Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Varför finns Mjölby? I Svartåns dalgång på ömse sidor av ån, där denna forsar fram i övergången från det skogsbeklädda Småländska höglandet till Östgötaslättens öppna landskap, ligger den bebyggelse som fått namnet Mjölby. Traktens naturlandskap, präglat av det som geologer kallar Mjölbydeltat, togs för omkring tiotusen år sedan i anspråk av människan, efter att inlandsisen dragit bort och landet höjt sig ur havet. Området har sedan dess formats till ett kulturlandskap som stegvis ändrat karaktär från landsbygd till stadslandskap. Omvandlingen har skett i takt med att människan tillgodosett sina behov av försörjning, boende, kommunikationer, hantering av gemensamma angelägenheter, andlig odling osv. När den geografiska punkt som skulle bli tätorten Mjölby först blev uppmärksammad och bebodd av människor är höljt i dunkel. Helt säkert är dock att traktens första invånare efter den senaste nedisningen inte bosatte sig på den plats där Mjölby kan beläggas allt sedan 1100-talet. Då, tiotalet årtusenden tillbaka, var åns dalgång vattenfylld och större delen av slätten havsbotten vid Europas nordkust. De äldsta spåren av mänsklig verksamhet har påträffats längs den nuvarande sträckningen av europaväg 4 och riksväg 32 nordväst om tätorten, i anslutning till Kungshögaplatån. Innan Mjölby blev ett faktum fanns alltså bosättningar på Svartåns vänstra sida, och även på den högra finns lämningar som tyder på tidig bebyggelse, framför allt vid Eldslösa. Bland ett stort antal rester av svunnen mänsklig aktivitet – med god täckning över de olika tidsskeden som föregått oss – märks exempelvis domarringar på båda sidor av dalgången där Mjölby överbryggar Svartån, en på Kungshögaåsen mellan Gymnasievägen och Björkgatan och en i Eldslösa vid Vattugatans södra slut. Mjölbys uppkomst och förändring fram till nuet är inte produkten av en enda faktor eller utvecklingslinje. I stället innesluter tätorten i tid och rum flera centra med olika funktioner: kvarnby vid Svartåns fall, by av jord- och skogsbrukshemman, kyrkby, förbindelselänk över ån, knutpunkt för landsvägskommunikationer med skjutsstation och gästgiveri, järnvägsknutpunkt och stationssamhälle, näringsgeografiskt centrum för industri, handel och service i ett expanderande omland samt administrativ centralort i en stegvis större kommun och i regionen sydvästra Östergötland. Varje inslag i denna sammansättning och utveckling är en orsak till framväxten av bebyggelsen i Mjölby. Från 1500-talet är orsakssammanhangen mellan tätortens olika funktioner och utvecklingssteg klarlagda. Då var Mjölby en kvarn-, bond- och kyrkby där man kunde ta sig över Svartån och där landsvägarna från städerna Skänninge, Linköping, Jönköping och Eksjö löpte samman. De inbördes sambanden mellan dessa fem grundmoment när det gäller Mjölbys uppkomst är dock svårare att utreda. Utvecklingen under nya tiden har följande huvuddrag. Kvarnnäringens, jordbrukets och kyrkans roller förblev väsentligen oförändrade fram till 1800-talets mitt. När det svenska vägnätet organiserades på 1600-talet befästes funktionen av landsvägsknutpunkt mellan de fyra nämnda städerna och de yngre Vadstena och Gränna, bland annat genom att den skjutsstation som funnits sedan 1500-talet kompletterades med gästgiveri. Detta kommunikationsnav och kvarnnäringen förstärkte varandra: kvarnarna vid Svartåns 7,5 meter höga och kraftgivande fall hade kapacitet för att betjäna jordbruket i ett område långt utanför den egna byn och gynnades därvid av goda transportmöjligheter, samtidigt som den ökade trafiken till och från kvarnarna höjde attraktionsgraden hos orten och dess gästgiveri. Häri finns grunden för lokalisering av ytterligare näringar till Mjölby: handel, hantverk och enklare former av industri i anslutning till kvarnarna, såsom såg, smideshammare och färgeri. Efter att skråväsendet avskaffades 1846 och den fulla näringsfriheten infördes 1864 blev det möjligt att i Mjölby driva näringar som tidigare varit förbehållna städerna. Därmed höll inte längre Skänninge tillbaka Mjölbys expansion, och kvarnbyn kunde börja sin halvsekellånga förvandling till stadskaraktär. Ungefär samtidigt förändrades den kommunala självstyrelsens former, och socknens funktioner uppdelades på en borgerlig landskommun och en kyrklig församling 1863. Det stora uppsvinget för orten kom när södra stambanan och järnvägen till Hallsberg öppnades med station här 1873. Att järnvägsknutpunkten genom rikspolitiskt beslut förlades till Mjölby kan återföras på det förindustriella samhälle som kvarnar och landsvägskommunikationer förlagt till platsen och framför allt den framgångsrika påverkan på de beslutande som lokala intressenter utövat. Följden av de revolutionerande nya järnvägskommunikationerna blev att ett stationssamhälle växte fram och att industri – inte minst träindustri – och handel i snabb takt lokaliserades i anslutning till järnvägen och kvarnbyn. Den urbanisering som omvälvningen medförde innebar en mycket kraftig befolkningsökning som pågick till 1920-talets början. Ortens förändrade karaktär påkallade nya former för lokalsamhällets styrelse, och på nyåret 1900 blev det tätbebyggda området municipalsamhälle. 1920 upphöjdes hela landskommunen till stad, alltjämt dock under landsrätt inom Vifolka härad. Mjölby fick under municipalsamhällets tid, 1913, rätt att hålla marknad. Den förlades till Södergårdsgärdet, även kallat Kovallen, där senare Stora Torget anlades. Mjölby fick erfara en ny period av stark befolkningstillväxt under efterkrigstiden fram till 1970. När stadsbebyggelsen expanderade nådde den snart gränsen till Högby landskommun, och i samband med den riksomfattande kommunindelningsreformen 1952 vidgades staden till att omfatta också Högby. Nästa genomgripande förändring av Sveriges kommunindelning innebar att Mjölby samtidigt som en enhetlig kommuntyp infördes 1971 blev centralort i Mjölby kommun, bestående av 19 församlingar och bildad av Mjölby och Skänninge städer samt Vifolka och delar av Folkunga och Bobergs landskommuner. För första gången kom den kommunala enhet där Mjölby ingår att rymma också andra tätorter. Efter kommunens tillkomst har både den och tätorten Mjölby haft en i stora drag oförändrad – snarast något minskande – folkmängd: ca 26 000 respektive 12 000 invånare. Under slutet av 1900-talet uppvisade Mjölby en entydig trend av sjunkande befolkningstal. Vid ingången av 1999 hade tätorten för första gången sedan 1960-talet färre än 12 000 invånare. I takt med att Mjölby växte och samtidigt strukturerna för försörjning och hushållning förändrades stärktes orten som industri-, handels- och servicecentrum för sydvästra länsdelen. Det skedde självfallet med understöd av de goda kommunikationerna, som 1910 utökats med Mjölby–Hästholmens järnväg. När den motorburna landsvägstrafiken gjorde sitt intåg, fick samfärdseln ytterligare en gång betydelse för Mjölby i och med läget vid korsningen mellan riksvägarna 1 (senare benämnd europaväg 4) och 32. Som administrativt centrum har Mjölby sin upprinnelse i sockenstyrelsens lokalisering till kyrkbyn. Urbaniseringsgraden – en funktion av alla de faktorer som medfört Mjölbys utveckling – har gjort det naturligt att inte bara kommunal utan också andra typer av lokal administration förlagts hit (först ut var häradsrätten mot bakgrund av det gynnsamma kommunikationsläget), i flera fall betjänande även området för de nuvarande kommunerna Boxholm och Ödeshög. Gränsen för Mjölbys influensområde är därmed av allt att döma nådd; i norr och öster vidtar de större orterna Motalas respektive Linköpings omland, medan hindret söderut utgörs av länsgränsen och västerut naturligt av Vättern. Mjölbys roller som näringsgeografisk respektive administrativ centralort påverkar varandra, såväl förstärkande som försvagande; om exempelvis administrativa funktioner flyttas härifrån och kommunikationsleder dras vid sidan av orten, minskar rimligen den dragningskraft som Mjölby utövar på näringsidkare, konsumenter och boende. Från kommunikationssynpunkt är Mjölbys position idag avhängig av – förutom förbindelserna mellan centralorten och dess omland – läget utefter motorvägen och järnvägen från Stockholm till kontinenten samt den omedelbara närheten till residensstaden Linköping, som är möjlig att nå med tåg på mindre än 15 minuter. Samtidigt som detta korta avstånd har betydelse, har också tillräckligt långa avstånd till konkurrerande tätorter varit en förutsättning för att Mjölby kunnat få rollen som sydvästra Östergötlands centrum. Paradoxalt nog kan krympande avstånd till större orter reducera Mjölbys styrka i det att mjölbybor allt lättare kan utföra sina ärenden i exempelvis Linköping, där utbudet naturligt nog är större. För kunskap om tillblivelsen av Mjölby som ort och dennas äldsta historia står inget skriftligt källmaterial till buds. Inte heller har någon arkeologisk undersökning gjorts i ortens kärnområde. Att förlita sig på ortnamnets enkla uttydning – "kvarnbyn" – och dra slutsatsen att anläggandet av kvarnar vid Svartåns fall är ortens yttersta grund, kan visa sig vara en allt för enkel lösning, även om namnets tydliga beskrivning passar väl för ortens karaktär ända till järnvägens framdragning. Det finns skäl att anta att uppkomsten har samband med geografins förutsättningar. Grunden skulle därmed vara det av inlandsisen formade naturlandskapet, vari särskilt två företeelser vid den aktuella geografiska punkten kan förmodas ha relevans: åns fall och de smala åfårorna dessförinnan mellan urbergets stränder och mellanliggande holme. Till detta kommer den omgivande markens möjlighet att ge bebyggare försörjning. Att bestämma Mjölbys ursprung innebär sålunda att datera eller åtminstone inbördes ordna i tidsföljd entréerna på den historiska scenen för följande av tätortens faktorer samt att fastställa eventuella orsakssamband dem emellan: kommunikationsknutpunkt, kvarnby, bondby och kyrkby. Alla benämns de Mjölby – den första i skepnad av bland annat skjutsstation och gästgiveri – liksom senare järnvägsstationen, municipalsamhället och staden samt territoriella indelningar såsom socken, domsaga och kommun. Problemet kan också beskrivas som sökandet efter orsaken till varje ortsfunktions förläggning till platsen. De olika faktorerna är inte nödvändigtvis orsaksrelaterade till varandra, utan de kan representera fristående, parallella uppkomst- och utvecklingslinjer, som förvisso förr eller senare kommit att förstärka varandra på vägen till vår tids tätort. Kommunikationsknutpunkt. Att Mjölby länge fungerat som anhalt för människor som förflyttat sig genom området är ett väl känt faktum. Skjutsstationen och gästgiveriet är tydliga uttryck härför, och deras lokalisering sammanhänger med landsvägskorsningen. En rimlig anledning till att denna förlades hit är möjligheten att på platsen ta sig över Svartån. Just där nu Kungsvägen förbinder Mjölby västanå med östanå är åfåran särskilt smal och dessutom tudelad av en holme – kallad Mjölby holme – alldeles innan det någorlunda stilla flytande vattnet före vattenregleringarnas tid förbyttes i dånande fall. Den yttersta orsaken till knutpunkten skulle alltså vara ett vadställe, som senare – tidpunkten är okänd – följdes av en fast broförbindelse. Enligt lokal tradition var vadstället beläget omedelbart söder om Mjölby holme, med angöringspunkt på högra stranden vid den så kallade Hallen, nu platsen för den södra delen av huset mellan ån, Norra Strandvägen och Kungsvägen. Där lär det också ha stått en runsten, något som inte motsäger en åövergång för en viktig färdväg. Denna placering av vadstället stöds av att det ännu på 1800-talet fanns en väg parallellt med stora landsvägen (nu Kungsvägen), söder om denna i Bockarpsvägens förlängning ned mot ån. Platsen kan också ha utgjort en anhalt för dem som utnyttjade ån som transportled och som för fortsatt färd nedströms måste ta upp sina båtar före fallen. Möjligen hade vad- och upptagningsstället till och med karaktären av en omlastningsplats, som på andra håll varit en anledning till orters uppkomst, till exempel Stockholm. Genom fornfynd är det känt att Svartån under bland annat järnåldern användes för transporter. För de på runstenar omvittnade vikingatida österledsfararna i Högbytrakten framstår den punkt på ån, som Mjölby byggdes omkring, som en av de med hänsyn till avstånd och beskaffenhet bäst lämpade för att nå vattenvägarna. Ortens eventuella grund i ett sammanhang av vattenkommunikationer är emellertid helt obestyrkt. Mycket oviss är också den roll som en åövergång kan ha spelat för Mjölby som knutpunkt för samfärdsel till lands. Båda de landsvägar som bildar korsningen vid Mjölby har nämligen tidigare haft en annan sträckning. Riksvägen från Stockholm och söderut har sin föregångare i eriksgatan, och den gick från Linköping till Skänninge med vadställe eller bro över Svartån vid Öjebro samt vidare mot Alvastra. Landsvägen mellan Småland och Närke föregicks av Östra Holavedsvägen, som aldrig nådde kvarnbyn utan efter Sörby vek av över Kungshögaåsen mot Högby och Skänninge. Detta skulle tala för att Mjölby som landsvägsknutpunkt kanske daterar sig till så sent som 1500-talet, då en skjutsstation omnämns. Anledningen till förändringen av vägnätet, vilket i riket som helhet fick en mer planenlig struktur på 1600-talet, skulle kunna vara mjölbykvarnarnas tilldragande effekt och att Skänninge, där de båda vägarna tidigare korsade varandra, förlorat i betydelse och till och med fråntagits sina stadsprivilegier 1543. Genom den nya sträckningen av riksvägen från Stockholm blev vägen också något genare. Naturligtvis motsäger inte detta att den smala åfåran vid Mjölby sedan långt tidigare kan ha tjänat som lokalt övergångsställe, varav behov säkerligen förelegat så länge trakten varit bebodd. Någon form av broar torde ha funnits här allt sedan kvarnarna anlades, eftersom verksamheten rimligen krävde fast förbindelse och byggnadstekniken då också stod till buds. Helt osannolikt är att vadstället och landsvägskorsningen skulle vara orsak till uppkomsten av kvarnarna. Förmodligen saknar vad och korsning avgörande betydelse även för lokaliseringen av jordbrukets gårdar och kyrkan. Om kommunikationsknutpunkten är äldre än de övriga tre faktorerna, rör det sig av allt att döma om två parallella anledningar till ortens vidare utveckling. Kvarnby. Förutsättningarna för kvarnarnas anläggning är naturligtvis dels läget i jordbruksbygden, dels möjligheten att utnyttja vattenfallen som kraftkälla. Kunskap om denna teknik lär ha medförts av inflyttande cisterciensermunkar och skulle därmed ha nått trakten tidigast på 1100-talet. Från 1200-talet finns de äldsta skriftliga beläggen för kvarnar i Mjölby, men då var kvarnnäringen tydligen redan väl etablerad. Det manifesteras inte minst i ortnamnet innehållande ordet "mölla" (det inskjutna j-ljudet, som leder tankarna till kvarnarnas produkt, är en senare förändring). Med vägledning av ortnamnet, vilket också betecknar bondbyn samt kyrkan med tillhörande socken, kan man, som tidigare nämnts, lätt anta att kvarnarna är primära för ortens uppkomst. Bondbyn skulle då ha anlagts för kvarnidkarnas försörjning i ett system av naturahushållning. Om kvarnarnas tillkomst föregått kristnandet och sockenbildningen i området, faller det sig naturligt att den viktiga kvarn- tillika bondbyn blev platsen för kyrkan i en omgivande socken som fick byns namn. Emellertid bör området ha kristnats innan den av munkarna införda tekniken för utnyttjande av vattenkraften togs i anspråk. I följd härav är en tänkbar förklaring att Mjölby bys jord avsöndrats från en äldre by och att även socknen bildats genom utbrytning ur en tidigare etablerad församling. Alternativt kan byn av jordbrukshemman respektive kyrkan ha flyttats från ett annat läge till kvarnbyn – och bytt namn. Ursprunget till Mjölby i dessa avseenden skulle kunna vara någon av de intilliggande byarna, närmast Eldslösa på samma sida av ån som Mjölby kyrka och huvuddelen av Mjölby bys mark. Eldslösa är ett gammalt bebyggelseområde med ett flertal fornlämningar. Där ska enligt en folktradition på orten också en kyrka ha varit belägen i området för de så kallade Solskinatorpen på en plats norr om Lokmästarevägen; det kan noteras att Kyrkberget finns i ett fornminnesrikt område norr om Östra Eldslösas bytomter, mellan de gamla vägarna till Västra respektive Östra Eldslösa och mellan dagens Gräsvägen och Blomstervägen, norr om Eldslösaleden. Eljest var den närmaste kyrkan Sörby, vars församling med Lundby by sträckte sig nära inpå kvarnbyn och fram till sin inkorporering med Mjölby socken 1791 var annex till denna. Ortnamnet Sörby utgör dock en lägesbeskrivning som allmänt antagits ha Mjölby som utgångspunkt, vilket skulle kunna tala emot att Mjölby avsöndrats från denna socken. Emellertid ligger Sörby i lika hög grad söder om det viktiga Högby. Dessa båda sockencentra är dessutom belägna utmed Östra Holavedsvägen och rika på fornlämningar från tiden före Mjölbys förmodade tillkomst. Kvarnbyns relation till kommunikationsfaktorn är mindre komplex men lika oviss. Om det finns ett orsakssamband består det i att vägkorsningen förlagts till Mjölby på grund av kvarnbyns attraktion på sitt omland och behovet av förbindelser med detta. I den mån vägsträckningarna är en följd av medveten planering kan man ha funnit det lämpligt att samlokalisera en passage över ån och en åtföljande vägkorsning med kvarnbyn, dit ändå många bönder färdades för att mala. Bondby. Den äldsta typen av näring bland dem som etablerades i Mjölby är jordbruket. Det innebär dock inte att byn av jordbrukshemman här behöver vara äldre än kvarnarna och inte heller att byns mark var uppodlad innan vattenkraften började exploateras. Om så ändå skulle vara fallet återstår att utröna vilket namn byn bar dessförinnan och varför den förlades just dit. En möjlighet är att vadstället påverkat bondbyns lokalisering, men mer sannolikt är alternativet att jorbruksmarken omorganiserats eller nyodlats efter kvarnarnas tillkomst och att till sist kyrkan och socknen givits den betydelsefulla byns namn. Inom Mjölby by hörde i de flesta fall en gård och en kvarn ihop, men i det fall bondbyn skulle ha funnits på platsen när kvarndriften inleddes följer det inte med nödvändighet att det var bönderna som skaffade sig var sin kvarn vid fallen; för detta var nog bygårdarnas eget mäldbehov allt för ringa och anläggningskostnaderna för stora. Bebyggelsesamlingar förbinds i allmänhet av vägar, och från den generella utgångspunkten är det inte osannolikt att byn – som enbart bondby eller därtill kvarn- och kyrkby – inverkat på uppkomsten av vadställe och vägnät, kanske först för lokal samfärdsel. Kyrkby. Även om den kristna missionen inleddes redan på 800-talet var den efterföljande sockenbildningen sannolikt inte fullbordad förrän på 1100-talet. De första skriftliga beläggen för Mjölby kyrka och socken härrör från 1200-talet, men i den nuvarande kyrkan finns rester av en romansk stenkyrka från 1100-talet. Inga tecken tyder på att dessförinnan en stavkyrka eller ännu tidigare en hednisk kultplats har funnits på samma ställe, vilket på en del andra håll är fallet. Där en kyrka anläggs brukar i allmänhet något tidigare finnas etablerat. I Mjölbys fall kan man av sockennamnet sluta sig till att det bör ha varit kvarnbyn och antagligen även den tillhörande bondbyn, däremot inte något förkristet religiöst centrum. Som tidigare framhållits skapar dock försöken till datering av de tre företeelserna på orten ovisshet. Förekomsten av ett emporium i kyrkans torn kan indikera att kyrkan tjänat och kanske även anlagts som en gods- eller stormannakyrka. I ett sådant fall återstår att förklara varför kyrkan förlades just hit liksom till vilket gods eller vilken storman kyrkan hörde. Förmodligen finns ett samband mellan kyrkan och den kungliga anläggningen Konungsberg invid Svartån öster om kvarnbyn. Något klart besked om tidsföljden mellan kvarnarnas, jordbruksbyns och kyrkans tillkomst ger dock inte detta. Utan att det ska uppfattas som en urvattnad kompromiss i denna flora av mer eller mindre rimliga orsaksantaganden, kan följande sammansatta förklaringsmodell för Mjölbys uppkomst framställas som den mest sannolika. Kommunikationsknutpunkten – oaktat den fick betydelse redan före kvarnarnas tillkomst eller först när rikets vägnät började organiseras – utgör en relativt fristående faktor för ortens tillkomst, även om samfärdselfunktionen onekligen förstärkts av den där befintliga kvarn-, bond- och kyrkbyn. Dessa tre övriga huvudfaktorer antas ha tillkommit ungefär samtidigt – på 1100-talet – och genom beslut av någon ekonomisk eller politisk makthavare. Tekniken för anläggande av vattenkvarnar samt uppförandet av kyrkor daterar sig båda till detta århundrade, och bondbyns lokalisering till samma plats som kvarnarna och kyrkan är naturligt ett uttryck för att tillgodose mjölnarnas försörjning. Denna förklaring passar också in på ortnamnsförhållandena: byn uppkommer genom att kvarnar anläggs och får därav sitt namn, som överförs på jordbrukshemman och sockenkyrka. Att anlägga vattenkvarnar var ett kapitalkrävande företag, som säkerligen endast kunde genomföras av en eller flera stormän. Behov och intresse av kvarnar med den kapacitet som mjölbyfallen kunde erbjuda torde framför allt ha funnits hos ägare till större åkerbruksarealer på slätten. Inom synhåll från Svartådalens brädd låg Bjälbo, stamsäte för den stormannaätt som på 1200-talet skulle uppstiga på den svenska kungatronen. Från det århundradet är det bekant att medlemmar av denna den kungliga så kallade Folkungaätten – nu även och mer korrekt kallad Bjälboätten – var ägare till åtminstone delar av Mjölby, och första gången ortnamnet förekommer i en för oss känd urkund framträder Birger jarls bror Elof som ägare till två kvarnar i byn. Ända sedan åtminstone 1000-talet hade den svenska kungamakten en bas i västra Östergötlands slättbygd, mellan Vättern och Roxen, och det är inte otänkbart att till och med den kungliga Sverkersätten låg bakom Mjölbys grundläggning. Kung Sverker d ä spelade en avgörande roll när Alvastra kloster anlades år 1143 av franska cisterciensermunkar, med vilka kunskapen om vattenkvarnar ska ha hitförts. Att kvarnarna var av stor ekonomisk betydelse och därigenom understödde politiska och även religiösa maktpositioner skulle visa sig under varje århundrade härefter ända fram till 1900-talets början. Måhända fanns det också ett maktintresse att kontrollera passagen över Svartån och en eventuell vägkorsning vid Mjölby. Till detta hör att det område där Mjölby är beläget hade strategisk betydelse; här vid skiljelinjen mellan skogs- och slättlandskap löpte Östra Holavedsvägen ut i fullåkersbygden och mötte andra viktiga kommunikationsleder och här tillhandahöll landskapet ett allsidigt ekonomiskt underlag, allt i en region varifrån den svenska riksstyrelsen rekryterades under århundraden. Detta är förmodligen också bakgrunden till anläggandet av fästet eller kungsgården Konungsberg, som är känt från folkungatiden och bör kunna ses i sammanhang av Mjölby kvarnby och kyrka; Birger jarls son kung Magnus ladulås residerade på Konungsberg under 1280-talet, och mellan 1312 och 1363 nämns tre av Elofs barnbarn som ägare till gods därstädes. Tecken på en befästning ännu närmare Mjölby, till vilken en godskyrka skulle kunnat höra, finns på Svartåns högra strand ett par hundra meter söder om kyrkan, där ett område kring dagens korsning mellan Burensköldsvägen och Kyrkogatan ännu på 1770 års storskifteskarta benämns Borgen. Teorin är sålunda att Mjölby med kvarnar och tillhörande gårdar samt socken- eller godskyrka anlades som ett kungamaktens projekt på 1100-talet. Huruvida det är denna kungliga grund som går i dagen med ortnamn som Kungshöga och Kungsvägen är osäkert. Möjligen sammanhänger Mjölbys huvudgata Kungsvägen, som tidigare utgjorde sträckningen av europaväg 4, i stället med riksvägen som efterföljare till den kungliga eriksgatan och Kungshöga i stället med ortsbefolkningens föreställning om kungagravar i Ryttarhagens högt belägna fornminnesområde eller med en lika ogrundad hopkoppling av de forntida gravfälten där med striderna i området år 1543 mellan Dackes bondehär och kung Gustavs trupper. Kommunikationer har utan tvekan haft avgörande betydelse för Mjölbys utveckling och eventuellt även uppkomst: åövergång, landsvägsmöte, järnvägsknut och dagens motorleder. Samfärdseln har lockat till sig näringsliv, ökad befolkning och offentlig administration. Samtidigt har kvarnnäringen varit Mjölbys främsta karakteristikon under större delen av ortens existens och dessutom utgjort grunden för både ortens industri och den viktigaste enskilda faktorn för förklaring av dagens Mjölby, järnvägskommunikationernas lokalisering. Jämför den utveckling som den intilliggande kvarnorten Öjebro i grannsocknen Herrberga fick erfara; före järnvägens tillkomst hade de båda orterna vid Svartåns fall i stort sett identiska förutsättningar. Medan Mjölby fick sitt namn av kvarnarna men i särskilt hög grad har kommunikationerna att tacka för sin utveckling, bär ortnamnet Öjebro en tydlig prägel av samfärdseln – förbindelsen över Svartån – trots att den faktorn i stambanans skepnad blev avgörande för att den en gång största av de båda kvarnbyarna fick sitt öde utmätt i kräftgång. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson