Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Avskaffa kommuner och regioner och renodla staten Hur bör den offentligt finansierade verksamheten i Sverige organiseras? Den har till uppgift att rättssäkert, likvärdigt och effektivt genomföra vad ytterst riksdag och regering har beslutat i demokratisk ordning. Enkelhet, tydlighet och transparens framstår som ideal, inte minst för möjligheten att granska och utkräva ansvar. Mest renodlat vore att forma allt det allmänna som ett traditionellt företag: under en högsta chef en linjeorganisation med en avdelning för varje verksamhetsgren och tydliga order- och ansvarsvägar. Sådan blev också grundmodellen för det kungliga statsbygget, som dock under århundradena har modifierats av bland annat krav på medinflytande, maktdelning och rättssäkerhet. Exempelvis har tillkommit ett riksråd som utvecklats till dagens regering, en riksdag, självständighet för domstolarna, tudelning mellan regeringen och förvaltningsmyndigheterna, förbud mot ministerstyre samt kontrollorgan underställda riksdagen. Till detta har lagts en vildvuxen kommunal organisation och omfattande privatiseringar. Sammantaget har historien frambringat en svåröverblickbar och trögstyrd skattebetald sektor. Om staten Sverige bildats i dag skulle den helt klart inte ha organiserats så som nu är fallet. Som statens "avdelningschefer" under kungen etablerades under vasatiden de fem höga riksämbetsmännen i riksrådet, var och en chef för ett kollegium: riksdrots (rättsväsendet), riksmarsk (krigsmakten till lands), riksamiral, rikskansler (kungliga kansliet och utrikes ärenden) och riksskattmästare. Därutöver var ärkebiskopen främste företrädare för den statliga kyrkan. Under karolinska enväldet avskildes den operativa ledningen av statens verksamhet från riksrådet och varje kollegium fick som chef en president, föregångare till ett ämbetsverks generaldirektör. Efter att riksråd avvecklats och 1809 efterföljts av statsråd inrättades 1840 sju statsdepartement under ledning av vardera en minister i regeringen: justitie-, utrikes-, lantförsvars-, sjöförsvars-, civil- (näringsliv, infrastruktur, regional och lokal förvaltning), finans- samt ecklesiastikdepartementet (kyrka, utbildning, vård). Antalet departement har sedan utökats, först med jordbruksdepartementet år 1900, och departementsindelningen har ändrats åtskilliga gånger. Den nutida förvaltningen är byggd på en grund av fyra medeltida element, som Gustav Vasa och hans efterföljare exploaterade för sin maktutövning: krigsmakten, fogdeväsendet, tingen och kyrkan, med militärer, ämbetsmän, domare respektive präster som kungens förtroendemän. Geografiskt organiserades staten främst efter de urgamla enheterna landskap, härad och socken, varutöver staden var en priviligierad parallell till landsbygdens härad. Från det kungliga kansliet, senare regeringskansliet, har avknoppats specialiserade ämbetsverk, fogdarna på de kungliga slotten lever kvar som landshövdingar i spetsen för länsstyrelser, och av menigheternas ting har blivit statliga domstolar. Kommunerna har sitt ursprung i kyrkans socknar, som 1863 delades i en kyrklig och en borgerlig kommun, samtidigt som även en större kommuntyp, landsting, infördes. Merparten av den offentliga verksamhetens expansion har skett inom de båda sistnämnda, det vill säga dagens kommuner och regioner. I en tid av bristfälliga kommunikationer och låg utbildningsnivå var det inte enkelt att bygga upp landsomfattande statliga myndigheter med anställda ämbetsmän för alla nya förvaltningsuppgifter. Lösningen blev att låta lokalsamhällena själva ansvara för att med kommunalskatt bekosta och med huvudsakligen lekmän utföra det som staten bestämt. De ursprungliga skälen till att bedriva statligt beslutade verksamheter i form av kommuner och regioner är sedan länge inaktuella. Att modellen ändå lever kvar beror inte minst på alla de politikeruppdrag som skulle försvinna om den ersattes med en professionell statlig förvaltning. Samtidigt har det blivit allt svårare att rekrytera medborgare till förtroendeposter. Det framstår som slumpartat vilken huvudmannaform olika verksamheter har. Om det exempelvis inträffar en svår olycka rycker kommunens räddningstjänst och statens polis ut, medan den som blivit skadad förs till regionens sjukhus. Om personen avlider inträder en privat begravningsbyrå och Svenska kyrkan svarar för gravplats, oavsett vederbörandes trosuppfattning eller avsaknad av sådan. Sjukvården faller på regionerna men äldreomsorgen på kommunerna. Polisen var kommunal fram till 1965. Från kyrkan flyttades skolan slutgiltigt på 1950-talet och folkbokföringen 1991. Fram till 1990-talet drev staten hotell och restauranger. I dag är många kommuner för små för att bedriva egen räddningstjänst och har därför gått samman i kommunalförbund. Ineffektivitet i den offentliga driften har öppnat för att laborera med privat utförande. Till skillnad från vad som nu gäller för skolor tillåts dock inte att domstolar drivs av riskkapitalister, polisen av religiösa samfund eller försvaret av konkurrerande företag som varje medborgare erbjuds välja bland för att upprätthålla sin del av freden. Det finns anledning att påminna sig om den avgörande skillnaden mellan privat och offentligt, även benämnt enskilt respektive allmänt eller gemensamt. I grunden ankommer det på varje vuxen individ att försörja sig själv. Därutöver kan människor gå ihop i en samhällsgemenskap för att åstadkomma sådant som de inte klarar bättre på egen hand, till exempel fredliga relationer med omvärlden, inre ordning och skydd, möjlighet för alla att försörja sig, vård och stöd till dem som behöver, infrastruktur och utbildning. En underförstådd utgångspunkt är att det som beslutas och finansieras offentligt, det vill säga av staten inklusive regioner och kommuner, också genomförs i offentlig regi. Enligt såväl konservativt som kommunistiskt och socialistiskt synsätt är staten det primära och undersåten eller medborgaren det sekundära, medan det omvända gäller för liberaler. Såväl monarken som partidiktatorn förfogar över staten, och befolkningen lever på härskarens nåd. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige med en kraftig expansion av den offentliga sektorn, av sina belackare kallad den ofantliga, föranledde de borgerliga partierna att propagera för minskad omfattning och sänkta skatter. Efter att icke-socialistiska regeringar börjat alternera vid makten förbyttes dock volymkritiken i en massiv privatisering av statlig, regional och kommunal verksamhet – med bibehållen offentlig finansiering. Det innebar såväl ett radikalt avsteg från den demokratimotiverade rågången mellan enskilt och allmänt som en återgång till en monarkiliknande utdelning av privilegier för att utföra offentliga uppgifter. Den offentliga sektorn tillåts vara stor för att förse näringslivsoligopol med skattepengar och samtidigt kommunala och regionala partipolitiker med befattningar för välarvoderad maktutövning. Privatiseringen av den svenska staten har varit omfattande. Redan under medeltiden förekom att delar av riket förlänades som hertigdömen till kungens nära släktingar och som län till medlemmar av högfrälset. Från vasatiden tillkom livgeding, grevskap, friherrskap och mindre förläningar i form av socknar och gårdar. Till och med hela statsbildningen i en monarki framstår som en privategendom, skapad eller erövrad av en självhärskare och gjord ärftlig bland hans ättlingar. Med konstitutionalism och demokratisering har den offentliga och allmänna karaktären tilltagit i riktning mot en av medborgarna gemensamt ägd stat. Samtidigt har även riksdagen, som växt fram som en motvikt till kungamakten, genomgått privatiseringar. Det gäller ståndsriksdagens alla fyra kamrar. Ridderskapet och adeln är sedan 2003 en privat förening med adelsmötet som beslutande församling. Prästeståndet har kyrkomötet som efterföljare i den sedan år 2000 från staten avsöndrade Svenska kyrkan. Borgarståndets ledamöter representerade rikets städer, vilka 1971 ersattes med kommuner som i dag företräds av den mäktiga men privaträttsliga ideella föreningen Sveriges kommuner och regioner med en kongress som högsta beslutande organ. Bondeståndets kammare var den enda någorlunda folkvalda och kan ses som närmaste föregångare till tvåkammarriksdagens andra kammare och dagens enkammarriksdag, som helt behärskas av de privata föreningar som partierna är. Efter den nya regeringsformens ikraftträdande 1975, då kungen fråntogs all delaktighet i rikets styrelse, har kungahuset och dess hov alltmer framträtt som en korporation av privat karaktär vid sidan av staten eller som en stat för sig, där demokratins och rättsstatens principer inte gäller på samma sätt som i övriga Sverige, exempelvis avseende beslutsfattande, domstolsprövning, konstitutionell kontroll, offentlighet, mänskliga fri- och rättigheter och alla människors lika värde och likhet inför lagen. En stor överföring av verksamheter från offentlig till privat regi tog sin början på 1980-talet med utförsäljning av statliga företag, och från 1990-talet har betydande delar av vård, omsorg och skola flyttat från regioner och kommuner till privata utförare betalda med allmänna medel. Till detta kommer offentliga organs omfattande upphandling av privata varor och tjänster. Kritik mot offentligfinansierad verksamhet i såväl kommunal och regional som privat regi, rörande exempelvis låga skolresultat, långa vårdköer och vinstuttag från välfärdsföretag, har under 2000-talet lett till tilltagande krav på förstatligande. Undermålighet i hur det allmänna löser sina uppgifter tillskrivs också brister i ledning, styrning och samordning när flera aktörer – statliga, regionala, kommunala och privata – ska vara involverade, såsom i krissituationer. Uppsättningen statliga myndigheter är en heterogen massa av verk, länsstyrelser, kollegier, ombudsmän, inspektioner, institut, anstalter, centra, nämnder, råd, styrelser, ämbeten, kanslier, kontor, sekretariat, beredningar, kommissioner, delegationer, nationella samordnare, fonder, museer, högskolor, domstolar och på andra sätt benämnda myndigheter, vartill kommer statligt ägda bolag med mera. Att myndigheter har till uppgift att tjäna medborgarna och med respekt för dessa bör ges informativa namn, utan behov av förkortning, synes med enstaka undantag ha gått riksdag och regering förbi i namngivningen. I motsats till föredömliga Skatteverket står svårbegripliga benämningar såsom IVO, MSB och Vinnova, som vid första anblicken inte ens klart framstår som myndigheter. Hellre kunde de heta Vårdinspektionen, Skyddsverket respektive Innovationsverket. Alla olika delar av en myndighets verksamhet kan omöjligt framskymta i namnet, och inget vore vunnet om det koncisa myndighetsnamnet komplicerades till Skatte-, avgifts- och folkbokföringsverket, SAFV. Det finns tveklöst anledning att rensa i såväl namngivningen som den talrika uppsättningen av statliga myndigheter. Men den offentliga förvaltningens största problem är förknippade med kommuner och regioner. Kommunal och regional självstyrelse och beskattningsrätt, som framhållits som en av den svenska demokratins grundpelare, är en illusion och innebär i praktiken skyldighet att utföra statligt beslutade uppgifter och skyldighet att betala för det genom att beskatta invånarna. Samtidigt präglas verksamheten av brister i demokrati, rättssäkerhet, likvärdighet, effektivitet, styrning och finansiering. Varför leds försvaret, polisen, tullen och skatteväsendet av professionella men räddningstjänsten, äldreomsorgen och skolan av lekmän i form av lokalpolitiker? Om det finns ett demokratiskäl återstår att förklara varför det inte gäller alla verksamheter och varför politiker inte behövs i de tre sistnämnda om de bedrivs i privat regi. Den demokratiska idealbilden av förtroendevalda som har personlig kontakt med sina väljare och agerar som deras ombud hör till historien och är ersatt av ett oligopol av partier som det är svårt att se skillnad mellan och som snarast står i gemensam motsatsställning till medborgarna. Den kommunala och regionala demokratin fungerar dåligt för medborgarnas påverkan såväl som ansvarsutkrävande. Att kommun- och regionpolitiker deltar i genomförandet av vad som beslutats politiskt på nationell nivå kan dessutom komma på kollisionskurs med både demokratins och rättsstatens principer. Det innebär dels en politisk omprövning av vad som redan reglerats i lag, dels att den för rättstillämpningen fundamentala åtskillnaden mellan politiker och tjänstemän suddas ut. Organisatorisk vaghet finns både i relationen mellan nämnd och förvaltning och mellan kommun- respektive regionstyrelsen och facknämnder, med konsekvenser även för hur effektivt verksamheten kan ledas och genomföras. Till detta kommer att kommun- och regionrevisorer själva är politiker och knappast opartiskt kan granska sina kolleger. Ytterligare oklarhet mellan roller följer av att politiker även är arbetsgivare för väljare. Ett symboltyngt exempel på kommunal kompromiss med rättsstaten är att några av landets kommuner självsvåldigt kallar sig för det förment finare stad, trots att det saknas lagstöd för annat än att de är bara kommuner och jämställda med alla andra sådana. Rangskillnaden mellan rikets kommunala enheter – de olika kommuntyperna stad, köping och landskommun samt de inte självständiga formerna municipalsamhälle och municipalköping – avskaffades i och med att en ny kommunallag trädde i kraft med ingången av 1971. Rätten att kalla sig stad följde av uttryckligt givna stadsprivilegier, som inte längre finns. Trots detta betraktar sig i dag 14 kommuner som stad, nämligen de tre storstadskommunerna och i övrigt, med ett undantag, kommuner i deras närhet: Stockholm med Lidingö, Solna, Sundbyberg, Vaxholm och Västerås, Göteborg med Borås, Mölndal och Trollhättan, Malmö med Landskrona och Helsingborg samt därutöver Haparanda. Av dessa är det bara de fyra första och den sistnämnda där hela kommunen någonsin haft stadsprivilegier, varmed de övriga inte ens kan åberopa något slags sedvanerätt för att uppträda som stad. Ett annat uttryck för kommunal fåfänga är att vissa kommuner, likaledes utan laglig grund, har tilldelat en av sina politiker titeln borgmästare, oftast kommunfullmäktiges ordförande och i annat fall kommunstyrelsens ordförande. När riktiga borgmästare existerade var de ämbetsmän utnämnda av regeringen, och deras funktion av domare och statens ombud i staden står i full kontrast till de i stället av kommunmedlemmarna valda politiker som nu försetts med titeln. I synnerhet gäller det ordföranden i fullmäktige, den folkrepresentation som är statsmaktens motpol i kommunen. Politikers möjlighet, kanske till och med benägenhet, att använda offentliga medel till prestigeprojekt eller reformer som kan generera väljarstöd riskerar omotiverad expansion av verksamheten och större skatteuttag än nödvändigt. Dysfunktionell är inte minst finansieringen av kommunal och regional verksamhet. Den egna beskattningen är i mångt en fiktion. Ett komplext system för kommunalekonomisk utjämning tar från rika kommuner och regioner för att ge till andra som är fattigare. För att få uppgifter utförda tillför även staten stora summor, inte minst som generella bidrag med låg träffsäkerhet. Trots all intervention är det stora skillnader i den service som invånarna i olika kommuner får, bland annat mellan glesbygd och storstad. Likvärdighet och rättssäkerhet kan också äventyras av att politiker på skilda håll i landet fattar olika beslut om rättigheter för medborgarna. Att 290 kommuner respektive 21 regioner ska finna var sin lösning på en stor mängd problem som i grunden är desamma för alla, är uppenbart ineffektivt. Samtidigt är samverkansorganisationen Sveriges kommuner och regioner demokratiskt problematisk genom att den har stor makt över medlemmarnas verksamhetsområden men är en privaträttslig förening som inte granskas på samma sätt som myndigheter. Det är hög tid att avskaffa kommunerna, regionerna och även länsstyrelserna, som är ett slags restmyndigheter som synes leva kvar för att de tillhandahåller reträttposter som landshövding för avdankade politiker. I stället bör en modern förvaltning byggas utifrån funktionen – inte traditionen – med en enkel och tydlig organisation som lever upp till krav på demokrati, rättssäkerhet, likvärdighet, effektivitet och ansvarsutkrävande. Riksdagen stiftar lag om vad som ska gälla i landet, lika för alla. Processen fram till riksdagens beslut kan göras mer demokratisk genom att alla medborgare ges möjlighet att delta på lika villkor med förslag och argument. För att verkställa det som riksdagen beslutar kan inrättas ett rikstäckande verk för varje verksamhetsområde. Sju nya sådana skulle överta nästan all verksamhet från kommuner och regioner: Vårdverket (vård, äldreomsorg), Förbindelseverket (kollektivtrafik), Utbildningsverket (skola, bibliotek, fritidsverksamhet), Stödverket (socialtjänst, försörjningsstöd, socialförsäkring, arbetsförmedling, studiestöd, pension, konsumentvägledning, integration), Skyddsverket (räddningstjänst, krisberedskap, civilförsvar, miljöskydd), Markverket (fastighetsbildning, bygglov) och Husverket (offentligt ägda bostäder och lokaler). För två av statens allra mest fundamentala funktioner, att bevara den yttre och inre friden, har redan två riksomfattande myndigheter etablerats och deras namn kan modifieras till Försvarsverket respektive Polisverket. I andra delar av den statliga organisationen kan besläktade sakområden föras samman i ett gemensamt verk för ett bättre helhetsperspektiv, exempelvis Minnesverket med samlat ansvar för kulturminnen, museer, arkiv och nationalbibliotek. Inom verken ska verksamheten utföras av opartiska tjänstemän som bör ges stort professionellt friutrymme under ansvar i tydligt avgränsade resultatenheter. Alla tjänster tillsätts på saklig grund efter offentlig utlysning med tydlig kravspecifikation. En ny och funktionell geografisk indelning av riket på två nivåer genomförs. Den ska gälla enhetligt för alla verk och är avgörande för en effektiv samverkan mellan dessa. Med återanvändning av gamla benämningar kallas de nyformade territorierna landskapsområde respektive häradsområde, i kontrast till det feodala län och de språkfrämmande region och kommun. Den indelning i län som funnits sedan 1600-talet och som baserats på de medeltida landskapen stämmer inte överens med det moderna samhällets geografi. I Göteborgs och Malmös omland har de gamla enheterna ersatts, med Västra Götalands respektive Skåne län. För resten av riket har flera statliga utredningar under lång tid utan framgång försökt att finna nya lösningar. En ändamålsenlig ny indelning av Sverige skulle kunna bestå av sju näringsgeografiskt betingade landskapsområden med så långt möjligt en sammanhållande historisk identitet och orienterade mot var sin naturlig centralort, oberoende av nuvarande länsgränser, i en kompromiss mellan folkmängd och yta, där var och en får en bit av rikets kust med innanförliggande land: 1. Svealand (Stockholm): Mälardalens landskap inklusive Närke samt Gotland 2. Västgötaland (Göteborg): nuvarande regionen utvidgas med Värmland (som förr räknades till Göta rike) och norra Halland (detta landskap var redan under 1200- och 1300-talen uppdelat på Nörrehalland och Sönderhalland) 3. Skåneland (Malmö): resten av de forna östdanska provinserna (Skåne, Blekinge och södra Halland) och delar av södra Småland 4. Östgötaland (Linköping): den östgötska så kallade fjärde storstadsregionen och huvuddelen av Småland 5. Dalaland (Gävle): Gästrikland, Hälsingland och Dalarna 6. Medelland (Sundsvall): Medelpad, Ångermanland, Härjedalen och Jämtland 7. Bottenland (Umeå): Västerbottens län och Norrbottens län De fyra första har även historisk identitet kring medeltida kulturcentra: biskopssätena Uppsala-Västerås-Strängnäs, Skara, Lund respektive Linköping; stiften i sin tidigmedeltida utbredning sammanfaller väl med de föreslagna enheterna. Dessa ansluter också till de forna universitetsregionerna. Norr om Dalälven räcker invånarantalet inte till landskapsområden av jämförbar storlek men med mer än hälften av landets areal är det påkallat med tre där. De båda nordligaste motsvarar Härnösands respektive Luleå stift. Var och en av de sju landsdelarna kan också samlas kring en dialektidentitet. Gotland har förvisso historiska band till Östgötaland men numera bäst kommunikationer med Svealand. Landskapsområdenas exakta avgränsning bestäms av de häradsområden som kommer att ingå. Namnen är viktiga och bör vara korta med förankring i geografi och historia. Med förebild i de gamla landskapen, som under medeltiden konstituerade förbundsstaten Sverige, är efterleden land passande. Som alla gemenskaper behöver landskapsområdena inte bara namn utan även visuella kännetecken, som en ny geografisk identitet hos invånarna kan knytas till. I Norden finns den unika traditionen av bildsymboler för statsbildningar och regioner i form av korsflaggor, till och med den gul-röda för hela Norden. Med Dannebrogen som förebild har det ena området efter det andra skaffat sig en sådan som tecken på sin identitet och som förebud om självbestämmande. Av svenska regioner var Skåneland först ut med sin röd-gula. Under senare delen av 1900-talet kom korsflaggor i bruk för i tur och ordning Götaland öster om Vättern (gul-blå), Norrland (vit-blå-gul) samt Västra Götaland (gul-blå-vit). En svart-gul flagga lanserades för Härjedalen och en blå-röd-gul för Hälsingland, och dessa skulle kunna komma till användning för Medelland respektive Dalaland, medan Norrlands tas i anspråk för Bottenland och de två övriga självfallet för Öst- respektive Västgötaland. Svealands flagga blir förslagsvis den svenska med tillägg av ett blått innerkors. Häradsområdena som efterföljare till kommunerna formeras kring en för befolkningen naturlig centralort och oberoende av tidigare kommun- och även sockengränser. I varje häradsområde inrättas en samfällighet, kallad härad, som omfattar alla invånare och har till uppgift att svara för fysisk planering och sköta gemensamma anordningar inom området, såsom gator, parker, vatten, avlopp, avfall, miljövård och begravningsplatser. I direkta personval väljs ett häradsting som beslutande organ och en häradsföreståndare som ledare för häradets verksamhet. Tillämpning av den lagstiftning som reglerar de statliga verkens uppdrag garanterar likvärdighet i hela landet. I lämplighetsfrågor som berör befolkningen i ett område, exempelvis var en skola ska byggas eller busslinje dras, ska samråd ske med häradet och så långt möjligt dess önskemål infrias. Häradstinget formerar sig i utskott efter de olika verken och har också en kontrollerande funktion gentemot dessa för att se till att deras verksamhet kommer medborgarna till del enligt vad riksdagen beslutat. För behandling av frågor på landskapsnivå väljer häradstingen bland sina ledamöter ett landskapsting och häradsföreståndarna inom sin krets en landskapsföreståndare. Den generella kontrollen av all offentlig verksamhet förstärks genom inrättande av Rikskontrollen och kontrollombud (därom närmare längre fram). All skatt blir statlig. Därmed effektiviseras den ekonomiska styrningen av den offentliga sektorn. Det får kosta olika runtom i landet att ge alla medborgare likvärdig service. Inkomstskatten kan göras progressiv i sin helhet och därmed bli ett mer träffsäkert finanspolitiskt instrument.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson