Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Fritt personval till folkrepresentationen I en demokrati utser medborgarna fritt de personer som de vill ha som sina ombud i beslutande församlingar, såsom riksdag och fullmäktige. Det sker genom val där alla samhällsmedlemmars röster är lika mycket värda och alla får kandidera på lika villkor. Ingen annan bestämmer, ingen röst är bortkastad och inga begränsningar finns för den som vill ställa upp. Endast väljarnas vilja i valet avgör vem som röstas in. Så är det inte i Sverige. Här har partimakten kraftigt begränsat medborgarnas inflytande och utökat sitt eget. De etablerade partierna har själva utformat valsystemet och gett sig privilegier för att säkra sina maktpositioner. Därigenom utestänger de både partier och personer som kunde ha blivit valda om folket fått välja fritt. Det svenska valsystemet har grundläggande demokratiska brister, som påtagligt riskerar att valresultatet inte överensstämmer med vad folket egentligen vill. Den kraftfullaste metoden för att hindra konkurrerande partier är olika spärrar, som infördes 1970. Exempelvis innebär 4-procentsspärren att ett parti inte kommer in i riksdagen om det får 3,9 procent av rösterna, trots att det motsvarar 13 mandat. Det är mer än 250 000 röster som i ett slag blir bortkastade och lika många medborgare som blir helt orepresenterade i riksdagen. Alla röster är alltså inte lika mycket värda. De senaste decennierna har alla riksdagspartier utom S och M vid olika tillfällen varit i spärrens riskzon. Därtill finns många partier som hittills aldrig har lyckats ta sig över riksdagsspärren, såsom FI med 3,1 procent 2014. I det valet röstade över en kvarts miljon väljare på partier som inte kom in i riksdagen, men tillsammans motsvarade deras röster ett parti med mer än 4 procent. Förutom ett enormt antal bortkastade röster innebär systemet med spärrar att många ytterligare väljare inte röstar på det parti som de tycker är bäst. Undersökningar visar att upp till 20 procent av väljarna taktikröstar på ett annat parti, antingen för att förstahandspartiet befaras hamna under spärren eller för att hjälpa ett närstående parti att komma över den och därmed bidra med mandat till det block man föredrar. Systemet förvränger alltså kraftigt folkviljans återspegling i riksdagen och fullmäktige. Samtidigt har det vanligaste argumentet för spärrar, att hålla småpartier utanför för att kunna bilda stabila regeringar, fallit i och med att det inte längre finns två tydliga blockalternativ. I stället kan ett litet partis mandat vara lösningen för att åstadkomma en riksdagsmajoritet. Medan en regerings roll är att styra landet som en helhet är idén med en folkrepresentation att den mångfald av synsätt som finns hos medborgarna ska vara maximalt representerad där. Sveriges riksdag har väldigt många ledamöter och skulle kunna rymma 349 olika perspektiv. Men valsystemet och hårda partipiskor gör att den i praktiken består av endast åtta viktade röster, en för varje parti. Partiernas makt över vilka personer som får kandidera och därmed väljarna får rösta på är närmast total. I Sverige är det inte fråga om ett fritt val där alla medborgare kan ställa upp på lika villkor och man kan rösta på valfri person. Valsystemet är dessutom krångligt och många väljare vet inte ens vem eller vilka de har röstat in i riksdagen och fullmäktige. Första gången demokratiska val till Sveriges riksdag grundlagsreglerades var i frihetstidens riksdagsordning 1723: "Allmogen i varje härad väljer sin riksdagsman, varvid dem fritt val lämnas bör utan någon annans intrång." Detta framstår som ett under av demokrati i jämförelse med hur dagens partimakthavare gör sitt brutala intrång i medborgarnas möjlighet till ett fritt val. Det svenska valsystemet brukar framställas som föredömligt rättvisande och därmed demokratiskt genom sin långtgående proportionalitet. Men idealet att varje röst ska vara lika mycket värd kommer på skam. Det visar bland annat mandatfördelningen i val till Europaparlamentet där en viss andel av rösterna inte nödvändigtvis leder till samma andel av mandaten. Valsystemet manipulerar nämligen folkviljans utslag genom mekanismer som de maktägande partierna har infört för att stänga ute konkurrenter och behålla kontrollen över sina kandidater. Lagstiftarens månande om fri konkurrens och konsumentskydd på kommersiella marknader saknar motsvarighet på den politiska röstmarknaden utan något väljarskydd. Ett tillkrånglat regelverk har tagit form med spärrar på 2, 3, 4 och 12 procent, mandatfördelningsmetoder med modifierade divisorer, valkretsindelning med betänkliga implikationer, olika listor för ett och samma parti och en svårbegriplig modell för att kunna kryssa för – men inte längre stryka – kandidater. Inför 2018 års val till riksdag och fullmäktige hade partierna genom ännu mer begränsande och komplicerade regler flyttat fram sina positioner ytterligare, bland annat fler procentspärrar och byråkratiska trösklar för att kandidera. Och först måste den som vill bli vald göra karriär som lojal partimedlem i den privata förening som ett parti är – eller ta genvägen som kändis. Någon rätt för alla medborgare att på lika villkor ställa upp i val är det inte fråga om, trots att det vore både demokratiskt rimligt och fullt möjligt men kraftigt skulle inskränka partiernas makt. Det sofistikerat designade valsystemet är inte lätt att begripa, vare sig för medborgare eller journalister. I medierapporteringen om resultatet av valet till Europaparlamentet 2019 upprepades samfällt och okritiskt att L nått över fyraprocentsspärren och därmed kommit in i parlamentet. Partiet fick förvisso 4,13 procent av rösterna, men att nå över 4 är bara ett nödvändigt och inte ett tillräckligt krav för att få tilldelning av mandat. Vart och ett av Sveriges då 20 mandat motsvarade 5 procent av landets representation eller 202 385 röster. Men L fick endast 171 419 röster och saknade därmed stöd från hela 30 966 väljare för att ta plats i parlamentet. Att L ändå tilldelades ett mandat beror på att andra partier hade fått ett överskott av röster som inte fyllt upp till ytterligare hela mandat för dem och att storleksordningen mellan överskotten råkade utfalla till L:s fördel. Det var bara 6 372 rösters marginal till att det mandatet i stället hade gått till S. Om överskottsrösterna hade varit annorlunda uppdelade mellan övriga partier, men fortfarande lika många, kunde L mycket väl ha hamnat utanför parlamentet. Efter att 19 av de 20 mandaten i EU-valet 2014 hade fördelats var C det parti med flest outnyttjade röster, 60 758. Men det sista mandatet gick i stället till MP med 31 561, trots att C hade nästan dubbelt så många och även V och KD hade fler röster kvar. Detta uppseendeväckande förhållande som visade att varje röst i valet inte var lika mycket värd – inte ens så lika som det vore praktiskt möjligt vid en proportionell mandatfördelning – nämndes inte i medierapporteringen. Det demokratiskt diskutabla utfallet berodde på den komplicerade så kallade jämkade uddatalsmetoden, som genom tillrättalagda divisioner av röstetalen missgynnar de minsta partierna. Metoden infördes 1954 för att försvåra för Vänsterpartiets föregångare Kommunisterna. I ett riksdagsval kan effekten mildras genom systemet med utjämningsmandat, men eftersom sådana inte finns i EU-valet gick alltså mandatet till fel parti. C blev offer för efterkrigstidens kommunistskräck och MP blev vinnare. Särskilt intressant blev C:s förlust av ett av de två mandat som det faktiskt fått röster till, om man betraktar att partiet var det enda där personkryss slog ut toppkandidaten. Om mandaten fördelats i proportion till väljarnas röster skulle både valsedelns etta Kent Johansson och tvåa Fredrick Federley ha tagit plats. Den senare fick endast 32 844 personröster av partiets totalt 241 101 röster, men eftersom det var drygt fyratusen fler än toppkandidaten blev denne slagen. Att många centerväljare kanske hade detta förstanamn på valsedeln i tanken utan att framhäva det med ett kryss, tar valsystemet inte hänsyn till. Partiets uppsving på slutet med Kent Johansson som frontfigur under parollen "klimatet, krånglet och knorren" gav i stället utdelning för Federley under inverkan av oklarhet bland väljarna om hur ett förstanamn på valsedlar räknas i förhållande till personkryssade. Valsystemet gjorde C till förlorare och Federley till vinnare. Sverige är förvisso inte det enda landet där alla röster inte är lika mycket värda. I det amerikanska presidentvalet 2016 fick Hillary Clinton flest röster, närmare tre miljoner fler än Trump, som ändå blev president till följd av valsystemets konstruktion. Även år 2000 valde USA en president med en minoritet av rösterna, då George W Bush fick drygt en halv miljon färre röster än Al Gore. Det är lätt att föreställa sig att världen skulle ha sett annorlunda ut i dag om USA hade haft ett valsystem som nått det grundläggande demokratiska kravet om alla rösters lika värde. Ett föråldrat inslag i det svenska valsystemet är att landet är indelat i valkretsar. Väljaren får bara rösta i den valkrets som han eller hon är folkbokförd i och på kandidater som ställer upp just där. Det finns i dag säkert andra tillhörigheter som uppfattas som viktigare än den geografiska hemvisten. Dessutom har partierna sedan länge missbrukat valkretsarna för att placera personer ur partikärnan på listor ute i landet där de aldrig varit bosatta, för att säkra deras inval i riksdagen. Exempelvis valdes Olof Palme alltid in i riksdagen för Jönköpings län, utan att någonsin ha bott där. I riksdagsvalet 2022 hade SD på sina valsedlar i alla valkretsar satt partiledarens namn överst och därefter kandidater från hela landet som man ville säkra inval av. Följden blev att flera av partiets riksdagsledamöter nu representerar en annan valkrets än sin egen. Det finns ytterligare exempel på hur valsystemet har utformats för att tillgodose partimakthavarnas intressen och blivit svårbegripligt för väljarna. Partierna har skaffat sig kontroll över ordningsföljden mellan kandidaterna på valsedlarna för att förhindra väljarna att påverka vem eller vilka som blir valda. Detta har försvårats ytterligare genom dels att partiet kan låsa listan så att väljaren inte som tidigare kan lägga till en kandidat, dels att rätten att stryka namn har tagits bort. Möjligheten för väljaren att flytta upp en kandidat genom att kryssa för den har visat sig vara både svårtolkad och ytterst sällan avgöra vem som blir vald. Partierna kan också ställa upp med flera listor i samma valkrets. När sedan rösterna räknas, mandaten fördelas på partierna och kandidater placeras på mandaten, är det få väljare som kan följa med i turerna med exempelvis divisorer enligt jämkade uddatalsmetoden och utjämningsmandat. Det kan alltså till och med leda till att ett mandat tilldelats ett parti trots att ett annat fått fler röster. Till komplikationerna med partival hör också att kraftig eller oväntad ökning av sympatierna för ett parti kan föra med sig oförberedda ledamöter som placerats långt ned på en valsedel utan avsikt att bli invalda, såsom FP 1985 och 2002, KD och V 1998, M 2006 och SD 2014. I flera kommuner har röstning på parti medfört att fullmäktigestolar stått tomma i brist på kandidater eller till och med att väljare röstat på ett parti som inte alls ställt upp i valet där. Samtidigt som det finns partier som har svårt att hitta personer till sina mandat utestänger valsystemet kandidater som har fått fler röster än vad ett mandat motsvarar men råkar tillhöra ett parti som inte nått över partispärren. Det kan ifrågasättas om det svenska valsystemet, som infördes inför valet i september 1970 till den första enkammarriksdagen som öppnades i januari 1971, ens överensstämde med kraven i den nya regeringsformen som trädde i kraft på nyåret 1975. Där stadgas "allmän och lika rösträtt" och "fria, hemliga och direkta val". Man skulle kunna hävda att ingen av dessa fem premisser då var helt uppfyllda, medan två har blivit det senare och tre fortfarande återstår. Rösträtt som är allmän, det vill säga tillkommer alla medborgare som uppnått vuxen ålder, infördes 1989 och tillämpades första gången 1991, då även personer som hade omyndigförklarats fick rösta för första gången. Lika rösträtt, innebärande att alla röster är lika mycket värda, är ännu inte realiserad eftersom en del väljares röster räknas bort trots att antalet röster på deras alternativ skulle räcka till ett eller flera mandat. Inte heller har vi fria val, där väljaren själv utan påverkan av någon annan får bestämma vem han eller hon ska rösta på, utan partierna har stort inflytande över vilka kandidater som man kan rösta på och vilka som faktiskt har chans att bli invalda. I direkta val utser väljarna oförmedlat dem som ska sitta i riksdagen respektive fullmäktige, men i Sverige agerar partierna alltså mellanhand. Att inte behöva avslöja vem man röstar på är innebörden av hemliga val. Kritik har riktats mot att valhemligheten inte har upprätthållits i och med att valsedlarna varit placerade ute i vallokalen där andra personer kunnat se vad en väljare försett sig med. Från valet 2022 har valsedlarna därför flyttats in i det avskärmade valbåset. Den demokratiskt tvivelaktiga maktposition som partierna tillskansat sig för att kringskära väljarnas fria val genom att bestämma vilka som får finnas med som kandidater på valsedlarna och i vilken ordning medför också en negativ miljö- och klimatpåverkan. Systemet innebär att det till valet 2022 trycktes 673 miljoner valsedlar, tillverkade av en stor mängd fällda träd och transporterade med en sammanlagd pappersvikt av närmare tusen ton till otaliga vallokaler, partikanslier och väljares brevlådor. Knappt 20 miljoner eller mindre än 3 procent av valsedlarna användes vid röstningen. Det skulle räcka med en enda valsedel per väljare, som i andra länder. I exempelvis Finland skriver man bara numret – inte ens namn eller parti – på den kandidat som man vill rösta på. Men att överge de tillrättalagda och kostsamma svenska valsedlarna skulle innebära en enorm maktförlust för partimakthavarna – och en möjlighet till ett fritt val för väljarna. Det nuvarande valsystemet borde självfallet ändras, så att det lever upp till det oeftergivliga kravet på demokratiska val att alla röster ska vara lika mycket värda och alla ska få kandidera på lika villkor. Men ytterligare en demokratibrist sätter stopp för detta: partierna lagstiftar själva om politikens spelregler och vill inte släppa ifrån sig inflytande till medborgarna. Flera andra västländer har betydligt mer demokratiska konstruktioner, utan både partimakt och spärrar. Lösningen är att ledamöterna i kommun- och regionfullmäktige, riksdagen och Europaparlamentet utses genom direkt personval utan partimandat och utan spärrar, för att den mångfald av synsätt som finns bland medborgarna ska bli maximalt representerad. Indelning i valkretsar slopas, så att exempelvis hela riket utgör en enda valkrets i riksdagsvalet, för att väljarna fritt ska kunna rösta på vem som helst av alla som ställer upp i respektive val. Genom att väljaren får ange en andrahandskandidat fördelas de överskottsröster som inte används för ett mandat. Folkrepresentationernas ledamöter skulle bli folkombud i stället för partiombud. I väntan på en ändring av valsystemet erbjuder den svenska vallagen faktiskt redan nu en framkomlig väg som gör det möjligt för alla som är röstberättigade att fritt ställa upp och bli valda, utan godkännande av något parti. Om alla röster som riskerar att bli bortkastade och alla taktikröster i stället avges med en gemensam beteckning på valsedlarna, når de tillsammans klart över spärren och varje röst räknas in vid fördelning av mandaten. Väljaren kan då också helt fritt få ange sin eller sina kandidater på valsedeln, och endast antalet röster avgör vilka som blir invalda. Det som behövs är att någon av alla medborgare anmäler till Valmyndigheten en sådan gemensam beteckning för att delta i valet med så kallad öppen lista, varmed det är fritt fram för alla röstberättigade att kandidera under beteckningen. Myndigheten har sålunda på min anmälan godkänt beteckningen Fritt val, som står öppen för var och en som vill kandidera till Europaparlamentet, riksdagen och fullmäktige i alla regioner och kommuner. Genom att alla röster med den beteckningen på valsedeln räknas ihop kan de tillsammans komma över spärren och vara med i fördelningen av mandat, som då tillfaller kandidaterna efter antalet röster. Beteckningen är i lagens mening en partibeteckning. Det finns dock inga formkrav på ett parti. I detta fall består det enbart av en gemensam beteckning som är öppen för alla. Den som vill ställa upp i valet behöver bara skriftligen till sin länsstyrelse senast fredagen före valet samtycka till att kandidera i det eller de val som man anger. Adress och blankett för samtycke finns på val.se. Där kan man också elektroniskt till Valmyndigheten meddela samtycke för kandidatur i EU-valet. Den som vill rösta i valet tar helt enkelt en blank valsedel (gul för riksdag, blå för region, vit för kommun och Europaparlamentet), skriver "Fritt val" och därunder namnet på en eller flera kandidater i den ordning som man vill se dem invalda. Fritt val kan för många vara den enda chansen att komma in Europaparlamentet, riksdagen eller fullmäktige: 1) partier som riskerar att ramla ur, 2) partier som aldrig nått över spärren, 3) personer, oavsett parti, som inte hamnat på valbar plats på sitt partis lista, 4) grupper i samhället som upplever sig inte vara representerade, 5) enskilda aktörer i samhällslivet med mycket att tillföra men som inte vill inordna sig i ett traditionellt parti, och inte minst 6) vanliga medborgare som med kunskap, erfarenhet och omdöme vill ställa sig till demokratins förfogande. Varje person som genom Fritt val får väljarnas röster till ett mandat stärker demokratin med ytterligare ett medborgarperspektiv. Som minst behövs bara omkring 50 röster för en plats i fullmäktige, enligt utfallet av tidigare val i landets minsta kommuner. Olika former av valsamverkan, för att kandidater och partier som har väljarstöd inte ska bli utestängda av valsystemet, har förekommit tidigare. Exempelvis invaldes den första socialdemokraten i riksdagen, Hjalmar Branting, på en liberal lista och den första kristdemokraten, Alf Svensson, på en centerlista.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson