Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Domstolar fria från politiker För att avgöra hur politiskt beslutade generella bestämmelser om vad som gäller i samhället ska tolkas och tillämpas på konkreta fall finns domstolar. I en demokrati och rättsstat är det avgörande att domstolarna och de domare som dömer där är fristående från och oberoende av den politiska makten, för att säkerställa opartiska domar. Men i Sverige utser politiker domare och utses politiker till domare. Regeringen utnämner rikets alla ordinarie domare, såsom i de båda högsta domstolarna och övriga allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar, överrätter såväl som underrätter. Visserligen lämnar den statliga Domarnämnden namnförslag till regeringen, men regeringen är inte bunden därav och nämnden utses också av politiker. I tingsrätterna, förvaltningsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna dömer även icke-jurister i form av nämndemän, som nomineras uteslutande av politiska partier och utses av de politiska församlingarna kommun- respektive regionfullmäktige. Dessa domarbefattningar är alltså politiska förtroendeuppdrag. Domstolar där politikerutnämnda domare och till och med politiker dömer framstår som fullkomligt oförenligt med grundläggande rättsstatsprinciper. Nämndemän fanns som domare i häradsrätten redan under medeltiden och tills denna domstolstyp ersattes med tingsrätt 1971. Under loppet av 35 år minskades antalet nämndemän i de allmänna underrätterna från tolv via nio och fem till att sedan 1983 vara endast tre. I domstolen väger en sådan lekmannadomares röst lika tungt som en juristdomares. Det ännu bestående systemet med nämndemän syftar bland annat till att ge insyn i dömandet för allmänheten och bidra med dess perspektiv. Politikens inblandning i domstolsväsendet har inte lett till omfattande rättssäkerhetsproblem i Sverige, men det har förekommit situationer där nämndemäns politiska grund fått betydelse. Exempelvis har en tingsrätts dom kritiserats mot bakgrund av att alla tre nämndemän hade hämtats från ett och samma parti och målet gällde en politiskt konfliktfylld fråga. Även politisk påverkan utifrån har påtalats, såsom i ett uppmärksammat rättsfall där hovrättens utslag blev starkt och brett ifrågasatt och därmed besvärande för det parti som nominerat båda nämndemännen. Dessa meddelade därefter att de lämnade sina uppdrag, och det framkom att partiet hade agerat gentemot dem. Regeringens utnämningar av ordinarie domare har knappast renderat kritik för att vara politiskt präglade, exempelvis så att domare skulle bli befordrade om de dömde på ett för regeringen fördelaktigt sätt. Domare med sin sakkunskap tas inte sällan i anspråk för att utreda ny lagstiftning, men inte heller detta politiska samröre har framstått som något stort problem. Framför allt uppmärksammas de potentiella riskerna med oklar rågång mellan politik och domstolar, exempelvis möjlighet för partimakten i regering och fullmäktige att inom det nuvarande systemets ram utöva politisk påverkan på domstolarna. Två lösningar skulle kunna undanröja politikens samröre med domstolarna. Rikstillsättningen, vars ledning utses i direkta val av folket, tar över regeringens utnämning av domare, liksom myndighetschefer. Tillsättningen av nämndemän frikopplas helt från de politiska partierna och fullmäktige i kommuner och regioner. Nämndemännens funktion är att företräda allmänhetens perspektiv och för den uppgiften är i princip alla medborgare lika meriterade. Därför kan de utses genom en ordning där personer som är intresserade av att tjänstgöra som nämndeman anmäler sig fram till en angiven tidpunkt, varefter lottning sker upp till erforderligt antal personer som uppfyller behörighets- och lämplighetskraven, såsom medborgarskap och laglydighet. Den föråldrade terminologi som används för att beteckna olika domstolar är inte funktionell. De allmänna domstolarnas första instans fick 1971 benämningen tingsrätt, vars båda i grunden medeltida ordbeståndsdelar har snarlik innebörd. Nästa instans, hovrätt, bär tydlig prägel av kungens sedan länge avskaffade domsrätt men har av prestigeskäl undanhållit sig namnuppdatering. Förvaltningsdomstolarna är av betydligt senare datum men har också präglats av närheten till den politiska eller administrativa delen av statsorganisationen. För att döma i första instans inrättades 1979 i varje län en länsrätt, som 2010 ersattes av en ny organisation med ungefär hälften så många nya domstolar kallade förvaltningsrätt, varmed ursprunget i länsförvaltningen suddades ut. Den högsta instansen, Regeringsrätten, som bildats 1909 genom utbrytning av förvaltningsmålen från Högsta domstolen, bytte 2011 namn till Högsta förvaltningsdomstolen och undgick att fortsatt associeras med landets politiska styrelse. Termen kammarrätt för mellaninstansen har rötter i den kungliga kammaren, som var central för Gustav Vasas skatteindrivning, men upplyser i dag föga om domstolens uppgifter. Benämningen domstol i namnet på de respektive högsta instanserna framstår som mer passande än det flertydiga rätt. Beröringspunkterna mellan de båda domstolsslagen är många, och det finns skäl att överväga ett sammanhållet domstolssystem, där varje instans handlägger såväl brottmål och tvistemål som förvaltningsmål. De tre instanserna skulle då informativt kunna kallas grunddomstol, överdomstol och Riksdomstolen. Förutom Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens roll kunde Riksdomstolen också överta Lagrådets uppgifter och ges funktionen av författningsdomstol. En sådan har hittills saknats i Sverige, för att pröva även de högsta statsorganens agerande i förhållande till grundlagarna och skydda medborgarna från exempelvis inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter eller åsidosättande av demokratins och rättsstatens principer.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson