Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Rättsenlighet och begriplighet En demokratisk stat måste också vara en rättsstat. Det innebär en ordning där den offentliga maktutövningen sker genom allmängiltiga bestämmelser om vad som ska gälla i landet, det vill säga lagar som tillämpas lika på lika fall. Principen uttrycktes redan i medeltida landskapslagar som "Land skall med lag byggas" och uppträder i den nuvarande regeringsformens portalparagraf med formuleringen "Den offentliga makten utövas under lagarna". Den engelska termen är rule of law, som också översätts med lagstyre. Legalitetsprincipen har en liknande innebörd och avser att offentliga organ bara får vidta åtgärder som har stöd i lag. I samma anda innebär konstitutionalism att makten i en stat är reglerad i en grundlag eller liknande, till skillnad från exempelvis oreglerade former av envälde eller absolut monarki. I en rättsstat, där makten utövas rättsenligt genom lagstyre och rättsordningen skyddar individen mot övergrepp från staten och andra individer, råder rättssäkerhet och rättstrygghet för samhällsmedlemmarna. Fastställda regler som gäller lika för alla syftar till att förhindra godtycke i maktutövningen och garantera allas likhet inför lagen. Ingen tillåts stå ovanför eller utanför lagen. Till rättsstatsidealet hör att lagarna stiftas politiskt – i en demokrati av medborgarna eller oftast deras valda ombud – och tillämpas sakligt och opartiskt av självständiga förvaltningsmyndigheter och domstolar, med lagen som enda förbindelselänk till den politiska makten. Med lagstyrets funktion att skydda den enskilde mot den mäktiga staten och dess eventuellt maktfullkomliga och korrumperade politiker och tjänstemän följer att rättsstatens principer också brukar omfatta krav på öppenhet i såväl muntliga som skriftliga förfaranden vid myndigheterna samt garantier för att upprätthålla rättssäkerheten, exempelvis genom möjlighet att överklaga och förekomst av andra kontrollmekanismer. En rättsstat förutsätter i princip inte demokrati, men båda dessa har som en gemensam utgångspunkt individernas likställdhet, och vanligen inkluderas även grundläggande fri- och rättigheter i rättsstatsbegreppet. Rättsstatens funktionsuppdelning på lagstiftning och rättstillämpning framhävs särskilt i statsskick präglade av maktdelning, exempelvis den klassiska separationen av verkställande, lagstiftande och dömande makt. Den är framträdande i flera länder, med USA som ett av de tydligaste fallen, medan Sverige sedan parlamentarismens införande i stället präglas av folksuveränitetsprincipen med den politiska makten koncentrerad till det parti eller de partier som behärskar såväl riksdagen som regeringen. Samtidigt har Sverige, förutom relativt självständiga domstolar, en karaktäristisk tudelning av statsförvaltningen mellan å ena sidan regeringskansliet med dess departement och å den andra självständiga förvaltningsmyndigheter. Sverige, tillsammans med Finland, utskiljer sig också internationellt med tydligt förbud mot ministerstyre och mot att regeringen bestämmer hur myndigheter ska besluta i enskilda ärenden. En av rättsstatens grundpelare är förutsebarhet, det vill säga att medborgarna på förhand ska veta vad som gäller enligt lag för att kunna följa den. Det kräver dels tydliga och begripliga lagar, dels att lagar inte stiftas med tillbakaverkande kraft, så kallad retroaktiv lagstiftning, varmed man exempelvis skulle kunna bli straffad för en handling som inte var straffbar när den ägde rum. I en demokrati är lagar inte bara tekniska redskap för statens maktutövning utan de förväntas också ge möjlighet för medborgarna att förstå vad som i demokratisk ordning beslutats gälla i samhället. En medborgare som vänder sig till lagtexten för att förstå vad som gäller för en viss situation blir inte sällan besviken. För att närma sig ett svar kan behövas tillgång till både förarbeten till lagstiftningen och domar som visar hur rättspraxis utbildats. Till svårigheten att få klart besked kan ha bidragit att lagstiftarna av politiska skäl byggt in otydlighet i regleringen, exempelvis för att kunna samla en majoritet för att få en lag antagen. Det medför både osäkerhet för medborgare som ska efterleva lagen och att makt förskjuts från de folkvalda i riksdagen till domstolarna, som får ta över normgivningen där politikerna stannat. Oklarheter finns också i författningar på lägre nivå, såsom regeringens förordningar och myndigheters föreskrifter. Bland annat förekommer oprecisa regleringar med stort inslag av målangivelser, exempelvis på skolområdet. Rättssäkerheten är uppenbart hotad om eleverna av kurs- och ämnesplaner och dessas betygskriterier inte kan få en tydlig uppfattning om vad de ska kunna för att få ett visst betyg. Den offentliga maktutövningen genom budskap i författningar samsas också med andra styrinstrument, såsom budgetanslag och tjänstetillsättningar. Rättstillämpning är inte givet den överordnade metoden inom alla delar av den offentliga verksamheten. Så dyker emellanåt i kommuner upp hemsnickrade lösningar som lokalpolitiker funnit både smidigare och billigare än det byråkratiska omak som följer av diverse lagregleringar. På annat håll avstår en myndighet från att tillämpa lag med hänvisning till otillräckliga resurser, till exempel polisens bortprioritering av betydande mängder anmälningar från brottsoffer. Att slå vakt om demokratin fordrar att också rättsstatens principer värnas. För att upprätthålla allmänhetens respekt för lagstyrets primat krävs dels att riksdagen och övriga normgivare vinnlägger sig om tydliga författningar som är begripliga för medborgarna, dels att lagarna verkligen tillämpas av myndigheterna och att dessa ges förutsättningar att göra det. Väl fungerande lagar är till gagn för såväl demokrati som rättssäkerhet och effektivitet genom att det som utifrån folkviljan beslutats gälla blir förverkligat träffsäkert och med alla berörda likvärdigt behandlade.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson