Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Alla kan välja och väljas till rikets ledare Vare sig en stat bär prägel av demokratisk medlemsförening eller enrådigt familjeföretag brukar den ha en högsta ledare eller styresman med något slags helhetsansvar. Vidden av ledarens befogenheter kan variera allt ifrån total makt över staten till endast en samordnande uppgift att ta de initiativ som behövs för ett fungerande samhälle och administrera att folkviljan omsätts i ändamålsenliga lösningar, utan att ledaren driver igenom sin egen uppfattning. Styrande makt, verkställande makt och regeringsmakt är vanliga benämningar på funktionen, och befattningshavaren kan exempelvis kallas kung, riksföreståndare, statsminister, premiärminister eller president. Ledaren, vanligen tillsammans med sina rådgivare i en regering, företräder statsapparaten medan medborgarna representeras med sina ombud i ett parlament, en riksdag, ett ting eller liknande. Det innebär en dualism mellan stat och folk och mellan enhet och mångfald. I en demokrati är folket uppdragsgivare och statsapparaten med styresmannen vid rodret utförare av det som folket bestämmer. Hur ska då en ledare för ett politiskt system utses? I en ideal demokrati sker det genom val där alla medborgare fritt och på lika villkor får kandidera och rösta. Den som får flest röster vinner. Så är det exempelvis i Frankrike, där det redan på valdagen blir klart vem som folket valt. 2017 segrade Emmanuel Macron med 66 procent av rösterna på sina personliga meriter, inte som företrädare för något maktägande parti, och 2022 blev han omvald som president för ytterligare fem år. I Sverige är det annorlunda. Frankrike är en demokratisk republik och Sverige en parlamentarisk monarki. Skillnaden är fundamental. Vårt land har två ledare, en formell och en reell. Den förra tillsätts genom arv inom en familj med ensamrätt till befattningen och är både arbets- och ansvarsbefriad från uppdraget att styra landet, med bibehållen lön och andra förmåner. Den senare utses på ett inte förutsägbart sätt av en eller flera privata föreningar, utan att väljas eller ens kandidera till posten i allmänna val, och utövar sedan den styrande statsmakten. Båda, kungen och statsministern, innehar sina ämbeten på en demokratiskt diskutabel grund. Parlamentarism, ett system där parlamentet tillsätter regeringschefen eller åtminstone kan få den avsatt, är inte liktydigt med demokrati utan tvärtom ett uttryck för ofullbordad demokrati. Systemet infördes i Sverige som en provisorisk lösning, en övergångsform och kompromiss i en kvardröjande monarki. Det skedde under trycket från ryska revolutionen och med en riksdag som uteslutande bestod av män, valda av enbart män, dessutom långt ifrån alla män i riket och med fler röster för män som hade mer pengar. Parlamentarismen var konstruerad för att bevara monarkin, demokratins motsats. Kungen berövades uppgiften att "allena styra riket", i praktiken 1917 men formellt först 1969. I stället övertog hans rådgivare med statsministern i spetsen – enligt regeringsformen "kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade infödde svenske män" – regeringsmakten och underordnades den först kapitalbaserade och sedan partibaserade riksdagen. 1800-talets debatt om rikets styrelseform kretsade mycket kring frågan om kungen eller riksdagen var den bästa företrädaren för folkets intressen. Svaret vore i dag självklart, men ingen av de båda var då folkvald. Medan riksdagsmännen stred för sina egna och gelikars särintressen var monarken ingjuten med sitt gudagivna uppdrag att göra väl för hela sitt folk, om än han varken hade det produktionsöverskott att fördela som infann sig under 1900-talet eller avstod från att underhålla sig själv och sin aristokrati, vars stöd han var beroende av, med privilegier på folkets bekostnad. Provisoriet parlamentarism blev kvar eftersom partimakten, som avlöste kungamakten, insåg hur effektiv konstruktionen är för att i ett slag komma i besittning av hela statsmakten. Genom parlamentarismen försvann den maktdelning som utvecklats för att motverka maktkoncentration och risk för maktmissbruk. I stället blev hela staten underställd det styrande partiet. Det är innebörden av vad som med en förskönande term kallas folksuveränitetsprincipen men som bättre kan beskrivas som partisuveränitetsprincipen. Följden är att Sveriges medborgare än i dag inte är betrodda att vare sig välja sin ledare eller kandidera till posten. Det är inte tal om att alla närmare åtta miljoner tänkbara kandidater har en likvärdig möjlighet att bli vald till statsminister, utan partimakten har minskat alternativen till endast två personer. Dessa är internt utsedda inom var sin av två privata föreningar som fått flest röster i nu överspelade val och som har mindre än en respektive en halv procent av medborgarna som medlemmar. Och även om en majoritet i riksdagsvalet röstar på partier som stöder den ena kandidaten så kan mycket väl den andra bli statsminister. Till och med kan en person som inte ens funnits med som ett alternativ i valet bli statsminister. Den svenska varianten av politiskt system innebär att allt medborgarinflytande koncentreras till en enda valhandling, vilket är en demokratisk orimlighet. Riksdagsvalet handlar i grunden om att medborgarna ska utse de individer som de vill ha som sina ombud i rikets högsta statsorgan, den lagstiftande församlingen. Förutom att partimakten kraftigt har begränsat möjligheten att rösta på valfri person i landet, är valet ett diffust hopkok av en rad ställningstaganden, med stor risk för att vara motstridiga och för ovisshet om vad man egentligen röstar på: riksdagsledamot, parti, partikonstellation för regeringsbildning, statsminister, ståndpunkt i otaliga sakfrågor sammanförda i partipaket, godkännande eller förkastande av vilande grundlagsförslag, ansvarsutkrävande från föregående mandatperiod med mera. Medborgarrollen har i praktiken reducerats till att med valsedeln vart fjärde år legitimera partimakten. I ett långt drivet partivalssystem som det svenska raserar parlamentarismen den klassiska dualismen mellan regeringen och riksdagen som företrädare för staten respektive folket och gör båda organen till utlöpare av partimakten. Riksdagen, den så kallade folkrepresentationen, består inte längre primärt av medborgarnas ombud utan av partiernas funktionärer, precis som regeringen. Den fundamentala skiljelinjen mellan styrda och styrande är förskjuten och placerar numera medborgarna på den ena sidan och politikerna i såväl riksdagen som regeringen på den andra. Procentspärrar till riksdagen brukar motiveras med att parlamentarismen kräver att antalet partier begränsas för att kunna samla underlag för en regering, men snarare är deras funktion att utestänga konkurrenter till de etablerade partierna. Spärrar leder till att partier och personer som trots att de har väljarstöd till mandat inte blir invalda, att hundratusentals röster blir bortkastade och att uppemot en femtedel av väljarna inte röstar på det parti som de tycker är bäst. Parlamentarism bygger på konflikt, att ungefär hälften spelar rollen som opposition och är emot dem som har makten. Att i stället eftersträva största möjliga uppslutning i sakfrågor går stick i stäv med den parallella jakten på regeringsmakten. Parlamentarism riskerar att bli majoritetens diktatur, där 51 procent härskar över 49 procent som är konstant missnöjda. Samtidigt som majoritetsregeringar främjar stabilitet innebär de en förskjutning av makten från riksdagen till regeringen, som blir en riksdag i miniatyr där de politiska avgörandena sker i slutenhet. Parlamentarism kan också leda till minoritetens diktatur, där makten hamnar hos ett fåtal eftersom den flertaliga oppositionen är splittrad. En tredje avart, marginalens diktatur, inträder när inget av två alternativa partier eller block har majoritet men det ena skaffar sig det genom stöd från ett mindre parti, som i gengäld får ett oproportionerligt stort inflytande på politiken. Ett 2-procentsparti som fått stödröster upp till riksdagsspärren kan ställa sina få mandat till en regeringsbildares förfogande och se sina unika hjärtefrågor upphöjda till lag, trots att 98 procent av väljarna är emot. Till och med en enda partilös riksdagsledamot kan röna liknande framgång. Alla dessa situationer är svårförenliga med den demokratiska grundsatsen om alla rösters lika värde. Parlamentarismen innebär inte minst en sammanblandning av sak och person. I stället för att de valda folkombuden i riksdagen rationellt lyfter samhällsproblem, för fram lösningar, argumenterar i sak och fattar beslut genom omröstning, pågår en ständig kamp om att placera personer i regeringen. Inför dumförklarade medborgare framförs ett sorglustigt spel i form av ett relationsdrama med uppdiktade symbolmotsättningar i regi av partiernas PR-maskinerier. Medievärlden inser underhållningsvärdet, spelar med och eldar på, i stället för att avslöja parlamentarismens avigsidor. Den konstruktion och tillämpning som parlamentarismen har fått i Sverige rymmer ytterligare komplikationer. I riksdagen används tre olika metoder som kan ge motstridiga utfall vid omröstning om statsminister, budget respektive lagstiftning. Dessutom finns i varje omröstning inte bara alternativen ja och nej utan även ett tredje, avstår, som erbjuder partitaktiken en turboeffekt. För att bli vald till statsminister behöver inte någon enda i riksdagen rösta ja, utan det räcker att inte fler än hälften av kammarens ledamöter röstar nej. Ett parti som inte vill visa sig stödja en kandidat men ändå vill se den vald kan trycka på knappen för avstår, som i praktiken är ett nej som räknas som ett ja. Det är fullt möjligt att ett regeringsalternativ med stöd av 174 ja-röster besegras av ett annat med betydligt färre – folkpartiregeringen 1979 hade bara 39 – eftersom det som räknas är om man har minst 175 emot sig eller inte. Det politiska systemet är utformat i och för en närmast statisk situation med två block, fem partier och ett dominerande S. Parlamentarismens dysfunktionalitet blottläggs först när den ordningen rubbas. Tänjbar oklarhet om vem som egentligen har vunnit valet följs av en skräckinjagande insikt att den starkt koncentrerade statsmakten i ett slag kan komma i händerna på en tidigare oanad majoritetskonstellation under ett nytt största parti, exempelvis SD. De etablerade partiernas försök att hantera parlamentarismens tillkortakommanden blir knappast bokfört på demokratins och det politiska omdömets segerkonto. Den svenska modellen för att utse en statsminister som tillsammans med övriga statsråd ska utgöra landets regering är ineffektiv, vilket bland annat visat sig i att den lämnat landet utan ordinarie regering i närmare ett halvår och därefter genererat en ohållbar lösning som förorsakat förnyade regeringskriser. Modellen undergräver medborgarnas tillit till det politiska systemet genom svårbegripliga procedurregler, taktiskt spel och nyckfulla utfall på bekostnad av en rationell hantering av samhällsproblem. Och modellen är odemokratisk eftersom den inte förmår att klart och tydligt omsätta den vilja som folket har uttryckt i val. Den oreda i svensk politik som följt efter valet 2014 har kunnat uppfattas som en demokratisk fars eller tragedi, beroende på perspektiv och tidpunkt. Orsaksbildens konturer är tecknade utifrån tre aktörer: den övervintrade kungen, maktabonnenten S och uppstickaren SD. Avgörande för utfallet har varit övriga partiers förhållningssätt till den sistnämnda. Samtidigt som det politiska skeendet väckt frågor om hur demokratiskt Sverige egentligen är har landets makthavare paradoxalt nog försökt fira att det var 100 år sedan demokrati infördes. Det har skett utan att vare sig politiker, journalister eller forskare nämnvärt höjt sina röster för att det demokratiska systemet faktiskt kan, bör eller till och med måste förändras, om det ska fungera för sina syften och förtjäna folkets fortsatta förtroende. En enklare, tydligare och mer demokratisk konstruktion av det politiska systemet hade aldrig försatt Sverige i en situation av förvirring kring hur valresultatet ska tolkas, informellt grundlagsstiftande genom Decemberöverenskommelsen för att utesluta oönskade partier, en över fyra månader utdragen oförmåga att bilda regering, brutna vallöften, partier som avstår från att rösta på sina egna förslag för att någon annan gör det, väljare som fick veta att de inte visste vilken statsminister de röstade på, Alliansens död, genomröstad oppositionsbudget, Januariavtal om att regeringen ska genomföra motståndarnas politik, pajkastning kring vem som får tala med vem, hemliga och påstådda pakter mellan partier, yttersta vänstern och högern i ohelig oppositionsallians, misstroendeförklaringsspel, riksdagens första statsministeravsättning, en sprucken regering, en statsminister som avgick före sitt tillträde, en statsminister som folket aldrig fått ta ställning till i val, en politisk vilde med makt att bestämma vilken regering och statsbudget landet ska ha, och så vidare. Och aldrig skulle en etablissemangskritisk nykomling längst ut på högerkanten ha kunnat dominera och paralysera svensk politik den ena mandatperioden efter den andra, för att till sist avgöra ett maktövertagande och diktera en stor del av regeringens politik i Tidöavtalets form. En ny era med åtta partier i Sveriges riksdag inleddes 2010 genom att SD röstades in. Mandatperioden 2010–2014 ledde Fredrik Reinfeldt en minoritetsregering bestående av Alliansens fyra partier M, KD, L och C med 173 egna riksdagsmandat och stödd av SD med 20, det vill säga tillsammans 193 mandat. De rödgröna S, V och MP samlade 156. 2014–2018 hade Allianspartierna 141 och SD 49, innebärande 190 mot de rödgrönas 159, och 2018–2022 hade Allianspartierna 143 och SD 62, alltså 205 mot 144. Allianspartierna var därmed under alla tre mandatperioderna i minoritet och hade samtidigt ihop med SD en stor majoritet i riksdagen, men regerade på detta underlag bara under den första av de tre. Det hade varit fullt möjligt för Reinfeldt att regera vidare efter valet 2014, eftersom samma stödkonstellation bestående av Alliansen och SD fortsatt hade majoritet. På valdagens kväll meddelade han dock sin och regeringens avgång med motiveringen: "Svenska folket har fattat sitt beslut. De rödgröna har nu fler mandat än Alliansen." Om den moderate statsministern 2014 och den moderate talmannen 2018 hade agerat annorlunda efter respektive val kunde Sverige ha haft en borgerlig regering även de åtta åren 2014–2022. Svensk politik efter riksdagsvalet 2014 har varit talande för hur partivälde råder, alla röster inte är lika mycket värda, en majoritet inte är en majoritet och att parlamentarism kan komma på kollisionskurs med demokrati. Sambandet mellan hur väljarna röstar och vem som styr landet är inte givet. I valet 2014 fick alla partier i huvudsak lika stort väljarstöd som i det föregående valet 2010, med ett påtagligt undantag: en nettoström av cirka 7 procent från M till SD. Svenska folket hade alltså röstat för en klar högervridning. Men i stället skiftades regeringsmakten vänsterut från Alliansen till en S-MP-ministär under ledning av Stefan Löfven, trots att båda dessa partier hade förlorat mandat i valet. Konststycket att ändå ta över makten möjliggjordes av att alla de riksdagspartier som någon gång suttit i en regering, det vill säga alla utom V och SD, tillgrep ett inofficiellt grundlagsstiftande för att korrigera att alltför många väljare hade röstat på fel parti. Det formaliserades – under nyvalshot från Löfven – genom Decemberöverenskommelsen 2014, varmed mandaten för ett av riksdagens partier, SD, de facto ogiltigförklarades och parlamentarismen baserades på en reducerad riksdag bestående av endast 300 ledamöter. Styrkeförhållandet blev då plötsligen helt omvänt: Alliansen utan SD 141 mot de rödgröna med V 159. Endast det ena av de båda "ytterkantspartierna" som stod utanför Decemberöverenskommelsen räknades alltså bort. Om även det andra, V, hade uteslutits skulle ställningen i stället blivit 141–138 till Alliansens fördel. Under mandatperioden avstod Alliansen från att genomföra sin politik och i stället röstade riksdagen igenom förslag som den saknade majoritet för, trots att Decemberöverenskommelsen förklarades upphävd redan i oktober 2015. Före valet 2014 hade den socialdemokratiska partikärnan internt utsett Stefan Löfven, som aldrig ställt upp i ett val och därmed inte heller satt i riksdagen, till sin nya ledare och automatiskt en av rikets två statsministerkandidater. Under regeringsbildningen efter valet utsåg Löfven Margot Wallström ur partikärnan till utrikesminister. Till den annars förutsedda kandidaten, den utrikespolitiska talespersonen Urban Ahlin, hade partiet under ordförande Löfven som kompensation gett uppdraget som riksdagens talman, och i nästa ögonblick gjorde Ahlin Löfven till statsminister. Sedan upphöjde Löfven sin borttvingade företrädare som partiordförande, Håkan Juholt, till ambassadör, utan utlysning eller meritprövning, liksom andra partitrogna till generaldirektörer och landshövdingar. Detta utspelade sig på 2000-talet, inte 1600-talet, och i Sverige, som av både sina egna makthavare och många i omvärlden har framhållits som ett av världens mest demokratiska länder. I valet 2018 backade S-MP ytterligare, med över 5 procentenheter, motsvarande mer än ett helt MP efter valet, och stödkonstellationen S-MP-V gick tillbaka med 3 procentenheter. MP förlorade mer än en tredjedel av sina mandat. Allianspartierna gick däremot framåt och SD ökade sitt väljarstöd med över en tredjedel. Svenska folket hade ännu en gång och med förstärkt emfas röstat för en förskjutning åt höger. Men den sittande regeringen Löfven vann ändå regeringsmakten, för andra valet i rad med mandatförluster och utebliven majoritet. Denna gång var metoden Januariavtalet 2019, ingånget mellan S, MP, C och L samt accepterat av V, trots att partiet i avtalet uteslöts från "inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden". Samtidigt hävdade V:s partiledare att han och Löfven hade ingått ett hemligt avtal, dock utan att dess existens kunde bekräftas. Januariavtalet innebar att S och MP förvärvade regeringsmakten mot likviden att genomföra två av de borgerliga motståndarnas politik. Tvärtemot ett av parlamentarismens bärande argument behöver alltså regeringschefen inte ha samma politiska uppfattning som riksdagsmajoriteten utan det går bra med en lyhörd administrator som inte driver igenom sin egen vilja, i likhet med hur talmannen sedan länge axlat sitt uppdrag. 2018 stod väljarna inför två regeringsalternativ, vardera bestående av partier som tillsammans ville bilda regering ledd av en namngiven statsminister: M, KD, L och C i form av Alliansen under Ulf Kristersson och de röd-gröna S och MP under Stefan Löfven. De förra fick 143 mandat och de senare 116. De återstående två partierna ingick inte i något av regeringsalternativen men stödde var sitt, varmed Kristersson med SD nådde 205 mandat och Löfven med V 144. Hur den nyvalda riksdagen ställde sig till de båda alternativen bekräftades tydligt i statsministeromröstningen den 25 september då sittande statsminister Löfven prövades och röstades ned, helt enligt de båda alternativ som väljarna tagit ställning till i valet: 204 nej (M, KD, L, C och SD), 142 ja (S, MP och V) samt 3 frånvarande. Partiernas stöd i talmansvalet dagen innan följde samma mönster: 203 för moderaten Andreas Norlén och 145 för socialdemokraten Åsa Lindestam. Utfallet av medborgarnas val var alltså en överväldigande majoritet för alternativet Kristersson och dessutom den största icke-socialistiska riksdagsmajoriteten sedan den allmänna rösträtten infördes för hundra år sedan. Men riksdagen valde ändå Löfven, avsatte honom och valde honom ännu en gång. Efter att han sedan avgick tillträdde en statsminister som inte ens prövats i något val, Magdalena Andersson. Hon var utsedd internt i det socialdemokratiska partiet utan någon motkandidat och fick ja-röster i riksdagen bara från partiets 100 egna ledamöter och en politisk vilde, det vill säga mindre än hälften av Kristerssons 205. I fem statsministeromröstningar på fyra år hindrade C den borgerliga statsministerkandidaten, som partiet gått till val med, att bilda regering, varje gång i samverkan med V. Den del av Alliansen som inte gått över till motståndarlaget såg demokratin avlövas av Löfven, Lövin och Lööf genom Januariavtalet. Den fjärde avtalsparten, L, återvände senare till ursprungssidan. Innan mandatperioden var slut hade både C och V röstat emot sin egen respektive statsministerkandidat. Det som utifrån hur väljarna röstade kan ses som ett nederlag för demokratin har varit en seger för socialdemokratin. S har kunnat behålla makten på grund av det politiska systemets oförmåga att hantera marginalpartiet SD. Av de senaste 100 åren har endast 19 varit utan en socialdemokratiskt ledd regering i Sverige. Landet är det i världshistorien med längst tid av socialistiskt styre. Från att ha haft egen majoritet i riksdagen har S dock närmast halverat sitt väljarstöd och nådde i valet 2018 sitt sämsta resultat sedan partival infördes 1911. Ändå erövrade partiet efter valet på nytt statsministerposten – fyra gånger, på fyra år. Enligt filosofen Karl Popper skiljer sig ett demokratiskt samhälle från motsatsen, tyranni, genom att det ger de styrda möjlighet att avsätta de styrande och att den möjligheten inte utan vidare kan sättas ur spel. Är Sverige då en demokrati? Här har den socialdemokratiska hegemonin setts bestå oavsett hur många väljare som röstat emot den. I valet 2022 vände det dock för S. Partiet gick påtagligt framåt – men förlorade regeringsmakten. Rollerna blev ombytta och vänstersidans Januariavtal följdes av högersidans Tidöavtal, med Liberalerna som överlappande part i båda. SD vann en länge åtrådd seger och visade att åtta års försök att hålla partiet borta från inflytande slutligen hade misslyckats. En omröstning i riksdagen efter valet 2018 om att utse Sveriges statsminister, där varje ledamot hade röstat på den av de två kandidaterna som han eller hon förklarat sig stödja, på samma sätt som i en vanlig förening som följer gängse demokratiska spelregler, skulle alltså ha gett en mycket klar segrare och motsvarat hur väljarnas röstat i riksdagsvalet: Ulf Kristersson med 205 röster för och 144 emot. Men folkviljan mötte sin överman i Annie Lööf, ledare för 8-pro–centspartiet C, reducerat till en tredjedel av sin storhet under Thorbjörn Fälldin. Hon lyckades med stöd av V och L få riksdagen att i stället välja den förlorande socialistiska sidans kandidat Löfven till statsminister – trots att hon gått till val på att stödja Kristersson, avsätta Löfven och aldrig liera sig med V. Genom den negativa parlamentarismens beslutsregel, som bara fordrar att inte 175 eller fler röstar nej, valdes Löfven den 18 januari 2019 med endast 115 ja (S och MP) mot 153 nej (M, KD, SD och en ledamot för C), medan 77 avstod (V, C och L) och 4 var frånvarande. Det var alltså betydligt fler som röstade nej än ja, men det är absolut och inte relativ negativ majoritet som gäller. När regeringen väl tillträtt tillämpas andra omröstningsregler för att få igenom en budget. S, MP, C och L, som ingått Januariavtalet, samlade 167 mandat och förutsatte stöd av V:s 28 mandat. Det innebar en majoritet om totalt 195 för den fempartivänster vars existens väljarna var ovetande om när de gick till valurnorna. Den avgörande statsministeromröstningen hade föregåtts av en första omröstning den 14 november 2018 om Ulf Kristersson, som utföll med 154 ja (M, KD, SD) och 195 nej (S, MP, V, C, L). Det var första gången någonsin som en talmans förslag till statsminister föll i riksdagen. De båda allianspartierna C och L tog avstånd från sin borgerliga statsministerkandidat, inte bara genom att avstå i omröstningen utan genom att fullt ut rösta nej. I en andra omröstning den 14 december om Stefan Löfven röstade 116 ja (S, MP) och 200 nej (M, KD, C, L, SD) medan 28 avstod (V) och 5 var frånvarande. C och L röstade alltså nej till både Kristersson och Löfven. Valresultatet 2018 innebar att svenska folket levererat en stor majoritet om 205 av 349 mandat, motsvarande 59 procent, för Kristersson som statsminister men riksdagen utsåg ändå Löfven. Varför blev det så? Fyra statsvetare har på beställning av talmannen redovisat en gedigen analys i boken "134 dagar – Om regeringsbildningen efter valet 2018". Lööfs avgörande sidbyte, som satte punkt för Alliansen, ges dock inte någon fullt övertygande förklaring och det saknas ett centralt, om än svårfångat, moment i orsaksbilden: nyckelaktörernas personliga karriärstrategier. Att Kristerssons och Löfvens var att samla majoritet för att bli statsminister är självklart. Men vad vägledde egentligen Lööfs handlande, som onekligen av många har betraktats som både överraskande och demokratiskt diskutabelt? Att Lööf inte ville ingå i eller ens passivt stödja en Alliansregering med motiveringen att den också gillas av ett annat parti som hon ogillar, SD, kan vara grundat på både värderingsmässig övertygelse och taktisk kalkyl att vinna sympati genom att stå upp mot det onda. Men är det verkligen hela förklaringen? Priset var ju högt i form av att bli betraktad som den som spräckt Alliansen, brutit tre av sina mest grundläggande vallöften och gjort ärkefienden Löfven till statsminister. Även om C fick god utdelning i Januariavtalet kan den inte mäta sig med vad partiet kunnat uppnå genom att själv ingå i en Alliansregering. Lööfs huvudargument för sin övergång till motståndarlaget, att inte göra sig beroende av det ena ytterkantspartiet SD, motsägs av tre omständigheter: hon gjorde sig i stället beroende av det andra och likaledes beröringsuteslutna V, hon hade själv suttit i en regering som 2010–2014 var just beroende av SD:s mandat och hon förhandlade under den långa regeringsbildningsprocessen parallellt med Löfven och Kristersson, vilket visar att den senares regeringsalternativ inte var uteslutet trots att det skulle fordra åtminstone samma passiva stöd från SD som V sedan gav regeringen Löfven. Något saknas rimligen bland orsakerna till Annie Lööfs agerande. Lööfs förstahandsalternativ var säkert det hon gick till val på: en Kristerssonledd Alliansregering med alla fyra partier. Däri skulle hon av allt att döma bli vice statsminister, eftersom C förutsågs bli näst största parti. Men Alliansen fick inte tillräckligt många mandat för att bilda en regering som kunde tolereras utan stöd från ett av de två partier som Lööf förbundit sig att utesluta, SD. Hon gjorde därför försök med en Alliansregering utökad med MP, vilket parti dock krävde att inte Kristersson skulle bli statsminister i en sådan. Lööf stod då inför möjligheten att göra om föregångaren Fälldins bedrift från 1979, då han blev statsminister i en borgerlig regering trots att M var största parti i denna med 73 riksdagsmandat mot 64 för C, som tillsammans med 38 för FP samlade 102 mandat för en mittenbaserad statsminister. Men Kristersson avvisade en lösning med Alliansen och MP under annan ledning än hans egen. Han hade därmed hindrat Lööf från att bli Sveriges första kvinnliga statsminister och gett henne personliga skäl att stoppa honom från att bilda regering när han sedan lanserade alternativen Alliansen 4-3-2-1 utifrån hur många partier som ville ingå. Det hade knappast varit ett större offer för Lööf av acceptera ett sådant alternativ, som hon faktiskt gått till val på, än en V-stödd Löfvenregering. Förutom Kristersson och Löfven fick även Lööf under de 134 dagarna talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Men till skillnad från de båda andra fördes Lööf aldrig av talmannen fram till omröstning i riksdagen, en avvikelse som låg i både hennes och hans intresse. Hon besparades ett uttryckligt nederlag och han undvek att förbruka den tredje av totalt fyra omröstningar och därmed risken att även den sista skulle misslyckas och extra val utlösas automatiskt. I sådant fall skulle talmannen få se sin mandatperiod upphöra med riksdagens och ha svårt att få förnyat förtroende av den nyvalda riksdagen om han som första talman i historien misslyckats frambringa en regering. Men talmannen hade kunnat agera mer offensivt och lyckats få Kristersson utsedd till statsminister. Om han låtit riksdagen rösta även om Lööf och efter hennes förlust fört fram Kristersson i den fjärde och sista statsministeromröstningen, skulle pressen på Lööf att förhindra ett extra val inte omöjligt kunnat få C att trots allt acceptera Kristersson. Därmed hade det inte blivit aktuellt för Lööf att slå in på den väg som ledde till Januariavtal, Löfvenregering och ny regeringskris. Det var tack vare den krångliga och utdragna regeringsbildningen som talman Andreas Norlén fick en framskjuten plats i statslivet och blev känd bland svenskarna. Men både 2007 och 2008 hade han motionerat i riksdagen om att ändra grundlagen så att kungen skulle överta talmannens uppgifter vid regeringsbildningen. Han hävdade att "Om ett oklart parlamentariskt läge skulle uppstå, kan det finnas fördelar med att låta monarken, inte talmannen, leda samtalen i statsministerfrågan. Talmannen är en politiker och kan därmed misstänkas för att favorisera sina egna partivänner." Som motiv anförde han också att det "skulle ge monarken en något mer framskjuten plats i statslivet, vilket kan bidra till att långsiktigt upprätthålla det folkliga stödet för monarkin". Sedan han själv fått regeringsbildningen på sin lott drev han inte längre sitt reformförslag. Det gjorde däremot den tidigare vice talmannen Björn Söder (SD), som sedan 2018 snuvats på uppdragen som både talman och vice talman. Han har år efter år från just 2018 motionerat i riksdagen om att flytta ansvaret för regeringsbildningen från talmannen till kungen. Och ingen kan beskylla Andreas Norlén för att "favorisera sina egna partivänner". Hans vägval blev såväl att inte utnyttja alla sina möjligheter för att få till stånd en borgerlig regering som att inte framhärda i att stärka monarkin på talmannens bekostnad utan att i stället slå vakt om sin egen position. Knappt två och ett halvt år efter att regeringen Löfven II tillträtt med stöd av V, C och L briserade de spänningar som Januarikonstruktionen laddats med. V förklarade sig den 17 juni 2021 inte längre ha förtroende för statsministern men nådde inte upp till föreskrivna 35 mandat för att begära misstroendeomröstning, vilket i stället gjordes av SD samma dag, och den 21 juni blev Löfven den förste statsminister någonsin att fällas genom misstroendeförklaring. 181 ledamöter röstade för misstroende (M, KD, SD och V), 109 emot (S och MP), 51 avstod (C och L) och 8 var frånvarande. L meddelade därefter att Januariavtalet var hävt och övergick till att stödja en borgerlig statsministerkandidat. V och SD, som på olika sätt varit utsatta för övriga partiers exkludering, hade fått revansch. V satte punkt för sin tid som vänstersidans "dörrmatta" och en ny höger inkluderande SD började ta form i Alliansens ställe. I Januariavtalets spår följde en ny överenskommelse genom vilken C skulle släppa fram Löfven på nytt med en S-MP-regering mot att den gick fram med förändringar i arbetsrätten, ett uppluckrat strandskydd och stärkt äganderätt för skogsägare. Avtalet namngavs aldrig och MP hävdade att det inte fanns. Språkrören fick i alla händelser inte gehör för det i sitt parti men valde ändå att ingå i regeringen, vilket fick C att utgå från att vad som överenskommits med Löfven skulle fullföljas. För att hålla fast vid traditionen att uppkalla regeringsöverenskommelser efter tid på året kunde Julideal ha passat för det nya avtalet, som ingicks i juli och omgavs av förhoppningar om att hålla åtminstone till jul: Juli-deal och Jul-ideal. Efter en ny talmansrunda hölls ny omröstning om Löfven den 7 juli, med utfallet 116 ja (S och MP), 173 nej (M, KD, SD samt L utom en ledamot) och 60 som avstod (V, C, en ledamot för L och en partilös). Genom den negativa parlamentarismens förfarande valdes han därmed åter till statsminister, 16 dagar efter att han avsatts. C villkorade sitt stöd med förbud mot förhandlingar med V, som ändå lyckades kommunicera fram tillräcklig utdelning för att släppa fram Löfven. Inför omröstningen var ställningen mellan de båda nyformade partilägren 174–174. Avgörandet låg hos den partilösa tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, som S med framgång ägnade särskilda förhandlingar. Redan efter halvannan månad med Löfven III tog regeringsfrågan en ny och oförutsedd vändning genom att statsministern den 22 augusti aviserade sin avgång vid höstens partikongress. Den 4 november valdes så Magdalena Andersson till ny partiledare för S och den 10 november lämnade Löfven in sin avskedsansökan som statsminister. Ännu en talmansrunda inleddes dagen efter. Redan den dagen gav talmannen uppdraget att sondera bildande av en ny regering till Andersson, som skulle rapportera den 16 november men senare begärde och fick förlängning till den 22 november. Talmannen föreslog Andersson till ny statsminister att bilda en S-MP-regering, och den 24 november hölls statsministeromröstning klockan 9 och även budgetomröstning klockan 16. De båda omröstningarna genomfördes med var sin metod, varvid hon utsågs till statsminister men fick sin budget nedröstad. Statsministern valdes med minsta möjliga marginal, en enda röst från de 175 som kunnat hindra henne från att bli vald: 117 ja (S, MP och en partilös), 174 nej (M, KD, SD och L), 57 avstod (V utom en ledamot samt C) och 1 frånvarande (V). Regeringens budget nådde endast 143 röster (S, MP, V), då stödet uteblev från inte bara L utan även C, som ansåg att regeringen brutit mot villkoret att inte förhandla med V. I stället segrade det gemensamma budgetalternativ som de tre partierna i högeroppositionen lagt fram, med 154 röster (M, KD och SD). C stödde alltså regeringen men inte dess budget. Enligt parlamentarismens grundläggande idé avgår en regering om den lider nederlag i en viktig fråga, och statens budget har tveklöst betraktats som en sådan kabinettsfråga. Löfven hade också den 29 juni 2021 under regeringsbildningsprocessen meddelat att han skulle avgå om han inte fick igenom sitt budgetförslag senare under året. Hans efterträdare Magdalena Andersson var dock av annan uppfattning och uttalade att förlusten den 24 november inte föranledde hennes avgång. Senare samma dag fortsatte dramatiken med att MP meddelade sitt utträde ur regeringen på grund av att riksdagen antagit en annan budget. Innan dagen var slut hade Andersson begärt och av talmannen fått beviljat sitt entledigande som statsminister, innan hon hunnit tillträda och endast sju timmar efter att hon blivit vald. Efter nya överläggningar med partiledarna förde talmannen på nytt fram Andersson som statsminister, denna gång för en socialdemokratisk enpartiregering. Den 29 november 2021 valdes hon av riksdagen med röstsiffrorna 101 ja (S och en partilös), 173 nej (M, KD, SD samt L utom en) och 75 avstod (MP, V, C och en L). Nina Lundström, invald för L, bröt partilinjen vid denna omröstning och vid det sista valet av Löfven men inte vid det första av Andersson. Som Sveriges första kvinnliga statsminister tillträdde Magdalena Andersson med sin regering vid konselj den 30 november, ett historiskt märkesdatum som fortsättningsvis inte enbart minner om Karl XII:s död och stormaktstidens slut. Efter att Sverige ansökt om medlemskap i Nato den 18 maj 2022 aktualiserades stödet för regeringen på nytt. Med 174 riksdagsmandat för M, KD, SD och L mot 174 för S, MP, V och C var regeringen beroende av partilösa Kakabaveh. För att ge sitt stöd till Andersson som statsminister hade hon ingått ett avtal med regeringen om att den skulle fördjupa samarbetet med det kurdiska självstyret i norra Syrien och stödja den kurdiska organisationen YPG. Efter att Turkiet i kraft av sin vetorätt förklarat sig inte godkänna ett svenskt inträde i Nato, med hänvisning till bland annat Sveriges stöd till YPG som Turkiet terroriststämplat, uttalade Kakabaveh sitt missnöje med hur regeringen uppfyllt avtalet och avsåg att dra tillbaka sitt stöd för Andersson: "Jag har inte fått något gehör", "Om inte de fullföljer hela avtalet de kan inte räkna med min röst" och "Jag kommer inte ge i avgörande omröstningar mitt stöd", vari rimligen inbegreps statsministeromröstningar. Hon betonade särskilt sitt missnöje med hur YPG-medlemmar behandlas i Sverige och nekas medborgarskap här. Dilemmat att samtidigt tillfredsställa Kakabaveh och Turkiet fick regeringen Anderssons fortbestånd att framstå som oförenligt med ett Natomedlemskap. En misstroendeomröstning utan Kakabavehs stöd kunde utfalla i att Andersson fälldes med 175 röster och därmed regeringsbildningen efter 2018 års val skulle ta ny fart. Regeringsfrågan fick nytt bränsle redan den 2 juni 2022 genom att SD begärde omröstning i riksdagen om misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. M, KD och L deklarerade sitt stöd för SD:s begäran. Statsministern förklarade då att hon och därmed hela regeringen skulle avgå om han fälldes, det vill säga hon gjorde misstroendeomröstning mot ett enskilt statsråd till kabinettsfråga, i motsats till vad regeringsformen stipulerar. I riksdagen röstade den 7 juni 174 ledamöter ja (M, KD, SD och L) och 97 nej (S) medan 70 avstod (MP, V, C och en partilös) och 8 var frånvarande. Andersson räddades av att Kakabaveh lade ned sin röst och därmed för tredje gången avgav den avgörande rösten för en S-regerings existens. Härefter gick mandatperioden mot sitt slut och valrörelsen tog fart. I riksdagsvalet den 11 september 2022 blev Annie Lööf och C valets stora förlorare. Partiet tappade en fjärdedel av sina väljare och minskade sitt stöd i 9 av 10 kommuner. C förlorade också platsen som fjärde största riksdagsparti till V. Lööf annonserade sin avgång som partiledare fyra dagar efter valet. Den "breda mitt" som hon drivit som regeringsalternativ hade visat sig inte finnas och hennes försök att stoppa SD från inflytande hade misslyckats. Men hon hade på ett avgörande sätt format utfallet av den svenska demokratin under flera år. I valet gick alla fyra partier i den forna Alliansen tillbaka och nådde tillsammans endast 127 mandat, en minskning med 51 från 178 i valet 2006. Även V minskade, medan SD, S och MP ökade sitt väljarstöd. S, MP, V och C, som tillsammans och inklusive den tidigare vänsterpartisten hade haft minsta möjliga majoritet om 175 mandat under den föregående mandatperioden, reducerades till 173. De försvagade M, KD och L erövrade med det kraftigt förstärkta SD sammanlagt 176 av riksdagens platser. Sedan dessa fyra partier ingått Tidöavtalet godkände riksdagen den 17 oktober 2022 Ulf Kristersson som statsminister i en M-KD-L-regering. Den avgående regeringens enda parti, S, hade ökat med 7 mandat i valet och den tillträdande regeringens tre partier hade alla minskat, totalt med 9. Det skifte vid regeringsmakten som ändå skedde fordrade de båda stödjande ytterkantspartiernas tillbaka- respektive framgång. Kristersson valdes inte bara med avsaknad av en majoritet emot sig utan också med ja-röster från mer än hälften av riksdagens ledamöter, att jämföra med endast 101 ja för företrädaren Andersson. Högersidans övertag är dock litet och skulle kunna äventyras om någon av dess riksdagsledamöter blir partilös eller att Tidöavtalet inte fullföljs. Valet resulterade oväntat även i ytterligare en möjlig majoritetskonstellation, som skulle kunna lanseras som ett regeringsalternativ och vars motsvarighet har praktiserats i exempelvis Finland och Tyskland: S och M med tillsammans 175 mandat. Platsen som näst största parti, som M innehaft sedan 1979, förlorades i 2022 års riksdagsval till SD. Sedan valet 2010 har M minskat med mer än en tredjedel. Då var partiet med 30,1 procent av rösterna nästan lika stort som S med 30,7 procent. Nedgången med 0,7 procentenheter från 2018 till 2022 kan förklaras med den omfattande taktikröstningen för att hålla KD och framför allt L över fyraprocentsspärren. Varken L eller MP kom detta val in i riksdagen utan stödröster, i det senare fallet från S och V. De röster på L som reducerade M till tredje största parti var avgörande för att Kristersson kunde bilda regering, och SD:s ökning hade varit betydelselös om L inte kommit in i riksdagen. SD har fått ett ökat antal röster i varje riksdagsval sedan partiet första gången ställde upp 1988. Partiet invaldes i riksdagen 2010 med 5,7 procent för att 2022 nå upp till 20,5 och bli största parti i regeringsunderlaget. Riksdagens val av talman 2022 innebar en principförändring men resulterade i samma person som tidigare. S har drivit linjen att talmannen ska hämtas från riksdagens största parti, medan M hävdat det största partiet i ett majoritetsblock, vilket den närmast föregående mandatperioden inneburit M men denna gång i stället skulle ge SD talmansposten. Detta ville alla övriga partier undvika, och uppdraget gick till det numera tredje största partiets kandidat på en både meritokratisk och demokratisk grund; den sittande talmannen Andreas Norlén befanns vara mest lämpad och ha störst förtroende av de 349 ledamöterna och omvaldes med acklamation. Diversifieringen av uppsättningen politiska alternativ, vilka inte längre fördelar sig på två tydliga block, innebär påtagliga svårigheter att forma stabila regeringsunderlag, inte endast i Sverige utan även i andra länder med liknande statsskick, och parlamentarismen framstår som en alltmer uttjänt metod. Allehanda förslag med syfte att rädda och bevara den svenska parlamentariska modellen har förts fram, men de riskerar i stället att urgröpa demokratin ytterligare: höja riksdagsspärren, införa enmansvalkretsar för att ge stora partier överrepresentation, övergå till rullande mandatperioder, kräva konstruktivt misstroendevotum, öka partiernas makt över ledamöterna, förbjuda politiska vildar, ändra riksdagens omröstningsregler, förändra "kulturen mellan partierna", föra samman ärkerivalerna S och M i samma regering, med mera. Drygt 100 år har gått sedan det demokratiska genombrottet i Sverige och det ungefär samtidiga skiftet från maktdelning till parlamentarism, vilket skedde utan vare sig utredning eller grundlagsändring. De senaste årens tillämpning av systemet har tydliggjort att det finns skäl att ompröva provisoriet parlamentarism och fullborda införandet av demokrati. I ett demokratiskt perspektiv talar mycket för en genomgripande förändring av statsskicket, med inriktning på att flytta makt från partierna till medborgarna och minska maktkoncentrationen. En enkel och tydlig lösning kan bestå av följande fyra huvudmoment. Den maximerar möjligheterna till folklig delaktighet, kanaliserar folkviljan utan att den förvanskas av procentspärrar, taktikröstning eller marginalpartiers oproportionerliga inflytande, skiljer på sak och person, motverkar konflikter och främjar samarbete och konstruktiva lösningar av samhällsproblem. 1. Folket väljer regeringschef. Den högsta och samlande politiska ledaren för landet utses av medborgarna genom direkt personval. Alla medborgare får kandidera fritt på lika villkor och utan partimandat. De tio med flest röster går vidare till en andra valomgång. Den som där får mer än hälften av rösterna blir vald. Annars genomförs en avgörande tredje omgång mellan de två som fått flest röster. Ledaren kallas riksföreståndare i stället för statsminister, som anger ett föråldrat förhållande till kungen. I en demokrati äger folket riket och ger uppgiften att sköta ruljansen till en föreståndare, som en butiksföreståndare på butiksägarens uppdrag. Riksföreståndaren utser sina närmaste rådgivare, kallade riksråd, utifrån kompetens för uppdraget. 2. Riksdagen bestämmer. Folkets valda ombud i riksdagen bestämmer vad som ska gälla i landet, genom omröstning där alla röster väger lika tungt och det förslag som får störst stöd vinner. Riksföreståndarens uppgift är inte att förverkliga sin eller sin regerings egen vilja utan att för riksdagen lägga fram lösningar på samhällsproblem som kan samla ett så stort stöd som möjligt. Riksföreståndaren och varje riksdagsledamot ska verka för att tillgodose alla medborgares likvärdiga och skäliga behov, det vill säga det allmänna medborgarintresset och inte särintressen. 3. Medborgarna deltar maximalt. Processen fram till beslut om vad som ska gälla är öppen för alla medborgare att delta i. I ett gemensamt digitalt Riksforum kan var och en på lika villkor aktualisera samhällsproblem, föreslå lösningar och argumentera ända fram till avgörande genom omröstning i riksdagen. 4. Personval till riksdagen. Riksdagens ledamöter utses också genom direkt personval utan partimandat och utan spärrar. Sådana inskränkningar av medborgarnas fria val är omotiverade när riksdagen inte utser regeringschef. När bemanningen av både den styrande regeringsmakten och beslutande riksdagsmakten är avgjord av medborgarna vid en mandatperiods början kan all kraft ägnas åt att rationellt hantera samhällets utmaningar i sak. Medborgarna kan sedan utkräva personligt ansvar av de valda utifrån hur väl de lyckats att konstruktivt medverka till ändamålsenliga problemlösningar. Med en sådan utformning av demokratin hade de senaste årens politiska kaos undvikits. SD som den springande punkten hade hanterats enkelt genom att förslag som det partiet gillar men alla andra i riksdagen ogillar fällts i varje sakfrågeomröstning med omkring 80 procent av rösterna emot, utan att äventyra regeringsmakten, fordra kohandel eller skapa symboliska låsningar kring vem som tillåts tala med vem.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson