Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Sopa inte igen spåren Sveriges historia är till stor del odemokratisk. Därom påminner bland annat bevarade byggnader som uttryck för en härskarmakt vägledd av allt annat än människors likställdhet. Borde då inte slott och palats rivas, kanske till och med Riksdagshuset, som uppfördes före det demokratiska genombrottet? Nej, de påminner oss om förhållanden som vi kan lära oss något av, de har ytterst bekostats av folket och de är prov på hantverkares möda och skicklighet. Det kan till och med vara motiverat att återskapa viktiga historiska verk som gått förlorade, även om de representerar demokratins motsats. Att gå genom Stockholms centrala stadslandskap är en vandring i svensk historia. Där byggnadskonsten möter vattnet från Riddarfjärden till Djurgårdsön bjuds den monumentalitet som endast huvudstaden kan uppvisa. Varje epok sedan Stockholms tillkomst har lämnat sina synbara bidrag till den tidsrevy som dagens stadsbild är. Många arkitektoniska mästerverk från skilda tider formar vår upplevelse av staden. Kyrkorna är framträdande hållpunkter: Stor- och Riddarholmskyrkorna föddes samtidigt med staden på 1200-talet, Klara och Jakob påbörjades under 1500-talet och Maria, Tyska och Katarina under 1600-talet. Stormaktstiden manifesterades framför allt i Riddarhuset, en rad adelspalats, såsom Stenbockska, Wrangelska, Oxenstiernska, Bondeska, Tessinska, Bååtska och Hessensteinska (tidigare Bengt Oxenstiernas), och slutligen Kungliga Slottet. Återstoden av 1700-talet och huvuddelen av 1800-talet har lämnat ett mer modest tillskott till stadens bebyggelseskatt, men därifrån märks Börshuset och Arvfurstens palats från det sena 1700-talet och Nationalmuseum och Kungliga Biblioteket från 1860- och 70-talen. En stor del av de mäktiga och sköna fasader som omger stadens människor stod färdiga under loppet av tre decennier från 1800-talets sista år: Nordiska museet, Hallwylska palatset, Operan, Dramaten, Riksdagshuset, Rosenbad, Centralposthuset, Östermalmshallen, NK, Stadion, Rådhuset, Oscars, Sofia, Gustav Vasa, Engelbrekts och Högalids kyrkor, KTH, Handels, Stadshuset, Konserthuset, Kungstornen och rader av praktfulla bostads- och kontorsfastigheter vid bland annat Strandvägen, Kungsträdgården och Birger Jarlsgatan. Stadsbiblioteket bildar till sist övergång till funktionalismens era. Efterkrigstidens bidrag kommer kanske inte att nå samma beundran och beständighet som verk av de la Vallé, Tessin, Clason, Boberg, Östberg och Tengbom, om än Kaknästornet och Globen saknar konkurrenter i den spektakulära klassen. 1900-talets sista decennier gav oss också Hötorgscity, Wenner-Gren Center, Filmhuset, Kulturhuset, Berwaldhallen, Vasamuseet, Söders torn, Moderna museet – och kontor i glas, stål och betong. Allt detta är kemiskt rent från det konsthantverk som starkt bidrar till estetiken i skapelserna från början av samma sekel. Vad blir då 2000-talets bidrag till stadsbilden? Kan man åstadkomma något som stockholmare och turister om hundra år hyllar som pregnanta tillskott till huvudstadens skönhet och monumentalitet? Förmår man komplettera stadsrummet också med offentliga byggnader eller lämnas allt utrymme till kommersiella intressenter? Varje epok lägger inte bara till utan drar också ifrån i det offentliga rummet. Det påminns ofta om hur nedre Norrmalm byttes ut utan hänsyn till historiens skänker. Störst bland förluster i Stockholms byggnadshistoria är annars den medeltida borgen Tre Kronor. Den var stadens ursprung, centralpunkt och helt dominerande byggnadsverk. Efter att under århundraden ha varit maktens nav i det svenska riket ödelades den i slottsbranden 1697 och ersattes med nuvarande slottet. Stockholm och Sverige kunde inspireras av hur tyskarna värnar arkitektur och historia. Nyligen har de återuppfört sin huvudstads mest saknade byggnad: Berlins slott. Det sprängdes 1950 på order av DDR:s ledare Walter Ulbricht och ersattes på 1970-talet med Republikpalatset, som i sin tur revs 2008. Det skulle vara fascinerande att på nytt se Tre kronors murverk skjuta upp ur Saltsjön och dess tinnar och torn teckna huvudstadens silhuett, att trampa de oregelbundna borggårdarna och blicka ut från det höga kärntornet mitt i Stockholm. Vår tids obeslutsamhet har passande reserverat den lämpliga platsen för ett återuppförande, 500 meter nordost om originalet: den förfallna "Guldtomten" vid Nybrovikens mynning som en tid var tänkt för Nobelmuseum. Förutom en del rekonstruerade interiörer kunde Tre kronor bli det lokaltillskott som det intilliggande Nationalmuseum behöver, och plats skulle finnas även för annan verksamhet och till och med bostäder. Borgen vore ett passande säte för ett museum över Sveriges moderna politiska historia, om utvecklingen från kunga- till folkmakt. Kunskapen om det gamla slottet är omfattande genom samtida avbildningar, planritningar, byggnads- och konsthistorisk forskning och arkeologiska undersökningar. Förutsättningarna är därmed goda för en autentisk rekonstruktion, förslagsvis sådan anläggningen tedde sig före Tessins omdaning av norra längan, som skonades vid branden och ingår i dagens slott. Genom rivning av Nationalmuseums sentida tillbyggnad och viss utfyllnad av vattenområdet – något som varit regel under stadens alla århundraden – finns tillräckligt utrymme för att återskapa hela borgkomplexet i full skala. Någon motsvarighet till Paris Avenue des Champs Elysées, Berlins Unter den Linden, Oslos Karl Johans gate och andra huvudstäders paradgator utgående från monarkins maktcentrum och med folkrepresentationens byggnad symboliskt vid sidan av gatan har Stockholm, trots flerhundraåriga planer, hittills inte lyckats skaffa sig – förutom Norrbro den korta sträckan mellan Slottet och Gustav Adolfs torg. Samtidigt vänder stadslivet i förvånande hög grad ryggen åt Stockholms kanske främsta tillgång, vattnet. Båda dessa tillkortakommanden skulle kunna bemästras genom att stadscentrum öppnas mot Strömmen och den plats där Stockholm en gång föddes. Den gamla idén att skapa fritt synfält från Slottet till Haga skulle slutligen kunna förverkligas. Att dra Sveavägen fram till Gustav Adolfs torg fordrar att Försvarsdepartementet och sydvästra delen av Gallerian avlägsnas, men det skulle också möjliggöra att Gustav Adolfs torg förenas med Brunkebergstorg – och kanske även Sergels torg – till ett nytt stort stadsrum med vattenkontakt.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson