Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Personligt ansvar och tydliga uppdrag Den som anställs för att utföra vissa arbetsuppgifter och får lön för det ska givetvis fullgöra de skyldigheter som hör till tjänsten. Det är en självklarhet som följer av både anständighet och avtalsrätt. Om det är fråga om en offentlig tjänst inskärps angelägenheten genom att det är statsmakt överordnad enskilda medborgare som utövas, det är lag som ska tillämpas, det är demokratiskt fattade beslut som ska genomföras, det är rättigheter och skyldigheter som ska förverkligas och det är medborgarna som genom tvingande skatt betalar. En avgörande komponent i en demokratisk rättsstat är därmed att var och en som arbetar i offentligt beslutad och finansierad verksamhet är personligt ansvarig för att inte missbruka sina befogenheter, försumma arbetsuppgifter, förslösa allmänna resurser eller på annat sätt begå fel i tjänsteutövningen. Det gäller att varken över- eller underskrida det man är anställd för utan att utföra det man ska, rättsenligt och effektivt. Till och med 1975 fanns i Sverige ett vidsträckt ämbetsmannaansvar med kännbara konsekvenser för den som bröt mot regelverket. För att minska skillnaderna mellan den offentliga och privata sektorns arbetsvillkor infördes 1976 i stället en betydligt mer begränsad lagstiftning om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning. Genom en viss lagskärpning ersattes dessa 1989 med brottet tjänstefel (20 kap 1 § brottsbalken): "Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar." Grovt tjänstefel kan ge upp till sex års fängelse. Härutöver finns också brott mot tystnadsplikten, liksom brott som kan begås även utanför den offentliga sektorn, såsom tagande och givande av muta, bestickning, bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman. Straffansvaret för tjänstefel har alltså en begränsning till den mindre del av all offentlig verksamhet som är myndighetsutövning, det vill säga beslut eller andra åtgärder riktade mot en enskild, som då befinner sig i en beroendeställning till det allmänna. Rättspraxis för tjänstefel framstår som restriktiv med mycket få åtal och fällande domar. Samtidigt framträder genom mediers kontinuerliga granskning och rapportering frekvent olika typer av missförhållanden i offentlig verksamhet. Till Riksdagens ombudsmän, vanligen omtalade som Justitieombudsmannen eller JO, inkommer varje år över 10 000 anmälningar om brister i hur statliga och kommunala myndigheter sköter sina uppdrag. Endast 500 av dem resulterar i kritik från JO, vilket i och för sig inte är ett försumbart antal, men i praktiken inget fall leder ens till åtal. Det förefaller vara i stort sett riskfritt för offentligt anställda i Sverige att begå fel i tjänsten. Det kan till och med visa sig vara lönsamt, om man tillhör det inte obetydliga antal chefer och underställda tjänstemän som varje år köpts ut av sin offentliga arbetsgivare – eller befordrats snett uppåt – efter att ha agerat på ett inte förväntat sätt. Utifrån kraven på demokrati, rättssäkerhet och effektivitet i den offentliga verksamheten är det skäligt att alla som har en anställning eller förtroendepost i stat, region, kommun eller annan skattefinansierad verksamhet har ett fullt straffrättsligt ansvar för hur han eller hon utför sitt uppdrag, oavsett om det gäller myndighetsutövning eller inte. Förutom att bättre skydda medborgarna och det allmänna mot missbruk av offentliga befogenheter och resurser skulle ett skärpt ansvar kunna öka medborgarnas förtroende för verksamheten, främja effektiviteten i styrningen av den och stärka tjänstemännen gentemot otillbörlig politisk påtryckning. Den offentliga verksamhetens ökade omfattning och komplexitet, med en rad andra aktionsformer vid sidan av rättstillämpning, har inte minskat angelägenheten av att varje befattningshavare har ett personligt ansvar för hur uppdraget utförs. Äldre tiders tydligt inrättade tjänster, inplacerade i en strikt hierarkisk organisation, motsvaras i dag av större flyktighet med både otydligare uppdrag och inte alltid entydiga vägar för order och rapportering. Inte sällan hörs tal om "delat" eller "gemensamt" ansvar, särskilt i situationer där något blivit fel eller den verkligt ansvarige inte lyckats leverera. Ett kraftfullare och ändamålsenligare personligt ansvar för den som har att utföra offentliga uppgifter, kallat riksstjänsteansvar, bör införas. Att avvika från vad som gäller för tjänsten ska kunna få konsekvenser i form av straff, avsked och skadestånd till det allmänna och enskilda som blivit drabbade. Den felande kanske också kunde avkrävas att offentligt be både direkt berörda och sina yttersta uppdragsgivare, det vill säga medborgarna, om ursäkt. För den som ska ta ansvar och varifrån ansvar ska utkrävas är det avgörande att få tillräckliga förutsättningar för att göra rätt. Varje offentlig tjänst måste vara tydligt definierad. Det ska framgå vad innehavaren ska åstadkomma och under vilka omständigheter. Uppdrag och befogenheter ska gå att härleda i författningar obrutet till den högsta konstitutionella nivån. Tjänsten inplaceras organisatoriskt med en likaledes obruten linje av steg för steg överordnade ansvariga upp till myndighetens chef. God utbildning är centralt för att befattningshavare ska lyckas. Som obligatorium för alla som är verksamma i offentligt beslutade och finansierade verksamheter bör införas en grundläggande utbildning med inriktning på demokrati, rättsenlighet, effektivitet, offentlighetsprincip och andra fundamenta. För chefer bör därutöver tillkomma en påbyggnadsutbildning. Utbildningarna skulle kunna integreras i vissa yrkesutbildningar med huvudsaklig inriktning på offentligfinansierad verksamhet, såsom skola, vård, polis och försvar.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024 Per Andersson