Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Demokrati är inte självklart för alla Demokrati har många motsatser, kallade diktatur, autokrati, tyranni, despoti, totalitarism, absolutism, monarki, oligarki, aristokrati, teokrati, hierokrati, plutokrati, militärvälde, partivälde och så vidare. Gemensamt för dem är att alla människor inte är likställda till frihet, inflytande och rättigheter. I stället har en eller ett fåtal personer försett sig med privilegier – politiska, ekonomiska och sociala – på folkflertalets bekostnad. En förkrossande majoritet av jordens invånare lever i länder som inte når upp till ens lågt ställda krav på att vara någon form av demokrati. Världen och världshistorien rymmer otaliga exempel på att det finns personer som har allt att vinna på frånvaro av demokrati. För de allra flesta människor är i stället demokrati – ihop med arbete och nytänkande – vägen till välstånd och trygghet. En helgjuten demokrat försvarar också demokrati som ett egenvärde, inte bara som nyttigt instrument för sina privata syften när det passar utan som permanent garant för alla människors välgång under även oförutsedda och prövande omständigheter. En monark som mutat in ett landområde som sin privategendom, liksom varje diktator, tyrann och despot som tillskansat sig makten i en stat, är övertydliga fall av icke-demokrati. Längre kan avståndet knappast vara till en demokratisk samhällsgemenskap där politikerna är medborgarnas tjänare i stället för deras herrar. Förutom artskilda motsatser finns också avarter av demokrati med olika grad av brister, knutna till utformningen eller tillämpningen av det politiska systemet. Idealtillståndet demokrati utmanas ständigt av särintressen som vill utnyttja det allmännas makt och resurser för att nå egna fördelar. Det kan ske genom allt ifrån att få till stånd en gynnande lagstiftning till att ge och ta muta för att ett önskat förvaltningsbeslut ska fattas. Att missbruka sin ställning i eget intresse, oavsett metod, kallas korruption, av det latinska ordet för att fördärva. Frestelse därtill hos den som får makt i sina händer har gett upphov till det ingalunda obestyrkta påståendet att makt korrumperar. En revolutionsledare som besegrat diktaturen och infört demokrati riskerar att med tiden bli näste diktator. Privilegier kan ses som institutionaliserad korruption, vare sig förmånstagaren är ett kungahus eller ett politiskt parti. Båda dessa har också visat sig kunna utdela privilegier, för att köpa lojalitet genom godsförläningar, adelskap och ordensutmärkelser respektive generösa utfästelser om offentliga medel till potentiella väljare, det vill säga valfläsk. Även i ett väldesignat demokratiskt system gäller det för makthavarna att lägga band på sina svaga sidor för att värna såväl folkstyret och rättsstaten som människors frihet och intjänade tillgångar. För att bedöma graden av demokrati är det angeläget att utgå från en norm som är oberoende av särintressen. De som har makten i ett politiskt system beskriver gärna detta som demokratiskt. I utbildningen av barn och ungdomar kan en oklar bodelning mellan skolans socialisationsuppdrag och den vetenskapligt grundade ämnesundervisningen få det egna landets tappning av demokrati att framstå som ideal. Demokrati är inte entydigt något som ett land antingen har eller inte har. Av alla existerande politiska system är inget demokratiskt komplett och de flesta rymmer åtminstone spår av demokrati. Maktsystemens skala är inte dikotom så att man exempelvis kan hävda att Sverige blev demokratiskt vid en viss tidpunkt. I stället har vi haft varierande inslag av demokrati ända sedan medeltiden, och trots det demokratiska genombrottet för drygt hundra år sedan har vi ännu i dag en del brister i demokratin. Ett politiskt systems utformning, funktionssätt och grad av demokrati är vid varje tidpunkt ett uttryck för de positioner som rådande maktförhållanden resulterat i. Den som lyckats skaffa sig makt tenderar att hålla fast vid den, vare sig innehavaren är kung, adelsman, kapitalägare eller partimakthavare. Samtidigt har undersåtarna eller medborgarna alltid en potential att flytta fram demokratins frontlinje. Populism skulle utifrån både term och begreppsinnehåll kunna vara den optimala formen av demokrati. Likt pöbel har benämningen sitt ursprung i latinets ord för folk, och såväl vänster- som högerpopulism är politiska riktningar som säger sig särskilt företräda de oprivilegierade medborgarnas intressen gentemot eliten och ha ambitionen att kanalisera ett folkligt missnöje. Det är väl precis det som är demokrati? Nja, demokrati i sin föredömliga form rymmer även en långsiktig och en brett ansvarstagande dimension, medan populismen brukar klandras för sina kortsiktiga och enkla lösningar utan hänsyn till konsekvenser i ett vidare perspektiv. Populism framstår därmed snarare som en avart av demokrati. Även alla partiers ständiga jakt på bekräftelse i inte endast val utan även opinionsundersökningar har lett till en alltmer sammanpressad tidshorisont. Det innebär att politiker i stället för att fullborda nödvändigt komplexa lösningar på samhällets problem hellre demonstrerar avsikter och anslår penningbelopp för att nå omedelbar sympati hos väljarna. Demokratins raka väg är kantad av diken till både vänster och höger. De flesta politiska riktningar gör anspråk på att ge form åt demokratin, men det ideologiska spektrumet har gränser för när demokratins kärnvärden träds för när. Exempelvis framstår kommunism, fascism och nazism som oförenliga med ett demokratiideal byggt på frihet, inflytande och rättigheter i lika mått för alla människor. Innanför ytterligheterna finns utrymme för att söka en utformning av det politiska systemet som på bästa sätt förverkligar demokratins idé. Allt oftare har hörts varningsrop om att demokratin är hotad. Det är den nog dessvärre, från minst fem olika håll. Extremhöger, extremvänster och religiös fundamentalism brukar framhållas. Däremot talas numera sällan om den klassiska motkraften till medborgarnas inflytande: de etablerade makthavarna, som genom historien närmast undantagslöst tenderat att använda sitt övertag till att stärka den egna positionen. Det femte hotet kommer från medborgarna själva. Av demokratins medspelare krävs mer engagemang och ansvarstagande än att vara passiva mottagare av förmåner från det allmänna. Det framstår närmast som givet att alla invånare i länder som Sverige är övertygade demokrater. Men olika undersökningar har visat att inte försumbara delar av befolkningen kan tänka sig att begränsa yttrandefriheten för dem som har "fel" åsikter och pausa demokratin för att hantera vissa samhällsproblem. Dessutom är det bland ungdomar en ökande andel som inte anser att demokrati är det bästa statsskicket. I demokratiskt präglade länder som kommit långt på vägen till ett gott liv för alla människor kan demokrati reflektionslöst tas för något självklart, och det framträder inte ett tydligt behov av att kämpa för eller befästa demokrati som ett egenvärde. När demokrati ändå aktualiseras kan det vara med innebörden "det som är bra för mig". Om man inte får som man vill är det odemokratiskt. Svenskarna har bakom sig en längre tid präglad av demokrati och fred än de flesta andra länder i världen. Till skillnad från våra närmaste grannar i Finland, Norge och Danmark finns det inte längre någon kvar med egna erfarenheter av ofred och icke-demokrati i vårt land. Som förklaring till svenskarnas förment distanserade relation till demokrati har framförts att vi är "fredsskadade", alltså inte i mannaminne har behövt kämpa för att fred, frihet och demokrati ska råda. Det fanns en tid då svenskarna ansågs vara för omogna för demokrati, på grund av deras bristande utbildning. I dag tycks de i stället vara övermogna. De har god ekonomi, trygghet, fred och det mesta man kan önska. Varför ska de då bry sig om något så abstrakt som demokrati? Med ett demokratiskt förhållningssätt följer en kritisk – och konstruktiv – hållning till sådant som kan och bör förbättras i demokratisk riktning. Men de flesta svenskar accepterar en rad demokratibrister i det politiska systemet. Kan man vara demokrat om man inte protesterar mot avsteg från demokratins ideal, såsom följande? I Sverige är statsmakten privatiserad till ett fåtal ideella föreningar, partier, där bara ett par procent av medborgarna är medlemmar. Partierna bestämmer själva om spelreglerna i det politiska systemet och har bland annat konstruerat mekanismer för att hålla motståndare borta. Medborgarnas deltagande i politiska processer är minimalt och inskränker sig för de flesta till att en gång vart fjärde år överlämna sitt inflytande genom att i val legitimera partimakten. Den maktdelning som en gång rådde i landet har ersatts av en stark koncentration av den offentliga makten till det eller de partier som erövrat störst mandatstöd i riksdagen. Medborgarna kan inte välja eller väljas till landets högsta ämbete, utan det tillsätts genom arv inom en privilegierad familj. Till landets folkrepresentation, riksdagen, kan medborgarna varken rösta eller kandidera fritt. I stället styrs valet i hög grad av de etablerade partierna, och alla röster är inte lika mycket värda. Medborgarna får inte heller välja regeringschef och än mindre ställa upp som kandidat till posten. När de röstar till riksdagen vet de inte vilken regering som de då kommer att stödja, och någon som aldrig förekommit som alternativ i ett val kan bli statsminister. Det politiska systemet saknar former för att involvera medborgarna i folkstyret med att aktualisera problem, föreslå lösningar och argumentera. Till skillnad från andra länder förekommer nästan aldrig att folket får vara med och bestämma genom folkomröstningar. Beslut i politiska frågor fattas i praktiken utanför riksdagen och utan medborgarnas insyn vid överläggningar mellan majoritetens partiföreträdare. Den politiska debatten består inte av ett sakligt och konstruktivt meningsutbyte för att i största möjliga samförstånd lösa samhällsproblem utan av ett politiskt spel där konflikten har ett egenvärde. Grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter kan avskaffas genom en relativt enkel ändring av grundlagen. Lagar präglas inte sällan av politisk otydlighet, som både skapar osäkerhet för medborgare som ska följa dem och förskjuter makt till domstolarna. Inom stat, regioner och kommuner förekommer svagheter i tillämpningen av lagar. En föråldrad och splittrad offentlig förvaltning, som till stor del består av lekmannastyrda kommuner och regioner, innebär brister i effektivitet, rättssäkerhet, demokrati och likvärdighet över landet. Offentliga tjänster tillsätts inte alltid på sakliga grunder utan till och med utifrån politiska preferenser. Politiker utser domare och politiker utses till domare. Ett svagt och oklart personligt ansvar för offentliga befattningshavare gör det i hög grad riskfritt för dem att begå fel. Kontrollen av den offentliga maktutövningen är underställd politikerna själva. Public service-medierna är inte oberoende av den politiska makten, bland annat genom att deras ledning ytterst utses av politiker. Allmänna handlingars offentlighet inskränks för att skydda makthavare och ekonomiska intressen. Staten brister i sin förmåga att avkräva medborgarna deras insatser i det demokratiska systemet och att ge dem tillräcklig utbildning för att fullt ut spela medborgarrollen. Det pågår inte heller någon kontinuerlig omprövning för att förbättra demokratin. Inställningen till monarki – demokratins motsats och med privilegier för en viss familj ett klart avsteg från principen om alla människors lika värde – är ett lackmustest för att avgöra om någon är demokrat eller inte. I SOM-institutets senaste undersökning av förtroendet för kungahuset, publicerad 2023, ville 54 procent av svenskarna behålla monarkin och endast 20 procent avskaffa den. Bara 11 procent ansåg det som ett bra förslag att införa republik med vald president, medan 68 procent tyckte det var dåligt. 80 procent av svenskarna tog alltså inte ställning för att avskaffa monarkin och 89 procent inte för att införa en vald statschef. (Det finns samtidigt anledning att reflektera över vad som egentligen mättes i undersökningen. Som jämförelse har Medieakademins förtroendebarometer redovisat betydligt lägre förtroende för kungahuset, så lågt som 35 procent 2011. Under en stor del av den senaste hundraårsperioden har väljarna också röstat fram en riksdagsmajoritet med införande av republik i partiprogrammet, något som av partitaktiska skäl dock inte har realiserats, och i alla partier utom SD finns riksdagsledamöter som återkommande motionerar om att slopa monarkin. I de två nordiska länder som har övergått till republik är andelen som vill ha monarki så gott som obefintlig.) Var det ett tillräckligt demokratiskt genombrott som skedde i Sverige för hundra år sedan?	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson