Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Folkrike i stället för aristokratisk monarki med demokratiska inslag Sverige har inte tillkommit som en demokrati. Konungariket Sverige, som landet heter officiellt, är allt sedan sitt grundande en aristokratisk monarki med demokratiska inslag. Proportionerna mellan kungens, aristokratins och folkets inflytande har växlat, och den mäktiga aristokratin har genom tiderna bytt skepnad från lokala och regionala stormän till frälse, adel, kapitalägare och det senaste århundradet partifunktionärer. En karaktäristik av rollfördelningen i riket med giltighet för betydande delar av Sveriges mer än tusenåriga historia är att kungen äger landet, aristokratin bestämmer och folket betalar och lyder. Ett samhälle är en större mängd människor som lever tillsammans inom ett visst territorium. Ordet, som bara förekommer i svenska språket, är bildat utifrån 'hålla samman'. En organisation för att styra eller sköta samhället kallas stat, om den har självständighet – suveränitet – gentemot andra sådana. Termen stat kan även avse helheten av folk, landområde och organisation. I den bemärkelsen används också benämningar som rike, land (med betoning på territoriet) och nation (med betoning på folket). Staten är ett politiskt system. Ordet politik, med betydelsen statskonst, härleds till grekiska polis, motsvarande stat, stad eller borg. Följdriktigt studeras stat och politik företrädesvis inom en disciplin som kallas statsvetenskap eller politologi. Det råder en artskillnad mellan en autokratiskt och en demokratiskt tillkommen stat. I det förra fallet har en person eller grupp av personer lagt beslag på ett territorium och förmått befolkningen att underkasta sig och betala tribut till härskaren, som driver staten som sitt privatägda företag. I det senare fallet har i stället människorna i ett område gått ihop som likvärdiga medlemmar och bildat en samhällsgemenskap för att hantera gemensamma angelägenheter och skapa mervärde för alla och envar, liknande en förening eller samfällighet. Den autokratiska staten är beroende av att ge privilegier till personer som hjälper härskaren att upprätthålla maktställningen. De flesta stater har en autokratisk upprinnelse. En del av dem, som Sverige, har efter hand modifierats till långt framskridna demokratier. Men den grundläggande karaktären av överhetssystem består, med bland annat privilegier till både gamla och nya makthavare, såsom kungahus och partier. Demokratiseringen har inte skett genom att förutsättningslöst bygga en demokrati utan genom att riva och ersätta de mest skadliga delarna av dess motsats. Andra stater – exempelvis USA, Frankrike, Schweiz, Finland, Island och Irland – har skapats från grunden utifrån demokratiska premisser, på territorier som tidigare lytt under en autokratisk regim. För ett fullt demokratiskt genomslag i en statskonstruktion fordras att alla privilegier och andra autokratiska rester avlägsnas och ett renodlat demokratiskt politiskt system utformas och antas av samhällsmedlemmarna. Det kan ske i form av ett folkfördrag varmed den demokratiska staten konstitueras, liknande den amerikanska konstitutionen med inledningsorden "We the people". Stat är den term som i vetenskapliga och likartade sammanhang används om en självständig politisk enhet. Det hävdvunna ordet i svenskan är dock rike. Rike, som är besläktat med adjektivet rik, har direkta motsvarigheter i alla nordiska och övriga germanska språk och även gemensamt indoeuropeiskt ursprung med exempelvis sanskritiska rajyam, latinska regnum, italienska regno, spanska reino, franska royaume och engelska realm. Rex, med genitivformen regis, är latinets ord för kung som härskare i regnum. Därifrån har bildats adjektivet regalis, varifrån franska och engelska royal kommer. Samma stam återkommer i ord med anknytning till att styra eller utöva den högsta politiska makten i ett land, såsom regera, regering, regent och regim. Inom ordfamiljen framträder den styrande funktionen också i rektor. Trots släktskap med de romanska språkens ord för kung är rike inte reserverat för enbart monarkiska stater. Exempelvis talar Republiken Finlands grundlag om riket, och den formella benämningen på den svenska statsbildningen klargör med sammansättningen Konungariket vilken typ av rike det är fråga om. En för svenska språket passande benämning på en demokratisk stat skulle vara folkrike. Den neutrala termen för samhällsmedlemmar som i rättslig mening tillhör en viss stat är i dag medborgare. Tidigare användes benämningen undersåte, som tydligt angav relationen till en överhet, medan medborgare signalerade en demokratisk värdering. I andra germanska språk används ord motsvarande statsborgare och i isländskan riksborgare. Beståndsdelen borgare kan vara problematisk eftersom den anspelar på dels stadsbor med privilegier, dels anhängare av en viss politisk riktning. Mer träffande är det nordiska ordet medlem, som får demokratisk mening genom att uttrycka tillhörighet som en del av en organism. Den legala termen för den som tillhör en svensk kommun är kommunmedlem. På motsvarande sätt kan den som omfattas av rättigheter och skyldigheter i riket lämpligen kallas riksmedlem. Med en enhetlig terminologi skulle folkrikets tre huvudelement vara riksmedlemmarna, riksområdet (territoriet) och riksskötseln (den offentliga organisationen). Riksstyrelsen (regeringen) består av riksföreståndaren (statsministern) och ett antal riksråd (statsråd). Benämningen riksdag ersätts med riksting; efterleden dag härrör från de av kungen sammankallade herredagarna, medan det demokratiskt mer passande ting är det urgamla nordiska ordet för en beslutande folkförsamling, såsom i allting, folketing, storting, lagting, landsting, sameting och häradsting (Kristdemokraterna antas vara beredda att till riket återbörda termen riksting, som de kallar sin partikongress). Till rikets beståndsdelar hör vidare rikskansliet (regeringskansliet) med rikssekreterare (statssekreterare), riksverk (förvaltningsmyndigheter) med riksdirektör (generaldirektör) och andra rikstjänare (statstjänstemän), riksdomstolen (högsta domstolen) med riksdomare (justitieråd), rikskontrollen (sammanslagning av Riksrevisionen, JO och delvis JK) under ledning av en eller flera rikskontrollörer, rikstillsättningen (övertar regeringens utnämning av myndighetschefer och domare), rikskanaliseringen (public service) och riksforum (där alla riksmedlemmar kan aktualisera samhällsproblem, föreslå lösningar och argumentera fram till beslut av rikstinget). Statsbildningen Sverige är godtycklig Den stat som kallas Sverige är en nyckfull skapelse. Man kan i dag uppfatta landet som naturligt avgränsat till Nordens mellersta halvö, befolkad av just svenskar. Men detta är högst diskutabelt. I ett historiskt perspektiv är inte Sveriges omfattning eller ens existens självklar. Sverige har inte tillkommit som en statsbildning för ett folkslag enligt något slags nationalstatsprincip. I stället har riket vid varje tidpunkt i historien omfattat det territorium som Sveriges kung behärskat. Inom detta lever sedan långt före riksbildningen flera etniska grupper, såsom skandinaver, samer och finnar. Dessa är dessutom, oberoende av alla statsgränser, vidare spridda över den del av jordytan som i dag hyser de fem nordiska länderna och även därutanför. Det var inte givet att Norden skulle bli uppdelat som det har blivit, och under århundradena har gränser och områdens tillhörighet skiftat dramatiskt. Finland och Island är sent tillkomna som självständiga stater, 1917 respektive 1944. I början av medeltiden formades tre skandinaviska kungariken i anslutning till de tre ärkebiskopsdömen som påven inrättade i Lund, Nidaros (Trondheim) och Uppsala: Danmark, Norge och Sverige, vilka möttes vid Göta älvs mynning. Instabiliteten i statsindelningen visar sig inte minst i att alla de tre för respektive riksbildning centrala ärkebiskopssätena hamnade inom Sveriges gränser genom Roskildefreden 1658. Kategoriseringen i danskar, norrmän och svenskar är en följd av den politiska uppstyckningen av territoriet och inte grundad i att det skulle ha funnits tre till ursprunget åtskilda folkslag. I stället är Skandinaviens befolkning ett sammansmält resultat av flera invandringsvågor under olika perioder efter inlandsisens avsmältning. Dialektala variationer i det gemensamt nordiska språket har med tiden formerats till separata språk för staterna. På 1300-talet uppstod tillfälle att upphäva den konstlade splittringen av Norden. De tre kungaätter som behärskade var sitt av de nordiska rikena var sammanvävda genom äktenskapsförbindelser och alla tre dog ut på manslinjen. På en grund av arv tillföll då rikena en och samma person, den pommerske hertigen Bogislav, som under namnet Erik kröntes i Kalmar den 17 juni 1397 till kung av Guds nåde över de tre rikena. Därmed etablerades Kalmarunionen, som sträckte sig över hela Norden från Karelen i öst till Grönland i väst och var Europas till ytan största statsbildning. Utanför dagens fem nordiska länder med de självstyrande områdena Åland, Färöarna och Grönland ingick även Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Gemensamma politiska och ekonomiska intressen att stå emot tysk expansion norrut var motiv till denna personalunion. Den betraktades som permanent samtidigt som varje land även fortsättningsvis hade egna lagar och riksråd. Väg för en gemensam monark i Norden började banas när Norges kung Håkon V dog 1319 som sista ättling på manssidan till den norska kungaättens stamfader Harald Hårdråde. Håkons dotter Ingeborg var gift med den svenske kungasonen hertig Erik, och deras son Magnus Eriksson blev kung av både Norge och Sverige, liksom dennes son Håkan Magnusson. Den sista ättlingen på manslinjen till Danmarks kung Sven Estridsson var Valdemar Atterdag, död 1375, och hans dotter Margareta var gift med Håkan Magnusson. Deras enda barn, Olof, var i sin tur sista manliga medlem av den svenska kungliga Bjälboätten med Birger jarl som stamfader. Olof var således arvinge till alla tre rikena och blev kung av Danmark 1376 och Norge 1380 men hann aldrig bli kung av Sverige innan han dog endast 16 år gammal 1387. Hans mor, drottning Margareta, blev då regent över Danmark och Norge och 1389 även Sverige, efter att Magnus Erikssons syster Eufemias son Albrekt av Mecklenburg varit kung där sedan 1364. Margaretas syster Ingeborg var gift med en annan son till Eufemia, Henrik. Deras dotter Maria hade sonen Bogislav av Pommern, som Margareta alltså under namnet Erik gjorde till sin arvinge och blev kung över det samlade Norden. Han kunde på sin morfars sida åberopa arv till Sverige och Norge och på sin mormors till Danmark. Erik blev dock avsatt och dog barnlös. Kungavärdigheten övergick till hans syster Katarinas son Kristofer av Bayern, som valdes till kung av Danmark 1440, Sverige 1441 och Norge 1442. Även han dog barnlös och tronerna gick vidare via ett tredje barn till Eufemia, Ingeborg, genom hennes son Gerhard VI av Holstein och hans dotter Hedvig till hennes son Kristian av Oldenburg, som valdes till kung av Danmark 1448, Norge 1450 och Sverige 1457. I de båda förra regerade han fram till sin död 1481 och i Sverige till 1464. Han gifte sig med föregångarens drottning och blev stamfader för den kungaätt, Oldenburgska ätten, som med sonen Hans och sonsonen Kristian II regerade i Kalmarunionen ända till dess upplösning. Ätten, som fortsatt innehade Danmarks tron till 2024 och innehar Norges än i dag, härleder sina tronanspråk till alla de tre rikenas gamla medeltida kungaätter. Unionskungen var inte specifikt dansk, som hans motståndare Gustav Vasas propaganda velat göra gällande, utan lika mycket svensk och norsk. I likhet med de tidigare unionskungarna härstammade Kristian I från svensk-norske Magnus Erikssons syster Eufemia men till skillnad från föregångarna inte från danske Valdemar Atterdag utan först dennes farfar Erik Klipping, som var Danmarks kung 1259–1286 och morfars farmors morfar till Kristian. Huvudstäder i modern bemärkelse förekom inte under medeltiden utan kungarna ambulerade mellan sina slott runt om i rikena. Den plats där unionskungen oftast residerade var Köpenhamns slott, som kom i kungamaktens ägo 1417 under Erik av Pommern. En medlem av Kristian I:s ätt lanserades utan framgång som ny svensk kung efter Karl XII:s död 1718. I följd av riksdagens tronföljarval 1743 återkom dock ätten på Sveriges tron 1751–1818. År 1809 utsågs den på nytt till framtida svensk kungaätt, men den valde tronföljaren Kristian August avled redan 1810, då namnändrad till Karl August. I dag är en ättemedlem, Charles III, kung av Storbritannien, Nordirland, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Andra inom ätten har varit kejsare av Ryssland, kung av Grekland, kung av Island, storhertig av Oldenburg och hertig av Schleswig-Holstein. Norge valde vid sin självständighet från såväl Danmark 1814 som Sverige 1905 en oldenburgare till kung. I Sverige har Kristian I:s ättlingar förpassats från tronen två gånger och ersatts med Vasa 1523 och Bernadotte 1818. Under närmare hundra år före Kalmarunionens upplösning agerade en del med varandra besläktade medlemmar av det svenska högfrälset för att lämna unionen och utse en ur de egna leden till kung, medan ståndsbröder i andra ätter ville bevara unionen. Växelvis med återinsatta unionskungar blev så Karl Knutsson (Bonde) 1438 riksföreståndare och sedan tre gånger vald till kung, efterföljd som riksföreståndare av Sten Sture den äldre i två omgångar, Svante Nilsson (Sture), Sten Sture den yngre och Gustav Eriksson (Vasa), som valdes till kung 1523 och definitivt tog Sverige ur unionen. Spänningarna inom Kalmarunionen framstår som en kamp mellan aristokrati och kungamakt, med skiftande lojaliteter. Man kan notera att unionskungen Erik utsåg blivande kung Gustav I:s farfars far Kristiern Nilsson (ägare av gården Vasa i uppländska Skepptuna) till drots och blivande kung Karl Knutsson (Bonde) till marsk. I Sverige avsattes den siste unionskungen Kristian II 1521. Han mötte samma öde i Danmark och Norge två år senare och efterträddes som kung där av sin farbror Frederik I. Personalunionen mellan dessa två länder bestod och snart inlemmades Norge och tillhörande atlantiska öar som en del av det danska riket. Ett samlat Norden förbyttes i en närmare 300-årig uppdelning och fiendskap mellan en dansk och en svensk kungamakt, båda med ambitioner att sluka motparten och återupprätta ett enat Norden under sin egen ledning. Den stora blodspillan som härigenom drabbade Nordens människor var inte betingad av någon osämja mellan ländernas befolkningar utan en maktkamp mellan härskare, på det nordiska folkets bekostnad. Ett enat Norden hade förmodligen bättre kunnat stå emot tyska och ryska expansionsförsök genom historien, i linje med Kalmarunionens avsikt. En språklig konsekvens av att Gustav Vasa spräckte den nordiska enheten är att nordbor från olika länder i dag har svårt att förstå varandra, inte minst svenskar och danskar. Om unionen bestått hade vi på 1500-talet kunnat få en gemensam bibelöversättning i stället för en svensk och en dansk, vilka blev normerande för två åtskilda skriftspråk. De dialektala skillnaderna inom Norden anses inte som större än inom det tyska språkområdet, varmed det inte framstår som omöjligt med ett enda nordiskt skriftspråk med i sin tur förenande effekt på det talade språket. Språkgemenskapen skulle onekligen också ha stärkts med samma radio och TV i hela Norden. Att kommunicera på ett gemensamt modersmål i unionen hade varit lika självklart som det i dag är inom varje land för sig. Sverige framträdde som en statsbildning kring Vättern och Mälaren, där befolkningen utgjordes av götar respektive svear. Riket formades under tidig medeltid som en federativ stat av länder nära anslutande till kyrkans stift: Östergötland (Linköping), Västergötland (Skara), Uppland (Uppsala), Västmanland (Västerås), Närke och Södermanland (Strängnäs), med utsträckning till delar av Småland med Öland, Dalsland, Gästrikland, Dalarna respektive Värmland (som räknades till Götaland men senare kom att administreras tillsammans med Närke). De små landen inom Växjö stift anslöt sig till riket först på 1200-talet. Med början på 1100-talet koloniserades Finland, och efter hand utsträcktes riket längs Norrlandskusten och till samernas områden. Under några få år under stormaktstiden utvidgade Gustav Vasas barnbarns barn Sverige markant genom erövringar i krig mot Danmark: 1645 Jämtland, Härjedalen, socknarna Särna och Idre, Gotland, Ösel (förlorat till Ryssland 1710) och Halland (på trettio år) samt 1658 Skåne, Blekinge, Halland (permanent) och Bohuslän samt Bornholm och Trondheims län, vilka båda dock återlämnades två år senare. Efter att Sverige tillskansat sig Danmarks östra rikshalva gjorde Ryssland 1809 detsamma med Sveriges i form av Finland. 1814 lade Sverige beslag på Danmarks norra riksdel genom att tvinga Norge i personalunion. Tre områden som flyttats mellan monarkierna förklarade sig med tiden självständiga, Norge 1905, Finland 1917 och Island 1944, medan Sverige har behållit de erövrade danska landskapen i söder och norska i väster. Ingen av de provinser som Sverige skaffade sig utanför Norden, såsom Bremen-Verden, Svenska Pommern, Livland, Estland och Ingermanland, finns kvar sedan Wismar gavs upp som den sista 1903. Fem länder med var sin del av Nordens kustlinje och innanförliggande landområde har blivit regionens uppsättning av stater. Men historien hade kunnat ta en annan väg. Götarna på ömse sidor av Vättern kunde ha format ett rike, svearna i Mälardalen ett annat, smålänningarna ett kring Växjö, och norröver hade det inte varit omöjligt med ett mellannorrländskt och ett samiskt rike. Om det varit mildare i början av februari 1658 så att Bältens is inte burit hade närmare två miljoner skåningar, blekingar och hallänningar i dag kunnat ta Öresundståg till inte bara ett främmande lands huvudstad utan till sin egen, Köpenhamn. Riksgränsernas dragning skiljer grannar som kan se till varandra över sundet och sammanför samtidigt malmöbor med invånarna i Kummavuopio, dit vägen är 200 mil lång och delvis går genom Finland. Sveriges tidigare danska och norska landskap, liksom Finland och Island, har under klart längre tid tillhört en annan stat än den nuvarande. Det är dock inte vare sig givet eller enkelt att återställa vad historiens nycker åstadkommit. Efter andra världskriget klövs Tyskland, och den östra delen blev en sovjetrysk satellitstat. Återföreningen 1990 var efterlängtad och välkomnad av de flesta. En parallell är Sveriges klyvning 1809, då Ryssland ryckte loss den östra riksdelen Finland, men någon återförening har inte skett och efterfrågas knappast längre. Detsamma gäller Danmarks förlust av sin östra riksdel i ett slag 1658, liksom Islands, Färöarnas och Grönlands separation från Norge. Inte heller suveränitet för Skåneland, som en analogi med Finland, finns på dagordningen. Konflikterna mellan Danmark och Tyskland om Sydslesvig, mellan Finland och Ryssland om Karelen och mellan Sverige och Finland om Åland är också bilagda. Om Sverige skulle hävda överhöghet över allt land som någon gång i historien ingått i riket, skulle Stockholm petas från platsen som Sveriges största stad av Sankt Petersburg, byggd på gammal svensk mark. Samtidigt skulle gasledningen Nordstream inte vara rysk-tysk utan svensk-svensk, gående mellan de båda svenska städerna Viborg och Greifswald. Ingen demokrat motsätter sig självständighet för Norge, Finland och Island. Samtidigt som man kan beklaga den uppstyckning av Norden som maktintressen genom historien orsakat, har det uppstått ett mervärde med fem parallella stater som kan forma de lösningar var och en finner bäst, till inspiration för varandra. Grundläggande är att folkets egen vilja får vara avgörande för självständighet och tillhörighet, i Norden såväl som Ukraina, Taiwan, Skottland och Katalonien. Sverige är inte ett adekvat namn på landet Landsnamnet Sverige kommer av fornsvenska Svea rike, som avsåg folkgruppen svearnas område och på 1100-talet skrevs samman till Sverike för att mot slutet av 1300-talet börja stavas med g. I Beowulfkvädet, återgivet i en handskrift från omkring år 1000, nämns Sweorice. Uppsala framstår som en centralpunkt för svearna, men det är osäkert om de befolkade endast trakterna däromkring i Uppland, hela Mälardalen eller en ännu större yta. Vid sidan av svearna fanns i alla händelser götarna. Det återspeglas i den svenska kungatiteln från 1278 till 1973: först "svea ok göta konung" och sist "Sveriges, Götes och Vendes konung". Ännu äldre är "Regnum Sweorum et Gothorum" från omkring 1160 för kung Karl Sverkerssons rike. Dagens Svealand och Götaland är dock utökade formationer som vilar på svag historisk grund och främst förekommer i väderprognoser. Stora delar av nuvarande Sverige faller helt klart utanför det territorium där svearna levde: götarnas Östergötland och Västergötland, de östgötskt anknutna Småland, Öland och Gotland, de västgötskt anknutna Dalsland och Värmland, de tidigare danska Blekinge, Skåne och Halland, norska Bohuslän, Härjedalen och Jämtland, den stegvis koloniserade Norrlandskusten, Sameland och Tornedalen. För dessa områden – mer än två tredjedelar av alla landskap – som på olika sätt införlivats med det expanderande riket är Sverige inte en adekvat benämning på landet. Jämför hur Holland bara är en mindre del av Nederländerna och inte används som officiellt namn på hela riket. Relevantare vore ett namn som svarar mot den kraftigt förändrade geografiska utbredningen av riket på den mellersta halvön i Norden. Namnet bör likvärdigt inkludera samtliga invånare, inte bara dem som identifierar sig som svear utan allt ifrån skåningar, smålänningar och västgötar till jämtar, samer och tornedalingar. Den nordiska förleden mid, som i midsommar och midnattssol, är beskrivande för vårt lands läge i Norden, och ett passande namn på landet vore Midnorden, där en invånare kallas midnording. Folkriket Midnorden kan då få landskoden MI och toppdomänen mi. Tre kronor är inte en symbol för Sverige Tre kronor, som hos många i första hand för tankarna till det svenska ishockeylandslaget, används som officiell symbol för Sverige av kungahuset, riksdagen, regeringen, de högsta domstolarna, försvarsmakten, polisen och andra myndigheter. Men de tre kronorna av guld, ordnade två över en i blått fält, är inte avsedda för Sverige utan är ett unionsvapen med en krona vardera för Sverige, Norge och Skåne. Att det kommit i bruk som Sveriges riksvapen beror på en kombination av missförstånd och hybris. Det egentliga vapnet för Sverige är ett annat. Riken betecknades under medeltiden med den härskande ättens vapen. Sveriges tron innehades från 1200-talets mitt av kungar tillhörande Bjälboätten – förut i historieskrivningen kallad Folkungaätten – och dess vapen kom att gälla för riket: i blått fält tre ginbalksvis ställda strängar av silver överlagda med ett upprest lejon av guld. Vapnet ses vid olika tider varierat med en öppen krona på lejonets huvud, det blå fältet bestrött med röda hjärtan och strängarna bytta mot kavlar eller ännu bredare strömmar. Bjälboättens Magnus Eriksson (1316–1374) skrev sig kung av Sverige, Norge och Skåne, den sista enheten tidigare en högst betydande del av Danmark. Sina tre domäner hade han förvärvat genom fädernearv, mödernearv respektive köp. Senast på 1330-talet började han använda tre kronor som vapen för sitt trefaldiga välde. Färgen blått och metallen guld hämtade han antagligen från sitt släktvapen. Hans systerson Albrekt av Mecklenburg efterträdde honom som kung enbart i Sverige men fortsatte ändå att föra trekronorsvapnet. Efter att Albrekt avsatts samlade drottning Margareta hela Norden under sin ledning och hade som bild i sitt sigill från 1390 en sköld med tre kronor. Därmed kan detta vapen ses som en symbol för alla de tre nordiska riken som hon regerade över: Sverige, Norge och Danmark. Fortsättningsvis fanns tre kronor i alla unionsmonarkers vapen. Kalmarunionens förste kung, Erik av Pommern, hade i sitt sigill enbart trekronorsskölden. I hans fullständiga heraldiska vapen var dock alla hans domäner representerade. Ett rött kors, som också återfinns i unionens gul-röda korsflagga, delade in skölden i fyra fält: Danmarks vapen, unionens tre kronor, Sveriges vapen i form av Bjälboättens sköldemärke samt Pommerns vapen, som också var hans eget släktvapen. I en hjärtsköld lagd på korsmitten fanns vapnet för Norge, som var det enda arvkungadömet i unionen. Det är alltså uppenbart att trekronorsvapnet inte avser Sverige utan den nordiska unionen. Förmodligen inspirerad av Eriks vapen införde Karl Knutsson (Bonde) som svensk kung vad som ännu i dag är modellen för Sveriges stora riksvapen: ett kors av guld som delar skölden i fyra fält, det första och fjärde med tre kronor och det andra och tredje med Bjälboättens vapen, samt monarkens släktvapen i en hjärtsköld. Bjälboättens vapen avser Sverige och de tre kronorna kungens vidare nordiska anspråk. Karl blev för en kort tid också Norges kung men aldrig Danmarks. Med anspelning på Kalmarunionen finns tre kronor fortfarande även i Danmarks riksvapen. Förekomsten där var en av anledningarna till nordiska sjuårskriget 1563–70, varefter Danmark tillerkändes rätt att föra de tre kronorna men utan att hävda dem som symbol för dansk överhöghet över Sverige. I Danmark, som kan sägas vara den enda del som inte utträtt ur Kalmarunionen, har unionskungarnas ättlingar fortsatt att regera oavbrutet, medan den gemensamt nordiska kungaätten störtades i Sverige av Gustav Vasa. I stället för Sveriges stora riksvapen med dess kvadrerade huvudsköld har en förenklad variant kommit att bli den oftast sedda heraldiska symbolen för riket: det så kallade lilla riksvapnet med enbart tre kronor i skölden. Men Sveriges egentliga vapen är alltså Bjälboättens gyllene lejon i ett blått fält med tre vita ränder, inordnande sig bland lejonvapnen för Danmark, Norge, Finland och Slesvig. Övriga delar av Norden har fått inhemska djur i sina vapensköldar: Åland hjort, Färöarna vädur, Grönland isbjörn och Island falk, vilken dock har bytts mot ett sköldemärke utformat som landets korsflagga. Trekronorsvapnet refererar till en nordisk union, vars största utbredning innefattade alla nutida självständiga stater och självstyrande områden i Norden. Uppdelningen på svear och götar i kungatiteln från medeltiden och fram till 1973 – "svea ok göta konung" och senare "Sveriges och Götes konung" – är förmodligen bakgrunden till en missuppfattning från Gustav Vasas tid att tre kronor var Svea rikes vapen och Bjälboättens lejon Göta rikes, omtalat som Göta lejon. Bjälboätten var förvisso baserad i Götalandskapen men ättevapnet har aldrig betecknat någon statsbildning omfattande enbart dessa. Lika felaktigt reducerades unionsvapnet tre kronor till att avse endast Svealandskapen. Föreställningen om ett Göta rike med Bjälboättens vapen bestod, och när Göteborg anlades vid Göta älvs mynning fick staden som sitt sköldemärke denna kungaätts vapen med tillägg av att lejonet på huvudet bär en bygelkrona samt i den ena framtassen håller ett svärd och i den andra en sköld med tre kronor, symboliserande försvaret av Sverige mot väster. Av misstag – troligen en sigillgravyr som inte spegelvänts – har lejonet i Göteborgs vapen kommit att avbildas vänt åt heraldiskt vänster, det vill säga flyende och därmed symboliserande feghet. De två sköldemärken som ingår i Göteborgs vapen skulle alternativt kunna ges sin ursprungliga, medeltida innebörd. Då är lejonskölden Sveriges vapen och trekronorsskölden den nordiska unionens. Stadsvapnet rymmer därmed en träffande symbolik för denna svenska stad som är belägen just där Sverige, Norge och Danmark en gång möttes vid älvens utlopp. Under första världskriget fanns de som propagerade för ett nordiskt statsförbund med Gustaf V som kejsare och Göteborg som huvudstad. Rikets egentliga vapen, Bjälboättens sköldemärke, återvände 1955 till sin hembygd för att bli symbol för en ännu mindre geografisk enhet än Sverige, Göta rike och Göteborg. Då antogs det som vapen för den år 1952 bildade Folkunga landskommun, som rymde Bjälbo socken med det likabenämnda stamsätet för kungaätten och 1971 uppgick i Mjölby kommun. Kommunvapnet var försett med en bård av guld för att skilja det från släkt- och riksvapnet. Tre kronor som symbol för Sverige kan möjligen sägas ha blivit mer relevant med frederna vid Brömsebro 1645 och i Roskilde 1658, då riket efter erövringar kraftigt utökades med delar av Danmark (Skåne, Blekinge, Halland och Gotland) och Norge (Bohuslän, Jämtland, Härjedalen, Idre och Särna). Men kronorna rymmer också anspråk på ytterligare landområden, vilket är en problematisk symbolik när Europa så påtagligt bevittnar att en stat anser sig har rätt till en annans territorium. Den ena kronan avsåg Norge med de tidigare norska Island, Färöarna och Grönland, den andra först Skåne men snart hela Danmark och den tredje Sverige med Finland och Åland. Eftersom vi dessbättre inte längre har ambitionen att lägga under oss våra nordiska vänner, är tre kronor inte en optimal symbol för Sverige. Med Bjälboättens lejon som Sveriges riksvapen skulle unionsvapnet tre kronor kunna återgå till att beteckna hela Norden. I likhet med att Europeiska unionens tolv stjärnor, också gyllene i blått fält, inte förmeras när nya länder ansluter kunde antalet kronor bestå trots att Norden numera rymmer fem stater. Men det skulle nog innebära en alltför tydlig obalans till de tre monarkiernas fördel och de båda republikernas nackdel. Ett gränslöst Norden Bortsett från öriket Island vilar Nordens indelning i stater inte på vare sig naturgeografisk eller etnisk grund. Om så varit fallet hade varken skandinaverna under tidig medeltid delats upp på tre riken eller samerna fortfarande saknat en egen stat. I stället är statsgränserna konstruerade och genom tiderna ändrade i takt med segrar och förluster för olika maktintressen. Den uppdelning i fem självständiga stater som historien lämnat som nutida resultat har förvisso fört med sig en nationell identitet i varje land genom lagstiftning, majoritetsspråk och andra uttryck för respektive statsbildning. Men "naturlig" kan uppstyckningen av Norden knappast sägas vara, och i historiens ljus kan exempelvis skåningar, jämtar, tornedalingar, österbottningar och ålänningar fråga sig om de hamnat på rätt sida av gränsen. Den gemensamma geografin och historien innebär att det är mer som förenar än skiljer nordbor i olika länder. Om det finns någon osökt gränsdragning i området skulle det snarast vara en som sammanför hela Norden. Denna nordligaste del av Europa avskiljs av Nordsjön, Östersjön och däremellan historiskt floden Eider eller i dag den dansk-tyska gränsen några mil norr därom. Den första allnordiska organisationen tillkom år 1103, då Norden blev en egen kyrkoprovins med Lund som ärkestift. Efter Kalmarunionen 1397–1523 har inte någon motsvarighet till Tysklands eller Italiens enande uppnåtts i Norden, även om möjligheter återkommit i sikte vid olika tillfällen. Men trots månghundraåriga politiska konflikter utvecklades Norden med början i 1800-talets skandinavism till en väl sammanhållen enhet med ett mer långtgående samarbete mellan självständiga stater än till och med mellan delstater, förbundsländer, riksdelar och regioner i USA, Tyskland, Storbritannien respektive Spanien. Postunion och myntunion tillkom kring 1870. Pådrivande för fördjupat nordiskt samarbete blev Föreningen Norden, som bildades i vardera Sverige, Danmark och Norge 1919, Island 1922 och Finland 1924. 1952 inrättade Danmark, Island, Norge och Sverige Nordiska rådet som officiellt samarbetsorgan mellan staternas parlament. Finland anslöt 1955, liksom de självstyrande områdena Färöarna och Åland 1970 och Grönland 1984. Bland rådets tidiga resultat var passunion och gemensam arbetsmarknad i Norden. 1971 tillkom Nordiska ministerrådet för regeringssamarbete mellan Nordens stater och självstyrande områden. I dag är alla de nordiska länderna en del av såväl Nato som Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och därmed Europeiska unionens inre marknad. Det innebär den största ekonomiska, politiska och militära enigheten i Norden på ett halvt årtusende eller till och med någonsin. Nordens öde blev en olycklig delning men en lycklig gemenskap. Samhällssystem och grundläggande värderingar är likartade i hela Norden. Internationella mätningar av demokrati, frihet, rättssäkerhet, välstånd, välfärd, jämställdhet, tillit, lycka och annat eftersträvansvärt placerar regelmässigt de nordiska länderna i topp. Trots det goda och omfattande samarbetet i Norden finns möjlighet att sudda gränserna mellan länderna ytterligare till än större osynlighet. Tanken om Folkriket Norden – världens mest demokratiska land och ungefär tionde största ekonomi med 28 miljoner invånare – är kanske för tidigt väckt. Men ett nästa steg för en ännu starkare nordisk gemenskap skulle kunna vara att utveckla Nordiska rådet till ett direktvalt nordiskt parlament, Nordentinget. Och när Europa har en egen toppdomän, eu, ska självfallet Norden ha sin: nd. Ett synbart tecken för gemenskap och samtidigt särart i Norden är de karaktäristiska korsflaggorna. Denna enhetliga symbolform förenar stater, självstyrande områden och andra regioner i Norden och underlättar för omvärlden att placera dem i rätt område på världskartan. Flaggorna är rektangulära och försedda med ett genomgående kors, vars mitt är placerad närmare stången än flaggdukens ytmässiga tyngdpunkt. Äldst är den röd-vita Dannebrogen, som representerat Danmark sedan åtminstone 1300-talet. För det förenade Norden införde den förste unionskungen Erik av Pommern en gul-röd korsflagga 1430. Sveriges blå-gula flagga är belagd sedan 1557, då Gustav Vasa fastställde en beskrivning av det heraldiska vapnet för Södra Finland, nu Egentliga Finland, innehållande två sådana flaggor. Med tiden kom dagen för hans val till kung att firas som Svenska flaggans dag, föregångare till Sveriges nationaldag. Den flagga som vajat under längst tid i Norge och Island är den danska och i Finland den svenska. 1821 tillkom den första flaggan med ett dubbelt eller bårdförsett kors när Norge genom beslut av stortinget antog sin röd-vit-blå trikolor. Den utgörs av Dannebrogen försedd med ett blått innerkors, enligt traditionen som sinnebild för de norska fjordarna. Inspiration till det dubbla korset kan ha hämtats från Storbritanniens Union Jack och till färgvalet även från flaggorna för Frankrike och USA som förebilder i den norska frihetskampen. 1915 fastställdes officiellt Islands blå-vit-röda flagga, som anknyter till både Norges genom den dubbla korsformen och platsbyte mellan rött och blått och till Danmarks genom det röda och vita korset. Finland valde efter sin självständighet mellan en röd-gul och en vit-blå korsflagga. Efter inbördeskriget antog lantdagen 1918 den senare, medan den förra alltjämt är i bruk som gemenskapstecken för den svensktalande befolkningen i landet. Efter norskt och isländskt mönster fick Färöarna en vit-blå-röd korsflagga, som hissades första gången 1919 och antogs av det färöiska lagtinget 1931 men först i och med tillkomsten av självstyrelselagen 1948 erkändes av Danmark. Sveriges blå-gula flagga med tillägg av ett rött innerkors blev 1954 officiell symbol för det svenskspråkiga Åland som självstyrande område inom Finland. Härutöver har tillkommit en rad inofficiella korsflaggor för olika regioner i Norden. Den äldsta är Skånelands röd-gula, som introducerades på 1870-talet och började komma i mer allmänt bruk på 1960-talet. Med denna som förebild har skapats flera regionflaggor, bland annat i början av 1970-talet för Götaland (gul-blå, främst använd i Östergötland) och Öland (grön-gul) och i början av 1990-talet Norrland (vit-blå-gul), Västra Götaland (gul-blå-vit), Småland (grön-vit-röd) och Gotland (gul-grön). Korsflaggan är ursprungligen kungamaktens kännemärke och uppenbart kristet präglad. Det skulle kunna diskvalificera den som nutida identitetstecken för en demokratisk och sekulär stat. Men alla korsflaggor efter de båda medeltida har tillkommit som ett slags frihetssymboler, för att markera distans till en förment övermakt och samtidigt tillhörighet till den nordiska gemenskapen. Korsmotivet återspeglar den historiska väg på vilken nordborna tillägnat sig grundläggande medmänskliga värden som med tiden har omsatts i demokrati. Den svenska flaggan förknippades länge med politisk höger, tidvis till och med högerextremism, och förekom exempelvis inte i förstamajtåg, medan den norska snarast hade en vänsterinriktad, liberal prägel. I dag är alla nordiska nationsflaggor och deras färgkombinationer brett förankrade symboler för respektive land. Något mönster och minst två färger ska en flagga ha, och då är den unika nordiska motivtypen med sin enkelhet och särprägel en tillgång som det knappast finns skäl att föröda.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson