Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Medborgarmakt i stället för partimakt För hundra år sedan avgjordes den långa kampen mellan kungamakt och folkmakt i Sverige. Segrare blev partimakten. Den svenska demokratin antog formen av partival till riksdagen och partibaserad parlamentarism för att utse regeringen. Därefter har partierna flyttat fram sina positioner och blivit överordnade statsorganen, med den offentliga makten i dag koncentrerad till partiernas maktkärnor. En överhet har avlöst en annan, och demokratiutvecklingen har sedan länge avstannat. I en demokrati är det omistligt att medborgarna kan förena sig med meningsfränder i valfria konstellationer. Något helt annat är att privatisera den offentliga makten genom att lägga statens funktioner i händerna på enskilda föreningar, som partierna är, med numera bara 2,5 procent av medborgarna som medlemmar. Partierna har förändrats från samverkan mellan likasinnade väljare eller valda till att utgöra egna maktintressen. Sverige avviker i olika grad från alla bärande moment i idealbilden av en demokrati, och till stor del beror bristerna på att partierna har tillskansat sig makt som i en mer demokratisk ordning skulle tillkomma medborgarna. Genom att så inskränka folkstyret har partimakthavarna ersatt kung, adel och kapitalägare som motpol till ett verkligt medborgarinflytande. Folkets dom är hård: endast knappt 18 procent av svenskarna har ganska eller mycket stort förtroende för partierna, i botten bland alla samhällsinstitutioner, enligt Förtroendebarometern (genomsnitt sedan mätningarna började 1998). I dag framställs partierna som ett axiom, men deras roll som maktägare är ingalunda given eller nödvändig. Fram till 1969 stod inte ett ord om partier i regeringsformen. I en demokrati är medborgaren den grundläggande beståndsdelen, omöjlig att ersätta med partier som hans eller hennes förmyndare. Genom utbildnings- och IT-revolutionerna skulle samhällsmedlemmarna nu kunna ha bättre möjligheter än någonsin att delta i folkstyret. Men partierna, som själva betraktar sig som bärare av demokratin, fungerar i fasthållandet av sina maktpositioner snarast som hinder mellan medborgarna och statens strukturer. Sverige är en partistat, förvisso inte en enpartistat men väl en fåpartistat. Steget är självfallet långt till partibaserade diktaturer som Nazityskland, Sovjetunionen och Kina, men det är tänkvärt att partimakten övertrumfar medborgarmakten även hos oss. Mönsterbildande för den svenska partimakten blev det parti som varit riksdagens största allt sedan rösträttsreformen för drygt hundra år sedan: Socialdemokraterna. Partiet har dessutom skapat närmast en stat i staten med en rad anslutna organisationer på olika samhällsområden och en kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till partiet som pågick ända till 1991 och följdes av en organisationsanslutning av fackliga avdelningar. Mot en socialistisk partikollektivism stod länge en borgerlig individualism med bland annat krav på personval. Men numera har alla partier en likartad skepnad av stark maktorganisation, vars ledamöter i riksdag och fullmäktige framför allt är partiets agenter, inte medborgarnas ombud. De etablerade partierna i Sverige har skaffat sig beslutsrätt över staten, försett sig med privilegier och rest hinder för att exkludera konkurrenter. Denna partioligarki använder statens befogenheter och resurser för att vinna väljarnas gunst och hålla sig kvar vid makten. För ändamålet utformar de själva politikens spelregler, genom att stifta grundlag och vid behov komplettera med inofficiellt grundlagsstiftande såsom Decemberöverenskommelsen. De som har makten i partierna bestämmer vilka som får kandidera till riksdag och fullmäktige och vilka som hamnar på valbar plats. Väl invalda i riksdagen eller fullmäktige styrs ledamöternas röstande och övriga agerande med hård hand av partiet. Genom procentspärrar och mandatfördelningsmetoder straffas de medborgare som väljer ett nytt och litet parti med att deras röst kastas bort. De begränsningar av den fria konkurrensen på röstmarknaden som partierna uppnått är gynnsamma för dem själva och för status quo i uppsättningen av partier. Denna kan ses som en efterföljare till de fyra stånden, som representerade var sin befolkningskategori i samhället och överlade var för sig i riksdagen. Adel, präster, borgare och bönder avlöstes med tiden av ett parti för kapitalstarka företagare, större jordägare och högre tjänstemän (M), ett annat för lägre tjänstemän och mindre företagare (L) och ett tredje för bönder (C). Därtill kom arbetare uppdelade på socialister (S) och kommunister (V). Senare har nya partier bildats med tyngdpunkt i något särskilt sakområde, såsom moral (KD), miljö (MP) och migration (SD). Stora samhällsförändringar under de senaste hundra åren har gjort partiernas gamla roll som företrädare för klassintressen alltmer uttjänt. Vart och ett av partierna finns kvar som ett organisatoriskt skal som kan fyllas med nytt innehåll för att locka röster från en stor del av väljarkårens hela bredd. Det drar partierna mot mitten och gör dem svårare att skilja från varandra. Två av partierna har de facto ensamrätt att utse var sin av endast två verkliga statsministerkandidater. Den som sedan blir landets regeringschef behöver inte vara den som flest riksdagsledamöter hade stött i valet utan i stället den andra, om partierna kommer fram till det. Till statsminister kan till och med utses någon som medborgarna aldrig fått ta ställning till i val utan endast utsetts av partiet. När sedan regeringen ska bildas är det också partiernas innersta maktkrets som i en sluten process utser statsråd. Den offentliga debatten och vilka frågor som hamnar på dagordningen behärskas till stor del av partierna, i symbios med medierna. Beslutsfattandet, såsom om lag och budget i riksdagen, är också en angelägenhet för partierna, med inslag av kohandel och andra förhandlingar dem emellan utan allmänhetens närmare insyn. I Sverige har partierna inte öppnat för att medborgarna mer aktivt ska delta i den politiska processen, exempelvis genom folkinitiativ och folkomröstningar, som spelar en viktig demokratisk roll i andra länder. Av den skatt som medborgarna betalar ger partierna sig själva mångmiljonbidrag och livslånga ersättningar till partifunktionärer, till och med riksdagsledamöter som väljarna avsatt genom att inte ge dem fortsatt förtroende. Partitrogna utnämns till generaldirektörer, landshövdingar och ambassadörer. För att döma i domstolarna förordnas partifolk till nämndemän och tillsätts juristdomare av partipolitikerna i regeringen. Den kontrollmakt som ska granska makthavarna lyder också under partierna; riksdagspolitiker utser riksrevisorer och justitieombudsmän, och kommunalpolitiker utser partivänner till kommunrevisorer. Till och med public service-medierna är underordnade partierna, bland annat genom en komplicerad organisation med styrelser i olika steg. Genom att ha skapat en offentlig organisation med en stor mängd förtroendevalda kan partierna förse sina politiker med välarvoderade uppdrag, inte minst i kommuner och regioner. Där leds verksamheten fortfarande på 1860-talsmanér av dessa lekmän i stället för professionella tjänstemän som i den statliga delen av den offentliga förvaltningen. Den svenska riksdagen är exceptionellt stor med sina 349 ledamöter, just av anledningen att många partipolitiker ska få en plats där. Det stora antalet är inte bara kostsamt utan bidrar också till att en stor del av ledamöterna blir okända för allmänheten och därmed svåra att utkräva ansvar av. Danmark klarar sig bra med 179 ledamöter, Norge 169 och Island endast 63. Om Sveriges riksdag skulle ha samma antal ledamöter i förhållande till folkmängden som USA:s kongress, skulle det finnas endast 17 politiker i kammaren på Helgeandsholmen. Partiernas starka grepp om sina politiker i beslutande församlingar, nämnder och styrelser kan vara en förklaring till svårigheter att rekrytera förtroendevalda, inte minst dugliga sådana. Om rollen uppfattas innebära att vara en knapptryckare i mängden åt partiet, blir uppdragen rimligen mindre attraktiva. Partisystemet befordrar knappast starka individualister, och skötseln av samhällsgemenskapen riskerar att gå miste om kompetenta krafter. Det är inte svårt att notera systematiska skillnader mellan ledamöter av å ena sidan exempelvis det brittiska parlamentet och den amerikanska kongressen och å den andra den svenska riksdagen. Partiernas ständiga kamp om marknadsandelar i väljarkåren skänker det politiska arbetet en stark prägel av konflikt, taktiserande och kortsiktighet. Motsättning framstår som ett självändamål, och termen parti, som betecknar något splittrat, blir träffande. En stor del av partiernas energi går åt till att bekämpa varandra, och det partibaserade systemet har svårt att leverera faktiska lösningar på samhällsproblem. Insatser blir viktigare än resultat, och partinyttan ses inte sällan komma före samhällsnyttan. I den andan är en bra politiker den som lyckas bli omvald, inte den som långsiktigt åstadkommer samhällsförbättringar. Därav kan följa att politiker inte har den kompetens som krävs för att leda staten, regionerna och kommunerna till att effektivt uppnå det som behövs och efterfrågas. Politiska partier har hävdats ha olika positiva eller till och med nödvändiga funktioner i ett demokratiskt system, men detta vederläggs av erfarenheter från både Sverige och andra länder. Att partival inte behövs för att rättvist omvandla röster till mandat visar system med personval där väljaren också får ange en andrahandskandidat, som kan få del av överskottsröster efter att ett mandat har blivit tillsatt. För att kunna delta i demokratin och ta tillvara sina politiska rättigheter har medborgarna hänvisats till att engagera sig i ett parti. Men i dagens befolkning är alltså endast 2,5 procent partimedlemmar, aktiva eller passiva, att jämföra med uppemot 20 procent kring 1980. Partierna har inte heller några andra sätt av betydelse för att kanalisera medborgarnas önskningar och omsätta dem i politiska beslut, utan snarare får en väljare kämpa med att försöka påverka sitt valda ombud, som om de vore varandras motståndare. Uppgiften för partierna att aktivera medborgarna till fri och kreativ diskussion och argumentation, bland annat för att komma fram till lösningar på samhällsproblem, tonas ned inför risken att vara kontraproduktiv när partier satsar på marknadsföring av vad partistrateger redan utmejslat. Den mest karaktäristiska funktionen för ett parti, att aggregera en välavvägd helhetslösning på samhällets många och komplexa problem, ställs på ända av att partier dels rakt motsatt ofta koncentrerar sig på någon eller några få frågor för att vinna väljarnas sympati, dels visat sig kunna byta ståndpunkt hastigt om det skulle visa sig vara taktiskt gynnsamt. Att ledamöterna i de beslutande församlingarna utses genom val på parti har medfört en stark partidisciplin – partipiska – innebärande att ett partis alla ledamöter i riksdagen respektive fullmäktige förväntas rösta enligt partiets linje. Det kan leda till att besluten inte avspeglar vare sig ledamöternas eller folkets vilja. I ett övertydligt exempel där riksdagen består av två partier har det ena 51 procent av mandaten och det andra 49. I en viss fråga röstar alla ledamöter från det större partiet ja eftersom en majoritet om 51 procent av dem stöder förslaget, vilket motsvarar 26 procent av hela riksdagen. Det mindre partiet röstar genomgående nej eftersom alla ledamöter där tycker så. Ja stöds alltså egentligen av endast 26 procent och nej av hela 74, men riksdagens beslut blir ändå ja. I stället för ett förment demokratiskt ideal framstår partierna efter sin förvandling till maktföretag som det främsta hindret för medborgarnas delaktighet i demokratin. Partiernas dominans över det politiska systemets alla beståndsdelar passiviserar medborgarna och reducerar dem till att enbart legitimera partimakten en gång vart fjärde år genom att avge sin partiröst i valet. Partierna vill självfallet inte ge upp den maktposition som de har erövrat. Eftersom partierna själva, genom att förfoga över lagstiftningen, har makten över sin egen maktställning, befinner sig medborgarna i ett partiväldets moment 22. Vilket parti ska den rösta på som vill bryta partiernas makt? Den som vill se stärkt demokrati med ökad medborgarmakt kan ändå med visst hopp blicka tillbaka på 1865, då ståndsriksdagen avskaffade sig själv och därmed de högre stånden sina privilegier. Så skulle också partierna kunna göra i dag. Märk att åtskilliga av de dugligaste inom ståndsriksdagen fick plats i den nya tvåkammarriksdagen och blev ännu mer inflytelserika där. Partivälde saknar berättigande i vår tids samhälle med habilare medborgare än någonsin. Det finns goda möjligheter att demokratisera det politiska systemet genom att knyta alla politiska funktioner närmare medborgarna, utan partier som hindrande mellanhand men självfallet med orubbad föreningsfrihet. Skötseln av det allmänna kan ske i full öppenhet, i offentliga organ och med alla samhällsmedlemmar inbjudna att delta som individer.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson