Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Maktkontroll i medborgarnas händer Den offentliga maktutövningen blir inte alltid demokratisk, rättssäker och effektiv. Det gäller både när så är uppsåtet och när politiker eller tjänstemän missbrukar sin ställning genom att över- eller underskrida sitt uppdrag. Därför behövs funktioner i statsskicket för att kontrollera makten. I en demokrati är det ytterst medborgarna som ska förfoga över kontroll och ansvarsutkrävande av dem som utövar offentlig makt. För ändamålet kan finnas mekanismer på olika håll i det offentliga systemet som medverkar till att maktutövningen stämmer överens med vad som är avsett. Funktionen är att undersöka och eventuellt även säkerställa att något är som det ska vara. Ordet kontroll har sitt ursprung i franskans contrôle, bildat av contre (emot) och rôle (förteckning). Det är alltså fråga om en jämförelse av ett utfall mot ett beskrivet ideal. Synonymer eller termer för begrepp snarlika kontroll är bland annat granskning, tillsyn, inspektion och revision. Besläktade men mindre sammanfallande är exempelvis undersökning, besiktning, syn, avsyning, avstämning, visering, uppsikt och övervakning. (Att ha kontroll och kontrollera kan också ha en helt annan betydelse: att behärska eller att ha möjlighet att styra något.) Maktkontroll verkar både som ett skydd mot godtycklig maktutövning och som en fullbordan av den demokratiska processen, med säkring av effektiv leverans av vad som beslutats och betalats. I det offentliga systemet finns inte minst former för juridisk kontroll med fokus på överensstämmelse med lagar och andra författningar. Hit hör överklagande och överprövning av myndighetsbeslut och den granskning som Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) utför. Ekonomisk kontroll, som kan omfatta både korrekta räkenskaper och verksamhetens effektivitet, utförs som olika former av revision, dels inom myndigheter, kommuner och regioner, dels av Riksrevisionen, som bildades 2003 genom sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer. JK utses av regeringen medan JO (fyra till antalet) och en riksrevisor som chef för Riksrevisionen väljs av riksdagen. Kommunernas och regionernas revisorer, varav en del själva är politiker, utses av fullmäktige. Inom ramen för parlamentarismen finns former för riksdagens kontrollmakt gentemot regeringen, såsom konstitutionsutskottets granskning, åtal mot statsråd, misstroendeförklaring samt interpellationer och frågor till statsråd. Lagrådet, bestående av domare i de båda högsta domstolarna, förhandsgranskar lagförslag med hänsyn bland annat till överensstämmelse med grundlagarna. Myndigheter har så kallad lagprövningsrätt, innebärande att de inte får tillämpa en föreskrift som står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning. Vidare finns särskilda myndigheter som har tillsynsuppgifter som kan rikta sig mot offentliga organ, exempelvis Skolinspektionen och Inspektionen för vård och omsorg. Av betydelse för att kontrollera och utkräva ansvar i det offentliga systemet är också offentlighetsprincipen och tjänstemännens straffrättsliga ansvar. JO, som enligt regeringsformen "ska utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra föreskrifter", inrättades 1809 som ett inslag i maktdelningen. Som ombudsman för riksdagen med en funktion som åklagare skulle JO övervaka lagligheten hos rikets myndigheter, lydande under regeringen. Med parlamentarismens införande blev både riksdagen och regeringen underställda samma partimakt. Därmed är kontrollen sedan dess inte fristående från dem som ska granskas, utan en utlöpare av partimakten kontrollerar en annan. Detsamma gäller Riksrevisionen och revisorerna i kommuner och regioner. Det är självfallet inte tillfredsställande att maktkontrollen vilar i händerna på makthavarna i stället för medborgarna, även om både JO och Riksrevisionen hittills har lyckats värja sig mot att politiseras. Den offentliga verksamheten och styrningen av den är i dag komplexare än förr. Vid sidan av regelstyrning är även exempelvis målstyrning och anslagsstyrning avgörande för utfallet. Uppdelningen på laglighets- och effektivitetsgranskning framstår därmed inte som ändamålsenlig. Föråldrad är också avgränsningen av tillsynsområdet till "offentlig verksamhet", varmed de numera frekventa privata utförare som finansieras offentligt exkluderas. För en samlad kontroll av lagenlighet och effektivitet i all offentligt beslutad och finansierad verksamhet bör inrättas en fristående funktion i statsskicket, kallad Rikskontrollen, som är direkt underställd medborgarna och oberoende av den politiska makten. Rikskontrollen, som ersätter JO och Riksrevisionen, leds av tre rikskontrollörer, som utses av medborgarna genom direkt personval och inte får ha eller under föregående mandatperiod ha haft något politiskt uppdrag. De tre som får flest röster blir valda, och om någon avgår så inträder nästa efter röstetal. Rikskontrollen ska utföra granskningar både på eget initiativ och efter anmälan från medborgare samt ska kunna väcka åtal. Eventuellt kan Rikskontrollen också överta en del av den granskning som i dag utövas av andra myndigheter med tillsynsuppgifter. Medborgarna, som hela den offentliga verksamhetens uppdragsgivare, skulle också kunna involveras direkt i granskningen av makten, utan mellanhänder. Det kan ske genom att det för varje myndighet tillsätts ett antal kontrollombud, som är vanliga medborgare, alla lika meriterade genom att vara just det. De utses genom lottning bland dem som anmält sitt intresse och inte har eller under föregående mandatperiod har haft något politiskt uppdrag. Deras uppgift är att granska verksamheten i ett medborgarperspektiv, och de kan väcka ärenden hos Rikskontrollen, som får det administrativa ansvaret för kontrollombuden.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson