Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Utbildning för demokratins alla medspelare En av de viktigaste nycklarna till en utvecklad och välfungerande demokrati är utbildning. Varje samhällsmedlem behöver utbilda sig för att kunna försörja sig, få ett rikt liv och spela en aktiv och ansvarsfull roll i demokratin. För såväl ekonomi som demokrati framstår utbildning som en av de bästa investeringar ett samhälle kan göra. Sverige har varit ett föregångsland med sin stegvisa utbyggnad av skol- och utbildningssystemet till en för alla elever gemensam grundskola, en gymnasieskola som nästan alla elever fortsätter i och därtill universitets- och högskoleutbildning på många orter runt om i landet, allt avgiftsfritt. Men i dag misslyckas skolan med att få alla elever att skaffa sig tillräckliga kunskaper. Tänk att hälften av alla fordon som tillverkas i Volvos fabrik inte går att köra och att den som beställt en fungerande bil men inte får någon levererad ändå måste betala den. Något sådant vore självfallet ohållbart för bilindustrin men är en realitet för en mycket större och viktigare produktionsorganisation: den svenska skolan. Kunskapsresultaten i både grund- och gymnasieskolan är uppseendeväckande låga, har sjunkit under lång tid, är i själva verket ännu sämre än statistiken visar och är mer ojämnt fördelade än någonsin. Mer än varannan gymnasieelev klarar inte utbildningen som han eller hon antagits till, och redan dessförinnan är det en fjärdedel av eleverna i grundskolan som inte når kunskapskraven där. Men skolorna får lika mycket betalt av skattemedel oavsett hur dåliga de är, eller snarare mer pengar ju sämre de presterar. Dessutom får samhället en kostbar reparationsnota för elever som drabbats av skolans misslyckande, och framför allt får eleven själv en kringskuren frihet att forma sitt liv. Skolans utbildningsuppdrag omfattar både lärande fram till kunskaper som betygsätts och överföring av samhällets önskvärda normer och värden till den uppväxande generationen. Med denna fostrande funktion är det om möjligt ännu sämre ställt än de undermåliga kunskapsresultaten, med brister i såväl uppdrag som planering, genomförande, utfall och resultatsäkring. Utbildning är samhällsbyggets kanske viktigaste verktyg, avgörande för allt ifrån välstånd och demokrati till medmänsklighet och allas likvärdiga möjligheter att förverkliga sina drömmar. Beställningen till skolan är att alla elever ska tillägna sig de kunskaper som är utbildningens mål för nödvändiga och likvärdiga livsförutsättningar. För professionella pedagoger med tillräckliga redskap är det ett fullt möjligt uppdrag. Allt annat än 100 procents leverans är ett svek mot varje berörd elev och ett demokratiskt misslyckande. Men det svenska skolmaskineriet har låg verkningsgrad, vilket är lätt att förstå när man ser hur det är utformat. Alla steg i processen från statens beställning av utbildning till skolornas leverans fallerar. Politikerna saknar lösningar på problemen och är fixerade vid frågor om resurser och valfrihet. Nog förtjänar det att diskutera privat eller offentlig drift, vinstuttag, kösystem och skolsegregation. Men oavsett vilken ståndpunkt som då segrar eller hur många ytterligare miljarder som tillförs systemet, så kvarstår skolans grundproblem: den är inte byggd för att effektivt nå resultat. Vi behöver konstruera en skola som levererar. Det kan bara göras utifrån hur människor agerar rationellt för att åstadkomma vad som efterfrågas. Alla länkar i produktionskedjan måste revideras från grunden: behovsanalys, beställning, produktionsförutsättningar, produktionsfaktorer, produktion, resultatkontroll, processkontroll och betalning. 1. Kunskap som framtidens människor och samhälle behöver. Otillräckligheten i vad skolan levererar är till och med större än att elevernas kunskaper inte når upp till kursplanernas krav. Redan i utbildningens föreskrivna innehåll saknas viktig kunskap. Det fordras en Utbildningsberedning, liknande Försvarsberedningen, där parlamentariker och sakkunniga inom olika delar av samhället fortlöpande analyserar utbildningsbehovet och föreslår förändringar som riksdagen tar ställning till efter en öppen debatt. Det skulle innebära en ordinarie rutin i ett stabilt utbildningssystem med förmåga att ständigt anpassa sig. 2. Tydlig beställning vad skolan ska leverera. Statens uppdrag till skolorna är mycket oklart. Det är omöjligt för lärare, elever och föräldrar att i de många styrdokumentens sammelsurium av abstrakta beskrivningar utläsa det självklara: vad ska eleverna lära sig och vad krävs för ett visst betyg. Styreffekten är låg och chanserna att eleverna ska få en likvärdig utbildning och rättvis bedömning små. Makten över vilken kunskap de förväntas skaffa sig har i hög grad överlåtits till lärares och läromedelsproducenters godtycke. I stället måste staten klart och konkret ange vad eleven ska kunna efter genomgången utbildning. Det står inte i motsats till vare sig kunskap i olika former eller att elever ska ha möjlighet att nå ännu längre i sitt lärande. 3. Modernt ordningsbetyg och nolltolerans mot störd undervisning. Studiero är en förutsättning för framgångsrikt lärande. Alla ska kunna trivas i skolan, och det är rimligt att kräva att ingen saboterar för andra och att var och en tar vara på möjligheten att få lära sig det man behöver för att fungera i samhället. I enlighet med skolans värdegrundsuppdrag kunde de forna betygen i ordning och uppförande få en modern efterföljd i ett omdöme om elevens ansvarstagande för sig själv respektive sina medmänniskor, där hänsyn är basnivån. 4. Skickliga skolhantverkare. Sverige satsar betydligt mer skattemedel på utbildning än genomsnittet för världens höginkomstländer. Det finns pengar för att betala de produktionsfaktorer som behövs, och varje krona som leder till avsett utbildningsresultat är en lönsam investering. Avgörande är hur resurserna används. Dugliga lärare som genomför arbetet med eleverna och rektorer som leder verksamheten till beställda kunskaper är A och O men inte enkelt att rekrytera. Höjd status och attraktivitet hos pedagogernas profession kan åstadkommas genom att skolan blir så funktionell att den levererar resultat som gör märkbar skillnad för elever och samhälle. 5. Lärobok som lärandets ledstång. Den borde vara självklar i varje ämne men saknas alltför ofta: en informativ, förklarande och aktiverande lärobok. För läsning i egen takt samlar den kunskapen som eleven ska tillägna sig och ger tryggheten att ha kontroll över kursens hela pensum. 6. Professionell kreativitet fram till resultat. Det görs omfattande insatser i skolan, men långt ifrån alla når fram till avsett resultat. En hel del görs ungefär som det alltid har gjorts och oavsett skillnader i elevernas förutsättningar och behov. Skolans uppdrag är dock mer krävande än så. Fixpunkten måste alltid vara beställningen av vad eleven ska kunna efter genomförd utbildning. I processen dit krävs att lärare och rektorer i högre grad uppfyller det stora friutrymme under resultatansvar som ges för att utforma och genomföra de insatser som behövs för full leverans. Skolans arbete måste alltså tydligare inriktas på att åstadkomma resultat. Framgången följer av lärarnas professionella kreativitet i utformning och genomförande av vad som behövs för att eleverna ska nå utbildningens mål. Det innebär ständig omprövning och förnyelse, dessutom utifrån varje elevs förutsättningar och behov. 7. Oberoende kunskapsbedömning. Genom betygsättningen bedömer lärarna indirekt hur väl de själva och skolan utfört sitt uppdrag, med rättsosäkerhet och betygsinflation som följd. Detta måste ersättas av en fristående kunskapsbedömning, som dessutom utförligare än en sammanfattande bokstav anger vad eleven har lärt sig enligt kraven för utbildningen. Lösningen är att staten anordnar digitala skriftliga prov och muntlig examination med opartiska lärare från andra skolor. Det leder också till en intressegemenskap mellan elever och undervisande lärare att nå goda kunskapsresultat. 8. Utvecklingsdrivande kontroll. Sedan skolan kommunaliserades och privatiserades på 1990-talet har det skett en kraftig byråkratisering för att försöka förmå skolorna att göra det som de har fått i uppdrag. Kommunernas skolförvaltningar har expanderat och nya statliga myndigheter inrättats, utan något synbart genomslag i kunskapsresultaten. Den rådande mål- och resultatstyrningen har ett centralt utvecklingsdrivande moment, som vore tacksamt att utnyttja i statens kontroll. Men Skolinspektionen bedriver tillsyn som om forna tiders regelstyrning funnes kvar. Inspektionen måste utveckla verksamma kontrollmetoder och flytta fokus från formaliegranskning till att avkräva skolorna tillräckliga resultat och funktionsdugliga processer. Bevisbördan för att skoluppdragets krav är uppfyllda ska vila på skolhuvudmannen, som åtagit sig att bedriva utbildningen. 9. Betalning för levererad kunskap. Med staten som beställare och kommunala och privata huvudmän som leverantörer, dessutom konkurrerande med varandra, finns en ideal logik för att få bästa utfall till lägsta pris. Men skolsystemet saknar koppling mellan leverans och betalning – staten pumpar in pengar men förmår inte utkräva resultat. Självfallet ska utföraren få fullt betalt först efter att eleven har klarat hela sin utbildning enligt oberoende bedömning. Dessutom bör varje elev som skaffat sig föreskrivna kunskaper, och därmed gjort en viktig insats för sig själv och samhället, ges en penningpremie efter grund- respektive gymnasieskolan. Så får både skolan och eleven ett starkt tillskott av incitament att lyckas.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson