Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Slaget vid Mjölby 1543 Som det största enskilda märkesåret i Mjölbytraktens historia framstår 1543. Under det året utspelade sig tre viktiga händelser, som var och en på ett avgörande sätt förde in Mjölbyområdet i en ny historisk era. Då sattes punkt för medeltiden genom att det sista feodallänet i sydvästra Östergötland drogs in till kronan, då förlorade Skänninge sina stadsrättigheter och då utkämpades det så kallade slaget vid Mjölby under den för den unga svenska nationalstaten så äventyrliga Dackefejden. Detta fältslag är den enda händelse i den svenska rikshistorien som utspelat sig i Mjölbys omedelbara närhet. Mjölbyborna var egentligen inte själva delaktiga utan råkade bara få upplåta sin del av jordytan till spektaklet. Dessutom stod slaget egentligen inom Västra Skrukeby socken, som senare uppgick i Högby. I alla händelser har Mjölbyborna i hög grad gjort Dackeminnet till sitt och befäst det i både gatunamn och släktnamn. Till och med en av ortens gymnasieskolor har fått namn efter den småländske analfabeten Nils Dacke. Dackefejden representerar ett högst avgörande steg i Sveriges historiska utveckling. Den är den sista våldsamma uppgörelsen mellan det decentraliserade medeltida bondesamhället och den nya tidens tillväxande centralmakt, en kamp mellan det gamla och det nya. Dackes Smålandsbaserade uppror är den största folkresningen någonsin i Sverige, och det skakade den första Vasakungens tron och gav eko långt ut i Europa. Smålänningarna – liksom invånarna i alla andra delar av det välde som behärskades av den svenske kungen – kände sig vid den här tiden ingalunda som svenskar. Okänd var all nationalkänsla. Inte ens som smålänningar identifierade de sig; deras land var Värend, Finnveden, Njudung, Ydre eller något av de andra smålanden mellan Östergötland och gränsen mot de danska landskapen Blekinge, Skåne och Halland. Dackes uppror mot kungamakten är inte en unikt svenskt företeelse; 1500-talet är bondeupprorens tid också i bland annat Danmark och Tyskland. Det hindrar inte att Dackefejden har sina specifikt svenska orsaker. Den övergripande anledningen till missnöjet bakom upproret var Gustav Vasas vilja att skapa en stark centralmakt för sin egen ställning inom landet och gentemot utländska makter – lokalt självbestämmande stod mot centralstyrning, dvs småländsk separatism mot Gustav Vasas intressen. Några olika orsaker har framhållits: 1. Under pågående krig med Sveriges granne i söder slöt smålänningarna lokala så kallade bonde- eller gränsfreder med danskarna på andra sidan riksgränsen. Ett viktigt skäl var att man därigenom kunde fortsätta fungera som handelsuppland till danska städer. 2. Nya skattepålagor, förbud och påbud drabbade smålänningarna, vilket sågs som inskränkningar i den gamla bondefriheten. 3. Landet genomgick vid den här tiden en stor folkökning. För försörjningen fordrade detta nyodling, och ett växande proletariat ville använda allmänningsjord för nybyggen, vilket staten motsatte sig. 4. Reformationen medförde indragning till kronan av kyrkliga inventarier och förändringar i liturgin: "Det var snart lika ljuvt att gå uti en öde skog som i en kyrka" och "ett spenabarn kunde snart från en dyngevagn vissla en mässa fram". De religiösa förhållandena som orsak till upproret har dock nedtonats av moderna historiker; bland annat förefaller det småländska prästerskapet i hög grad ha stött kungen. 5. Att kungens förbud att bedriva direkthandel med danska gränsområden skulle vara en av Dackeupprorets orsaker, är uteslutande en myt, skapad av Gustav Vasas propaganda för att inför svealandsbönderna – så att dessa inte skulle ansluta sig till Dacke – skylla deras dyrtid på smålänningarnas gränshandel. De olika inslagen i orsaksbilden drabbade främst småbönder och nybyggare. Upprorsledaren var en bland dem: Nils Dacke, en kronotorpare i rikets yttersta utmarker i sydöstra Småland. Han tillhörde inte alls någon storbondesläkt, som litteraturen velat förmedla. Den framstående smålandshistorikern professor Lars-Olof Larsson har uttryckt sig träffande: "Den ursprungliga kretsen kring Dacke stod både geografiskt och socialt gränsskogarnas fredlösa band nära." Dackes företag befann sig många gånger på gränsen mellan bondebefolkningens rättmätiga krav och rövarbandens fejd. Dackefejden hade också en internationell politisk dimension: När Gustav Vasa stärkte sin ställning, minskade de mot Sverige fientliga makternas inflytande över landet. Dacke stöddes därför av den tysk-romerske kejsaren, habsburgaren Karl V. Dackefejden pågick i något mer än ett år. Upproret bröt ut vid midsommartid 1542. Inledningsvis hade Dacke betydande framgångar. Han behärskade en stor del av Småland och residerade vintern 1542 på Kronobergs slott, där han tog emot sändebud från tyska furstar som hade stöd av kejsaren. En av Dackefejdens största sammandrabbningar var den som ägde rum utanför Mjölby. Ortsbefolkningen har hållit vid liv en felaktig tradition att detta "slaget vid Mjölby" stod på Kungshögarna. Men förmodligen var den verkliga krigsskådeplatsen belägen längre norrut, väster om Skogssjön, invid Östra Holvägen, som var en av två huvudvägar över Holaveden från Småland. Den 8 november 1542 hade kungen slutit stilleståndsfördrag med Dacke, sedan denna bondehär trängt fram till Skeda. Slättbygden mellan Vättern och Roxen var i fara. Där fanns många Dackeanhängare, och det ryktades också att Dacke förde underhandlingar med kejsaren. Kungen utnyttjade stilleståndet till att rusta, vilket Dacke fick veta. Han grep då initiativet och skickade en här mot Stegeborg, för att skaffa en hamn där han kunde ta emot tysk hjälp. Syftet var också att locka kungliga trupper från de västra delarna av Östergötland. Dacke sände ytterligare en stor bondehär. Den ryckte fram på Östra Holvägen och kom i slutet av februari 1543 till Mjölbytrakten för att slå läger vid Skrukeby. Hären mot Stegeborg hade av kungen lurats att kapitulera; kungen erbjöd helt enkelt ledaren att gå i kunglig tjänst. Kungen kunde nu strida på en enda front. Flera framstående kungliga ämbetsmän befann sig i Vadstena, bland annat marsken Lars Siggesson Sparre och den ännu unge Per Brahe. Dessa antog att Dacke skulle dra söderut. För att i stället göra definitivt slut på bondehären beslutade de att överraskande anfalla Dacke nattetid i Skrukeby. Marschen från Vadstena till Skrukeby tog dock längre tid än beräknat och företaget misslyckades. Bönderna upptäckte kungens trupper och drog upp i skogen. Sparre beslutade att med fotfolket jaga ut Dackehären ur skogen och tillintetgöra den med rytteriet på slätten. Men det tyngre beväpnade fotfolket vägrade och operationen utfördes av enbart skyttarna. De kungliga trupperna delades på två avdelningar. Den ena blev försenad på grund av den svåra terrängen söder om Skogssjön och kom i skottlinjen för den andra, som flydde i panik medan den första avdelningen slogs av Dackes män. Kungens trupper retirerade till Vadstena och Dackehären drog senare söderut. Vardera sidan uppskattas ha bestått av knappt 4 000 man, och båda förmodas ha lidit ansenliga förluster. Kungens trupper förlorade denna gång. Men Dackes plan att gå vidare norrut misslyckades till följd av kapitulationen före Stegeborg. Några framgångar rönte han inte härefter. Dacke stupade i slutet av juli 1543 på reträtt genom Småland och sattes på stegel och hjul utanför Kalmar. Mjölbyborna hade tydligen givit Dackehären sitt stöd. Efterräkningarna för att de satsat på fel häst dröjde inte: Gustav Vasa gav bland annat allmogen i "Mölleby socken" skulden för "att den förrädarehopen från Småland först kommit in i Östergötland och där sedan framgång finge". Kungens handgångna fick i uppdrag att tillse att "sådane förrädare" straffades. Nils Dackes eftermäle har skiftat, från förrädare till frihetshjälte. De närmaste 300 åren efter hans uppror betraktades han som skurk, eftersom det var segraren – kungamakten – som skrev historien. Respekten för kungamakten, landsfadern Gustav Vasa och den lutherska kyrkan gjorde att detta omdöme i hög grad höll i sig långt in på 1900-talet. Den förste att göra den rakt motsatta värderingen var radikalen Fabian Månsson, som såg socialistiska drag hos sin frihetshjälte Nils Dacke. Denna syn anammades också av Vilhelm Moberg, som gav det positiva Dackeminnet en allmän utbredning bland svenskarna. Under 1960- och 70-talen fick hjälteperspektivet en renässans mot bakgrund av företeelser och idéer i samhället som högskattepolitik, grötmyndiga makthavare, decentralisering och revolutionära strömningar, och Nils Dacke placerades sida vid sida med Che Guevara och Fidel Castro. Dacke må ha klassificerats som en revolutionär, både av historiografer trogna kung Gösta och av 60-talets vänsterradikaler. Men i själva verket var upprorsledaren ytterligt konservativ; hans ambition var att bevara det medeltida systemet och hindra Gustav Vasas nyordningar på olika samhällsområden. Inte heller kan man karaktärisera Dackeupproret som ett utsuget och utarmat folks resning mot sin förtryckare. Däremot var det fråga om ett folk som slog vakt om sin självständighet och relativa välfärd. Det som vi känner som Dackeupproret bestod av olika allmogegrupper som gick samman med ett enda gemensamt: de var utsatta för en snabb förändring, på politikens, ekonomins och religionens områden. Deras mål var en återgång till det gamla. Vem vet hur långt tillbaka vi hade hunnit idag, om Nils Dacke slutgiltigt hade segrat över Gustav Vasa år 1543 – och hade Dackeskolan och Vasaskolan, belägna på var sin sida om Svartån i Mjölby, då fått varandras namn? Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson