Heraldiska vapen och flaggor Per Anderssons texter om heraldik, kommunvapen, nordiska korsflaggor m m
	Heraldik – läran om vapenmärken Vad är ett vapen och vad är heraldik? Namnet som beteckning på individer, kollektiv eller orter har sin bildmässiga motsvarighet i det heraldiska vapnet – vapnet är för ögat vad namnet är för örat. Ett vapen är ett kännetecken för en släkt, en fysisk eller en juridisk person på samma sätt som namnet fast i bildform. Det är utformat enligt vissa heraldiska regler i kontrasterande färger och fastställt till sitt innehåll men ej till sin stil och sitt yttre utförande, vilket gör heraldiska vapen icke tidsbundna till skillnad från andra former av märken och symboler, t ex logotyper och monogram. Mest utmärkande för ett vapen är dess sköldemärke, som oftast ses återgivet i en sköld men som också kan anbringas på andra ytor, t ex en flaggduk. Förutom skölden med sköldemärket kan ett komplett vapen rymma ytterligare beståndsdelar, såsom hjälm med hjälmprydnad, sköldhållare och vapenmantel. En symbol som är avsedd att vara en logotyp eller annat märke men uppvisar yttre likhet med ett vapen är inte att betrakta som vapen. När det skall avgöras om ett kännetecken skall anses som ett vapen eller ej, bör det fästas stort avseende vid antagarens och upphovsmannens avsikt med symbolen, dvs om bilden fixerats till blott sitt innehåll och varit ämnad att kunna insättas i en sköld enligt vapenbrukets regler. Läran om vapenmärken och deras bruk enligt bestämda regler benämns heraldik (av latinets 'heraldus' med betydelsen härold). På en och samma gång är heraldiken en historisk hjälpvetenskap och ett levande nutida symbolbruk med obrutna medeltida rötter. Ämnet sönderfaller i teoretisk heraldik (vapenkunskap), rörande vapenväsendets historia, och praktisk heraldik (vapenkonst), som avser tillämpningen av de heraldiska reglerna, som är härledda ur den teoretiska heraldiken. Heraldiken är också nära knuten till bl a följande ämnesområden: genealogi (släktvapen), lokalhistoria (kommunala vapen), juridik (vapenrätt, upphovsrätt och statsrätt vartill hänförs regler om rikets vapen och flagga; de heraldiska reglernas och vapenbeskrivningens juridiska karaktär), språkvetenskap (vapenbeskrivning, terminologi, valspråk och vapnet som bildmässig motsvarighet till namnet), konstvetenskap (vapenavbildningens växling med olika konstnärer och stilar), grafisk och annan formgivning (nutida praktiskt vapenbruk), sfragistik (vapensigill), numismatik (vapenprydda mynt och medaljer), vexillologi (flaggor), exlibriskunskap, psykologi (symbollära), kyrkohistoria, militärhistoria samt de discipliner som behandlar kronor, andra rangtecken och ordensväsende. Vapenbärare och vapengrupper Vem som helst har rätt att antaga och föra vapen. Rätten tillkommer sålunda fysiska personer som enskilda individer eller i egenskap av innehavare av ett visst ämbete, släkter, territorier och myndigheter, stiftelser, föreningar, bolag och andra företag. De territoriella vapnen och myndighetsvapnen kan indelas i rikets vapen, landskaps- och länsvapen, olika slags kommunala vapen samt kyrkliga och militära vapen och vapen för övriga myndigheter. Enligt definitionen av vapen skall vapenbäraren vara en släkt, en fysisk eller juridisk person. Undantag därvidlag utgör vissa territoriella vapen, såsom landskapsvapnen, men dessas berättigande kan motiveras i ett historiskt perspektiv. Med avseende på bäraren hänförs vapnen till vapengrupper, t ex släktvapen, kommunvapen och kyrkovapen. Ett sätt att gruppera svenska heraldiska vapen efter ägare är följande indelning: 1 Släkter och personer A Släkter B Enskilda personer samt ämbetsinnehavare 2 Territorier och myndigheter Statliga myndigheter C Riket D Län E Militära myndigheter F Civila myndigheter Territorier enligt äldre indelning G Landskap H Härader Kyrkan I Svenska kyrkan och stiften J Kontrakt, pastorat och församlingar Kommuner K Städer L Köpingar M Municipalsamhällen N Landskommuner O Kommuner P Landsting 3 Korporationer Q Bolag och andra företag R Organisationer, föreningar och andra sammanslutningar samt stiftelser Vapenbrukets uppkomst, utveckling och utbredning Bruket av heraldiska vapen uppkom sannolikt på 1130-talet, under korstågens period. Vid denna tid kom bland krigare till häst – riddare – i bruk en ny hjälmtyp, den s k kittelhjälmen, som dolde bärarens ansikte och gjorde honom anonym. För att bli igenkänd av vänner och fiender började man anbringa enkla och tydliga igenkänningstecken i starka färger på bl a skölden samt ett särskiljande tecken ovanpå hjälmen. Sköldens märke återgavs också på vapenrocken, lansfanan och hästens schabrak. De heraldiska vapnen uppträdde ungefär samtidigt i England, Frankrike och Tyskland och spreds snart till övriga delar av Europa. Det äldsta kända vapnet i Sverige återfinns i ett sigill från 1219 för Sigtrygg Bengtsson, vars släkt senare kom att bära namnet Boberg. Vapnen användes inte bara i regelrätta strider utan också som både praktiska och dekorativa inslag i sportbetonade vapenövningar, s k riddartorneringar eller tornerspel. Dessa blev vanliga under medeltiden och betydde mycket för utvecklingen av vapenbruket och dess regler, varmed också den heraldiska vetenskapen uppstod. Som sentida efterföljare till torneringarna kan man se dagens lagidrotter, t ex ishockey, där spelarna i kampen bär tydligt färgsatta dräkter ägnade att utmärka lagtillhörigheten. Den första tiden från vapenbrukets uppkomst brukar kallas heraldikens utvecklingstid, varpå följer en under 1300-talet kulminerande blomstringstid. Så länge den med vapnet prydda rustningen till 1500-talets mitt var i bruk i strider och torneringar betecknas heraldiken som levande. Förändrad krigsteknik ändade denna tid; under 1400-talet blev eldvapen allt vanligare. Vid sidan av funktionen som igenkänningstecken började vapnen tidigt tjäna som ägarmärke för sin bärare, först i sigill. Efter heraldikens levande epok följer en vapenbrukets överlevnadsperiod, då vapnet endast förekommer i avbildning. Med denna alltjämt pågående era inleddes under renässansen en förfallsperiod, som fortsatte under barock- och rokokoepokerna, då man i vapenbruket allt mera fjärmade sig heraldikens egentliga idé. Under 1900-talet har vapenkonsten sökt sig tillbaka till mera ursprungliga ideal och format en syntes av den samlade heraldikhistoriens erfarenheter. Det finns skäl att beteckna det senaste seklet som en restaurationsperiod, som följt på en flerhundraårig nedgång efter medeltidens slut. Efter mer än 850 år har bruket av heraldiska vapen i vår egen tid fått sin största utbredning någonsin, både med avseende på antalet olika vapen, i vilka upplagor de förekommer och spridningen till olika typer av bärare. Ständigt komponeras och antages nya vapen, och dagligen möter vi heraldiken i någon form; de största vapengrupperna är släktvapen och kommunvapen. Liksom det vid sidan av användningen av heraldiska vapen under olika tider, inte minst vår egen, förekommer andra former av symboler och märken, bl a bomärken och logotyper, fanns det före heraldikens uppkomst naturligt nog olika slag av personliga igenkänningstecken, t ex brukades en örn av Alexander den store. Under forntiden förekom också att stridsskölden smyckades med bilder. Det är dock här inte fråga om emblematik av den västeuropeiska heraldikens art. Inget annat symbolbruk har heller vunnit sådan spridning eller kunnat uppvisa en så långvarig tradition som heraldiken. Släktvapen och personliga vapen Vapnen var ursprungligen personliga igenkänningstecken för sina bärare. Med tiden blev de dock ärftliga ättemärken. De första vapenbärarna var de som fullgjorde rusttjänst, dvs tillhörde den klass som kom att åtnjuta skattefrihet, s k frälse. Vapen för ofrälse bärare, även kallade borgerliga vapen, är kända i vårt land sedan 1300-talets början och var under 1600- och 1700-talen vanliga. De som nyadlades av kungamakten fick genom det s k sköldebrevet också ett vapen. Utnämnda riddare och kommendörer liksom ledamöter av Kungl Maj:ts orden (serafimerriddare) har sedan ordens instiftande varit ålagda att antaga vapen om de tidigare saknat sådant, varigenom svensk heraldik tillförts ett antal nya vapen. För innehavare av vissa ämbeten är det sed att antaga ett s k ämbetsvapen. Ett framträdande exempel är biskoparna, som brukar förena stiftets vapen med sitt släktvapen till ett ämbetsvapen. Under 1900-talet har med ett nyvaknande intresse för heraldik och genealogi många släkter antagit vapen. Från medeltiden är kända vapen för omkring 1 600 släkter i Sverige. I dag förs vapen av minst tusentalet ofrälse och adliga släkter. Då har efter riddarhusets instiftande 1626 drygt 2 000 introducerade vapenförande ätter utslocknat. Härtill kommer ett stort antal borgerliga släktvapen under 1600- och 1700-talen samt vapen för ointroducerade adliga ätter. Territoriella vapen På 1200-talet började furstar och högadel låta sina släktvapen beteckna också de områden som var i deras besittning. Därigenom uppkom en ny vapengrupp, de territoriella vapnen. Den förnämsta typen av dessa är statsvapnen, i Sverige kallat riksvapnet. Detta finns i två huvudvarianter: stora riksvapnet, som tillika är konungens personliga vapen, och lilla riksvapnet med enbart de tre kronorna i skölden. Vapen för rikets landskap förekommer i samlad uppsättning första gången i Gustav Vasas sorgeprocession år 1560, förmodligen utförda på initiativ av den heraldiskt intresserade Erik XIV. Under 1600-talet fick också de nyerövrade landskapen vapen. Vissa landskapsvapen är emellertid av äldre ursprung – det äldsta är Gotlands från 1280. På inofficiell väg började också länen under senare delen av 1700-talet att föra vapen, vilka dock inte fastställdes förrän under 1930- och 1940-talen. Länsvapnen bygger i allmänhet på landskapsvapnen; i tre fall har dock residensstädernas vapen utgjort underlag. Det äldsta kända kommunala vapnet i Norden är Kalmars stadsvapen, som återfinns i ett sigill från 1250-talet. Städernas vapen är antingen självtagna eller förlänade och då ofta i samband med stadsprivilegierna. Ett flertal stadsvapen tillkom eller reviderades under 1900-talets första hälft. Socknar och härader har under lång tid, i många fall sedan 1500-talets slut, haft sigill. Motiven i dessa uppfattades dock oftast inte som egentliga vapen, men under 1900-talet har fastställts vapen för ett sextiotal härader. Med början på 1930-talet och i tilltagande omfattning under de följande decennierna tillkom ett stort antal vapen för landskommuner (sockenvapen) och köpingar. Ett praktexempel uppvisar Dalarna, där samtliga städer, köpingar och socknar före 1950-talets kommunindelningsreform förde vapen. Med den indelningsreform som genomfördes 1963–1974 reducerades antalet primärkommuner väsentligt och 1971 ersattes också de tidigare begreppen stad, köping och landskommun med den enhetliga beteckningen kommun. Efter avslutade kommunsammanläggningar och några efterföljande delningar finns nu 286 kommuner i landet. För första gången någonsin har i samband med den senaste kommunreformen framträtt en strävan att samtliga primärkommunala enheter vid sidan av sitt namn skall ha ett bildmässigt kännetecken i form av ett heraldiskt vapen. Före denna reform fördes vapen av samtliga städer men av endast drygt två tredjedelar av köpingarna och knappt hälften av landskommunerna. I dag har så gott som samtliga primärkommuner vapen, medan landstingskommunerna i stor utsträckning valt att i stället representeras av logotyper eller andra märken. Uppskattningsvis har under 1900-talet vapen förts av uppemot 900 kommunala enheter. Kyrkliga, militära och civila myndigheters vapen Kyrkliga vapen i sigill för domkapitel och domkyrkor uppträder under 1200- och 1300-talen, och till dessa härleds stiftens vapen. I dag förs vapen av samtliga tretton stift och av svenska kyrkan som riksorganisation. Det förekommer också vapen för enskilda församlingar och pastorat. De militära förbanden har också sina heraldiska vapen, en tradition som delvis är förknippad med förekomsten av fälttecken (regementsfanor). Förbandsvapnen har vanligen sin grund i landskapsvapnen, stundom i stället i ett stadsvapen. En bit in på 1900-talet började vapen utarbetas för olika civila statliga myndigheter. Vanligt var att utgå från lilla riksvapnet och förse det med något slags attribut hänsyftande på myndighetens verksamhetsområde, vilket är fallet med t ex Patent- och registreringsverkets och Riksheraldikerämbetets symboler. Andra ämbetsverk har i stället givits ett särskilt komponerat sköldemärke, såsom Tullverket och Arbetarskyddsstyrelsen. Allt mera har emellertid logotyper, monogram och andra märken utbrett sig som symboler för de statliga myndigheterna. En liknande utveckling, om än i mera begränsad omfattning, har också kunnat noteras i de kommunala myndigheternas bruk av kännemärken. Vapen för föreningar och företag Åtskilliga organisationer av olika storlek använder ett vapen som symbol. Dock finns också många föreningar, företrädesvis idrottsföreningar, vilkas kännetecken till det yttre liknar ett vapen men inte överensstämmer med heraldikens regler och därför inte kan betraktas som vapen. Bland bolag och andra företag är vapenbruket avsevärt mindre utbrett; endast enstaka vapen påträffas i Sverige i denna vapengrupp. I stället föredrar man här logotyper och andra märken, medan det i t ex Storbritannien inte är ovanligt med företagsvapen. Företag ses dock utnyttja heraldiken på ett annat sätt, i sin marknadsföring. Genom att förse produktförpackningar med fantasivapen, som oftast komponerats utan hänsynstagande till heraldikens regler, avser man att ge uttryck för kvalitet. Vapenrätt och förvärv av vapen Det står alltså vem som helst fritt att antaga vapen, under respekterande av redan befintliga vapen så att ingen annans rätt kränks. De äldsta vapnen, förda av den s k uradeln, och merparten av alla vapen för ofrälse vapenbärare är självtagna. Nyadlade släkter liksom vissa städer har förlänats vapen i samband med nobilisering eller utfärdande av privilegiebrev. Det äldsta kända förlänade vapnet dateras till år 1420. Genom författningar och uppkomst av sedvanerätt har adeln förbehållits rätten till vissa rangtecken, såsom kronor (ursprungligen betecknande länsöverhöghet), sköldhållare och öppen hjälm. 1762 utfärdades en förordning "Emot Adelig Skölds eller Öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män". Högadelns ensamrätt till sköldhållare framgår av 1813 års instruktion för riksheraldikern. Allt sedan medeltiden har vapen förtecknats i vapenrullor och vapenböcker. Det är dock först vid 1800-talets slut som vapen börjar ges individuellt rättsskydd. De på riddarhuset introducerade ätterna har dock ansetts ha sina vapen skyddade ändå. Vid 1880-talets mitt fastställde Kungl Maj:t vapen för de svenska landskapen, och femtio år senare började också fastställas läns- och stadsvapen och i viss utsträckning härads- och kommunvapen. 1973 ersattes fastställelseförfarandet med en möjlighet för främst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen hos Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungörelse om registrering av kommunala vapen. Förutom kommunvapen har läns- och landskapsvapnen registrerats liksom ett antal häradsvapen. Möjlighet till registrering av andra typer av vapen, t ex släktvapen, saknas i Sverige. Under åren 1934–1936 bedrev dock Riksheraldikerämbetet inregistrering av borgerliga vapen. De kommunala vapnen registreras som sig bör genom vapenbeskrivningen. Att registrera ett annat vapen hos Patent- och registreringsverket innebär att endast en viss ingiven avbildning av vapnet skyddas som varumärke, vilket är otillräckligt med hänsyn till de heraldiska vapnens karaktär. Ett vapen kan emellertid anses åtnjuta ett visst skydd blott genom att det är antaget. En viss form av vapenregistrering utgörs av den publicering av vapen, framför allt släktvapen, som sker årligen i publikationen Skandinavisk vapenrulla, utgiven av en stiftelse med samma namn. Hittills har däri offentliggjorts över 400 vapen. Rikets vapen – stora och lilla riksvapnet – är liksom den svenska flaggan reglerade i lag om rikets vapen och flagga. Kommuner har liksom andra rätt att själva antaga vapen, vilket aktualiserades i stor omfattning i samband med de två allomfattande ändringarna i kommunindelningen vid 1950-talets början respektive kring år 1970. Efter den senaste indelningsreformen har nykomponerats vapen för femtiotalet kommuner. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen för en tidigare kommunal enhet upptagits. Av dessa är hela 120 förutvarande stadsvapen, och så har merparten av alla städers vapen kommit att känneteckna en nybildad kommun. Ett femtiotal kommuner har övertagit vapen från en köping och något flera från en landskommun. Därtill har ett kommunvapen tidigare tjänat som häradsvapen och ett annat som landskapsvapen. Antagande, förvärv och bruk av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen. Agnatisk medlem av en släkt är varje på obruten manslinje härstammande manlig eller kvinnlig avkomling till släktens stamfader, vilket innebär att varje individ kan hänföras till en men blott en släkt. Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor. Att ett vapen är antaget för de agnatiska ättlingarna till en släkts stamfader innebär rätt men självfallet inte skyldighet för dem att använda vapnet. Rätten att komponera och att utföra avbildning av vapen är oinskränkt. Däremot krävs tillstånd av ägaren för att få använda riksvapnen och de vapen som är inregistrerade hos Patent- och registreringsverket, ett förhållande som naturligt torde vara tillämpligt även på övriga vapen. Svensk lag ger också konstnären upphovsrätt till hans avbildning av ett vapen. Användningsområden för vapen Vapnet som ett för sin ägare unikt kännemärke har använts i en rad olika sammanhang. Det vanligaste användningsområdet vid sidan av det ursprungliga – riddarens rustning – var under medeltiden sigillen. Dessutom kom vapnen bl a att målas på kyrkornas innerväggar, anbringas på antependier och andra textilier, återgivas i stenskulptur på portaler och på gravmonument samt brukas som begravningsvapen och som sådana upphängas i kyrkorna. Släktvapen torde nu vara vanligast i exlibris, på brevpapper, korrespondenskort och kuvert, i sigill och signetringar samt som väggprydnad. Dessa vapen lämpar sig också på porslin, dryckesbägare och bordssilver, i släktkrönikor och på släkttavlor samt på gravstenar. Av t ex föreningar, företag och kommuner används vapen i annonser, stämplar, på trycksaker, dekaler och skyltar. Vapen återfinns vidare på plaketter, medaljer och som officiell symbol på mynt och sedlar. Andra användningsområden är vindflöjlar, standar, rockslagsnålar, uniformsknappar och märken på kavajer och idrottsdräkter. En användning av vapnet som ligger nära den ursprungliga är bruket av vapenflaggor. Det nyaste användningsområdet för heraldiken är bruket att utefter större vägar vid kommungränserna uppsätta vägskyltar med kommunernas vapen och namn. För återgivning av vapen står flera tekniker utöver de vanligaste till buds, t ex gravering i metall och glas, glasmålning, brodering, vävning, intarsia, skulptur i sten och trä, relieftryck på papper och prägling i läder. Det heraldiska regelsystemet Varje förhållande inom vapenbruket styrs av hävdvunna, exakta heraldiska regler. Dessa finns inte nedskrivna och stadfästa utan är av sedvanerättslig natur. De har internationell giltighet och är i grunden desamma som under heraldikens levande period, medeltiden, då de utvecklades av härolder i samband med torneringarna och därmed också blev upprinnelsen till den heraldiska vetenskapen. Till det heraldiska regelsystemet hör bestämmelser om det fullständiga vapnet och dess beståndsdelar samt normer för vapnets komposition, beskrivning och avbildning. Reglerna grundar sig på rent praktiska skäl och utgår från vapnets funktion som särskiljande tidlöst kännetecken att kunna uppfattas även på långa avstånd. Då ett vapen i vår tid ofta återges kraftigt förminskat, kvarstår oförändrat ett krav på enkelhet och tydlighet i vapenbilden. Definitionen av ett vapen, vilken fångar in heraldikens grundläggande idé, är att betrakta som det heraldiska regelsystemets "grundlag". Den rymmer två bärande moment avseende vapnets utformning: (1) Ett vapen har en generell existens och är inte ett specifikt föremål. (2) Vapenbilden bygger på optisk tydlighet och kontrastverkan. Vapnets beståndsdelar Ett vapens främsta beståndsdel är skölden med sitt sköldemärke, och den kan ensam tjäna som fullständigt vapen. Men ofta förekommer därtill ovanpå skölden en hjälm med hjälmtäcke, hjälmbindel och hjälmprydnad. Dessutom kan tillkomma andra attribut, som i allmänhet är ägnade att utmärka viss rang. Sköld och sköldemärke Tinkturer är den samlande benämningen på metaller (guld/gult och silver/vitt) och färger (blått, rött, svart och grönt) som används för framställning av sköldemärken. Vapenbildens komposition bygger på kontrastverkan mellan fält av omväxlande färg och metall. Metall får ej gränsa till annan metall och färg ej till färg, detta av optiska skäl – t ex är vitt på gult eller blått på svart svårt att urskilja på avstånd och i förminskning. Av varje tinktur finns endast en nyans, den maximala. Mera sällan förekommer också som tinkturer färgerna purpur och brunt samt naturfärg och de s k pälsverken hermelin och gråverk. De tre senare kan ersätta såväl färg som metall – de är amfibiska. Sköldens huvudtinkturer kallas vapnets livréfärger. De heraldiska bilderna är av två slag: häroldsbilder, som är geometriska indelningar av skölden, och allmänna bilder, till vilka hör alla övriga bildformer. De allmänna bilderna, som kan vara tillverkade föremål eller vara hämtade från växt- och djurliv eller fantasins värld, har ofta en starkt stiliserad form. Typiska är de heraldiska djuren såsom örn och lejon samt kors, stjärnor och liknande symboler och okomplicerade attribut av typ hammare i stället för t ex en bergsman eller snickare. Häroldsbilderna kan varieras genom användande av olika delningslinjer, s k skuror. Hjälm och hjälmprydnad Hjälmen, som placeras vilande ovanpå skölden, har till uppgift att bära upp hjälmprydnaden, även kallad crest. På hjälmens hjässa finns en av två eller flera tygstycken hopvriden hjälmbindel eller vulst, som förenar hjälmen med hjälmprydnaden och från vilken hjälmtäcket utgår. Hjälmtäcket, liksom hjälmbindeln, utförs i sköldens dominerande tinkturer, vanligen med färgen utvändigt och metallen invändigt, och ges i allmänhet en dekorativ utformning – därav kallas hjälmtäcket ibland lövverk som en följd av stilutvecklingen. Hjälmprydnaden kan bestå av sköldens viktigaste bild eller av annat motiv. Ofrälse personer för s k sluten hjälm (stickhjälm), medan den öppna hjälmen med byglar, vanligen fem till antalet, är förbehållen adelsmän. En äldre hjälmform är kittelhjälmen, som användes fram till 1400-talets början. Till den adliga bygelhjälmen hör en halsklenod, bestående av en kedja med medaljong. Hjälmar avbildas oftast silverfärgade med rött foder och eventuellt gyllene byglar. Högadliga vapen innehåller vanligen fler än en hjälm, friherrliga två och grevliga tre. Om endast en hjälm förekommer kan den avbildas en face eller vänd åt heraldiskt höger. Vid flera hjälmar vänds de båda yttre något mot mitten. Hjälmprydnaden skall har samma riktning som hjälmen. I främst grevliga och friherrliga vapen brukar hjälmbindeln ersättas med en hjälmkrona. Övriga beståndsdelar I stället för att anbringa en eller flera hjälmar med hjälmprydnad ovanpå skölden kan denna krönas av en rangkrona, kallad sköldkrona, som täcker den övre sköldkanten och utförs i guld. Svenska rangkronor finns för följande värdigheter: konung, kronprins, hertig (eller furste), greve, friherre och obetitlad adelsman. De forna städernas vapensköldar är ofta krönta av en murkrona, ett bruk som inte tillkämpas på övriga kommuners vapen. Landskapsvapen kan krönas av en hertigkrona och länsvapen, liksom övriga statliga civila och militära myndigheters vapen, av en kunglig krona. Innehavare av kyrkliga ämbeten kröner skölden med en mitra eller en prästhatt. Skölden kan läggas på olika slags ämbetsinsignier, t ex en biskopsstav, eller beträffande militärförbands vapen på vederbörande truppslagstecken. Det förekommer också att civila ämbetsverk för lilla riksvapnet överlagt någon form av tecken som anspelar på verksamheten, såsom korslagda risknippen med bilor och en eklövskrans för Rikspolisstyrelsen. Om bäraren av ett vapen innehar en ordensutmärkelse kan ordenstecken tillföras vapnet i anslutning till skölden. Alla kan till sitt vapen foga ett valspråk – under vapnet – eller ett härskri – över eller vid sidan av skölden – på devisband i vapnets livréfärger. Till högadliga och furstliga vapen brukas sköldhållare i form av djur eller människor, som skall stå på ett postament. Sköldhållarna är två till antalet, en på höger och en på vänster sida om skölden. Kungliga vapen – t ex riksvapnet, kronprinsens eller kronprinsessans och arvfurstars vapen – kan omslutas av en vapenmantel, som kröns av en rangkrona och knyts upp på båda sidor med tofsprydda snören. Manteln är röd, blå eller purpurfärgad och fodrad med hermelin. Särskilda varianter av vapen Släktvapen rymmer oftast såväl sköld som hjälm med tillhörande beståndsdelar och i förekommande fall olika rangattribut. Kommunala m fl vapen utgörs däremot vanligen av blott en sköld, eventuellt försedd med krona. Äkta makar kan förena sina vapen till ett alliansvapen med de båda sköldarna lutade mot varandra, mannens placerad till heraldiskt höger och hustruns till vänster. Mannens sköldemärke vänds därvid mot hustruns, vilket benämns heraldisk courtoisie (hövlighet). Över skölden kan sättas mannens hjälm eller krona. Kvinnor använder ofta spetsrutformig – eller oval – sköld, när deras vapen inte ingår i alliansvapen. Ogift kvinna insätter i sin sköld faderns sköldemärke, medan gift kvinna klyver skölden och för makens vapen i dexter fält och faderns i sinister. Om maken eller fadern saknar vapen, fylls skölden ut med det existerande sköldemärket. Kvinna, som är ogift och född adlig eller oavsett börd är gift inom frälset, kröner skölden med faderns respektive makens rangkrona. Också sköldhållare kan förekomma men aldrig hjälm. Ogift ofrälse dam kan anbringa en blå bandrosett på sköldens översta spets. Två eller flera vapen kan förenas i en och samma sköld, t ex för att utgöra ett ämbetsvapen. Så kan exempelvis ett biskopsvapen tillskapas genom att biskopens släktvapen och stiftets vapen tar plats i var sin hälft av skölden. Varje vapensköld motsvaras av en kvadratisk flagga, varvid sköldemärket, som på flaggans båda sidor skall vara vänt mot stången, fyller ut hela flaggduken. Ett sköldemärke kan även i andra fall anbringas på en icke sköldformig yta. Ursprungligen innehöll skölden endast en vapenbild, men senare kom somliga vapensköldar, främst högadliga, att rymma fält utöver det huvudsakliga sköldemärket, vilket benämns stamvapen. Ett vapen kan också innehålla två eller tre sköldar – alla med samma sköldform – lagda ovanpå varandra. Den största skölden kallas huvudsköld och den minsta hjärtsköld, medan en däremellan liggande tredje sköld benämns mittsköld. Hjärtskölden rymmer oftast stamvapnet. I alliansvapen, på flaggor osv används vanligen endast stamvapnet. Brisering, som innebär förändring av ett vapen t ex genom att skölden tillförs en mindre figur, ett bitecken, företrädesvis för att utmärka en viss gren av en släkt, är föga utbredd i senare svensk heraldik. Någon gång förekommer att sköldemärket utökas med en bastardsträng eller bård eller att hjälmprydnaden varieras. Vapnets tredelade natur För att rätt förstå vapenbruket och dess regler, är det nödvändigt att vara medveten om det heraldiska vapnets särpräglade natur. Ett grundläggande faktum är att vapnet till skillnad från andra bildmässiga symboler inte primärt har en bildmässig gestalt, vilket i förstone kan förefalla paradoxalt. En analogi till hjälp för att åskådliggöra vapnets speciella väsen finns i den s k semantiska triangeln. Den har till uppgift att visa relationerna mellan begrepp, term och fenomen. Heraldikens motsvarighet till dessa tre storheter är vapnets komposition, dess blasonering (beskrivning) och en avbildning av vapnet. Det centrala för vapnet är dess komposition, som är begreppsmässig och existerande endast i tanken. För att i tid och rum bevara och överföra kunskapen om vapnets gestaltning, formuleras den i en vapenbeskrivning – den direkt oåtkomliga tanken kläds i ord. Den konkreta verklighetens sida av vapnet är den bildmässiga formen – avbildningen – som framstår som den huvudsakliga för betraktaren i det praktiska livet. Men en vapenavbildning är bara en i en oändlig mängd möjliga varianter av det vapnets allmänbegrepp, vars kod återfinns i blasoneringens form. Vapenbeskrivningen framstår därför som viktigare än en avbildning för kännedomen om vapnets utseende. Vapenkomposition I strävandena att ernå god heraldisk kvalitet vid nykomposition av vapen har utvecklats en praxis för svensk vapenkonst, som kan tänkas kodifierad på följande sätt: 1. Reglerna om vilka ett vapens beståndsdelar är, deras utförande och placering skall respekteras. Exempelvis kan inte accepteras ett med hjälm försett vapen som saknar hjälmprydnad, ett hjälmtäcke i tinkturer som inte förekommer i skölden eller en ofrälse släkts vapen som försetts med sköldhållare. 2. Ett vapen skall vara unikt och ej identiskt eller förväxlingsbart med annat redan existerande vapen. 3. Skölden bör indelas i så få ytor och innehålla så få figurer som möjligt. 4. Så få tinkturer som möjligt bör förekomma, helst inte fler än tre om det inte är fråga om ett av flera olika sköldemärken sammansatt vapen. 5. De enda tinkturer som bör förekomma är metallerna guld och silver samt färgerna blått, rött, svart och grönt, och dessa äger teoretiskt endast en nyans. 6. Färg får ej gränsa till annan färg och metall ej till metall. Undantag utgör djurs beväpning när sådan förekommer. 7. Ett stamvapen bör ej komponeras så att det kan uppfattas som ett vapen tillkommet genom förening av två eller flera stamvapen. Om metoder för sådan förening används vid nykomposition av stamvapen – t ex klyvning, delning eller kvadrering – bör minst ett av fälten lämnas odelat och utan allmän bild. 8. Som allmänna bilder bör inte förekomma bokstäver, siffror och liknande tecken. 9. Figurer vilkas utseende är beroende av skuggningar och linjer inom fält av en och samma tinktur undviks. 10. Vapen bör inte innehålla något från naturen eller mänsklig verksamhet hämtat bestämt föremål eller motiv, såsom en viss byggnad, ett visst fartyg, terrängavsnitt eller liknande. 11. I stället för ett komplicerat motiv – exempelvis ett fartyg, en bil, en industribyggnad, en kanon eller en helgonbild – väljs ett till heraldiken bättre anpassat attribut av typ ankare, hjul, kuggkrans, kanonkula respektive yxa (för helgonet Sankt Olof). 12. Moderna och i övrigt starkt tidsbundna föremål undviks. De allmänna bilderna tänks ha kunnat existera oavsett tidpunkt och väljs med fördel bland tidlösa motiv som fanns redan under heraldikens levande period. Blasonering och terminologi En vapenkomposition fixeras genom en vapenbeskrivning, den s k blasoneringen, som är kortfattad, koncis och avfattad med enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi. Vapnet blasoneras i en bestämd ordning: först redogörs för sköldens innehåll (vid indelad sköld numreras dess fält från dexter och uppifrån), därefter hjälm med hjälmtäcke, hjälmbindel och hjälmprydnad och till sist rangattribut såsom sköldhållare samt eventuellt valspråk. Exempel på en blasonering: Sköld: styckad, första fältet två gånger kluvet och två gånger delat i blått och silver, andra fältet av guld Hjälm: sluten, med hjälmtäcke invändigt av guld och utvändigt blått, hjälmbindel av guld och blått samt som hjälmprydnad ett uppstigande lejon av guld Heraldikens terminologi och språkbruk, som främst kommer till uttryck i blasoneringen, kännetecknas dels av en rad facktermer och av att vissa allmänna ord och uttryck har en speciell heraldisk innebörd, dels av att finita verbformer inte används i blasoneringen. Anmärkningsvärt är att höger och vänster anges med utgångspunkt från en tänkt bärare av vapenskölden, vilket gör att heraldiskt höger blir den vänstra sidan för åskådaren och vice versa. För höger och vänster används även latinets dexter respektive sinister. Sköldens högra kant är också dess framkant; när man red till anfall var den riktad framåt. Därför återges i profil avbildade vapenfigurer vända åt höger liksom på flaggduk mot stången. Att ett föremål har en normal ställning på sköldens yta nämns som regel inte. Vid avvikande ställning anges för en enskild allmän bild att den är exempelvis stolpvis, bjälkvis eller balkvis ställd, medan man om två eller flera föremåls förhållande till varandra säger att de är ordnade i stolpe, i bjälke respektive i balk. En figur kan vara störtad, dvs uppochnedvänd, och två figurer korslagda. En häroldsbild, ett snitt eller en allmän bild som ges en placering närmare sköldfoten än normalt sägs vara sänkt; motsatsen är naturligtvis höjd. En häroldsbild eller allmän bild intill vilken avbildas en annan figur kan anges som åtföljd av denna figur. Om skölden innehåller ett större, obestämt antal allmänna bilder (av mindre format) heter det att fältet är bestrött med dessa figurer. Inte sällan består ett sköldemärke av tre likadana allmänna bilder, s k trefaldigande, varvid de i allmänhet ordnas "två över en". Bilder kan vara svävande (återgivna fritt i ett fält) eller genomgående (fästade vid sköldkanten). Figurer som hänger ihop i en punkt anges vara kopplade, medan två eller flera bilder – allmänna eller häroldsbilder – som sammanfogats, utan skärningskonturer, kallas förenade. Ett djur, en växt eller ett föremål som kommer in i skölden nedifrån är uppstigande, uppväxande respektive uppskjutande. Kommer denna allmänna bild i stället från sidan är den framkommande, utväxande eller utskjutande. En vapenfigur som inom sina gränser rymmer en annan figur sägs vara belagd med denna. Om den ovanpåliggande bilden skär den andras gränser, används termen överlagd. I blasoneringsuttryck används prepositioner enligt följande. Utnyttjande av skuror för att skapa häroldsbilder anges med prepositionen medelst, t ex en medelst vågskuror bildad bjälke. Då vissa häroldsbilder skall avbildas särskilt smala sägs de vara bildade av kavlar. Användande av snitt utmärks med prepositionen genom, t ex genom ett mantelsnitt delad sköld. Vid angivande av att en sköld innehåller två eller flera fält i olika tinkturer utnyttjas prepositionen i: sköld tre gånger delad i blått och guld. En sköld med en allmän bild kan t ex klyvas, varvid tinkturerna alternerar i de uppkomna fälten och blir "motsatta". Avbildning av vapen Vid avbildning av ett vapen har varje konstnär i princip fria händer inom ramen för blasoneringens stadganden och de allmänna reglerna om ett vapens sammansättning. En korrekt vapenbeskrivning innehåller inga för vapnets innehåll ovidkommande föreskrifter, såsom angivande av sköldform eller viss stil i vilket vapnet skall utföras. Om dylika till äventyrs påträffas i en blasonering, är de inte bindande för den som avser att utföra en bild av vapnet. Det konstnärliga värdet hos en tolkning av vapnet kan inte bli föremål för annat än subjektiva bedömningar. Detta hindrar inte att det framsprungit vissa allmängiltiga normer för vapenåtergivning, efter vilka en konstnär som vill verka i enlighet med heraldikens ursprungliga intentioner har att rätta sig. Dessa kan tänkas sammanfattade i följande punkter: 1. Kravet på en enkel och tydlig utformning av i vapen förekommande figurer med uteslutande av detaljer uppfylls genom att bilderna utförs i en speciell heraldisk form. Denna utmärks av en, ofta långt driven, stilisering avsedd att framhäva det karaktäristiska hos motivet, vilket medför att allmänna bilder som regel inte avbildas i sina naturliga proportioner. 2. Av grundsatsen att vapenbildens komposition bygger på kontrastverkan mellan fält av omväxlande metall och färg följer att de heraldiska figurerna utförs strikt tvådimensionellt och perspektivlöst i silhuettform och att linjer och skuggningar inom fält av en och samma tinktur endast bör förekomma då så erfordras för att man rätt skall kunna uppfatta den aktuella figuren. 3. Av varje metall och färg finns endast en nyans, den maximala, och schatteringar bör ej förekomma. 4. Den fundamentala kontrastverkan mellan metall och färg bör göras så markant som möjligt, varför guld och silver t ex i tryck kan ersättas av gult respektive vitt. 5. Svävande figurer görs så stora att de maximalt fyller ut fältet utan att de för den skull kan uppfattas vara genomgående, dvs fästade vid sköldkanten eller tangerande densamma. 6. Ett vapens beståndsdelar skall inbördes överensstämma i stil, och vapnet utförs i samma stil som den omgivning där det skall placeras. 7. Vapnets delar avbildas i någorlunda naturliga proportioner. Lämpligt är att låta skölden, hjälmen och hjälmprydnaden förhålla sig till varandra som 3:2:3. Hjälmen skall vidare vara så bred att den kan tänkas placeras på sin bärares huvud utan att öppnas. Ett vapen är i sin ursprungsform utfört i sina fastställda tinkturer men skall också kunna återges i svart-vitt. I bl a vapenböcker då färgtryck inte står till buds kan tinkturerna utmärkas genom skraffering enligt ett visst system. För övrigt i ofärgad skepnad, när vapen används praktiskt, nöjer man sig med en linjeteckning av vapnet eller låter de partier som bär en färg bli svarta medan metallfälten lämnas vita. Ibland förekommer att större sköldytor förses med ett dekorativt mönster, s k damaskering. Stilvariation Den typiskt heraldiska formen eller stilen hindrar inte att sättet att framställa vapen i hög grad påverkas av olika konststilar. Med utgångspunkt i blasoneringen kan ett vapen utföras i vilken stil som helst, vilket också erbjuder möjlighet att alltid hålla vapnet modernt. Vapen har sålunda avbildats i gotik, renässans, barock, rokoko, nyklassicism osv. I vår tid finns större möjligheter än tidigare att överblicka svunna epoker och från dessa plocka heraldikens bästa egenskaper. Det har resulterat i en modernistisk 1400- och 1500-talsinspirerad funktionalistisk form för vapenåtergivning. Denna tar med enkelhet, tydlighet och måttfullhet som ledstjärnor vara på heraldikens egentliga idé som den formades under medeltiden. Mellanliggande stilepoker, såsom barock och rokoko, har visat sig svårförenliga med den för heraldiken utmärkande enkelheten och betecknas som en förfallsperiod för vapenkonsten. Ett vapens stil kommer till uttryck bl a genom valet av sköldform. Under heraldikens första århundraden var sköldarna i allmänhet trekantiga med rak överkant och utböjda sidor. Den s k spanska skölden, nedtill halvcirkelformad, blev vanlig under 1400-talet. En sköldform som kallas tartsch liknar den spanska men har en urtagning på dexter sida för lansen. Därefter utbredde sig den fyrkantiga franska skölden, som nedtill avslutas med en liten spets och vars båda nedre hörn är avrundade. Under 1700-talet uppkom flera olika, mera komplicerade sköldformer. De i dag vanligaste är de spanska och franska sköldarna. Det är inte bara med tiden som vapnets form växlar; även de geografiska skillnaderna i sättet att avbilda vapen är betydande. Vapenbildens symbolik Vapnet är i sig en symbol, ett kännetecken för sin ägare. Förutom det yttre formella förhållandet att vapnet symboliserar ägaren, rymmer sköldemärket och även hjälmprydnaden ofta ytterligare symboliska inslag, varigenom vapenbäraren tänks speglas i olika avseenden. En beprövad variant är de s k talande vapnen, i vilka ägarens namn framställs som en rebus. I nykomponerade släktvapen är det vanligt att vapenantagarens eller hans förfäders yrkesverksamhet representeras. Inslag från andra vapen, t ex territoriella, förekommer också, liksom man i kommunala vapen ibland intager ett släktvapen helt eller delvis. Anknytning till andra vapen kan även uppnås genom vapnets färgsättning. Vanligast vid val av motiv till kommunvapen är att anknyta till ortens näringsliv, historia eller naturförhållanden och geografiska läge. Utbrett förekommer också att gamla sigillbilder heraldiseras och insätts i sköld. I äldre heraldik förekommer flitigt heraldiska djur, såsom lejon, örn och grip. Dessa kan antas ha haft en allmän symbolisk innebörd; exempelvis är lejonet bekant som tecken på styrka. Liknande uttryck för olika egenskaper uppstår genom sättet att avbilda figurer, t ex symboliserar ett vänstervänt – flyende – djur feghet. Från medeltiden finns talrika exempel på att vapenbilden sannolikt helt saknar symbolik; det är framför allt svårt att se att de av enbart mycket enkla häroldsbilder formade sköldemärkena skulle ha någon speciell anknytning till sin bärare. Flera av dessa vapen har dock legat till grund för sina ägares antagande av släktnamn, t ex Bielke, Natt och Dag. Lika litet som någon på enbart objektiva grunder kan uttala sig om huruvida en viss vapenritning är estetiskt tilltalande, kan ett sant omdöme lämnas om anknytningspunkter mellan ett vapen och dess ägare, bakgrunden till sköldens innehåll och komposition eller sköldemärkets symbolik. Några stadganden finns heller inte om varifrån inspirationen till en vapenkomposition skall hämtas. Det ankommer på var och en som antager ett vapen, att med beaktande av reglerna om god heraldik själv avgöra vapnets innehåll och dess förankring. Det föreligger inte något som helst krav på att vapenantagaren till fullo skall vara representerad i vapnet, utan det är tvärt om till gagn för heraldiken om nykomponerade vapen inte överlastas med allt för många figurer. Kan någon förena en allsidig representativitet med ett enkelt vapen är det självfallet ingen nackdel. Det centrala är att vapenbäraren kommer att uppfatta sitt vapen som ett för honom unikt igenkänningstecken och att detta är av god kvalitet. Kvalitetsbedömning av vapen Inte sällan ges omdömen om heraldiska vapens kvalitet. Det sker av heraldiker såväl som av en allmänhet som möter vapen i sin omgivning. Naturligt är att bedömare av den förra kategorin mera ingående preciserar sina sypunkter, under det att den som inte är heraldiskt specialintresserad i stället uttalar sig i allmänna ordalag om ett vapens skönhet eller brist därpå. En saklig utvärdering av ett vapens kvalitet bör ske enligt följande tredelade princip. Först uppställer man en allmängiltig utvärderingsnorm, som svarar mot ett tänkt ideal. Det vapen som är föremål för bedömning analyseras och identifieras med avseende på de aspekter som har sin motsvarighet i normen och därmed har relevans för utvärderingen. Till sist sätts utfallet – det enskilda vapnets egenskaper – i relation till normen, varigenom möjlighet öppnas att utröna i vilken grad vapnet svarar mot idealet. De avseenden i vilka ett vapen med denna logik kan bedömas är: kompositionen, blasoneringen och en viss avbildning. Som utvärderingsnorm kan tjäna de respektive kodifieringar av heraldikens regler som återfinns ovan. Det allra första steget i en kvalitetsbedömning är att avgöra om objektet verkligen faller inom ramen för definitionen av ett heraldiskt vapen. Det rent estetiska värdet av ett vapen, vare sig det gäller kompositionen, en avbildning eller, teoretiskt tänkbart, blasoneringens formulering, kan inte utsättas för en objektiv granskning. Heraldiska institutioner Medeltidens tornerspel genomfördes under överinseende av härolder (somliga även kallade vapenkonungar), som bl a hade till uppgift att hålla reda på deltagarnas sköldemärken. Härolderna upprättade vapenrullor och vapenböcker, formulerade regler för vapenbruket och övervakade efterlevnaden av dessa. När vapenövningarnas tid var förbi och de heraldiska vapnen blev allt igenom fredliga kännemärken, anförtroddes i Sverige åt olika ämbetsmän att vid sidan av annan verksamhet för konungens räkning handlägga heraldiska frågor. Den förste ämbetsmannen med titeln riksheraldiker uppträder på 1700-talet. Den första och enda instruktionen för Riksheraldikerämbetet härrör från 1813 och gällde så länge ämbetet ägde bestånd, till 1953. Bl a ankom det på riksheraldikern att uppge förslag till vapen för nyadlade ätter. Sistnämnda år inrättades i Riksheraldikerämbetets ställe en Riksarkivets heraldiska sektion att förestås av en statsheraldiker och med uppgiften att handha statens heraldiska verksamhet och att främja heraldisk forskning samt utarbeta förslag till framför allt kommunala vapen. 1983 upphörde heraldiska sektionen och dess uppgifter överfördes till en annan av Riksarkivets sektioner, vars chef också blev titulerad statsheraldiker. Statens heraldiska nämnd inrättades också 1953, som ett rådgivande organ till Riksarkivets heraldiska sektion. Vid omorganisationen 1983 utbyttes den mot en Riksarkivets heraldiska nämnd. Nämnden behandlar heraldiska frågor av invecklad beskaffenhet eller av principiell betydelse och skall bl a avge yttrande före registrering av kommunvapen. Patent- och registreringsverkets varumärkesbyrå inregistrerar sedan 1973 kommunala vapen enligt lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och publicerar tillkännagivanden om registrering i Registreringstidning för varumärken, del C. Svenska kommunalheraldiska institutet är en 1951 bildad stiftelse med uppgift att på vetenskaplig grund bedriva forskning rörande svenska bygders och orters vapen, flaggor och emblem samt att sprida kännedom om svensk kommunal heraldik och att utarbeta förslag till vapen för kommuner. Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik, tillkommen 1971, består av högst åtta ledamöter och sysslar med frågor inom dessa båda discipliner. Stiftelsen Skandinavisk vapenrulla registrerar heraldiska vapen från de nordiska länderna genom publicering i den årligen, sedan 1963 utkommande Skandinavisk vapenrulla. Societas Heraldica Scandinavica, Heraldiska sällskapet, bildat 1959, är en nordisk sammanslutning med säte i Köpenhamn, som verkar för att främja studiet av och utbreda kunskapen om heraldik, sigillografi och besläktade ämnen, och utger sedan 1960 Heraldisk tidsskrift två gånger per år. Sällskapet har en svensk avdelning i Göteborg, kallad Västra Sveriges heraldiska sällskap. Svenska heraldiska föreningen med säte i Göteborg bildades 1976. Det är en sammanslutning med syfte att främja intresset för heraldik, genealogi och angränsande ämnen, och föreningen utger sedan bildandet tidskriften Vapenbilden med två nummer årligen. Inom Frimurarorden finns en heraldisk nämnd som handlägger frågor om ordensmedlemmars vapen. Ett vapenregister Av stor betydelse för det heraldiska vapnets roll som igenkänningstecken och ägarrättsmärke är att man vet vilka vapen som finns, hur vart och ett ser ut och vem som är dess bärare. Detta är avgörande både för möjligheten att identifiera ägaren till ett visst vapen och för att tillse att nya vapen som komponeras skiljer sig tillräckligt från befintliga. Allt sedan härolderna under medeltiden började föra sina vapenrullor, har många bidrag lämnats till att sammanbringa och ge spridning åt information om beståndet av vapen. Också i Sverige har vapenrullor och -böcker utgivits, allt ifrån tunna häften till storslagna verk i flera band, och av vissa officiella vapen sker inregistrering hos Patent- och registreringsverket. Regelmässigt omfattar varje informationssamling dock endast en vapengrupp, och åtskilliga vapen finns inte redovisade alls. I privat regi pågår sedan 1982 en fortlöpande kartläggning av alla befintliga svenska heraldiska vapen i ett sedan 1992 databaserat register, Svenskt heraldiskt vapenregister. Till skillnad från Patent- och registreringsverkets och Skandinavisk vapenrullas verksamhet är det inte fråga om någon inregistrering med föregående kvalitetsgranskning eller åtföljande rättigheter utan en inventering och redovisning av observerade faktiskt existerande vapen. Svenskt heraldiskt vapenregister tar alltså inte ställning till vapnets kvalitet eller till bärarens rätt till vapnet utan samlar beskrivande information med så stor tillförlitlighet som möjligt. Vapnen klassificeras i registret efter ägare enligt den allomfattande indelning i vapengrupper som redovisas ovan. Om varje vapen eftersträvas värden på följande variabler: 1. Beteckning. Varje vapen tilldelas en unik beteckning, vilken utgörs av en inledande bokstav som anger vapengrupp, ett löpnummer inom gruppen om fem siffror samt efter bindestreck årtal, med två siffror, för vapnets införande i registret; exempel A00634-93, som avser ett år 1993 infört släktvapen som är det 634:e i ordningen. 2. Ägare. Fullständig lydelse av ägarens eller bärarens namn samt bestämning till ägaruppgiften; för släkt: stamfaderns namn, titel, geografiska hemvist, födelse- och dödsår; för enskild person: namn, titel eller ämbete, ort, födelse- och eventuellt dödsår; för kommun, härad och kyrklig enhet: län, landskap respektive stift; för förening, företag etc: säte. Uppgifter om reglering av rätten att föra vapnet, t ex endast agnatiska släktmedlemmar, även kognatiska ättlingar med släktnamnet – eventuellt efter brisering – eller att det är fråga om ett personligt vapen. Uppgift om att samma vapen tidigare förts av, senare övertagits av eller samtidigt förs av ett annat subjekt. 3. Tid. Tidsmässig inplacering av vapnet genom datum för: första belägg, antagande, fastställelse, registrering samt upphörande (på grund av att ägaren avlidit, utdött, ombildats eller liknande) 4. Blasonering. Vapenbeskrivningens officiella lydelse: sköld (sköldemärke); hjälm (antal, hjälm nummer om flera, sluten eller öppen hjälmtyp, hjälmbindel eller hjälmkrona, hjälmtäcke och hjälmprydnad); sköldkrona, mitra eller annan ersättning för hjälm; ytterligare attribut (sköldhållare med postament, ämbets- eller ordensinsignier i anslutning till skölden, valspråk eller härskri, vapenmantel med krona). 5. Standardiserad blasonering. Den förvisso mycket exakta, välutvecklade och stundom närmast litterära blasoneringsteknik som används för att fånga in ett vapens komposition är – inte minst genom de individuella variationer som förekommer – mindre lämpad för sökning och bearbetning i ett dataregister. Därför har påbörjats ett arbete att utveckla en standardiserad och systematiserad blasoneringsnomenklatur, som eftersträvas vara så exakt och funktionell att en datortillämpning till och med skall kunna göra en instruktiv uppritning av vapnet utifrån en standardiserad blasonering. 6. Förklaring till vapnets komposition. Uppgifter om vapenbildens – i förekommande fall även hjälmprydnadens och andra beståndsdelars – ursprung, bakgrund och symbolik med avseende på förekomsten av bilder, deras sammansättning, placering, tinkturgivning osv. 7. Kompositör. Namn, titel och hemort för vapnets upphovsman samt år då kompositionen i sitt definitiva utförande slutfördes. 8. Avbildning. Som komplettering till blasoneringen återges antingen en avbildning av vapnet i registret eller görs hänvisning till ett tryckt arbete där en bild av vapnet förekommer. Avbildning av sköldemärket i själva registret sker som på en kvadratisk flaggduk, vilken är den ideala ytan för att få uppfattning om vapenbildens komposition. Som alltid är avbildningen endast ett av otaliga tänkbara exempel på hur vapnet kan återges. 9. Källor och litteratur. Primär- och sekundärmaterial där uppgifter om vapnet och dess ägare förekommer. 10. Uppgiftslämnare. Namn och adress för person som ingivit uppgifter om vapnet till registret. Målet för Svenskt heraldiskt vapenregister är att omfatta alla vapen som existerat inom det nuvarande Sveriges gränser under de åtta århundraden som heraldiken funnits här. Ännu återstår dock säkerligen åtskilliga vapen att få kännedom om och införliva med registret. Upplysningar om vapen som inte förut registrerats eller publicerats – framför allt vapen tillkomna på privat initiativ såsom släkt-, förenings-, företags- och sockenvapen – kan insändas till registret. Missuppfattningar om heraldiken De strikta heraldiska reglerna, som utvecklades under medeltiden och fortfarande består, vilar allt igenom på en praktisk grund. Ändå kan de för den oinvigde te sig främmande och obegripliga. Den allmänhet som inte är heraldiskt specialintresserad behöver självfallet inte känna till alla dessa regler för att kunna uppfatta de många vapnen i omgivningen. Det existerar dock några fundamentala missuppfattningar som hindrar att heraldiken blir rätt förstådd. "Vapen endast för adelsmän" En av de vanligaste feluppfattningarna är den att heraldiska vapen skulle vara något som hör endast adelsmän till. Inget kan vara mera felaktigt enär vem som helst allt sedan heraldikens födelse har rätt att antaga och använda vapen. Vapen för ofrälse personer är i Sverige kända sedan 1300-talet, och i dag förs vapen av flera hundra icke-adliga släkter. Dessutom förekommer vapen för allt ifrån fackföreningar och idrottsföreningar till kommuner och landsting, alla utan några särskilda privilegier. Villfarelsen om adelsmäns ensamrätt att bruka heraldiska vapen kan förmodas ha en grund i att det är obligatoriskt för varje adlig släkt att ha ett vapen – överlämnande av vapenplåt är enligt riddarhusordningen en av förutsättningarna för att vinna introduktion på riddarhuset – medan det för andra är frivilligt. Därför har naturligt adelsvapnen kommit att synas oftare. I dag är det dock kommunvapnen som är den vanligaste vapengruppen i Sverige. Att någon för ett heraldiskt vapen säger alltså inget om vederbörandes rang. Däremot kan ett vapen förses med olika rangattribut, till vilka självfallet inte alla har rätt. "Vapnets utseende är en gång för alla givet och blir föråldrat" Ibland anförs, t ex som argument när en kommun önskar övergå från att bruka vapen till att använda logotyp, att vapenbildens utförande har blivit föråldrat och att en logotyp skulle innebära en modernare symbol. Om man i stället väljer att göra en mera tidsenlig nyuppritning av sitt vapen, jämställs detta ofta med antagande av en helt ny symbol. I båda fallen har man inte klart för sig det för heraldiska vapen utmärkande förhållandet att vapnets utseende ingalunda är en gång för alla givet; det är nödvändigt att skilja mellan ett vapens komposition och en avbildning av detsamma. Ett vapen kan uppträda i ett oändligt antal skepnader under det att dess innehåll alltid bevaras. Denna egenskap saknar t ex logotyper, som till skillnad från vapen riskerar att snabbt bli otidsenliga. Därför finns inte något substitut för det tidlösa heraldiska vapnet, som kan representera en månghundraårig tradition samtidigt som det är utfört i modernaste stil. "Vapen är krigiska" Att vapen inte skulle kunna användas av fredsälskande människor i vår tid på grund av att de heraldiska vapnen är en krigisk företeelse, är ytterligare en vanföreställning. I den åsyftade funktionen har heraldiska vapen inte brukats sedan medeltiden, och att märka är att skölden – vapnets främsta beståndsdel – var till för att skydda riddaren, inte åsamka motståndaren skada. Vidare var de medeltida torneringarna egentligen inte mera krigiska än dagens idrotter där två enskilda spelare eller två lag kämpar mot varandra. Redan i heraldikens absoluta barndom uppkom också en i högsta grad fredlig användning av vapnen, nämligen sigillen. Många medeltida vapen, t ex de kyrkliga och städernas, har ingen grund i rustningens dekoration utan uppträder först i sigill. Bidragande till de heraldiska vapnens krigiska stämpel kan vara ordet vapen – jämför att man i tyskan skiljer mellan das Wappen (heraldiskt) och die Waffe (skjutvapen etc). "Heraldiska vapen är en död symbolform efter medeltidens slut" Genom sigillen lyckades vapnen överleva heraldikens s k levande period och bli de mest traditionsrika och beständiga bildmässiga kännetecken som över huvud taget funnits. De heraldiska vapnen har kontinuerligt utvecklats under århundradena och gör så alltjämt i vår tid, när vapnen är vanligare än någonsin. Därför är det felaktigt att betrakta vapnen som något föråldrat som saknar berättigande i vår tid. Tinkturregeln I sammanhanget bör också nämnas den bristande kännedomen om den för heraldiken grundläggande tinkturregeln, dvs att metall ej får läggas på metall och färg ej på färg, vilken är ytterligare en faktor som ger heraldiken dess särart och på vilken därför och av optiska skäl inte kan ges avkall. Heraldik : Läran om vapenmärken. Mjölby, 1993. 32 sid. ISBN 91-87784-06-8. Svensk heraldik. 1 uppl. Mjölby, 1985. 27 sid. Svensk heraldik. 2 uppl. Mjölby, 1989. 24 sid. Flaggor och vapensköldar : Vexillologi och heraldik (kapitel 6). John Foley: Tecken, märken och symboler : En Guinness uppslagsbok. Stockholm, 1995. Sid 155–205. Svensk bearbetning och komplettering.	slekt.se/heraldik Start Heraldiska vapen och flaggor ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson