Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Demokrati är investering, inte konsumtion Att vara medlem i en demokratisk samhällsgemenskap är stort. Vad innebär då denna roll som medborgare eller invånare i en folkstyrd stat? Den är väsensskild från att vara undersåte i en diktatur, autokrati eller monarki och där utnyttjas för överhetens maktprojekt. Den är också något annat än att vara passiv mottagare av förmåner i en välfärdsstat. Demokrati förutsätter och innebär ansvarsfulla och likställda medspelare och balans mellan skyldigheter och rättigheter. Det som var och en behöver för sin överlevnad och för ett gott liv måste frambringas genom arbetsinsatser, vare sig man själv odlar sin mat eller i någon form av marknadsekonomi byter till sig den och annat önskvärt mot andra varor eller tjänster som man producerar. I ett samhälle med likställda medlemmar är det grundläggande att varje vuxen människa försörjer sig och sina minderåriga barn genom arbete, om inte ålderdom, sjukdom eller liknande hindrar. Därutöver finns samhällsgemenskapen för att hantera gemensamma angelägenheter och åstadkomma sådant som medlemmarna inte klarar bättre enskilt, till exempel fredliga relationer med omvärlden, inre ordning och skydd, möjlighet för alla att försörja sig, vård och stöd till dem som behöver, infrastruktur och utbildning. Gemenskapen kan liknas vid både en förening eller samfällighet och en försäkring, med trygghet och välstånd som övergripande tema. För att bedriva gemenskapens verksamhet bidrar varje vuxen medlem med dels en medlemsavgift och försäkringspremie i form av skatt från vad han eller hon arbetat ihop, dels vissa arbetsuppgifter, exempelvis civil eller militär plikttjänst. På var och en ankommer också att skaffa sig den kunskap som behövs för att fungera i samhället. Medlemmarna har möjlighet att delta i gemenskapens demokratiska processer genom att aktualisera problem, föreslå lösningar, argumentera, välja och väljas till beslutsfattande ombud och att granska hur verksamheten genomförs. Som medlem har man att följa det som beslutats i demokratisk ordning. Man fullgör sina förpliktelser och får del av gemenskapens fördelar; man måste så för att kunna skörda. Demokrati är investering, inte konsumtion. En avgörande uppgift för gemenskapen, staten, är att se till att varje arbetsför människa har möjlighet att försörja sig på ett eget arbete med tillräcklig lön – och kräva att alla också gör det. Vars och ens arbete är en förutsättning även för såväl välfärdens tjänster som individens frihet och verkliga likställdhet i samhällsgemenskapen. Jordytan räcker med råge till en lott för varje människa att producera det man behöver. I ett utvecklat samhälle sker självfallet ett utbyte så att de flesta inte är samlare eller jordbrukare utan specialiserar sig på andra nyttiga arbetsuppgifter. Det ankommer på staten, med den kraft som endast en stat har, att sprida utkomstmöjligheterna så att de kommer alla till del. Men trots goda intentioner och gynnsamma förutsättningar är en betydande andel av befolkningen långt ifrån fullt delaktig i samhällsgemenskapen. Demokratins premiss om alla samhällsmedlemmars likställdhet är därmed inte tillnärmelsevis uppfylld. Utanförskap, arbetslöshet, bidragsberoende, sociala klyftor, ojämlika livschanser, bostadsbrist, otillräckliga skolresultat, otrygghet, brottslighet, skjutningar, sprängningar och angrepp på samhällets funktionärer som polis, räddningstjänst, sjukvårdspersonal, socialarbetare, åklagare och domare. Det är fundamentala brister i ett demokratiskt samhälle och ett oförsvarligt misslyckande av det politiska systemet. I Sverige är det över 1,3 miljoner personer i arbetsför ålder som inte livnär sig genom eget arbete. I stället försörjs de helt eller delvis av andra invånare, som får arbeta mer än för sin egen del. De som inte arbetar bidrar inte heller till finansieringen av det gemensamma men åtnjuter dess förmåner, och de representerar en enorm utebliven produktion. Härutöver lever en halv miljon på studiemedel. Den som är förhindrad av sjukdom eller liknande ska självfallet inte behöva arbeta, och utbildning är i allmänhet en lönsam investering för både individen och samhället. Den återstående mängden av personer som inte arbetar men skulle kunna och därmed borde göra det är dock oacceptabel. Det finns olika anledningar till att arbetsföra människor inte arbetar. Det kan vara bekvämare att leva på bidrag som man låter andra arbeta ihop till och som kanske inte är så mycket mindre än den lön efter skatt som ett arbete skulle ge. Att ägna sig åt brottslig verksamhet kan vara väl så lukrativt som hederligt arbete. Men de allra flesta skulle förmodligen vilja ha ett arbete med en lön att leva på. Den allt överskuggande förklaringen till den stora mängden icke-arbetande är att det politiska systemet inte har förmått organisera samhällets utkomstmöjligheter så att varje arbetsför invånare får och tar sin andel. Det är inte tillräckligt att bara fyra av landets mer än tio miljoner invånare är helt självförsörjande, och arbetsuppgifter saknas inte. Staten har inte hos samhällsmedlemmarna etablerat en tydlig insikt om sambandet mellan vad människor producerar genom arbete och vad som finns att konsumera för det egna hushållet och för den gemensamma välfärden. Staten, inklusive kommuner och regioner, framstår för somliga som en välfärdsautomat där man har rätt att utan kostnad få vad man önskar. Men sambandets osynlighet gör sig också påmint hos dem som betalar hälften av sin arbetsförtjänst i skatt utan att veta vad detta mödosamt skapade kapital faktiskt används till. Den representativa demokratins röstjakt gynnar varken en politiker som ställer krav på väljarna eller en som förklarar att det är väljarnas egna pengar som utlovas som gåva i utbyte mot stöd på valdagen. Parallellt med fripassagerare, som inte bidrar till finansieringen av vare sig samhällsgemenskapen eller sitt eget leverne men gärna åtnjuter rättigheter och förmåner, finns de som tjänar mycket pengar och därmed ska betala mycket skatt men undrar vad man får i gengäld för det. Förutom skattens funktion att utjämna ekonomiska skillnader i samhället, har den som äger mycket en extra stor nytta av den skattefinansierade staten genom att den upprätthåller exempelvis rätten att äga och ett finansiellt system. Detta förutan skulle den rike behöva gräva ned sina tillgångar i skogen, frakta runt guldtackor vid transaktioner och omge sig med en kostsam vaktstyrka för att med våld skydda sitt liv och sin egendom, under ständig risk att förlora allt. Skatt används också för att motverka sådant som är oönskat, exempelvis skadligt för hälsa, miljö och klimat. Det kan då tyckas paradoxalt att det mest värdefulla för att åstadkomma ett välmående samhälle, arbetsinsatser, är det som beskattas allra mest. Betydligt mindre skatt kommer den undan med som i stället tjänar pengar på att passivt äga sådant som stiger i värde, om än bara på grund av att det råder brist. Så har många de senaste decennierna utan att behöva anstränga sig blivit miljonärer av att äga sin bostad, vilken dessutom vanligen köpts med pengar som köparen inte hade utan fick låna. Många har tjänat mer pengar på att bo än att arbeta. Arbete och sparande är klassiska dygder som snarast bestraffas av staten. Den som arbetar får se hälften av det han arbetat ihop tas i beslag som skatt och den som inte arbetar får i stället bidrag från skattemedel. Att spara en del av arbetsinkomsten, för att med tiden kunna förverkliga något större, har missgynnats av först obefintlig ränta och sedan hög inflation som urgröper värdet på det sparade. I stället har staten främjat skuldsättning, inte bara genom mycket låg ränta och att skuldbeloppet med inflationens hjälp minskar betydligt tills det ska betalas tillbaka, utan också genom statliga bidrag i form av skatteavdrag för räntekostnaden. Oförmågan att upprätthålla ett stabilt penningvärde har först visat sig i exceptionella ansträngningar för att pressa upp inflationen, det vill säga öka priserna och minska värdet på sparade pengar, med extremt låg ränta, som samtidigt drivit fram en massiv tillgångsinflation med kraftig ökning av bostadspriserna och därmed hushållens skuldsättning. När sedan inflationen och räntorna dramatiskt rusat i höjden, har värdet dykt på det som är de flestas största tillgång, den med egna eller lånade pengar köpta bostaden. Beroende på när man gjort sin entré på bostadsmarknaden, liksom eventuella sorti, har somliga blivit rika och andra fattiga, och de ekonomiska klyftorna i samhället har ökat. Inflation och osäkerhet på fastighetsmarknaden har också fått den svenska kronan att sjunka i värde och därmed gjort svenskarna generellt fattigare. Staten är inte alltid till hjälp för den som vill agera ansvarsfullt med arbete och privatekonomi. Vid sidan av ett arbete är en bostad något fundamentalt i en människas liv. Men det politiska systemet har långt ifrån lyckats skapa möjlighet för alla att skaffa sig en sådan. Bostadsbristen är dessutom en viktig faktor i den ekonomiska oredan. På mindre än 20 år har Sveriges befolkning ökat med drygt 25 procent eller mer än 2 miljoner människor. Det fordrar självfallet utbyggnad i motsvarande grad av bostadsbeståndet, liksom av samhällsfunktioner som vård, skola och polis, men de politiska strategierna har varit i hög grad otillräckliga. Ett flagrant sätt för en samhällsmedlem att svika sin roll i samhällsgemenskapen är att bryta mot lagen. Att begå brott är odemokratiskt. Förutom den skada som brottsoffer utsätts för, innebär ett brott att gärningsmannen sätter sig över det som i demokratisk ordning har beslutats gälla och demonstrerar att han inte accepterar villkoren för att vara en del av gemenskapen. Utan att råda över omständigheterna kan en människa hamna i ett livssammanhang där risken att begå brott är påtagligt större än den är för andra. Men varje brott utförs av en människa som agerar på ett oacceptabelt sätt. Brottslighet är inte ett abstrakt samhällsfenomen utan ett brustet personligt ansvar. Den som ägnar sig åt stöld, bedrägeri, inbrott, rån, hot, skadegörelse, misshandel, mord, våldtäkt, människohandel och så vidare gör det inte av misstag eller i tro att det är tillåtet eller medmänskligt. Han vet att det är fel. En stor del av statens kraft måste ägnas åt att hantera en mängd personer som inte lever upp till de grundläggande villkoren för att vara en del av en demokratisk samhällsgemenskap. Staten fullgör denna rättsvårdande uppgift till enorma kostnader och med upprätthållen rättssäkerhet, vilken med maximen att hellre fria än fälla kan vara brottslingens bästa bundsförvant vid bräckligt bevisläge. Den demokratiska rättsstaten är en tillgång även för kriminella. I ett fungerande demokratiskt samhälle finns inte plats för kriminalitet. Med nolltolerans mot alla brott, vare sig de riktas mot person, egendom, samhälle eller miljö, kan en kriminell bana stoppas redan vid första småbrottet. Skillnaden mellan 0 och 1 är mycket större än mellan 1 och 100. Odemokratiskt är även att tillskansa sig mer än rättmätigt på det allmännas – och därmed till sist enskildas – bekostnad genom privilegier som lyckats få statens sanktion och därmed inte formellt är något olagligt. Att uppbära skattebetalt apanage på grund av sin börd eller miljonbelopp i avgångsvederlag efter att inte ha blivit omvald som riksdagsledamot, är inte nödvändigtvis mindre omoraliskt än den arbets- och bostadslöses snatteri. För att en samhällsgemenskap med likställda medlemmar ska fungera behöver rollerna vara tydliga och uppfyllda: staten ska göra sitt och invånarna sitt. Det är inte oskäligt att kräva det av dem båda – det är demokrati. Det borde vara en självklarhet att staten ska se till att varje invånare i arbetsför ålder får möjlighet till ett heltidsarbete med en lön som man kan försörja sig på, inklusive betala boende, skatt och avsättning till pension. För dem som inte kan skaffa arbete på den fria arbetsmarknaden bör det vara en uppgift för staten att anordna arbeten inom den offentliga sektorn. En rikstäckande myndighet, Arbetsverket, skulle kunna vara ansvarig och samarbeta med statliga, regionala och kommunala myndigheter där arbetena kan utföras. I stället för att betala ut bidrag till människor som kan arbeta men inte gör det skulle samhället kunna få utfört en oerhörd mängd nyttigt arbete, allt ifrån stöd och förstärkning i befintliga verksamheter till uppgifter som annars inte alls hade kunnat bli av. Det ställs stora krav på ledarskap för att organisera och leda arbetet, så att detta blir meningsfullt för både den som arbetar och för produktionen. Kraven på arbetstagaren ska motsvara arbetslivet i övrigt, men för den som har särskilda behov anpassas arbetssituationen. Genom ett arbete i Arbetsverkets regi blir det möjligt att få vara del av en arbetsgemenskap och att visa sin duglighet med sikte på att få ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Motstånd mot denna form av offentliga arbetstillfällen kan finnas på både arbetstagar- och arbetsgivarhåll. Från fackligt perspektiv kan befaras att ett ökat utbud av arbetskraft kan pressa ned löner och att nya arbetstillfällen kan ta över arbete som utförts av medlemmar. Näringslivet kan hävda att statligt bedriven verksamhet riskerar konkurrera med och minska behovet av privat företagande. Mot detta ankommer det på staten att hävda samhällsnyttan och alla medborgares rätt och skyldighet till egenförsörjning. På varje invånare i arbetsför ålder bör ställas krav att utnyttja den av staten garanterade försörjningsmöjligheten och varje månad redovisa beskattad inkomst av hederligt arbete på heltid, alternativt föräldrapenning, sjukpenning eller liknande ersättning. Förutom att genom skatt bidra med sin del till finansieringen av det samhällsgemensamma och att betala till sin egen pension, skulle var och en kunna åläggas att sätta in ett visst belopp på ett avkastningsgivande konto som reservmedel om man skulle bli skadeståndsskyldig och inte har andra tillgångar. Det kapital som återstår när man uppnår riktåldern för den allmänna pensionen får då tas ut stegvis som tillskott till den övriga pensionen. Ansträngning ska löna sig. Arbete, nytänkande och företagsamhet är grunden för välstånd, både för den enskilde och för samhället. Det ankommer på var och en att ta i anspråk sitt dygns 24 timmar på bästa sätt. Omkring 8 går bort i sömn och utslaget på alla dagar är 5 timmar reserverade för heltidsarbete, men i praktiken blir för en genomsnittssvensk endast 4 utförda. Ett par timmar behövs för personliga nödvändigheter. Resterande 10 timmar kan för en del reduceras av allt ifrån resor mellan bostad och arbete till föräldraskap, men för de flesta finns en inte obetydlig mängd tid som man själv kan välja hur man vill använda. Den ger möjlighet till investering genom att förkovra sig och därmed bana väg för både bättre ekonomi och intressantare livsinnehåll. Det är en avgörande tillgång att samhället erbjuder kostnadsfri utbildning. Men det är varken självklart eller nödvändigt att det allmänna ska stå för betald tid, när man har ett utrymme utöver arbetstiden att ta i anspråk inom den egna dygnsresursen. Historien bjuder på föredömen, inte minst alla dem som vid sidan av sitt heltidsarbete utbildade sig på tekniska aftonskolor och Hermodskurser till ingenjörer och därmed lyfte både sig själva och den svenska samhällsekonomin och välfärden. Proportionerna mellan olika skatteslag kan med fördel justeras så att arbete främjas och i stället beskattningen av kapitalavkastning, konsumtion och miljöpåverkan ökas. Den som fullgör sina skyldigheter och tar tillvara de möjligheter som ges, såsom till utbildning och arbete, ska givetvis få del av samhällsgemenskapens förmåner. Det gäller också den som på grund av exempelvis sjukdom eller ålder inte arbetar, i enlighet med en av huvudpoängerna med gemenskapen. Men är det lika självklart när det kommer till fripassagerare i form av bidragsfuskare, skattesmitare och livsstilskriminella, som inte accepterar gemenskapens premisser? Oavsett grymheten i deras gärningar är människovärdet för var och en oförminskat och hundraprocentigt, och alla måste ha möjlighet till försörjning motsvarande sin andel av jordytan. Men det är inte en naturgiven rättighet att få njuta frukterna av vad andra i föreningen mödosamt arbetar samman, samtidigt som man själv inte betalar medlemsavgiften och försäkringspremien och dessutom bryter mot stadgarna och förstör för andra medlemmar. Vill man vara en del av en demokratisk samhällsgemenskap får man ta hela paketet med både skyldigheter och rättigheter. Väljer man att avstå är det rimligt att bli anvisad sin försörjningsyta på en avskild plats där man själv får arbeta med vad naturen kan ge och på egen hand ombesörja sjukvård, räddningstjänst och annat som annars ett samhälle brukar åstadkomma. Det saknas inte markområden i Sveriges utkanter. För att skydda den hederliga och demokratiskt sinnade huvuddelen av befolkningen, vore det lämpligt med en ö med goda bevakningsmöjligheter långt från fastlandet, kanske Gotska sandön. Målet måste vara att den nya öbefolkningen med tiden ska omvärdera sin syn på samhällsgemenskapen och återvända till denna för att acceptera spelreglerna. Arbete för alla framstår som en avgörande nyckel till att lösa en stor del av de problem som samhället i dag brottas med, till att förverkliga en demokratisk samhällsgemenskap av likställda medlemmar och till den enskildes frihet.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson