Östgötska och småländska släkter Per Anderssons kartläggning av sina 32 ansläkter
	Ann-Cajsa i Ybro – Ett sekellångt liv i kvarnbyn Djupt är den rotad, min fädernesläkt, i de östgötska bygderna kring min egen födelsestad, Mjölby. Det för med sig en särskild känsla att ha fått växa upp i den trakt där förfäderna funnits i århundraden, ja kanske ända sedan inlandsisen drog bort och landet höjde sig för några tusen år sedan. Farfars farfars farfar var torparen Eric Svensson i Öjebro. Han föddes i Västra Hargs skogsbygd 1766 och flyttade den med den tidens mått långa vägen upp till slätten och Öjebro kvarnby 1787, jämnt ett decennium innan den "nya" Öjebron stod klar. Hela sitt vuxna liv tjänade han Öna kvarn, först som dräng och sedan som torpare med dagsverken i kvarnen. Några dagar före det nya seklet gifte han sig med den elva år yngre Maria Hindricsdotter, som föddes och dog i Öjebro och vid sin död "aldrig varit ut ur församlingen", alltså Herrberga. Maria avled redan 1816, året efter att det yngsta av parets sju barn fötts, av en inflammation. Eric bodde i samma torp på Öna kvarns ägor under ett halvsekel till sin död 1848. Torpet övertogs av hans äldsta dotter, som stannade där till sin död 1869, varefter hennes son i sin tur trädde till. Efter Marias död försörjde och uppfostrade Eric hela barnaskaran själv. Det innebar ett hårt liv, varom församlingens kyrkoherde med rörelse och inte utan beundran vittnar för eftervärlden genom några rader i kyrkoboken. Först på ålderdomen fick Eric något litet understöd från socknens fattigkassa. Han kunde inte ana att ättlingar till honom halvannat sekel senare skulle vara med att styra och representera både Mjölbybygden och Sverige; Mjölbys moderata kommunstyrelseordförande, kommunalrådet Monika Gideskog, den socialdemokratiske riksdagsmannen för Östergötlands län Sture Thun och Sveriges sändebud till fjärran länder världen över, ambassadör Michael Odevall, härstammar alla i rakt nedstigande led från honom. Eric Svensson var den förste i sin släkt som var verksam inom kvarnrörelsen i Öjebro och den konkurrerande kvarnorten Mjölby. Han skulle följas i sitt värv av son, sonson, sonsons son och sonsons sonson. Gift med en av Erics söner var den mörkt brunögda Anna Catharina Samuelsdotter, kallad Ann-Cajsa. Född i Öjebro 1818 och död 1914 levde hon under en tid då Sverige och den övriga världen genomgick en närmast revolutionerande omdaning utan tidigare motstycke, förändringar som ofta dock inte avsatte några dramatiska spår hos småfolket i de svenska bygderna. I mångt tedde sig livet för dessa människor på samma sätt 1818 som 1914 och som det gjort i århundraden dessförinnan. Ann-Cajsas far var korpral men hade skadats i krigstjänst och blivit ofärdig i en axel, varför han fått övergå till att bli torpare och barnalärare i Öjebro. Dottern var begåvad och omhuldades av kyrkoherden i Herrberga. Vid sju års ålder kunde hon hela sin katekes berömligt och hade genomgående högsta husförhörsbetyg. Tidigt var hon mycket duktig i läsning, medan hon aldrig nådde någon vidare färdighet i skrivning och räkning. Det föll sig i alla händelser naturligt att hon övertog uppdraget som barnalärare i Öjebro efter sin far, som dog 1838. Två år därefter gifte hon sig med torparen Anders Ericsson och de bosatte sig på Öjebro Aspegårds ägor. I deras torp var hon själv född, och där skulle hon bo till sina sista år. Ann-Cajsa fick där också ta hand om sin mor, som efter att ha varit mycket sjuklig och haft slaganfall lämnade jordelivet 1843. På gamla dar blev Anders alltför orkeslös för att kunna fortsätta som torpare, och paret levde i stället vidare som backstugusittare under Aspegården. Sannolikt låg deras hem intill dåvarande lanthandeln i Öjebro. Av Ann-Cajsas och Anders sju barn nådde sex vuxen ålder. Sönerna begåvades alla med kunganamn. Den äldste föddes samma år som Carl XIV Johan dog och fick dennes andra namn, föregånget av Anders efter fadern. Andre sonen fick heta Carl Alfred. Därpå följde Gustaf Adolf, som levde blott ett halvår, och Adolf Fredrik. Alla barnen utom Alfred, som blev kvarnnäringen trogen och dog tretton år före sin mor, flyttade till Amerika och Jamestown i staten New York. Där hamnade också ett av Alfreds barn. Ann-Cajsa fick verkligen kännas vid att hon levde i emigrationens tid. Hon hade under sin levnad, förutom de sju barnen, 25 barnbarn, 36 barnbarns barn och till och med tre barnbarns barnbarn, sammantaget mer än 70 ättlingar. Men de flesta av dem fanns på andra sidan Atlanten. I Sverige föddes dock 1908 den i generationerna längst framskridna ättlingen, Karin Hammarlöf, som senare blev gift med ombudsmannen och stadsfullmäktigen i Mjölby Einar Gustafson. Från Ann-Cajsa till Karin spände hela fem generationer, och släktlinjen bestod av enbart kvinnor. En lika lång kedja av levande ättlingar på obruten spinnsida fick släkten ånyo uppleva år 2005, från Ann-Cajsas barnbarns barn Gunborg Larsson f Andersson – min farfars syster – som högtidlighöll sin hundraårsdag i närvaro av sin dotterdotters dotterdotter och alla generationer däremellan. När det 1900-tal, vars början Ann-Cajsa själv upplevde, nådde sin fullbordan hade hennes efterkommande med ingifta överstigit 600 personer. Spännvidden från Ann-Cajsa till mig är sex generationer – hon var min farfars farfars mor – men det felas bara 47 år för att vi skulle kunnat råka varandra. Och hon hade träffat människor som levde på kung Fredriks tid, för mer än ett kvarts årtusende sedan… Genom Ann-Cajsa räknar jag min äldsta kända härstamning i den socken där jag själv är född; hennes morfar var murmästaren i Mjölby Sven Michaelsson, som föddes 1711 och därmed var mer än hundra år äldre än sitt barnbarn. Släktlinjen från honom till mig rymmer åtta generationer, med både början och nutid i Mjölby. Till följd av den stora branden 1771, då hela kvarnbyn förvandlades till aska, kan man svårligen påvisa djupare Mjölbyrötter. Ann-Cajsas enda kvarvarande barn i Sverige var alltså Alfred. På dennes svenska släktgren, där enligt tidens sed Andersson blev släktnamn, ärvdes både mjölnarsysslan och namnet Carl. Carl Alfred var kvarnarbetare i Klosters kvarn i Mjölby och bodde på Snippen i Eldslösa. Hans äldste son, Carl Richard, som förutom arvförnamnet fick heta vad som stod i almanackan den dag han föddes, blev kvarnförman i Kloster och gifte sig med Anna Hjelm. Hennes farmor var sysslingdotter till Ann-Cajsas far. Genom äktenskapet återförenades efter tvåhundra år två grenar av den gamla släkt från Nykil som sedan åtminstone fyra sekel och alltjämt i sin ägo har gården Drögshult där. Äldsta barn till Richard och Anna, som bodde i Liden i Mjölby, var sonen Carl Eric – andranamnet fick han från sin farfars farfar i Öjebro. Också Eric, liksom hans bröder, fick börja arbeta i Klosters kvarn. Efter Carl Eric följde Carl Sören, min far. På äldre dar blev Ann-Cajsa i det närmaste blind. Hon fick så småningom höra talas om att de på lasarettet i Linköping genom operation kunde bota blindhet. Ann-Cajsa samlade ihop allt vad besparingar hon hade och tog sig, sin ålder till trots, gående ända till Linköping – bitvis fick hon väl skjuts med något hästekipage – för att sammanträffa med den undergörande läkaren. Väl framme fick hon av doktorn veta att en operation skulle kunna ge henne synen åter. Men när det visade sig att hennes ringa slantar förslog föga till de hundra kronor det hela skulle kosta, fick hon i tårar vända hemåt. På sin vandring åter mot Öjebro stannade hon i Trädgårdsföreningen och slog sig gråtande ned på en bänk. En man kom fram till henne och undrade varför mor grät. När hon berättat om hur besöket hos läkaren förvandlat hennes hopp till förtvivlan, tog den okände mannen upp en hundrakronorssedel och gav henne. Ann-Cajsa kunde gå tillbaka till lasarettet, och hon fick där sin syn betydligt förbättrad. Efteråt stod det klart för henne att mannen i Trädgårdsföreningen skickats efter henne av läkaren. Hemkommen från residensstaden kunde Ann-Cajsa åter för första gången på länge se den då hundraåriga Öjebron, signumet för den kvarnby där hon föddes och framlevde ett nästan hundraårigt liv. Efter att Anders avlidit i influensa 1891, bosatte sig Ann-Cajsa i en stuga under Öjebro Backgård, som kallades Knispa. Min farfar Eric var född 1903, och ett av hans allra första minnen var en högtidsstund när han fick följa med sin far, som lånat häst och vagn av disponent Wiström i Klosters kvarn, på resa till sin farfars mor i "Ybro". Där försörjde sig Ann-Cajsa genom att väva band och kringvandrande försälja dem i bygden. Trots att synen åter blev allt sämre, redde hon sig länge själv. Senare fick hon hjälp av en "människa" som bodde hos henne i Knispa. En dag rycktes dock denna hjälp hastigt bort. Ann-Cajsa var vid den tiden nästan blind, och för att veta var ledsagarinnan fanns fick hon lita till sin hörsel. Denna dag svarade inte kvinnan på hennes tillrop. Ann-Cajsa gick då ut på gården, där det hördes att någon fraktade djur på vägen. Hon ropade och frågade om den förbipasserande såg var hennes hjälp fanns. Svaret var uppenbart för den som hade synen i behåll: strax bredvid Ann-Cajsa på den upptrampade gången i trädgården låg hon död. Hon hade varit på väg till uthuset och stupat halvvägs. Ann-Cajsa var lämnad ensam. Några barn som kunde hjälpa sin nu nittioåriga mor fanns inte. Dem hade hon alla sett för sista gången; sonen i Mjölby var död och "dom där ute", som amerikanarna kallades, skulle aldrig återvända. Men i Vallerstad fanns en godhjärtad dotterdotter, som trots sitt eget armod inte sparade sin möda inför de svaga. Hon hette Josefina, och hade sina egna, likaledes åldriga föräldrar i Jamestown bland den övriga släkten. Själv hade hon aldrig varit över. Josefinas man var skomakare, med Karlsson som efternamn, och de bodde under säteriet Götevid i en stuga som låg bakom sågen där och kallades Stenstorp. Dit fick Ann-Cajsa komma för att tas om hand sina sista fem år. Ungefär samtidigt förbarmade sig Josefina över en liten gosse med namnet Josef, som kom att växa upp i Stenstorp som fosterbarn. Josef Karlsson, född 1908, blev senare lantbrukare i Åvik i Herrberga och nämndeman i häradsrätten. Han levde sina första år mycket nära Ann-Cajsa och blev den sista i livet med egna minnen av henne. Det enda Ann-Cajsa förde med sig till Stenstorp var en dragkista med några ringa tillhörigheter. Traditionen förmäler att denna hade kommit som gåva från "hennes nåd på Solberga", i vars tjänst Ann-Cajsa och hennes man hade varit – redan som 15-åring och fyra år framåt arbetade Anders som dräng i Solberga kvarn i Öjebro. Anders och Ann-Cajsa sägs ha bott i den så kallade Solbergastugan, som sedan flyttades till den gamla griftegården vid korsningen av Motala- och Vadstenagatoma i Skänninge och nu står i stadens kulturreservat. Varje dag under tiden i Stenstorp gick Josefina hem mitt på dagen från sitt dagsverke – med förflyttningen morgon och kväll blev det åtta kilometers vandring varje dag – för att ge Ann-Cajsa något att äta och hjälpa henne till avträdet. Om det var vackert väder fick hon tillbringa ett par eftermiddagstimmar i bigården, och hon ledsagades sedan in av Josefinas man. Ann-Cajsas tillvaro i ständigt mörker lättades också upp litet av att folk kom till skomakare Karlsson och då växlade ett och annat ord med henne. Omdömet från omgivningen var att "ho va e snäller gumma". För att hålla reda på dygnets växlingar fanns i Stenstorp en klocka – en träsmälla – som Ann-Cajsa haft med sig i bagaget från Knispa. På den läste hon av tiden genom att känna med fingrarna på visarna. Ett av Ann-Cajsas barnbarns barn i Amerika skrev några år in på det nya seklet hem till en kusin i Sverige och reflekterade över sin mormors mor: "… och den gamla gumman, hon lever förstås inte längre". Men si det gjorde hon – och skulle så göra till hon var närmare 96 år. På morgonen den 9 augusti 1914 vaknade Josef och såg att Ann-Cajsas säng bredvid hans var tom. Hans mormors mor hade slutat sina dagar strax efter att han somnat kvällen innan. Hennes död inträffade just när det, som skulle komma att kallas världskrig och senare blev betecknat som det första av sådana, tog sin början. Det är ovisst om Ann-Cajsa själv fick höra om skotten i Sarajevo och vad som därpå följde. Världshistoriens fortsättning liksom hur det mödosamma livet kring de mullrande kvarnstenarna i Öjebro efter hand utsläcktes har hon i alla händelser fått bevittna från sin himmel. Ann-Cajsa tillhörde sedan födelsen Herrberga socken och skulle givetvis jordas på dess kyrkogård. Den sista färden antog de allra enklaste former. Skomakare Karlssons bror, som trots att de båda var äktfödda helsyskon hette Pettersson, åtog sig att frakta kistan med häst och en kärra. Han kom från sitt ställe Skogstorp, hämtade kistan i Stenstorp och lämnade av den i Herrberga. Med på begravningen sedan var förutom prästen bara Karlsson. För att någon från de anhöriga skulle närvara, hade han fått göra sig ledig en halvdag och tog sig till kyrkan på tidens snabbaste och modernaste vis – med en cykel, som han lånat. Gravsten var det naturligtvis inte tal om, kanske inte ens något träkors. Troligen återvände aldrig någon efterlevande till graven. Inte bara för släkten på andra sidan Atlanten utan också för dem i grannsocknarna Mjölby och Vallerstad var vägen dit alltför lång och tiden fullt intecknad med överlevandets göromål. Ingen vet längre var under Herrberga kyrkogårds gräsmattor Ann-Cajsa fick sin sista vila. Så ändades ett nära sekellångt liv – så fjärran men ändå så nära. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/anor Start Östgötska och småländska släkter ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson