Sveriges kungasläkt Per Anderssons kartläggning av ättlingar till arvmonarkins grundare Gustav Vasa
	Forskning och källor Att kartlägga en släkt, det vill säga spåra en stamfaders eller stammoders barn, barnbarn osv fram till i dag, innebär ett samspel mellan delen och helheten. Målet är en komplett struktur med kunskap om alla släktmedlemmars existens och deras inbördes relationer samtidigt som fullständiga, korrekta och aktuella uppgifter eftersträvas om var och en. För ett sådant resultat fordras tillförlitliga källor och funktionella metoder med krav på både säkerhet och – särskilt vid ett stort antal släktmedlemmar – effektivitet. Släktforskningens källor består huvudsakligen av myndighetsdokument som upprättats för andra syften än att skriva släkthistoria, och brister i deras förekomst, innehåll och kvalitet sätter gränser, särskilt bakåt i tiden, för vilken efterfrågad kunskap som kan nås. Även när primära källor finns med information som är offentlig kan begränsningar i tillgängligheten påkalla att andra källtyper ibland används, på grund av exempelvis geografiska avstånd till arkiven, administrativa rutiner där eller avsaknad av sökmöjligheter. Det kan innebära visst avkall på fullständigheten men får inte i avgörande avseenden påverka riktigheten hos resultatet. Variabler Utgångspunkten för val av källor är självfallet den information som eftersöks, det vill säga vilka variabler som ska förses med värden för varje enhet (släktmedlem). En talrik krets av ättlingar gör det nödvändigt med koncentration till en uppsättning grundläggande uppgifter om varje person. Det tillgodoses med koncisa svar på frågorna vem, vad, var, när och hur i form av följande variabler: fullständigt namn (alla förnamn, tilltalsnamn, fadersnamn, tilläggsnamn/mellannamn, släktnamn/efternamn, regionalt även gårdsnamn) i lydelse från namngivningen efter födelsen och efter varje eventuell ändring, yrke/titel, bostadsort (den nuvarande respektive för avlidna den huvudsakliga, tätort eller för landsbygdsboende socken), födelsedatum och dödsdatum samt relationer bakåt (föräldrar), framåt (barn) och i sidled (samhörighet) med uppgift om samhörighetstyp (gift, registrerad partner, trolovad, samboende, i övrigt andra förälder till barn), datum för samhörighetsrelationens ingående och eventuella upplösning (endast år för samboende). Källor Släktutredningen är huvudsakligen inriktad på ättlingar i Sverige. Den grundar sig på information i offentliga källor och eventuellt kompletterande upplysningar från släktingarna själva. I första hand har det svenska folkbokföringsmaterialet använts: de olika församlingarnas kyrkoarkiv (främst födelse-, vigsel- och dödböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, flyttningslängder, kyrkoräkenskaper och personakter), numera förvarade i respektive landsarkiv eller motsvarande stads- eller regionarkiv och tidigare hos vederbörande pastorsämbete, samt skattemyndigheternas datoriserade folkbokföring på olika orter i landet för tiden efter halvårsskiftet 1991, från 2004 samordnad inom Skatteverket. Andra källor är bouppteckningar, domböcker, mantalslängder, äktenskapsregistret och för personer i Stockholm rotemansarkivet. Tillgång till källmaterialet har nåtts genom ett stort antal besök allt sedan 1970-talet hos de olika arkivmyndigheterna, såsom Riksarkivet, Krigsarkivet, olika landsarkiv och stadsarkiv, skattekontor och åtskilliga pastorsexpeditioner runt om i landet. I tilltagande grad har det också studerats i avfotograferad form på först mikrofilm, sedan mikrofiche och därefter online via Genline, Svar och Arkiv Digital. Härtill kommer otaliga kontakter per brev, e-post och telefon, varigenom information erhållits ur källor i kopierad, avskriven eller muntlig form. Som hjälpmedel i forskningen och i viss utsträckning även källor har vidare tjänat digitala databaser som Sveriges dödbok, Sveriges befolkning 1880, 1890, 1900, 1910, 1950, 1960, 1970, 1980 och 1990, Befolkningen i Sverige 1880–1920, Rotemannen, Emibas och Begravda i Sverige. En del av folkbokföringens aktuella information har hämtats via allmänhetens terminal hos Skatteverket och privata webbplatser med data från folkbokföringen. Kännedom om en del personers tilltalsnamn och yrke härrör från sajter som innehåller information som utvecklats ur telefonkatalogen. Vissa uppgifter har också kunnat tillföras från tryckta släkt- och personhistoriska verk. I slutskedet av arbetet utsänds ett utdrag av släktuppgifterna till en representant för varje släktfamilj bosatt i Sverige (i normalfallet den äldsta ättlingen på varje linje, det vill säga till var och en i en syskonskara utan sin släktskapsförmedlande förälder i livet). Därigenom kan släktmedlemmarna kontrollera att inga fel förekommer i informationen och bidra med uppgifter som saknas i andra källor, till exempel yrken, tilltalsnamn och samboförhållanden. Forskningsmetoder Släktforskningsarbetet består i att systematiskt följa alla släktlinjer under loppet av upp till 20 generationer, släktled för släktled och person för person, från stamfadern till den sista eller senaste ättlingen längst ut på varje linje. Antalet personer som därmed ska sökas i källorna ökar lavinartat i takt med generationsväxlingarna. Utifrån källsituationen utkristalliseras fem olika grundmetoder för forskningen, var och en med sin tyngdpunkt förlagd till ett av de fem århundraden som följt efter stamfaderns eget. Tidsgränserna mellan skedena är flytande och olika metoder måste inte sällan användas överlappande. För varje ny generation upprepas den eller de aktuella metodsekvenserna. 1600-talet Innan kyrkböcker, i följd av 1686 års kyrkolag, börjar förekomma mer allmänt, består folkbokföringskällorna huvudsakligen av förteckningar över personer som kan förväntas fullgöra förpliktelser mot staten i form av att betala skatt eller skrivas ut till krigstjänst. Mantalslängden stabiliseras under 1600-talet som den viktigaste typen av sådana källor genom att varje år redovisa en sockens invånare fastighetsvis. Informationen är förvisso knapphändig om både individerna och deras relationer, och av olika anledningar saknas en del personer, men mantalslängden är en grundläggande källa till kunskap om vilka människor som existerat. Genom att kontinuerligt följa dessa i årgångarna kan i gynnsamma fall också en familjebild skapas. För kunskap om släktförhållanden är man dock ofta beroende av en annan typ av källor, där personers omnämnande tyvärr är mer slumpartat: bevarade texter, företrädesvis av juridisk karaktär, varibland tingsprotokoll i domböcker intar en särställning. En tidsödande genomläsning av dessa kan ge möjlighet att lägga ett inte sällan avancerat pussel med chans till god kunskap om släktskap också vid denna tid. En förutsättning är att personerna har satt spår i källorna exempelvis vid fastighetsförvärv eller genom att uppträda som part eller vittne i tviste- eller brottmål och därvid fått någon eller annan släkt- eller svågerrelation omtalad. 1700-talet Kronologiskt ordnade förteckningar över födda (eller döpta, med uppgift om föräldrar), vigda och döda (eller begravda) finns för de flesta församlingar i Sverige bevarade från och med 1700-talet, i många fall även en tid dessförinnan. Om kyrkobokföring i dessa så kallade ministerialböcker saknas eller är ofullständig kan ibland kyrkoräkenskaper bidra till att fylla informationsluckor. En genomgång av dessa olika händelsekällor för tid och plats som svarar mot de berörda personernas kända eller förmodade bosättning, parallellt med att de följs i de årliga mantalslängderna, gör det möjligt att rekonstruera familjer och tillföra nya generationer av ättlingar. För en mindre del av församlingarna finns även tidiga befolkningslängder, katekisationslängder, upprättade av kyrkan med något mer utförliga uppgifter om personerna än i mantalslängderna. Ännu saknas dock på de flesta håll en kontinuerlig bokföring för en persons livstid med flyttningsuppgifter, varför det kan vara svårt att följa exempelvis vart barn tar vägen när de lämnar föräldrarna och var de åter uppträder när de själva gifter sig och får barn. Uppgifter om anhöriga i ministerialböckerna, framför allt som dopvittnen, kan dock ge värdefulla ledtrådar. En viktig källa till kunskap om släktskap är dödsbodelägarförteckningen i ättlingars bouppteckningar, vilka börjar förekomma mer allmänt efter att de reglerats i 1734 års lag. 1800-talet Under 1800-talet förbättrades kyrkans folkbokföring avsevärt och ättlingarna kan från den tiden med tilltagande framgång följas genom hela livet i husförhörslängder. Där fördes allt mer fullständig information om individen och familjesammanhanget in under livsloppet, däribland flyttningshänvisningar och de mest centrala uppgifterna från födelse-, vigsel- och dödböckerna (vilka i annat fall får användas som källor parallellt). Från 1895 ersattes husförhörslängderna med församlingsböcker, som innehåller motsvarande uppgifter och fortsatte att föras på 1900-talet. In- och utflyttningslängder används för att lokalisera personer vid övergång från en församling till en annan. Fel och brister i uppgifterna kan medföra att en person eller familj försvinner från källornas kontinuitet. Viktiga hjälpmedel för att återfinna de förlorade är Sveriges befolkning 1880, 1890, 1900 och 1910, som i sökbar form upptar alla som respektive år var mantalsskrivna i riket, registret Befolkningen i Sverige 1880–1920 med direktlänkar till sidor i Arkiv Digitals avfotograferade husförhörslängder och församlingsböcker, Sveriges dödbok 1901–2013 samt Begravda i Sverige. Emigrerade personer kan sökas i databasen Emibas. Stockholm har för åren 1878–1926 en avvikande folkbokföring, där husförhörslängder och församlingsböcker är ersatta med rotemansarkivet, till största delen digitaliserat i databasen Rotemannen. 1900-talet Folkbokföringen fortsatte i kyrkans regi och med i grunden samma källtyper under 1900-talet till dess att den övertogs av skattemyndigheterna den 1 juli 1991. En stegvis utveckling ägde rum, såsom tillkomsten 1947 av personnummer och personakter, där all folkbokföringsinformation sammanfördes, inklusive uppgift om föräldrar, äktenskap, barn och dessas andra förälder. Akterna fördes parallellt med de övriga böckerna och följde med personen vid flyttning mellan församlingar, för att slutligen arkiveras i dödshemförsamlingen eller där personen var folkbokförd vid övergången 1991. Samma forskningsmetod som för 1800-talet kunde tillämpas för 1900-talet så länge kyrkoarkiven förvarades på pastorsexpeditionerna, och den kan i princip fortfarande användas. Efter den kyrkliga folkbokföringens upphörande har dessa arkiv dock med fullbordan 2012 levererats till respektive landsarkiv. Begränsningar i tillgängligheten där gör detta kämmaterial svåranvänt för den tid då det ännu inte publicerats online, det vill säga från 1940-talets mitt eller ofta ännu tidigare. Som ersättning kommer sekundära källor till användning. När den publika tillgången på församlingsböcker slutar söks och identifieras ättlingarna i Sveriges befolkning 1950, 1960, 1970, 1980 och 1990 samt i förekommande fall Sveriges dödbok. Ur dessa databaser, som i grunden återgår på folkbokföringen, hämtas individinformation som namn och födelsetid samt formas hypoteser om släktskap och äktenskap, framför allt utifrån sammanfallande namn och bostadsadress. Databaserna ger tillsammans också information om namnändringar. De som avser åren 1950, 1960 och 1990 innehåller även uppgift om senaste civilståndsförändring (datum och typ), de båda förstnämnda dessutom yrke och släktnamn som ogift. Relationer, såsom mellan föräldrar och barn, kan dock inte fastslås genom befolkningsdatabaserna eller dödboken utan fordrar en annan källa. För att kontrollera den hypotetiska familjebilden och tillföra barn och samhörigheter som den inte fångat in, används bouppteckningar, som är tillgängliga utan begränsningar på landsarkiven (vid besök eller genom beställning av kopia) för tiden fram till halvårsskiftet 2001 (då domstolarnas ansvar för bouppteckningarna upphörde; därefter ingivna bouppteckningar finns hos Skatteverket), i mindre omfattning kyrkoarkivens personakter samt, för personer som fortfarande levde den 1 juli 1991, Skatteverkets folkbokföringsregister (se nedan), som också innehåller begränsad information som avser tiden dessförinnan. Dessa tre källtyper ger dock i vissa fall en ofullständig bild, eftersom uppgift om äldre barn och giften kan saknas i de båda senare och barn som avlidit utan efterkommande före sin förälder inte upptas i dennes bouppteckning. Möjlighet att pröva antaganden om föräldraskap finns också dels genom Statistiska centralbyråns utdrag ur födelseböcker till och med 1957 som är tillgängliga på mikrofiche i Riksarkivet, dels genom Skatteverkets nutida folkbokföring även då en förälder var död vid övergången 1991 men barnet inte var det och har sina föräldrar noterade. Uppgiftsluckor rörande makar och datum för vigsel och skilsmässa kan för tiden från 1921 fyllas med hjälp av äktenskapsregistret, som 2011 överfördes från Statistiska centralbyrån till Skatteverket. Anteckningar om tilltalsnamn är sällsynta i kyrkobokföringen men förekommer ibland i personakter och församlingsböcker. Bouppteckningar är en mer informativ källa till den uppgiftstypen. 2000-talet Det datoriserade folkbokföringsregistret hos Skatteverket är den nutida officiella källan till personuppgifter inklusive relationer. Här finns all folkbokföringsinformation om personer som varit i livet efter halvårsskiftet 1991 samlad, med det unika personnumret som ingång. Registret var först regionalt uppdelat på de olika skattemyndigheterna men är numera gemensamt för hela riket. För var och en som var folkbokförd när systemet startade 1991 överfördes då den information som fanns i kyrkoarkivets personakt, med aktualitet som längst tillbaka till den källtypens införande 1947 (exempelvis kan en person som då var bosatt hos sina föräldrar ha dessa antecknade). Personakten motsvaras i dag närmast av en generell personbild i folkbokföringsregistret, men där finns också flera typer av särskilda bilder som visar ytterligare information, exempelvis namnbyten. Folkbokföringsregistret är allmän handling och dess uppgifter är i grunden offentliga. Det går att få del av dessa genom exempelvis besök på ett skattekontor, telefonförfrågan hos skatteupplysningen eller begäran om kopior (det vill säga utskrifter) av personbilder till en kostnad som regleras i avgiftsförordningen. Det är emellertid resurskrävande att få all önskad information överlämnad på det sättet, särskilt när mängden ättlingar vid denna tid vuxit till en sexsiffrig numerär. Därför används också i detta metodskede ett tillvägagångssätt där information som härrör från fokbokföringen insamlas på annat sätt för att tillföra individuppgifter och forma relationshypoteser. Därmed kan kontakten med Skatteverket koncentreras till att kontrollera riktigheten i de senare och vid behov komplettera de förra. Skatteverket har gjort en del av folkbokföringens information direkt tillgänglig genom en allmänhetens terminal på varje skattekontor med olika sökbara register, bland annat det så kallade basregistret innehållande uppgifter om personnummer, namn och adress för hela befolkningen. I en databas över slutlig skatt, där alla personer som varit folkbokförda efter halvårsskiftet 1991 (även avlidna och utlandsboende) är sökbara på personnummer, finns uppgift om fullständigt namn med markering av tilltalsnamn, nuvarande adress, aktuellt civilstånd och senaste datum för civilståndsändring samt i förekommande fall dödsdatum. Vissa släkt- och äktenskapsrelationer för avlidna personer framgår av en databas för arvsskatt, och i Skatteverkets diarium, som också är tillgängligt i allmänhetens terminal, kan registerinformation om ärenden knutna till ett personnummer ge uppgift om äktenskap, barn och namnbyten. Basregistret är dock numera ersatt med möjlighet att få motsvarande information via skatteupplysningen, och samma uppgifter finns i dag även lätt tillgängliga på de olika privata personuppgiftssajterna. Med hjälp av sådana – tidigare basregistret – samt de olika versionerna av Sveriges befolkning och Sveriges dödbok insamlas individinformation och genereras relationshypoteser för de släktmedlemmar som någon gång varit folkbokförda i Sverige efter halvårsskiftet 1991. För att fixera informationen om varje persons relationer tillfrågas därefter Skatteverket om personnummer för barn och makar samt datum för varje äktenskaps ingående och upplösning. Uppgifter om nytillkomna personer hämtas därefter ur de nämnda databaserna, även tidigare namn enligt Sveriges befolkning. Från folkbokföringsregistret kompletteras med uppgift om framför allt barns andra förälder om denna inte framgår av tiden för föräldrarnas äktenskap, namn som ogift och andra burna namnvarianter, utlandsadress eller utvandringsland samt namn och födelsedatum för barn och samhörigheter som aldrig varit folkbokförda i Sverige. Tilltalsnamn som saknas i folkbokföringsregistret kan i vissa fall hämtas från hitta.se eller eniro.se, som är två skilda databaser innebärande att information som inte finns i den ena kan påträffas i den andra. Adelns särskilda folkbokföring Under generationerna närmast efter Gustav Vasa tillhör en övervägande del av hans ättlingar i Sverige ridderskapet och adeln. För de annars källfattigare 1600- och 1700-talen har därmed släktkartläggningen kunnat grundas på den särskilda folkbokföring som utgörs av riddarhusgenealogierna, framför allt genom Gustaf Elgenstiernas publicering i form av bokverket Den introducerade svenska adelns ättartavlor (1925–1936), som bygger på Gabriel Anreps Svenska adelns ättartaflor (1858–1864). I detta material har informationen om samtliga berörda personer gåtts igenom och beaktats, också för senare tid när den allmänna folkbokföringen har använts som huvudsaklig källa. Detsamma gäller olika årgångar av Sveriges ridderskap och adels kalender, liksom Ointroducerad adels kalender och Svenska släktkalendern; från denna litteratur har framför allt tilltalsnamn och titlar kunnat tillföras. Vissa kompletteringar har gjorts med hjälp av Riddarhusets uppdaterade version av riddarhusgenealogierna på CD (2002) och de av Sveriges släktforskarförbund utgivna supplementbanden till Elgenstiernas ättartavlor (2008). För finländska släktgrenar har på liknande sätt använts Tor Carpelans Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna (1954–1965) och Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna efter 1809 adlade, naturaliserade eller adopterade ätterna (1942) samt Finlands ridderskaps och adels kalender. Danmarks Adels Aarbog är motsvarande källa för det danska rikets adliga ätter, hemmahörande i områden som i dag tillhör Danmark, Norge, Sverige eller Tyskland. Till ätter och släkter i denna litteratur görs hänvisningar, med angivelse av ätternas introduktionsnummer respektive årgångar för släktkalendern. Referenser anges också vid personer som tillhör någon av de släkter som Per Andersson tidigare redovisat, framför allt i bokverken Långarydssläkten, Ölmstadssläkten, Besserydssläkten samt Östgötsk och småländsk släktbok (de 32 släkter som utgår från hans anor i sjätte generationen). Utrikes ättlingar De övriga ättlingar i utlandet som redovisas är till stor del medlemmar av olika europeiska furstehus, varom information finns publicerad på många håll. Som källor har anlitats tryckta genealogier i framför allt de tre etablerade verken Europäische Stammtafeln, Genealogisches Handbuch des Adels och Almanach de Gotha, separata redogörelser för enskilda furstehus, exempelvis i stats- eller hovkalendrar, samt biografiska och allmänna uppslagsverk. Uppgifterna i dessa sekundärkällor är inte sällan motstridiga när det gäller datum, namnformer och titulatur, även inom en och samma källa. Att primärkällor inte kunnat användas, att uppgifter i allmänhet saknas om namnbyten, såsom vid äktenskap, och att tid har gått sedan det tryckta materialet publicerades innebär att den information som återges om de enskilda individerna på utländska grenar inte är lika säker, fullständig och uppdaterad som för personbeståndet i Sverige. Litteraturkällorna ger dock oftast en samstämmig bild av släktrelationerna. Ett antal personer som varken varit folkbokförda i Sverige eller tillhör något furstehus men har en nära härstamning från ett sådant har också varit möjliga att tillföra genom litteratur. För en del utländska ättlingar har viss information kunnat hämtas i svenska folkbokföringskällor eller bouppteckningar genom att de omnämns i sammanhang av en svensk släkting eller make. Redovisningen av ättlingar i utlandet på furstliga grenar begränsar sig i huvudsak till släktlinjer in i nutid inom de närmare femtio furstehusen i de europeiska monarkier som förekommit under de senaste tvåhundra åren. Till dessa hör de tio nuvarande arvmonarkierna: kungarikena Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Spanien och Storbritannien (i personalunion med utomeuropeiska Kanada, Australien, Nya Zeeland och till 1961 Sydafrika), storhertigdömet Luxemburg och furstendömena Liechtenstein och Monaco. I samband med de tyska och italienska enandena upphörde 1850 furstendömena Hohenzollern-Hechingen och Hohenzollern-Sigmaringen, 1861 kungariket Bägge Sicilierna och 1866 kungariket Hannover och kurfurstendömet Hessen-Kassel. Republik avlöste kejsardömet Frankrike 1870 och kungariket Portugal 1910. Revolutionerna i första världskrigets följd störtade Europas tre kejsarriken, Ryssland 1917 och Tyskland och Österrike 1918. Detta år föll också de sex kungarikena Preussen, Bayern, Sachsen, Württemberg, Ungern och Böhmen (Tjeckien), de sex storhertigdömena Baden, Hessen-Darmstadt, Sachsen-Weimar-Eisenach, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz och Oldenburg, de fem hertigdömena Schleswig-Holstein, Anhalt, Sachsen-Altenburg, Sachsen-Meiningen och Sachsen-Coburg-Gotha och de sju furstendömena Waldeck-Pyrmont, Schwarzburg-Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen, Reuss-Greiz, Reuss-Gera, Lippe och Schaumburg-Lippe. 1919 sattes punkt för det aldrig fullbordade kungariket Finland, tidigare storfurstendöme. Under och efter andra världskriget upphörde ytterligare åtta kungariken: Albanien 1943, Island 1944, Montenegro 1945, Serbien (Jugoslavien) 1945, Bulgarien 1946, Italien 1946, Rumänien 1947 och Irland 1949. Den senaste monarkin att falla var kungariket Grekland 1974. Likaså har alla de fyra utomeuropeiska kejsarrikena knutna till monarkier i Europa upphört: Mexiko (Österrike) 1867, Brasilien (Portugal) 1889, Abessinien (Italien) 1941 och Indien (Storbritannien) 1947. Även släktlinjer inom några mediatiserade furstehus har medtagits om de spelar en större roll som länkar mellan de nämnda furstehusen. Det antal härstamningar från Gustav Vasa som anges avser de släktlinjer som återges i bokverket. Den begränsade redovisningen av utländska furstliga ättlingar innebär att det faktiska antalet kan vara högre för vissa personer. Ingifta som veterligen också själva är ättlingar men vars släktledning inte redovisas markeras med "[=]". Fortsatt forskning Släktkartläggningen kan inte göra anspråk på fullständighet, och redovisningen av dess resultat tjänar också som utgångspunkt för vidare forskning. En möjlighet som öppnar sig är att någon gren som på grund av källsituationen inte är möjlig att följa vidare framåt rymmer en nutida ättling som genom kartläggning av sitt ursprung har nått fram till den blockerade personen från motsatt håll och därmed kan bana väg för fortsatt spårande av ättlingar.	slekt.se/kung Start Sveriges kungasläkt ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson