Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Riksforum där alla medborgare kan delta Hur ska samhällsgemenskapen hantera sina angelägenheter för att komma fram till beslut om hur samhällsproblem ska lösas och vad som ska gälla i gemenskapen? I en demokrati sker det i en öppen process där alla samhällsmedlemmar har möjlighet att delta med att aktualisera problem, föreslå lösningar och argumentera. Uppgiften för alla och envar är att tillgodose det allmänna medlemsintresset, inte särintressen. Till sist fattas beslut av medlemmarna eller deras valda ombud genom omröstning där alla röster väger lika tungt och det förslag som får störst stöd vinner. Den stora höjningen av befolkningens utbildningsnivå har liksom IT-revolutionen kraftigt förbättrat förutsättningarna för medborgerlig delaktighet i folkstyret. Det är nu möjligt att låta alla samhällsmedlemmar vara fullvärdiga och likvärdiga aktörer i demokratin. Att utreda fullbordade lösningar och fatta varje beslut kan av praktiska skäl inte alla delta i, men från övriga moment i processen finns det inte anledning att exkludera någon. Inte heller kan det motiveras att någons deltagande favoriseras. Endast argumenten och deras styrka har relevans, oberoende av vem som framför dem. Men verkligheten är en annan. Den politiska processen är i dag helt i händerna på de etablerade partiernas makthavare, under tryck från särintressen och med stöd av medievärlden. Här finns makten över allt ifrån vilka frågor som kommer upp på dagordningen till debatten och besluten. I stället för en rationell problemlösning råder partipolitikens affärsmodell, där konstruktiv argumentation är ersatt med taktiskt spel och pajkastning. Partival och partibaserad parlamentarism är jordmånen för denna avart, som är uppbyggd kring sammanblandning av sakfrågehantering och mandatjakt. Partierna agerar som slipade makt- och PR-företag gentemot medborgarna, med metoder som dessa aldrig skulle få utsättas för som konsumenter. På den politiska marknaden råder ingen fri konkurrens utan oligopol, på grund av privilegier som partierna skänkt sig själva genom att förfoga över lagstiftningsmakten. Partiernas affärsidé har blivit att med statens beskattningsmakt lägga beslag på ungefär hälften av vad medborgarna arbetat ihop, ge dem löften om att använda statens så inkasserade pengar till attraktiva ändamål, som om det vore en gåva från partiet till folket, för att i utbyte få väljarnas gunst och röst, allt utan skyldighet att leverera det som utlovats. Till och med samhällsfrågors plats på den politiska dagordningen är en handelsvara i den jakt på marknadsandelar som brukar kallas röstfiske. Här gäller inte den förnuftsbaserade modellen att samhällsproblem tas upp och hanteras när de uppkommer eller vid en systematisk inventering, utan partiernas medietaktik avgör om och när det kan vara röstmässigt lönsamt att i ett utspel visa upp sig för väljarna med en fråga. Röster i nästa val är den likvid som partiföretagen tar emot från väljarna. Den är utfärdad i en valuta som vid en lyckosam kurs kan växlas in mot makt över statens resurser. Partiernas och deras företrädares agerande på den politiska marknaden är ett ständigt varurmärkesbyggande, präglat av att glorifiera sig själv och förklena sina motståndare, med sikte på nästa val eller opinionsmätning. Populism övertrumfar ansvarstagande i ett slags politikens motsvarighet till börsföretagens kvartalskapitalism. Saklig argumentation, problemlösning och långsiktighet framstår som fjärran storheter. Retoriken är ofta naiv och teatral, med stor underskattning av publikens begåvningsnivå. Meningsutbyten i politiska debatter för sällan samhällsproblem närmare en lösning, och en programteori för hur en framkastad lösning ska uppnås lyssnar medborgarna förgäves efter. I stället fylls debatten av repliker som upprepar problembeskrivningen och betonar hur förfärligt det är, att motsatsen eftersträvas, att åtgärder måste vidtas, att resurserna måste öka, att det är motståndarnas fel, att problemet kommer att lösas bara väljarna röstar rätt, att en utredning kommer att tillsättas, och så vidare. Likt konkurrerande godisproducenter slåss partierna numera till stor del om samma konsumenter och erbjuder likartade produkter. Ett partis sortiment har visat sig kunna ändras hastigt för att lansera en motsvarighet till en pralin som blivit succé hos en konkurrent. Det för en demokrati livsnödvändiga meningsutbytet mellan personer med olika uppfattningar sker sällan som saklig och allsidig argumentation med inriktning på att komma överens och nå en lösning som kan tillfredsställa så många som möjligt. I stället antar det formen av debatt, som språkhistoriskt har den träffande betydelsen av ordstrid eller gräl. Riksdagsdebatter och politikerdebatter i etermedia utmärks knappast av att deltagarna låter sig övertygas och ändrar mening. Det är i stället fråga om att torgföra sina egna ståndpunkter och skjuta motståndarnas i sank eller kanske till och med om skön- respektive svartmålning av deltagande personer och partier. Redaktionella tidningar är alltjämt den demokratiska plattform där vanliga medborgare har möjlighet att delta i det offentliga samtalet genom att till allmänheten framföra någorlunda ingående resonemang i debattartiklar och insändare. Utrymmet är dock begränsat, och särskilt i de större medierna är det viktigare vem som säger något än vad som sägs, med klar fördel för makthavare och kändisar som vill komma till tals. Den viktiga mångfalden av tidningar har som baksida att medborgarna läser olika tidningar. Därtill kommer att debattexter i flera tidningar finns bakom betalvägg och att många invånare inte läser någon tidning alls. Ett inlägg i samhällsdebatten når därmed oftast bara en mindre del av befolkningen. Det existerar alltså inte något gemensamt politiskt samtal som alla samhällsmedlemmar kan ta del av eller delta i. Till skillnad från andra länder finns inte heller möjlighet till folkinitiativ, där ett visst antal medborgare kan föra upp ett förslag på dagordningen och få det behandlat i riksdagen. Svårfunnen information från riksdag och regering gör det också vanskligt för medborgare att känna till och följa frågor som är under behandling och kanske leder till lagstiftning. Den för den representativa demokratin grundläggande idén att väljare ska få sina uppfattningar kanaliserade via de fullmäktige-, riksdags- eller parlamentsledamöter som de valt fungerar knappast. Den starka partidominansen i det politiska systemet innebär att ledamöterna är partiernas ombud snarare än medborgarnas. Det demokratiskt anmärkningsvärda inträffar att medborgare tvingas föra en kamp mot sina egna valda företrädare för att få gehör för sin vilja. Angelägna problem tas aldrig upp till behandling och får än mindre en lösning, eftersom politikerna inte bedömer dem vara lönsamma att engagera sig i. Att själv bli aktiv i ett parti är en lång och trög väg som lockar allt färre. Den som väl lyckas inta ett mandat i en beslutande församling måste finna sig i att partiet vill kontrollera både hur ledamöterna röstar och vad de motionerar om. Den allt överskuggande delen av alla beslut om vad som ska gälla i landet, i form av lagar och förordningar, föregås av en process som är okänd bland medborgarna i allmänhet och åtföljs inte av någon offentlig debatt. Endast ett litet antal frågor lyfts upp till ytan och blir en del av det politiska spelet, om någon med tillräckligt stort inflytande ser något att vinna på det. Mycket av det som behöver regleras och förändras för att riket ska fungera ombesörjs av tjänstemän i regeringskansliet, eventuellt i samråd med berörda sakintressen, under den mediala radarn. Annat tar form bland strateger på partikanslier och blir föremål för kohandel med andra partier innan ett fullbordat faktum presenteras i ett taktiskt välavvägt utspel. Så har exempelvis såväl Januariavtal som Tidöavtal inhiberat den öppna demokratiska processen i en lång rad viktiga politiska frågor. Möjligen ännu mer graverande exempel är förändringar av grundlagen, som i många länder är föremål för både stor debatt och folkomröstning men i Sverige sker utan att de allra flesta medborgare ens känner till det, såsom den senaste stora revisionen av regeringsformen 2010. Man kan jämföra med hur arbetsgivare enligt medbestämmandelagen har informations- och förhandlingsskyldighet visavi arbetstagarna innan viktigare förändringar vidtas. Analogt borde det vara otänkbart att medborgarna ställs inför fait accompli i ett medieutspel av de politiska makthavarna. För att medborgarna ska bli maximalt delaktiga i folkstyret bör inrättas en stomme för den politiska processen i form av ett digitalt forum, kallat Riksforum, där det förs ett för hela landet gemensamt offentligt samtal dit alla samhällsmedlemmar är inbjudna. Här ska vem som helst, på lika villkor, kunna aktualisera samhällsproblem, föreslå lösningar och argumentera. Utgångspunkt ska vara den demokratiska gemenskapens uppgift att tillgodose det allmänna medborgarintresset, i motsats till att gynna särintressen, och samtalet ska bestå av konstruktiva lösningsförslag och saklig argumentation, inte bara tyckande och känslouttryck. Respekt för alla människor och frånvaro av personangrepp är grundförutsättningar. Enkelhet och tydlighet är ledstjärnor för framställningen, till gagn för både den som ska uttrycka sina tankar och den som ska ta del av dem. Den som deltar redovisar sin identitet och eventuella bindningar till särintressen. Medborgarnas valda ombud i riksdagen och andra beslutande församlingar kan lyfta förslag från Riksforum in till processen i de offentliga organen, med möjlighet att gå hela vägen till att bli lag. Man ska i Riksforum också kunna följa alla ärenden i riksdagen och motsvarande inom kommuner, regioner och Europeiska unionen. En given anledning till diskussion i Riksforum är förslag eller synpunkter som förs fram i olika steg i lagstiftningsprocessen, såsom kommittédirektiv, en utrednings kommittébetänkande, remissvar på detta, lagrådsremiss, proposition, motion, utskottsbetänkande och inlägg i riksdagens kammardebatt. För att ytterligare råda bot på att partier och andra makthavare sätter den politiska dagordningen utifrån sina intressen och att därmed viktiga frågor riskerar att inte komma upp till behandling, kan riksdagsarbetet reformeras så att det årligen sker en förutsättningslös översyn av alla samhällsområden, vart och ett under en koncentrerad tid med riksdagsdebatt, motionsrätt och möjlighet för medborgarna att engagera sig genom Riksforum. Inom Riksforum bör det även finnas möjlighet för medborgarna att ställa frågor till, och få svar från, de förtroendevalda i fullmäktige, riksdag och parlament, liknande de interpellationer och enkla frågor som riksdagsledamöter i dag kan ställa till statsråd.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson