungliga Šr bruket av vapenflaggor. Det nyaste anvŠndningsomrŒdet fšr heraldiken Šr bruket att utefter stšrre vŠgar vid kommungrŠnserna uppsŠtta vŠgskyltar med kommunernas vapen och namn.

Fšr Œtergivning av vapen stŒr flera tekniker utšver de vanligaste till buds, t ex gravering i metall och glas, glasmŒlning, brodering, vŠvning, intarsia, skulptur i sten och trŠ, relieftryck pŒ papper och prŠgling i lŠder.

Det heraldiska regelsystemet

Varje fšrhŒllande inom vapenbruket styrs av hŠvdvunna, exakta heraldiska regler. Dessa finns inte nedskrivna och stadfŠsta utan Šr av sedvanerŠttslig natur. De har internationell giltighet och Šr i grunden desamma som under heraldikens levande period, medeltiden, dŒ de utvecklades av hŠrolder i samband med torneringarna och dŠrmed ocksŒ blev upprinnelsen till den heraldiska vetenskapen.

Till det heraldiska regelsystemet hšr bestŠmmelser om det fullstŠndiga vapnet och dess bestŒndsdelar samt normer fšr vapnets komposition, beskrivning och avbildning. Reglerna grundar sig pŒ rent praktiska skŠl och utgŒr frŒn vapnets funktion som sŠrskiljande tidlšst kŠnnetecken att kunna uppfattas Šven pŒ lŒnga avstŒnd. DŒ ett vapen i vŒr tid ofta Œterges kraftigt fšrminskat, kvarstŒr ofšrŠndrat ett krav pŒ enkelhet och tydlighet i vapenbilden.

Definitionen av ett vapen, vilken fŒngar in heraldikens grundlŠggande idŽ, Šr att betrakta som det heraldiska regelsystemets "grundlag". Den rymmer tvŒ bŠrande moment avseende vapnets utformning: (1) Ett vapen har en generell existens och Šr inte ett specifikt fšremŒl. (2) Vapenbilden bygger pŒ optisk tydlighet och kontrastverkan.

Vapnets bestŒndsdelar

Ett vapens frŠmsta bestŒndsdel Šr skšlden med sitt skšldemŠrke, och den kan ensam tjŠna som fullstŠndigt vapen. Men ofta fšrekommer dŠrtill ovanpŒ skšlden en hjŠlm med hjŠlmtŠcke, hjŠlmbindel och hjŠlmprydnad. Dessutom kan tillkomma andra attribut, som i allmŠnhet Šr Šgnade att utmŠrka viss rang.

Skšld och skšldemŠrke

Tinkturer Šr den samlande benŠmningen pŒ metaller (guld/gult och silver/vitt) och fŠrger (blŒtt, rštt, svart och gršnt) som anvŠnds fšr framstŠllning av skšldemŠrken. Vapenbildens komposition bygger pŒ kontrastverkan mellan fŠlt av omvŠxlande fŠrg och metall. Metall fŒr ej grŠnsa till annan metall och fŠrg ej till fŠrg, detta av optiska skŠl – t ex Šr vitt pŒ gult eller blŒtt pŒ svart svŒrt att urskilja pŒ avstŒnd och i fšrminskning. Av varje tinktur finns endast en nyans, den maximala. Mera sŠllan fšrekommer ocksŒ som tinkturer fŠrgerna purpur och brunt samt naturfŠrg och de s k pŠlsverken hermelin och grŒverk. De tre senare kan ersŠtta sŒvŠl fŠrg som metall – de Šr amfibiska. Skšldens huvudtinkturer kallas vapnets livrŽfŠrger.

De heraldiska bilderna Šr av tvŒ slag: hŠroldsbilder, som Šr geometriska indelningar av skšlden, och allmŠnna bilder, till vilka hšr alla švriga bildformer. De allmŠnna bilderna, som kan vara tillverkade fšremŒl eller vara hŠmtade frŒn vŠxt- och djurliv eller fantasins vŠrld, har ofta en starkt stiliserad form. Typiska Šr de heraldiska djuren sŒsom šrn och lejon samt kors, stjŠrnor och liknande symboler och okomplicerade attribut av typ hammare i stŠllet fšr t ex en bergsman eller snickare. HŠroldsbilderna kan varieras genom anvŠndande av olika delningslinjer, s k skuror.

HjŠlm och hjŠlmprydnad

HjŠlmen, som placeras vilande ovanpŒ skšlden, har till uppgift att bŠra upp hjŠlmprydnaden, Šven kallad crest. PŒ hjŠlmens hjŠssa finns en av tvŒ eller flera tygstycken hopvriden hjŠlmbindel eller vulst, som fšrenar hjŠlmen med hjŠlmprydnaden och frŒn vilken hjŠlmtŠcket utgŒr. HjŠlmtŠcket, liksom hjŠlmbindeln, utfšrs i skšldens dominerande tinkturer, vanligen med fŠrgen utvŠndigt och metallen invŠndigt, och ges i allmŠnhet en dekorativ utformning – dŠrav kallas hjŠlmtŠcket ibland lšvverk som en fšljd av stilutvecklingen. HjŠlmprydnaden kan bestŒ av skšldens viktigaste bild eller av annat motiv. OfrŠlse personer fšr s k sluten hjŠlm (stickhjŠlm), medan den šppna hjŠlmen med byglar, vanligen fem till antalet, Šr fšrbehŒllen adelsmŠn. En Šldre hjŠlmform Šr kittelhjŠlmen, som anvŠndes fram till 1400-talets bšrjan. Till den adliga bygelhjŠlmen hšr en halsklenod, bestŒende av en kedja med medaljong. HjŠlmar avbildas oftast silverfŠrgade med rštt foder och eventuellt gyllene byglar. Hšgadliga vapen innehŒller vanligen fler Šn en hjŠlm, friherrliga tvŒ och grevliga tre. Om endast en hjŠlm fšrekommer kan den avbildas en face eller vŠnd Œt heraldiskt hšger. Vid flera hjŠlmar vŠnds de bŒda yttre nŒgot mot mitten. HjŠlmprydnaden skall har samma riktning som hjŠlmen. I frŠmst grevliga och friherrliga vapen brukar hjŠlmbindeln ersŠttas med en hjŠlmkrona.

…vriga bestŒndsdelar

I stŠllet fšr att anbringa en eller flera hjŠlmar med hjŠlmprydnad ovanpŒ skšlden kan denna kršnas av en rangkrona, kallad skšldkrona, som tŠcker den švre skšldkanten och utfšrs i guld. Svenska rangkronor finns fšr fšljande vŠrdigheter: konung, kronprins, hertig (eller furste), greve, friherre och obetitlad adelsman. De forna stŠdernas vapenskšldar Šr ofta kršnta av en murkrona, ett bruk som inte tillkŠmpas pŒ švriga kommuners vapen. Landskapsvapen kan kršnas av en hertigkrona och lŠnsvapen, liksom švriga statliga civila och militŠra myndigheters vapen, av en kunglig krona.

Innehavare av kyrkliga Šmbeten kršner skšlden med en mitra eller en prŠsthatt.

Skšlden kan lŠggas pŒ olika slags Šmbetsinsignier, t ex en biskopsstav, eller betrŠffande militŠrfšrbands vapen pŒ vederbšrande truppslagstecken. Det fšrekommer ocksŒ att civila Šmbetsverk fšr lilla riksvapnet šverlagt nŒgon form av tecken som anspelar pŒ verksamheten, sŒsom korslagda risknippen med bilor och en eklšvskrans fšr Rikspolisstyrelsen.

Om bŠraren av ett vapen innehar en ordensutmŠrkelse kan ordenstecken tillfšras vapnet i anslutning till skšlden.

Alla kan till sitt vapen foga ett valsprŒk – under vapnet – eller ett hŠrskri – šver eller vid sidan av skšlden – pŒ devisband i vapnets livrŽfŠrger.

Till hšgadliga och furstliga vapen brukas skšldhŒllare i form av djur eller mŠnniskor, som skall stŒ pŒ ett postament. SkšldhŒllarna Šr tvŒ till antalet, en pŒ hšger och en pŒ vŠnster sida om skšlden.

Kungliga vapen – t ex riksvapnet, kronprinsens eller kronprinsessans och arvfurstars vapen – kan omslutas av en vapenmantel, som kršns av en rangkrona och knyts upp pŒ bŒda sidor med tofsprydda snšren. Manteln Šr ršd, blŒ eller purpurfŠrgad och fodrad med hermelin.

SŠrskilda varianter av vapen

SlŠktvapen rymmer oftast sŒvŠl skšld som hjŠlm med tillhšrande bestŒndsdelar och i fšrekommande fall olika rangattribut. Kommunala m fl vapen utgšrs dŠremot vanligen av blott en skšld, eventuellt fšrsedd med krona.

€kta makar kan fšrena sina vapen till ett alliansvapen med de bŒda skšldarna lutade mot varandra, mannens placerad till heraldiskt hšger och hustruns till vŠnster. Mannens skšldemŠrke vŠnds dŠrvid mot hustruns, vilket benŠmns heraldisk courtoisie (hšvlighet). …ver skšlden kan sŠttas mannens hjŠlm eller krona.

Kvinnor anvŠnder ofta spetsrutformig – eller oval – skšld, nŠr deras vapen inte ingŒr i alliansvapen. Ogift kvinna insŠtter i sin skšld faderns skšldemŠrke, medan gift kvinna klyver skšlden och fšr makens vapen i dexter fŠlt och faderns i sinister. Om maken eller fadern saknar vapen, fylls skšlden ut med det existerande skšldemŠrket. Kvinna, som Šr ogift och fšdd adlig eller oavsett bšrd Šr gift inom frŠlset, kršner skšlden med faderns respektive makens rangkrona. OcksŒ skšldhŒllare kan fšrekomma men aldrig hjŠlm. Ogift ofrŠlse dam kan anbringa en blŒ bandrosett pŒ skšldens šversta spets.

TvŒ eller flera vapen kan fšrenas i en och samma skšld, t ex fšr att utgšra ett Šmbetsvapen. SŒ kan exempelvis ett biskopsvapen tillskapas genom att biskopens slŠktvapen och stiftets vapen tar plats i var sin hŠlft av skšlden.

Varje vapenskšld motsvaras av en kvadratisk flagga, varvid skšldemŠrket, som pŒ flaggans bŒda sidor skall vara vŠnt mot stŒngen, fyller ut hela flaggduken. Ett skšldemŠrke kan Šven i andra fall anbringas pŒ en icke skšldformig yta.

Ursprungligen innehšll skšlden endast en vapenbild, men senare kom somliga vapenskšldar, frŠmst hšgadliga, att rymma fŠlt utšver det huvudsakliga skšldemŠrket, vilket benŠmns stamvapen. Ett vapen kan ocksŒ innehŒlla tvŒ eller tre skšldar – alla med samma skšldform – lagda ovanpŒ varandra. Den stšrsta skšlden kallas huvudskšld och den minsta hjŠrtskšld, medan en dŠremellan liggande tredje skšld benŠmns mittskšld. HjŠrtskšlden rymmer oftast stamvapnet. I alliansvapen, pŒ flaggor osv anvŠnds vanligen endast stamvapnet.

Brisering, som innebŠr fšrŠndring av ett vapen t ex genom att skšlden tillfšrs en mindre figur, ett bitecken, fšretrŠdesvis fšr att utmŠrka en viss gren av en slŠkt, Šr fšga utbredd i senare svensk heraldik. NŒgon gŒng fšrekommer att skšldemŠrket utškas med en bastardstrŠng eller bŒrd eller att hjŠlmprydnaden varieras.

Vapnets tredelade natur

Fšr att rŠtt fšrstŒ vapenbruket och dess regler, Šr det nšdvŠndigt att vara medveten om det heraldiska vapnets sŠrprŠglade natur. Ett grundlŠggande faktum Šr att vapnet till skillnad frŒn andra bildmŠssiga symboler inte primŠrt har en bildmŠssig gestalt, vilket i fšrstone kan fšrefalla paradoxalt.

En analogi till hjŠlp fšr att ŒskŒdliggšra vapnets speciella vŠsen finns i den s k semantiska triangeln. Den har till uppgift att visa relationerna mellan begrepp, term och fenomen. Heraldikens motsvarighet till dessa tre storheter Šr vapnets komposition, dess blasonering (beskrivning) och en avbildning av vapnet. Det centrala fšr vapnet Šr dess komposition, som Šr begreppsmŠssig och existerande endast i tanken. Fšr att i tid och rum bevara och šverfšra kunskapen om vapnets gestaltning, formuleras den i en vapenbeskrivning – den direkt oŒtkomliga tanken klŠds i ord. Den konkreta verklighetens sida av vapnet Šr den bildmŠssiga formen – avbildningen – som framstŒr som den huvudsakliga fšr betraktaren i det praktiska livet. Men en vapenavbildning Šr bara en i en oŠndlig mŠngd mšjliga varianter av det vapnets allmŠnbegrepp, vars kod Œterfinns i blasoneringens form. Vapenbeskrivningen framstŒr dŠrfšr som viktigare Šn en avbildning fšr kŠnnedomen om vapnets utseende.

Vapenkomposition

I strŠvandena att ernŒ god heraldisk kvalitet vid nykomposition av vapen har utvecklats en praxis fšr svensk vapenkonst, som kan tŠnkas kodifierad pŒ fšljande sŠtt:

1. Reglerna om vilka ett vapens bestŒndsdelar Šr, deras utfšrande och placering skall respekteras. Exempelvis kan inte accepteras ett med hjŠlm fšrsett vapen som saknar hjŠlmprydnad, ett hjŠlmtŠcke i tinkturer som inte fšrekommer i skšlden eller en ofrŠlse slŠkts vapen som fšrsetts med skšldhŒllare.

2. Ett vapen skall vara unikt och ej identiskt eller fšrvŠxlingsbart med annat redan existerande vapen.

3. Skšlden bšr indelas i sŒ fŒ ytor och innehŒlla sŒ fŒ figurer som mšjligt.

4. SŒ fŒ tinkturer som mšjligt bšr fšrekomma, helst inte fler Šn tre om det inte Šr frŒga om ett av flera olika skšldemŠrken sammansatt vapen.

5. De enda tinkturer som bšr fšrekomma Šr metallerna guld och silver samt fŠrgerna blŒtt, rštt, svart och gršnt, och dessa Šger teoretiskt endast en nyans.

6. FŠrg fŒr ej grŠnsa till annan fŠrg och metall ej till metall. Undantag utgšr djurs bevŠpning nŠr sŒdan fšrekommer.

7. Ett stamvapen bšr ej komponeras sŒ att det kan uppfattas som ett vapen tillkommet genom fšrening av tvŒ eller flera stamvapen. Om metoder fšr sŒdan fšrening anvŠnds vid nykomposition av stamvapen – t ex klyvning, delning eller kvadrering – bšr minst ett av fŠlten lŠmnas odelat och utan allmŠn bild.

8. Som allmŠnna bilder bšr inte fšrekomma bokstŠver, siffror och liknande tecken.

9. Figurer vilkas utseende Šr beroende av skuggningar och linjer inom fŠlt av en och samma tinktur undviks.

10. Vapen bšr inte innehŒlla nŒgot frŒn naturen eller mŠnsklig verksamhet hŠmtat bestŠmt fšremŒl eller motiv, sŒsom en viss byggnad, ett visst fartyg, terrŠngavsnitt eller liknande.

11. I stŠllet fšr ett komplicerat motiv – exempelvis ett fartyg, en bil, en industribyggnad, en kanon eller en helgonbild – vŠljs ett till heraldiken bŠttre anpassat attribut av typ ankare, hjul, kuggkrans, kanonkula respektive yxa (fšr helgonet Sankt Olof).

12. Moderna och i švrigt starkt tidsbundna fšremŒl undviks. De allmŠnna bilderna tŠnks ha kunnat existera oavsett tidpunkt och vŠljs med fšrdel bland tidlšsa motiv som fanns redan under heraldikens levande period.

Blasonering och terminologi

En vapenkomposition fixeras genom en vapenbeskrivning, den s k blasoneringen, som Šr kortfattad, koncis och avfattad med enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi.

Vapnet blasoneras i en bestŠmd ordning: fšrst redogšrs fšr skšldens innehŒll (vid indelad skšld numreras dess fŠlt frŒn dexter och uppifrŒn), dŠrefter hjŠlm med hjŠlmtŠcke, hjŠlmbindel och hjŠlmprydnad och till sist rangattribut sŒsom skšldhŒllare samt eventuellt valsprŒk. Exempel pŒ en blasonering:

Skšld: styckad, fšrsta fŠltet tvŒ gŒnger kluvet och tvŒ gŒnger delat i blŒtt och silver, andra fŠltet av guld

HjŠlm: sluten, med hjŠlmtŠcke invŠndigt av guld och utvŠndigt blŒtt, hjŠlmbindel av guld och blŒtt samt som hjŠlmprydnad ett uppstigande lejon av guld

Heraldikens terminologi och sprŒkbruk, som frŠmst kommer till uttryck i blasoneringen, kŠnnetecknas dels av en rad facktermer och av att vissa allmŠnna ord och uttryck har en speciell heraldisk innebšrd, dels av att finita verbformer inte anvŠnds i blasoneringen. AnmŠrkningsvŠrt Šr att hšger och vŠnster anges med utgŒngspunkt frŒn en tŠnkt bŠrare av vapenskšlden, vilket gšr att heraldiskt hšger blir den vŠnstra sidan fšr ŒskŒdaren och vice versa. Fšr hšger och vŠnster anvŠnds Šven latinets dexter respektive sinister. Skšldens hšgra kant Šr ocksŒ dess framkant; nŠr man red till anfall var den riktad framŒt. DŠrfšr Œterges i profil avbildade vapenfigurer vŠnda Œt hšger liksom pŒ flaggduk mot stŒngen.

Att ett fšremŒl har en normal stŠllning pŒ skšldens yta nŠmns som regel inte. Vid avvikande stŠllning anges fšr en enskild allmŠn bild att den Šr exempelvis stolpvis, bjŠlkvis eller balkvis stŠlld, medan man om tvŒ eller flera fšremŒls fšrhŒllande till varandra sŠger att de Šr ordnade i stolpe, i bjŠlke respektive i balk. En figur kan vara stšrtad, dvs uppochnedvŠnd, och tvŒ figurer korslagda. En hŠroldsbild, ett snitt eller en allmŠn bild som ges en placering nŠrmare skšldfoten Šn normalt sŠgs vara sŠnkt; motsatsen Šr naturligtvis hšjd. En hŠroldsbild eller allmŠn bild intill vilken avbildas en annan figur kan anges som Œtfšljd av denna figur. Om skšlden innehŒller ett stšrre, obestŠmt antal allmŠnna bilder (av mindre format) heter det att fŠltet Šr bestrštt med dessa figurer. Inte sŠllan bestŒr ett skšldemŠrke av tre likadana allmŠnna bilder, s k trefaldigande, varvid de i allmŠnhet ordnas "tvŒ šver en".

Bilder kan vara svŠvande (Œtergivna fritt i ett fŠlt) eller genomgŒende (fŠstade vid skšldkanten). Figurer som hŠnger ihop i en punkt anges vara kopplade, medan tvŒ eller flera bilder – allmŠnna eller hŠroldsbilder – som sammanfogats, utan skŠrningskonturer, kallas fšrenade. Ett djur, en vŠxt eller ett fšremŒl som kommer in i skšlden nedifrŒn Šr uppstigande, uppvŠxande respektive uppskjutande. Kommer denna allmŠnna bild i stŠllet frŒn sidan Šr den framkommande, utvŠxande eller utskjutande. En vapenfigur som inom sina grŠnser rymmer en annan figur sŠgs vara belagd med denna. Om den ovanpŒliggande bilden skŠr den andras grŠnser, anvŠnds termen šverlagd.

I blasoneringsuttryck anvŠnds prepositioner enligt fšljande. Utnyttjande av skuror fšr att skapa hŠroldsbilder anges med prepositionen medelst, t ex en medelst vŒgskuror bildad bjŠlke. DŒ vissa hŠroldsbilder skall avbildas sŠrskilt smala sŠgs de vara bildade av kavlar. AnvŠndande av snitt utmŠrks med prepositionen genom, t ex genom ett mantelsnitt delad skšld. Vid angivande av att en skšld innehŒller tvŒ eller flera fŠlt i olika tinkturer utnyttjas prepositionen i: skšld tre gŒnger delad i blŒtt och guld. En skšld med en allmŠn bild kan t ex klyvas, varvid tinkturerna alternerar i de uppkomna fŠlten och blir "motsatta".

Avbildning av vapen

Vid avbildning av ett vapen har varje konstnŠr i princip fria hŠnder inom ramen fšr blasoneringens stadganden och de allmŠnna reglerna om ett vapens sammansŠttning. En korrekt vapenbeskrivning innehŒller inga fšr vapnets innehŒll ovidkommande fšreskrifter, sŒsom angivande av skšldform eller viss stil i vilket vapnet skall utfšras. Om dylika till Šventyrs pŒtrŠffas i en blasonering, Šr de inte bindande fšr den som avser att utfšra en bild av vapnet.

Det konstnŠrliga vŠrdet hos en tolkning av vapnet kan inte bli fšremŒl fšr annat Šn subjektiva bedšmningar. Detta hindrar inte att det framsprungit vissa allmŠngiltiga normer fšr vapenŒtergivning, efter vilka en konstnŠr som vill verka i enlighet med heraldikens ursprungliga intentioner har att rŠtta sig. Dessa kan tŠnkas sammanfattade i fšljande punkter:

1. Kravet pŒ en enkel och tydlig utformning av i vapen fšrekommande figurer med uteslutande av detaljer uppfylls genom att bilderna utfšrs i en speciell heraldisk form. Denna utmŠrks av en, ofta lŒngt driven, stilisering avsedd att framhŠva det karaktŠristiska hos motivet, vilket medfšr att allmŠnna bilder som regel inte avbildas i sina naturliga proportioner.

2. Av grundsatsen att vapenbildens komposition bygger pŒ kontrastverkan mellan fŠlt av omvŠxlande metall och fŠrg fšljer att de heraldiska figurerna utfšrs strikt tvŒdimensionellt och perspektivlšst i silhuettform och att linjer och skuggningar inom fŠlt av en och samma tinktur endast bšr fšrekomma dŒ sŒ erfordras fšr att man rŠtt skall kunna uppfatta den aktuella figuren.

3. Av varje metall och fŠrg finns endast en nyans, den maximala, och schatteringar bšr ej fšrekomma.

4. Den fundamentala kontrastverkan mellan metall och fŠrg bšr gšras sŒ markant som mšjligt, varfšr guld och silver t ex i tryck kan ersŠttas av gult respektive vitt.

5. SvŠvande figurer gšrs sŒ stora att de maximalt fyller ut fŠltet utan att de fšr den skull kan uppfattas vara genomgŒende, dvs fŠstade vid skšldkanten eller tangerande densamma.

6. Ett vapens bestŒndsdelar skall inbšrdes šverensstŠmma i stil, och vapnet utfšrs i samma stil som den omgivning dŠr det skall placeras.

7. Vapnets delar avbildas i nŒgorlunda naturliga proportioner. LŠmpligt Šr att lŒta skšlden, hjŠlmen och hjŠlmprydnaden fšrhŒlla sig till varandra som 3:2:3. HjŠlmen skall vidare vara sŒ bred att den kan tŠnkas placeras pŒ sin bŠrares huvud utan att šppnas.

Ett vapen Šr i sin ursprungsform utfšrt i sina faststŠllda tinkturer men skall ocksŒ kunna Œterges i svart-vitt. I bl a vapenbšcker dŒ fŠrgtryck inte stŒr till buds kan tinkturerna utmŠrkas genom skraffering enligt ett visst system. Fšr švrigt i ofŠrgad skepnad, nŠr vapen anvŠnds praktiskt, nšjer man sig med en linjeteckning av vapnet eller lŒter de partier som bŠr en fŠrg bli svarta medan metallfŠlten lŠmnas vita.

Ibland fšrekommer att stšrre skšldytor fšrses med ett dekorativt mšnster, s k damaskering.

Stilvariation

Den typiskt heraldiska formen eller stilen hindrar inte att sŠttet att framstŠlla vapen i hšg grad pŒverkas av olika konststilar. Med utgŒngspunkt i blasoneringen kan ett vapen utfšras i vilken stil som helst, vilket ocksŒ erbjuder mšjlighet att alltid hŒlla vapnet modernt. Vapen har sŒlunda avbildats i gotik, renŠssans, barock, rokoko, nyklassicism osv.

I vŒr tid finns stšrre mšjligheter Šn tidigare att šverblicka svunna epoker och frŒn dessa plocka heraldikens bŠsta egenskaper. Det har resulterat i en modernistisk 1400- och 1500-talsinspirerad funktionalistisk form fšr vapenŒtergivning. Denna tar med enkelhet, tydlighet och mŒttfullhet som ledstjŠrnor vara pŒ heraldikens egentliga idŽ som den formades under medeltiden. Mellanliggande stilepoker, sŒsom barock och rokoko, har visat sig svŒrfšrenliga med den fšr heraldiken utmŠrkande enkelheten och betecknas som en fšrfallsperiod fšr vapenkonsten.

Ett vapens stil kommer till uttryck bl a genom valet av skšldform. Under heraldikens fšrsta Œrhundraden var skšldarna i allmŠnhet trekantiga med rak šverkant och utbšjda sidor. Den s k spanska skšlden, nedtill halvcirkelformad, blev vanlig under 1400-talet. En skšldform som kallas tartsch liknar den spanska men har en urtagning pŒ dexter sida fšr lansen. DŠrefter utbredde sig den fyrkantiga franska skšlden, som nedtill avslutas med en liten spets och vars bŒda nedre hšrn Šr avrundade. Under 1700-talet uppkom flera olika, mera komplicerade skšldformer. De i dag vanligaste Šr de spanska och franska skšldarna.

Det Šr inte bara med tiden som vapnets form vŠxlar; Šven de geografiska skillnaderna i sŠttet att avbilda vapen Šr betydande.

Vapenbildens symbolik

Vapnet Šr i sig en symbol, ett kŠnnetecken fšr sin Šgare. Fšrutom det yttre formella fšrhŒllandet att vapnet symboliserar Šgaren, rymmer skšldemŠrket och Šven hjŠlmprydnaden ofta ytterligare symboliska inslag, varigenom vapenbŠraren tŠnks speglas i olika avseenden. En bepršvad variant Šr de s k talande vapnen, i vilka Šgarens namn framstŠlls som en rebus. I nykomponerade slŠktvapen Šr det vanligt att vapenantagarens eller hans fšrfŠders yrkesverksamhet representeras. Inslag frŒn andra vapen, t ex territoriella, fšrekommer ocksŒ, liksom man i kommunala vapen ibland intager ett slŠktvapen helt eller delvis. Anknytning till andra vapen kan Šven uppnŒs genom vapnets fŠrgsŠttning. Vanligast vid val av motiv till kommunvapen Šr att anknyta till ortens nŠringsliv, historia eller naturfšrhŒllanden och geografiska lŠge. Utbrett fšrekommer ocksŒ att gamla sigillbilder heraldiseras och insŠtts i skšld.

I Šldre heraldik fšrekommer flitigt heraldiska djur, sŒsom lejon, šrn och grip. Dessa kan antas ha haft en allmŠn symbolisk innebšrd; exempelvis Šr lejonet bekant som tecken pŒ styrka. Liknande uttryck fšr olika egenskaper uppstŒr genom sŠttet att avbilda figurer, t ex symboliserar ett vŠnstervŠnt – flyende – djur feghet. FrŒn medeltiden finns talrika exempel pŒ att vapenbilden sannolikt helt saknar symbolik; det Šr framfšr allt svŒrt att se att de av enbart mycket enkla hŠroldsbilder formade skšldemŠrkena skulle ha nŒgon speciell anknytning till sin bŠrare. Flera av dessa vapen har dock legat till grund fšr sina Šgares antagande av slŠktnamn, t ex Bielke, Natt och Dag.

Lika litet som nŒgon pŒ enbart objektiva grunder kan uttala sig om huruvida en viss vapenritning Šr estetiskt tilltalande, kan ett sant omdšme lŠmnas om anknytningspunkter mellan ett vapen och dess Šgare, bakgrunden till skšldens innehŒll och komposition eller skšldemŠrkets symbolik. NŒgra stadganden finns heller inte om varifrŒn inspirationen till en vapenkomposition skall hŠmtas. Det ankommer pŒ var och en som antager ett vapen, att med beaktande av reglerna om god heraldik sjŠlv avgšra vapnets innehŒll och dess fšrankring. Det fšreligger inte nŒgot som helst krav pŒ att vapenantagaren till fullo skall vara representerad i vapnet, utan det Šr tvŠrt om till gagn fšr heraldiken om nykomponerade vapen inte šverlastas med allt fšr mŒnga figurer. Kan nŒgon fšrena en allsidig representativitet med ett enkelt vapen Šr det sjŠlvfallet ingen nackdel. Det centrala Šr att vapenbŠraren kommer att uppfatta sitt vapen som ett fšr honom unikt igenkŠnningstecken och att detta Šr av god kvalitet.

Kvalitetsbedšmning av vapen

Inte sŠllan ges omdšmen om heraldiska vapens kvalitet. Det sker av heraldiker sŒvŠl som av en allmŠnhet som mšter vapen i sin omgivning. Naturligt Šr att bedšmare av den fšrra kategorin mera ingŒende preciserar sina sypunkter, under det att den som inte Šr heraldiskt specialintresserad i stŠllet uttalar sig i allmŠnna ordalag om ett vapens skšnhet eller brist dŠrpŒ.

En saklig utvŠrdering av ett vapens kvalitet bšr ske enligt fšljande tredelade princip. Fšrst uppstŠller man en allmŠngiltig utvŠrderingsnorm, som svarar mot ett tŠnkt ideal. Det vapen som Šr fšremŒl fšr bedšmning analyseras och identifieras med avseende pŒ de aspekter som har sin motsvarighet i normen och dŠrmed har relevans fšr utvŠrderingen. Till sist sŠtts utfallet – det enskilda vapnets egenskaper – i relation till normen, varigenom mšjlighet šppnas att utršna i vilken grad vapnet svarar mot idealet.

De avseenden i vilka ett vapen med denna logik kan bedšmas Šr: kompositionen, blasoneringen och en viss avbildning. Som utvŠrderingsnorm kan tjŠna de respektive kodifieringar av heraldikens regler som Œterfinns ovan. Det allra fšrsta steget i en kvalitetsbedšmning Šr att avgšra om objektet verkligen faller inom ramen fšr definitionen av ett heraldiskt vapen. Det rent estetiska vŠrdet av ett vapen, vare sig det gŠller kompositionen, en avbildning eller, teoretiskt tŠnkbart, blasoneringens formulering, kan inte utsŠttas fšr en objektiv granskning.

Heraldiska institutioner

Medeltidens tornerspel genomfšrdes under šverinseende av hŠrolder (somliga Šven kallade vapenkonungar), som bl a hade till uppgift att hŒlla reda pŒ deltagarnas skšldemŠrken. HŠrolderna upprŠttade vapenrullor och vapenbšcker, formulerade regler fšr vapenbruket och švervakade efterlevnaden av dessa. NŠr vapenšvningarnas tid var fšrbi och de heraldiska vapnen blev allt igenom fredliga kŠnnemŠrken, anfšrtroddes i Sverige Œt olika ŠmbetsmŠn att vid sidan av annan verksamhet fšr konungens rŠkning handlŠgga heraldiska frŒgor. Den fšrste Šmbetsmannen med titeln riksheraldiker upptrŠder pŒ 1700-talet. Den fšrsta och enda instruktionen fšr RiksheraldikerŠmbetet hŠrršr frŒn 1813 och gŠllde sŒ lŠnge Šmbetet Šgde bestŒnd, till 1953. Bl a ankom det pŒ riksheraldikern att uppge fšrslag till vapen fšr nyadlade Štter. SistnŠmnda Œr inrŠttades i RiksheraldikerŠmbetets stŠlle en Riksarkivets heraldiska sektion att fšrestŒs av en statsheraldiker och med uppgiften att handha statens heraldiska verksamhet och att frŠmja heraldisk forskning samt utarbeta fšrslag till framfšr allt kommunala vapen. 1983 upphšrde heraldiska sektionen och dess uppgifter šverfšrdes till en annan av Riksarkivets sektioner, vars chef ocksŒ blev titulerad statsheraldiker.

Statens heraldiska nŠmnd inrŠttades ocksŒ 1953, som ett rŒdgivande organ till Riksarkivets heraldiska sektion. Vid omorganisationen 1983 utbyttes den mot en Riksarkivets heraldiska nŠmnd. NŠmnden behandlar heraldiska frŒgor av invecklad beskaffenhet eller av principiell betydelse och skall bl a avge yttrande fšre registrering av kommunvapen.

Patent- och registreringsverkets varumŠrkesbyrŒ inregistrerar sedan 1973 kommunala vapen enligt lagen om skydd fšr vapen och vissa andra officiella beteckningar och publicerar tillkŠnnagivanden om registrering i Registreringstidning fšr varumŠrken, del C.

Svenska kommunalheraldiska institutet Šr en 1951 bildad stiftelse med uppgift att pŒ vetenskaplig grund bedriva forskning ršrande svenska bygders och orters vapen, flaggor och emblem samt att sprida kŠnnedom om svensk kommunal heraldik och att utarbeta fšrslag till vapen fšr kommuner.

Svenska nationalkommittŽn fšr genealogi och heraldik, tillkommen 1971, bestŒr av hšgst Œtta ledamšter och sysslar med frŒgor inom dessa bŒda discipliner.

Stiftelsen Skandinavisk vapenrulla registrerar heraldiska vapen frŒn de nordiska lŠnderna genom publicering i den Œrligen, sedan 1963 utkommande Skandinavisk vapenrulla.

Societas Heraldica Scandinavica, Heraldiska sŠllskapet, bildat 1959, Šr en nordisk sammanslutning med sŠte i Kšpenhamn, som verkar fšr att frŠmja studiet av och utbreda kunskapen om heraldik, sigillografi och beslŠktade Šmnen, och utger sedan 1960 Heraldisk tidsskrift tvŒ gŒnger per Œr. SŠllskapet har en svensk avdelning i Gšteborg, kallad VŠstra Sveriges heraldiska sŠllskap.

Svenska heraldiska fšreningen med sŠte i Gšteborg bildades 1976. Det Šr en sammanslutning med syfte att frŠmja intresset fšr heraldik, genealogi och angrŠnsande Šmnen, och fšreningen utger sedan bildandet tidskriften Vapenbilden med tvŒ nummer Œrligen.

Inom Frimurarorden finns en heraldisk nŠmnd som handlŠgger frŒgor om ordensmedlemmars vapen.

Ett vapenregister

Av stor betydelse fšr det heraldiska vapnets roll som igenkŠnningstecken och ŠgarrŠttsmŠrke Šr att man vet vilka vapen som finns, hur vart och ett ser ut och vem som Šr dess bŠrare. Detta Šr avgšrande bŒde fšr mšjligheten att identifiera Šgaren till ett visst vapen och fšr att tillse att nya vapen som komponeras skiljer sig tillrŠckligt frŒn befintliga.

Allt sedan hŠrolderna under medeltiden bšrjade fšra sina vapenrullor, har mŒnga bidrag lŠmnats till att sammanbringa och ge spridning Œt information om bestŒndet av vapen. OcksŒ i Sverige har vapenrullor och -bšcker utgivits, allt ifrŒn tunna hŠften till storslagna verk i flera band, och av vissa officiella vapen sker inregistrering hos Patent- och registreringsverket. RegelmŠssigt omfattar varje informationssamling dock endast en vapengrupp, och Œtskilliga vapen finns inte redovisade alls.

I privat regi pŒgŒr sedan 1982 en fortlšpande kartlŠggning av alla befintliga svenska heraldiska vapen i ett sedan 1992 databaserat register, Svenskt heraldiskt vapenregister. Till skillnad frŒn Patent- och registreringsverkets och Skandinavisk vapenrullas verksamhet Šr det inte frŒga om nŒgon inregistrering med fšregŒende kvalitetsgranskning eller Œtfšljande rŠttigheter utan en inventering och redovisning av observerade faktiskt existerande vapen. Svenskt heraldiskt vapenregister tar alltsŒ inte stŠllning till vapnets kvalitet eller till bŠrarens rŠtt till vapnet utan samlar beskrivande information med sŒ stor tillfšrlitlighet som mšjligt.

Vapnen klassificeras i registret efter Šgare enligt den allomfattande indelning i vapengrupper som redovisas ovan. Om varje vapen efterstrŠvas vŠrden pŒ fšljande variabler:

1. Beteckning. Varje vapen tilldelas en unik beteckning, vilken utgšrs av en inledande bokstav som anger vapengrupp, ett lšpnummer inom gruppen om fem siffror samt efter bindestreck Œrtal, med tvŒ siffror, fšr vapnets infšrande i registret; exempel A00634-93, som avser ett Œr 1993 infšrt slŠktvapen som Šr det 634:e i ordningen.

2. €gare. FullstŠndig lydelse av Šgarens eller bŠrarens namn samt bestŠmning till Šgaruppgiften; fšr slŠkt: stamfaderns namn, titel, geografiska hemvist, fšdelse- och dšdsŒr; fšr enskild person: namn, titel eller Šmbete, ort, fšdelse- och eventuellt dšdsŒr; fšr kommun, hŠrad och kyrklig enhet: lŠn, landskap respektive stift; fšr fšrening, fšretag etc: sŠte. Uppgifter om reglering av rŠtten att fšra vapnet, t ex endast agnatiska slŠktmedlemmar, Šven kognatiska Šttlingar med slŠktnamnet – eventuellt efter brisering – eller att det Šr frŒga om ett personligt vapen. Uppgift om att samma vapen tidigare fšrts av, senare švertagits av eller samtidigt fšrs av ett annat subjekt.

3. Tid. TidsmŠssig inplacering av vapnet genom datum fšr: fšrsta belŠgg, antagande, faststŠllelse, registrering samt upphšrande (pŒ grund av att Šgaren avlidit, utdštt, ombildats eller liknande)

4. Blasonering. Vapenbeskrivningens officiella lydelse: skšld (skšldemŠrke); hjŠlm (antal, hjŠlm nummer om flera, sluten eller šppen hjŠlmtyp, hjŠlmbindel eller hjŠlmkrona, hjŠlmtŠcke och hjŠlmprydnad); skšldkrona, mitra eller annan ersŠttning fšr hjŠlm; ytterligare attribut (skšldhŒllare med postament, Šmbets- eller ordensinsignier i anslutning till skšlden, valsprŒk eller hŠrskri, vapenmantel med krona).

5. Standardiserad blasonering. Den fšrvisso mycket exakta, vŠlutvecklade och stundom nŠrmast litterŠra blasoneringsteknik som anvŠnds fšr att fŒnga in ett vapens komposition Šr – inte minst genom de individuella variationer som fšrekommer – mindre lŠmpad fšr sškning och bearbetning i ett dataregister. DŠrfšr har pŒbšrjats ett arbete att utveckla en standardiserad och systematiserad blasoneringsnomenklatur, som efterstrŠvas vara sŒ exakt och funktionell att en datortillŠmpning till och med skall kunna gšra en instruktiv uppritning av vapnet utifrŒn en standardiserad blasonering.

6. Fšrklaring till vapnets komposition. Uppgifter om vapenbildens – i fšrekommande fall Šven hjŠlmprydnadens och andra bestŒndsdelars – ursprung, bakgrund och symbolik med avseende pŒ fšrekomsten av bilder, deras sammansŠttning, placering, tinkturgivning osv.

7. Kompositšr. Namn, titel och hemort fšr vapnets upphovsman samt Œr dŒ kompositionen i sitt definitiva utfšrande slutfšrdes.

8. Avbildning. Som komplettering till blasoneringen Œterges antingen en avbildning av vapnet i registret eller gšrs hŠnvisning till ett tryckt arbete dŠr en bild av vapnet fšrekommer. Avbildning av skšldemŠrket i sjŠlva registret sker som pŒ en kvadratisk flaggduk, vilken Šr den ideala ytan fšr att fŒ uppfattning om vapenbildens komposition. Som alltid Šr avbildningen endast ett av otaliga tŠnkbara exempel pŒ hur vapnet kan Œterges.

9. KŠllor och litteratur. PrimŠr- och sekundŠrmaterial dŠr uppgifter om vapnet och dess Šgare fšrekommer.

10. UppgiftslŠmnare. Namn och adress fšr person som ingivit uppgifter om vapnet till registret.

MŒlet fšr Svenskt heraldiskt vapenregister Šr att omfatta alla vapen som existerat inom det nuvarande Sveriges grŠnser under de Œtta Œrhundraden som heraldiken funnits hŠr. €nnu ŒterstŒr dock sŠkerligen Œtskilliga vapen att fŒ kŠnnedom om och infšrliva med registret. Upplysningar om vapen som inte fšrut registrerats eller publicerats – framfšr allt vapen tillkomna pŒ privat initiativ sŒsom slŠkt-, fšrenings-, fšretags- och sockenvapen – kan insŠndas till registret.

Missuppfattningar om heraldiken

De strikta heraldiska reglerna, som utvecklades under medeltiden och fortfarande bestŒr, vilar allt igenom pŒ en praktisk grund. €ndŒ kan de fšr den oinvigde te sig frŠmmande och obegripliga. Den allmŠnhet som inte Šr heraldiskt specialintresserad behšver sjŠlvfallet inte kŠnna till alla dessa regler fšr att kunna uppfatta de mŒnga vapnen i omgivningen. Det existerar dock nŒgra fundamentala missuppfattningar som hindrar att heraldiken blir rŠtt fšrstŒdd.

"Vapen endast fšr adelsmŠn"

En av de vanligaste feluppfattningarna Šr den att heraldiska vapen skulle vara nŒgot som hšr endast adelsmŠn till. Inget kan vara mera felaktigt enŠr vem som helst allt sedan heraldikens fšdelse har rŠtt att antaga och anvŠnda vapen. Vapen fšr ofrŠlse personer Šr i Sverige kŠnda sedan 1300-talet, och i dag fšrs vapen av flera hundra icke-adliga slŠkter. Dessutom fšrekommer vapen fšr allt ifrŒn fackfšreningar och idrottsfšreningar till kommuner och landsting, alla utan nŒgra sŠrskilda privilegier. Villfarelsen om adelsmŠns ensamrŠtt att bruka heraldiska vapen kan fšrmodas ha en grund i att det Šr obligatoriskt fšr varje adlig slŠkt att ha ett vapen – šverlŠmnande av vapenplŒt Šr enligt riddarhusordningen en av fšrutsŠttningarna fšr att vinna introduktion pŒ riddarhuset – medan det fšr andra Šr frivilligt. DŠrfšr har naturligt adelsvapnen kommit att synas oftare. I dag Šr det dock kommunvapnen som Šr den vanligaste vapengruppen i Sverige. Att nŒgon fšr ett heraldiskt vapen sŠger alltsŒ inget om vederbšrandes rang. DŠremot kan ett vapen fšrses med olika rangattribut, till vilka sjŠlvfallet inte alla har rŠtt.

"Vapnets utseende Šr en gŒng fšr alla givet och blir fšrŒldrat"

Ibland anfšrs, t ex som argument nŠr en kommun šnskar švergŒ frŒn att bruka vapen till att anvŠnda logotyp, att vapenbildens utfšrande har blivit fšrŒldrat och att en logotyp skulle innebŠra en modernare symbol. Om man i stŠllet vŠljer att gšra en mera tidsenlig nyuppritning av sitt vapen, jŠmstŠlls detta ofta med antagande av en helt ny symbol. I bŒda fallen har man inte klart fšr sig det fšr heraldiska vapen utmŠrkande fšrhŒllandet att vapnets utseende ingalunda Šr en gŒng fšr alla givet; det Šr nšdvŠndigt att skilja mellan ett vapens komposition och en avbildning av detsamma. Ett vapen kan upptrŠda i ett oŠndligt antal skepnader under det att dess innehŒll alltid bevaras. Denna egenskap saknar t ex logotyper, som till skillnad frŒn vapen riskerar att snabbt bli otidsenliga. DŠrfšr finns inte nŒgot substitut fšr det tidlšsa heraldiska vapnet, som kan representera en mŒnghundraŒrig tradition samtidigt som det Šr utfšrt i modernaste stil.

"Vapen Šr krigiska"

Att vapen inte skulle kunna anvŠndas av fredsŠlskande mŠnniskor i vŒr tid pŒ grund av att de heraldiska vapnen Šr en krigisk fšreteelse, Šr ytterligare en vanfšrestŠllning. I den Œsyftade funktionen har heraldiska vapen inte brukats sedan medeltiden, och att mŠrka Šr att skšlden – vapnets frŠmsta bestŒndsdel – var till fšr att skydda riddaren, inte Œsamka motstŒndaren skada. Vidare var de medeltida torneringarna egentligen inte mera krigiska Šn dagens idrotter dŠr tvŒ enskilda spelare eller tvŒ lag kŠmpar mot varandra. Redan i heraldikens absoluta barndom uppkom ocksŒ en i hšgsta grad fredlig anvŠndning av vapnen, nŠmligen sigillen. MŒnga medeltida vapen, t ex de kyrkliga och stŠdernas, har ingen grund i rustningens dekoration utan upptrŠder fšrst i sigill. Bidragande till de heraldiska vapnens krigiska stŠmpel kan vara ordet vapen – jŠmfšr att man i tyskan skiljer mellan das Wappen (heraldiskt) och die Waffe (skjutvapen etc).

"Heraldiska vapen Šr en dšd symbolform efter medeltidens slut"

Genom sigillen lyckades vapnen šverleva heraldikens s k levande period och bli de mest traditionsrika och bestŠndiga bildmŠssiga kŠnnetecken som šver huvud taget funnits. De heraldiska vapnen har kontinuerligt utvecklats under Œrhundradena och gšr sŒ alltjŠmt i vŒr tid, nŠr vapnen Šr vanligare Šn nŒgonsin. DŠrfšr Šr det felaktigt att betrakta vapnen som nŒgot fšrŒldrat som saknar berŠttigande i vŒr tid.

Tinkturregeln

I sammanhanget bšr ocksŒ nŠmnas den bristande kŠnnedomen om den fšr heraldiken grundlŠggande tinkturregeln, dvs att metall ej fŒr lŠggas pŒ metall och fŠrg ej pŒ fŠrg, vilken Šr ytterligare en faktor som ger heraldiken dess sŠrart och pŒ vilken dŠrfšr och av optiska skŠl inte kan ges avkall.

 

Heraldik : LŠran om vapenmŠrken. Mjšlby, 1993. 32 sid. ISBN 91-87784-06-8.

Svensk heraldik. 1 uppl. Mjšlby, 1985. 27 sid.

Svensk heraldik. 2 uppl. Mjšlby, 1989. 24 sid.

Flaggor och vapenskšldar : Vexillologi och heraldik (kapitel 6). John Foley: Tecken, mŠrken och symboler : En Guinness uppslagsbok. Stockholm, 1995. Sid 155–205. Svensk bearbetning och komplettering.

 

 

 

 

 

slekt.se/heraldik

Start Heraldiska vapen och flaggor

Start slekt.se

© 2022 Per Andersson