Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Vägars möten och förgreningar i Mjölby De större vägarnas möte mitt i Mjölby var den naturligt framväxta och länge den mest ändamålsenliga konstruktionen för samfärdseln i området. Då motorfordon började erövra vägarna, vilket skedde i snabb takt från senare delen av 1920-talet, blev genomfartstrafikens avigsidor allt tydligare. Det födde en strävan att reducera trafiken genom både stadskärnan och omkringliggande bostadsområden. I ett första skede var uppgiften främst att åstadkomma smidigare trafikströmmar än det gamla vägnätet kunde erbjuda, medan efter hand trafiksäkerhet och miljöhänsyn kom att ses som allt viktigare. Ett resultat är att de två stora vägar – med tiden benämnda europaväg 4 respektive riksväg 32 – som under århundraden korsade varandra i Mjölbys landsvägsnav numera bildar förbifarter utanför tätorten, efter att ha fått sina sträckningar justerade i olika etapper. Enligt landskapslagarna och den efterföljande allmänna landslagen skulle bönderna anlägga byvägar. Häradsrätten hade att besluta om byggande av allmän väg, och vägunderhållet vilade på häradets bönder. Under 1500-talet inleddes en utveckling av landsvägskommunikationerna i det att vägarna byggdes ut till vagnvägar, och 1649 års krögar- och gästgivareordning innehöll bestämmelser om farbara vägar mellan gästgivaregårdar och om landsvägar. I en förordning 1652 beordrades landshövdingarna att låta mäta vägarna och för varje mil sätta upp en stenstolpe. I Mjölby finns en sådan milsten, daterad 1654, bevarad nordost om Kungsporten. Den nya svenska lagsamlingen, 1734 års lag, definierade landsväg som väg till ting, kyrka och kvarn. Den skulle hålla en bredd av 10 alnar (6 meter), medan måttet för så kallad annan farväg var 6 alnar (3,5 meter). 1891 års väglag gjorde en uppdelning av de allmänna vägarna – i motsats till enskilda vägar – på landsväg och bygdeväg, den senare termen i 1934 års väglag ersatt med ödebygdsväg. Genom 1943 års lag om allmänna vägar förstatligades väghållningen 1944; i stadsplanelagt område, där i stället begreppet gata används, ankom dock ansvaret på staden eller motsvarande kommunal enhet. Samtidigt skedde en indelning i riksvägar och länsvägar, som tilldelades vägnummer. 1962 tillkom europavägar. Härefter har de tidigare allfarvägarna genom Mjölby helt övergått till att vara lokala gator under kommunalt ansvar. Den äldsta kända föregångaren till europavägen genom Östergötland var den medeltida eriksgatan. Från Linköping följde den landskapets stora handelsväg västerut till Skänninge via Öjebro och nådde alltså inte Mjölby. Av kartor från 1600-talet framgår dock att Mjölby var en knutpunkt i vägnätet. Vägen från Linköping gick då över Malmen (dagens Malmslätt), Bankeberg (dagens Vikingstad) och Sjögestad för att vid Viby förgrena sig åt Skänninge respektive Mjölby. Den nordliga sträckningen fortsatte efter Öjebro och Skänninge förbi Bjälbo, Appuna, Kumla, Svanshals, Rök och Heda. Till Mjölby kom den södra vägen – senare omtalad som Stockholmsvägen genom Vifolka härad – via Sya, och vidare västerut passerade den Hogstad, Väderstad, Stora Åby och Ödeshög. Båda parallellvägarna från Viby nådde i väster fram till Västra Holavedsvägen, norr respektive söder om Västra Tollstad och Hästholmen. Denna väg, som var föregångare till riksväg 50, utgjorde en nordlig fortsättning på den småländska Nissastigen och gick via Jönköping, Gränna, Hästholmen, Alvastra och Vadstena. Vid den punkt, som vi känner som det forna Mjölbys stora vägkorsning, mötte vägen från Linköping Östra Holavedsvägen, som senast på 1600-talet dragits via kvarnbyn. Centrala inslag i landsvägskommunikationerna var gästgiverierna och postvägarna. På väg från Stockholm och Linköping delades postvägen vid Gottlösa i en linje till Skänninge och vidare mot Jönköping och i en annan vars nästa postgård var Lundby i Sörby socken, enligt kartmaterial från 1740-talet. Postgård fanns alltså inte i Mjölby, men väl gästgiveri. Av de två alternativa vägsträckningarna från Viby framstod den södra alltmer som rikshuvudvägen från Stockholm. Genom Mjölby hade den i allt väsentligt den nuvarande Kungsvägens sträckning, med smärre avvikelser vid den centrala järnvägskorsningen och i den västra respektive östra utkanten. Vid Albacken gick vägen i tur och ordning som Egebytorpsvägen, Albacksvägen och Linköpingsvägen. Vid vägnumreringen på 1940-talet tillkom benämningen riksväg 1. Den 1 april 1962 upphöjdes den till europaväg 4, som alltså gick rakt igenom Mjölby med gröna vägnummerskyltar längs Kungsvägens centrala affärsstråk. Genom att en ny delsträcka – den senare namngivna Linköpingsvägen med ny järnvägsbro – togs i bruk på hösten samma år, var det så kallade Albackseländet med den svårpasserade järnvägsundergången i öster till ända. Redan året därpå togs nästa stora steg i vägnätets utveckling: en förbifart öppnades norr om Mjölby med anslutning i öster till den gamla riksettan via en ny bro över Svartån, som nu ingår i Vetagatan. Därmed undveks helt korsning med stambanan. Senare öppnades E 4:s nuvarande motorvägssträckning mot Mantorp, och åövergången flyttades en god bit österut till Gudhem i Veta, inte långt från Vifolka härads forna tingsställe vid Ljunga by. 1998 var hela vägavsnittet förbi Mjölby och vidare västerut ombyggt till motorväg. Mellan Mjölby och Väderstad hade vägen fått sin nuvarande placering 1959. Östra Holavedsvägen föregick den landsväg som fick benämningen riksväg 32. Liksom sin efterträdare förband den Mjölby med de närmaste trakterna i Småland. På sin väg söderifrån passerade den Säby, Ekeby och Sörby för att fortsätta över Lundbygärdet och Kungshögaåsen till Högby (gamla kyrkan) och Skänninge, utan att nå Mjölby kvarnby. Genom denna sträckte sig emellertid den senare landsvägen mellan Småland och Närke, som till skillnad från Östra Holavedsvägen drogs öster om Skogssjön via Egebybacken. I Mjölby motsvarade sträckningen Jerikodalsgatan och Kanikegatan, vilka båda namn gavs de delar av Smålandsvägen respektive Skänningevägen som 1967 ersattes med de nuvarande västligare vägavsnitten. Liksom E 4 blev riksväg 32 föremål för utflyttning från stadskärnan. Målet var en förbifart väster om tätorten, vilket slutligen nåddes 1998. I ett första steg byggdes en ny väg mellan Mjölby och Skänninge väster om Skogssjön, i form av en nordlig fortsättning av Kungsvägen. Den nyanlagda vägen till Skänninge blev tillsammans med Ryttarhagsleden och Svarvargatan ny riksväg 32. Ryttarhagsleden förlängdes därefter till den dittillsvarande riksväg 32 söder om Sörby och blev i sin helhet en del av riksvägen. I en sista etapp tillkom en ny förbindelse – över Hulje och Skrukeby byars marker och under en ny E 4-bro – mellan de dessförinnan anlagda vägsträckningarna i norr och söder, från närheten av Hulje respektive Skrukeby industriområde. Riksväg 32 har därmed fått nära nog samma placering som Östra Holavedsvägen, som också var en förbifart väster om Mjölby. Korsningen mellan de båda viktigaste färdvägarna i området har en viktig roll i historien; platsen anger rent av regionens tyngdpunkt. Från Skänninge flyttades den till Mjölby. Vägmötets flerhundraåriga läge vid nuvarande Kanikeplan har idag förskjutits västerut, via ett par tillfälliga placeringar såsom invid sydvästra Östergötlands utbildningscentrum, Mjölby gymnasium. Vid den gamla vägkorsningen på Svartåns vänstra strand uppstod gästgiveriet. Vid det nya mötet mellan motorvägen E 4 och riksväg 32 finns sedan 1998 den moderna motsvarigheten, en fast-food-restaurang av det största internationella märket. Båda näringsställena ligger i den västra utkanten av sin samtida tätort och båda har tillkommit för att betjäna i första hand vägfarande och i andra hand ortsbefolkningen. Den för ortens utveckling betydelsefulla vägkorsningen har alltså flyttats först till och sedan från Mjölby. Utvecklingskedjan Skänninge, Mjölby och McDonald's i Skrukeby har sin motsvarighet när det gäller rikshuvudvägens passage över Svartån: Öjebro, Mjölby och nu den naturskönt belägna rastplatsen vid Gudhem. Korsningar visar sig alltjämt vara viktiga anhalter för resande – numera åter på avstånd från Mjölby. Inte endast genomfartstrafiken utan även de lokala trafikströmmarna inom tätorten blev föremål för ambitionen att leda fordonen runt bebyggelsen. Det första uttrycket för ett stegvis förändrat förhållningssätt härvidlag i stadsplaneringen var tanken i 1934 års stadsplan om en ringled, i första hand i stadens södra och östra utkanter kring den mest expanderade östra stadsdelen. Avsikten var en förbindelse från södra delen av Smålandsvägen till östra delen av Kungsvägen. Den befintliga delen av denna sträcka namnändrades sålunda till det beskrivande Ringvägen. Efter hand utvidgades planerna med en fortsättning västerut ända till Kungsvägen vid Kungshöga. Bland annat fysiska och ekonomiska hinder medförde dock att den långa Ringvägen aldrig förverkligades. I dess ställe har senare tillkommit ett mer sammansatt system av leder, som bildar stommar i tätortens trafiknät i syfte att minimera fordonsmängden i stadskärnan och bostadsområden. Stomfunktionen fylls av både nyanlagda leder och vissa äldre gatusträckningar. Så är alltjämt fallet med de gamla genomfarterna Kungsvägen–Linköpingsvägen och Smålandsvägen–Skänningevägen. Genom förlängning har Vetagatan, Järnvägsgatan och Svarvargatan utvecklats till viktiga trafiklänkar. Från början anlagda för ett sådant ändamål är Ryttarhagsleden och Eldslösaleden. Någon östlig länk, som Ringvägen ursprungligen avsåg, har inte tillkommit. Som substitut fungerar de anrika Hargsvägen och Finnstugatan slingrande sig fram genom bebyggelsen, i den mån resenärerna mellan utfarterna åt Västra Harg respektive Linköping inte väljer omvägen Eldslösaleden–Järnvägsgatan–Kungsvägen. Inte heller finns någon nordlig länk, dvs mellan Skänningevägen och Kungsvägen. Mellan Egebybacken och Kungshöga fanns annars till 1800-talets slut vad som skulle kunna betraktas som Mjölbys första ringledsavsnitt, snett över den blivande Nya kyrkogården. Det kunde användas av den som ville färdas mellan den norra respektive västra utfarten ur kvarnbyn utan att behöva ta sig ända ned till vägkorsningen i denna via Kittebråts- och Liabackarna. På senare tid har en cykelväg anlagts i norra kanten av kyrkogården, framför allt som förbindelse mellan bostadsområdet Tunet och Egebyskolan. Också inom tätortens avgränsade bebyggelseområden märks den förändrade synen på trafikens reglering, som utvecklades i takt med ökad trafikmängd och höjda trafiksäkerhetsambitioner. På 1950-talet framträdde en strävan att minska riskerna med anslutningar mellan lokalgator och genomfartsvägar. Bland annat anlades endast Stjärngatan som infart från Smålandsvägen till den nya delen av Lundbyområdet. Längs Kungsvägen formades vinkelräta utfarter från snedgående tvärgator såsom Skogsvägen. Med tiden avskars vissa gator helt från de större vägarna, bland annat Sörbygtan, Mårtensgatan, den östra gatusträckningen på Stora Torget, Axel Träffs gata och Finnstugatan. Nästa typ av ingrepp i befintliga områden blev avdelning av gator för att undvika genomfartstrafik, till exempel Folkungagatan och Lagmansgatan. Vid tillkomsten av Mjölby köpcentrum fick orten också en gågata. En annan och betydligt frekventare typ av nya förbindelselänkar är de talrika gång- och cykelvägar som anlagts inom hela tätorten. I de bostadsområden som tillkommit senast har de traditionella rutnäten av gator fått ge vika för en ordning med tillfarter – eventuellt hierarkiskt ordnade på upp till tre nivåer – som alltid slutar med en återvändsgata. Mest utvecklat är detta i fyra större områden med småhusbebyggelse. I de båda yngsta av dessa förenas området av en led, Eldslösaleden respektive Ryttarhagsleden med bistånd av Svarvargatan. Från var och en av dessa utgår matargator, som i sin tur leder trafiken till de egentliga bostadsgatorna. Sådana är i norra delen av stadsdelen Östra Eldslösa knutna direkt till Sångarleden och Fågelsångsvägen. I Slomarp är Glaciärvägen och Geologivägen huvudgator med Ravinvägen respektive Granitvägen som sekundära matargator. De tre senast anlagda områdena för allmännyttans flerfamiljshus – Tunet, Östra Lundby och Prästgårdsgärdet – är organiserade inom stora enheter av tomtmark med endast en, två eller tre gator i områdets ytterkant, utan allmän biltrafik fram till själva bostäderna. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson