Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Mjölby kvarnby blir regioncentrum Begynnande industri och handel i kvarnbyn Från 1700-talets mitt är det känt att det i byn fanns ett tiotal kvarnar med 33 par kvarnstenar. Detta förhållande förblev så gott som oförändrat till bolagens omstrukturering av kvarnnäringen i slutet av 1800-talet. Vid sidan av denna kärnverksamhet fanns dels hantverkare för byns och socknens självförsörjning, dels kompletterande verk som utnyttjade vattenkraften. Av sådana är en såg från 1500-talet det äldsta kända. 1709 inrättades en knipphammare (benämnd efter tekniken att bunta järnet till knippen), som 1721 fick privilegium för allehanda manufaktursmide. Vid mitten av 1700-talet hade även garveri och färgeri tillkommit. När näringsfriheten realiserades vid 1800-talets mitt, kunde Mjölbys gynnsamma förutsättningar för ekonomisk expansion börja exploateras. Med stöd av läget vid de viktiga landsvägarna och gästgiveriet tilltog diversifieringen av det agrara och förindustriella samhällets näringsliv. Bland annat öppnades handelsbodar, och med tiden etablerades mejeri, bryggeri och bränneri. Denna utveckling försiggick så gott som uteslutande inom de yttre ramarna för kvarnbyns bebyggelse. Bebeyggelsens förtätning och folkmängdens ökning i kvarnbyn föranledde var och en av de större kapitalägare som bodde i byn att uppföra en ny och mer ståndsmässig boning för sig och sin familj på behörigt avstånd från sina verksamheter. Gustafsson i Nygården byggde Villa Lyckås, Hagelin i Klostergården Haga, Hagelins svärson patron Axel Svensson Villa Ekö och Salomonsson i Norrgården dels en ny och herrgårdslik manbyggnad, dels Villa Granlunden. De tre senare husen är ännu bevarade, det sistnämnda med funktion som prästgård. Den återstående kvarnmagnaten, Edlund, uppförde sitt residens på den södra delen av Mjölby holme, som numera är park med mjölnarstaty. Stationssamhället Det stora språnget i Mjölbys utveckling togs i och med att järnvägen öppnades 1873. Vid Mjölby följer sedan dess stambanan alldeles intill Svartån på dennas östra sida under halvannan mil. I anslutning till järnvägen började genast växa fram vad man kallade Mjölby stationssamhälle. Det skedde allra först på Munke- eller Gästgivaregårdens jord öster om ån, mellan Gåsholmen och vägen mot Västra Eldslösa. Mitt på detta markområde byggdes järnvägsstationen, och bebyggelsen planlades 1875 utifrån denna nya centralpunkt. Hela det av banan kluvna området belades med ett rutnät av gator, det första i Mjölby. Det innefattade tio gator: i den västra delen nuvarande Burensköldsvägen, Fabriksgatan, Kyrkogatan och Magasinsgatan samt i den östra Järnvägsgatan, Lagmansgatan, Bondegatan, Tingsgatan, Södergårdsgatan och – i utrymmet mellan de båda sistnämnda – en idag obefintlig gata från Lagmansgatan till Järnvägsgatan, norr om Järnvägshotellet (nu Stadshotellet). Södergårdsgatan och Tingsgatan går omedelbart innanför Munkegårdsområdets norra respektive södra gräns. Väster om stambanan hamnade fabriker och verkstäder, medan det öster om stationen uppstod en trädgårdsstad med villabebyggelse – framför allt för ortens nya klass av fabrikörer, köpmän och järnvägstjänstemän – och mindre hyreshus för bland annat järnvägsmännen. Nästa område som exploaterades i utbyggnaden av det som med tiden formades till Mjölbys östra stadsdel var Gravgårdens markområde mellan vägarna till Sya respektive Bockarp. 1884 inritades också på detta ett gatunät, som bebyggelsen ännu idag inordnar sig i. De gator som förekom i denna plan, alla då utan namn, är dagens Sankt Persgatan, Föreningsgatan och Parkgatan. Genom stambanans framdragning tudelades både orten som sådan och flera av byns avgränsade ägoområden öster om ån. Som följd av denna barriär utvecklades den nya östra stadsdelen tämligen åtskild från den gamla kvarnbyn. Det uppstod inte heller någon sammanhängande bebyggelse mellan Mjölbys järnvägscentrum och kvarncentrum, och än idag saknas ett organiskt samband mellan stationen och ortens övriga centralpunkter. Järnvägens tillkomst gav en kraftig tillväxt av både handel och industri, bland annat mekaniska verkstäder och möbel-, beklädnads- och livsmedelsindustrier. Handeln förlades framför allt utmed huvudvägen – på åns båda sidor – och i viss mån den korsande landsvägen, dvs i anslutning till kvarnbyns bebyggelse och Gästistorget. Utöver industriområdet väster om stationen togs mark öster om kyrkan, längs nuvarande Axel Träffs gata, i anspråk för allehanda näringsverksamhet. De nya formerna av produktion i samhället förlades alltså till två områden mellan ån och järnvägen, ett norr om kyrkan och kvarnbyn och ett söder därom. Det första planlagda bostadsområdet väster om ån var Egna hem, ett av de äldsta i sitt slag i landet. Det byggdes på Lundby ägor i anslutning till vägen mot Sörby med början 1895. 1896 stod en ny folkskolebyggnad klar. Den hade uppförts i tegel på socknens gamla skoltomt, som vid järnvägens tillkomst hamnat på stationens sida, och finns fortfarande bevarad (den numera nedlagda Parkskolan). Folkökningen under 1800-talets sista fjärdedel gjorde det nödvändigt att anlägga en ny begravningsplats. Det skedde i form av Nya kyrkogården, tagen i bruk 1898, på den platå som också rymmer Hagaparken. Municipalsamhället Under 1800-talets sista kvartssekel – från järnvägens öppnande till sekelskiftet – fördubblades Mjölbys folkmängd. Befolkningstillväxten skedde på kvarnbyns och i någon mån angränsande byars marker, ägda till respektive gård. Kring kvarnarna förtätades bebyggelsen, och på den ena odlingsytan efter den andra uppfördes nya hus. Bebyggelsen i den av kvarnbyn och stationssamhället kombinerade tätorten nådde snart efter järnvägsdebuten den gräns då stadskaraktärens problem gjorde sig påminda. Även om samhällets yttre inte var särskilt stadslikt, framstod det som nödvändigt att skapa ordnade former för den alltmer omfattande bebyggelse där alltfler människor bodde och arbetade och för att tillgodose dessas behov av gemensamma nyttigheter, såsom elektricitet, vatten och avlopp. Vägen dit var inte enkel i ett samhälle där till och med gatorna ägdes av enskilda. Bortsett från att somliga av agrarsamhällets byar kunde vara förhållandevis folkrika och ha en väl samlad bebyggelse, var tätorten som form för människors boende och försörjning länge liktydig med staden. Av dennas privilegier följde exklusiv rätt att bedriva stadsnäringar. Med tiden öppnades snarlika möjligheter för andra orter, i form av först köpingar och senare – avseende mindre tätorter – municipalsamhällen. För de lägre formerna av stadsliknande samhällen tillämpades i varierande utsträckning samma legala regleringar som gällde för städerna. Alla städer och, med enstaka undantag, köpingar var egna kommuner, medan municipalsamhällena inte var det utan tillhörde en eller flera landskommuner. Municipalsamhällen började bildas kort efter att stambanorna börjat trafikeras och ge upphov till stationssamhällen, och vid sekelskiftet fanns ett hundratal municipier. Som lösning på Mjölbys växtproblem beslutade Kungl Maj:t den 29 september 1899 att det inom Mjölby landskommun skulle bildas ett municipalsamhälle med samma namn som socknen den 1 januari 1900. Förutom merparten av Mjölby bys jord, innefattade det delar av Lundby by samt, efter en planändring 1903, den huvuddel av Egebybackens bebyggelse som tillhörde Mjölby socken (Egeby by). I samhället gällde samtliga så kallade stadsstadgor, dvs ordningsstadgan, hälsovårdsstadgan, brandstadgan och byggnadsstadgan, samt lagföreskrifter om stadsplan och tomtindelning i stad. Beslutande organ var municipalstämman – senare municipalfullmäktige – och styrelsen utövades av municipalnämnden. För speciellt reglerade områden fanns ett fåtal särskilda nämnder, bland annat byggnadsnämnd. Genom municipalsamhällets tillkomst avskaffades bystämman, medan landskommunens organ fortsatte att utöva sina uppgifter inom hela socknen. Mjölby var "egentligen bara en liten by där nere vid Gästistorget, och det var först med tillkomsten av Kanikegården, som Mjölby fick något liknande stadsbebyggelse". Så beskrev kvarnmästaren August Linder (1863–1935) i en ögonvittnesskildring att tätorten tedde sig så sent som femton år efter municipalsamhällets tillkomst och då Mjölbys företrädare även ansökt om stadsprivilegier. Kanikegårdens affärs- och bostadskomplex stod klart 1915 på den likabenämnda mjölbygårdens byggningstomt, alldeles intill den stora vägkorsningen. Kanikegården, som även kallades Miljonhuset, hade förvisso en värdig föregångare i Vifolka sparbanks jugendinspirerade stenhus, som uppfördes redan 1904–1905. Båda dessa byggnader, belägna invid Kungsvägen, står ännu kvar och minner om avstampet för Mjölbys marsch in i städernas krets. Den första stadsplanen för Mjölby fastställdes av Kungl Maj:t 1903 på grundval av karteringar som påbörjats 1897. Planens styreffekt på ortens framtida bebyggelse blev dock ringa i det att mycket litet av de omfattande avsikterna för ny bebyggelse på de forna bymarkerna blev av. Detta gäller i än högre grad den nya plan som redan 1904 började utarbetas och 1907 antogs av municipalstämman, dock utan att slutligen föras till fastställelse. 1909 inleddes arbetet med en ny plan, som beslutades av stämman 1912 och fastställdes av Kungl Maj:t året därpå, tio år efter Mjölbys första stadsplan. Mjölbys utbyggnad skedde enligt 1913 års plan under två decennier, fram till 1934 då en total revision av stadsplanen vann laga kraft. Gemensamt för alla dessa stadsplaner är att de – förutom de tomtindelningar utifrån byns ägoindelning som dittills realiserats – föreskrev hur bebyggelsen skulle expandera inom ett antal rutnätssystem, som lades på samhällets olika "malmar", ibland helt utan hänsyn till terrängförhållandena. I de flesta av dessa områden tillkom dock bebyggelse först långt senare och i en helt annan form. De tydligaste exemplen är Lundbygärdet och Prästgårdsgärdet, där fem olika gatunät planlagts för vartdera området innan det sista i raden utlades. 1910 stärktes Mjölbys ställning som kommunikationsknutpunkt. Då öppnades den privatägda Mjölby–Hästholmens järnväg. Vid Mjölby station anslöt den till stambanan och vid Hästholmen till ångbåtstrafiken på Vättern med reguljär förbindelse till Hjo. Omkring 1910 började samhällets styresmän att mer aktivt försöka omforma kvarnbyn till ett stadsliknande samhälle. 1913 års stadsplan och en därpå följande framställan om stadsrättigheter är uttryck för detta. Samhället började också förvärva mark från byns gårdar, bland annat för att planmässigt kunna anlägga gator och forma bebyggelsen. Det allmännas första jordköp skedde 1913, och siktet var även inställt på Svartåns fall för att utvinna elkraft. Under municipalsamhällets tid förvärvades Södergården. I dess mangårdsbyggnad, belägen där nu Stora Torget finns, installerade sig de kommunala befattningshavarna tillsammans med andra institutioner i lokalsamhället. Byggnaden hade fått sin plats mitt på det norra av Södergårdens två markområden – båda kluvna av järnvägen – mellan ån och vägen till Västra Eldslösa. På den östligaste delen av området, gränsande till socknens skoltomt, anlades en ny folkskolebyggnad (nu Vasaskolans huvudbyggnad). Av privata byggnader uppfördes i detta områdes närhet 1912 Mjölbys första biograf, Centralbiografen. I denna den östra stadsdelen bredde bebyggelsen ut sig allt längre från järnvägen, även mellan Munkegårdens och Gravgårdens ägor, som var de först tomtindelade markerna. På Gravgården tillkom tvärgator – först var dagens Finnstugatan – till de redan tidigare utlagda parallellgatorna mellan vägarna till Sya och Bockarp. Det södra av Södergårdens ägoområden, invid byns sydgräns och åns östra strand, var undantaget från municipalsamhället och försålt till Arméförvaltningen för att tjäna som trängförråd. Till detta hörde också Gravgårdens och Hospitalsjordens mindre områden öster härom samt nuvarande Vasaparken, som frigjorts från Kattkällejorden. Av statlig mark märks också banområdet med tillhörigheter, som förvaltades av Järnvägsstyrelsen. Staden Mjölbys stadsrättigheter dröjde längre än vad kommunalmännen förmodligen förväntade, när de 1915 gjorde sin första framställan till Kungl Maj:t. In i det sista rådde också ovisshet om regeringens ställningstagande. Det definitiva beslutet fattades i en extra konselj, och beskedet om att Mjölby – landskommunen i sin helhet – skulle upphöjas till stad kom bara några timmar innan det skulle träda i kraft på nyåret 1920. Mjölbyborna skyndade sig att rusta till fest på gården till den blivande stadens största kommunala byggnad, Centralskolan (nu Vasaskolan). Mjölbys första "stadshus" blev Södergårdens manbyggnad, där kommunens och municipiets administration fanns sedan tidigare. Den kontinuerliga ökningen av Mjölbys folkmängd, som pågått under en hundraårsperiod, avstannade i början av 1920-talet, och stadens första två decennier kännetecknas av stagnation i befolkningsutvecklingen. För att möta framtida behov av ny bebyggelse, inleddes 1923 arbetet med en total översyn av stadsplanen. Det resulterade i en i praktiken helt ny plan, som fastställdes 1934. Genom denna skedde också en viss utvidgning av det stadsplanelagda området, som dittills motsvarat municipalsamhällets avgränsning. I öster flyttades gränsen på sina håll något närmare Mjölby skog. I samma riktning inlemmades bebyggelsen vid Spännarhem, men ett under stadsplanearbetet föreslaget nytt område mellan Vifolkavallen och Kungsvägen uteblev från den slutgiltiga planen. Den sydvästra delen av Mjölby by, som på grund av sin användning för Trängens ändamål lämnats utanför municipalsamhället, intogs nu i stadsplanen och blev väster om stambanan en del av järnvägens område. På Egebybacken tillkom en tomtrad vid Vetagatan och Backgatan. Skogsuddens och Ljungkullens fribebyggelse på Eldslösabyarnas gränsmarker införlivades i form av tomterna vid Floragatan och Grönegatan respektive norr om Ljunggatan, vilken fick bilda sydgräns för det nya stadsplaneområdet. Utanför detta låg fortfarande Eldslösa- och Solskinatorpen längs Hargsvägen, Sommarhemsområdet invid Bockarpsvägen och självfallet Höglids- och Kungshögabebyggelsen i Högby socken. De förvärv av kvarnbyns egendom som municipalsamhället inlett fortsattes av staden. Sedan man även lyckats inköpa Svartåns vattenfall, reglerades dessa och anlades ett kommunalt elkraftverk 1927. Därigenom förändrades radikalt den gamla byns bebyggelsekaraktär. De gamla kvarnhusen för direktutvinning av kraft ur ån hade tjänat ut. Kvarnnäringen blev en elkraftsberoende industrigren som andra. Dess nya tyngdpunkt förlades till järnvägens närhet, väster om banan. Där hade Mjölbys till sist enda kvarnföretag sin verksamhet ända till ortens urspungsnäring helt upphörde år 2010, efter sannolikt minst 800 års obruten mjölframställning. På platsen fanns tidigare lokstallarna, som flyttats till det gamla trängområdet. En annan förändring på järnvägskommunikationernas område var statens förvärv av Hästholmsjärnvägen 1939. Efter kraftverksbygget blev anläggandet av ett nytt stadscentrum stadens största projekt. För ändamålet var Kovallen mellan kyrkan och stadens södra industriområde reserverad i både 1913 och 1934 års stadsplaner, men när byggnadsarbetena inleddes 1939 skedde det efter en helt ny plan. Ett nytt stadshus, det som idag kallas Gamla stadshuset, stod 1940 färdigt alldeles sydväst om Södergårdens huvudbyggnad, som dittills fyllt samma funktion. Stadshuset, vänt mot ån, placerades mitt på vad som skulle bli Stora Torget med öppen torgplats mellan Stadshuset och kyrkan. I öster och söder inramades torget av det bostads- och affärskomplex, som fick namnet Centrum och uppfördes i fyra etapper. Där rymdes också en ny biograf, den år 1942 öppnade Sagabiografen. Bortsett från några mindre kompletteringar var projektet slutfört 1945. För stadens tidigare kommersiella centrum, området kring Gästistorget, fanns samtidigt privata planer på en modern centrumbebyggelse på det gamla torget. Det skulle dock dröja ett helt decennium innan dessa realiserades. Den så kallade Gästisflygeln eller Palmska längan, som låg parallellt med själva gästgiveribyggnaden och avgränsade torget i väster, flyttades sålunda 1951 till Gästgivaregatan intill Burensköldsvägen för att bereda plats för uppförande av det så kallade Holmérska huset på det gamla torget, i hörnet av Kungsvägen och dåvarande Smålandsvägen samt mitt emot Kanikegården. Efter dessa omdaningar kom Mjölbys stadscentrum att framstå som ett stråk längs genomfartsgatan på båda sidor av ån. Utanför stadskärnan började bostadsbebyggelse att anläggas i allt större skala på Lundby bys forna marker, först i anslutning till Folkungagatan, Burensköldsvägen, Smålandsvägen och Sörbygatan. Under senare hälften av 1940-talet inleddes exploateringen av området från Kungsvägen till söder om Burensköldsvägen. Där byggdes bland annat småhus vid Ek-, Alm- och Björkgatorna samt flerfamiljshus kring den i slutet av decenniet anlagda Dackeplan, vid gränsen mellan Mjölby och Högby. Den östra stadsdelen fortsatte att utvidgas söder- och österut, varmed en del satelliter av torpbebyggelse inlemmades i den samlade stadsbebyggelsen. Bland annat uppfördes i Kattkällaområdet under 1940-talets senare del flerfamiljshus vid Ringvägen, Vintergatan och Lagmansgatan, och i början av det nya årtiondet bebyggdes kvarteret Mjölet vid Föreningsgatans östra slut. Den vidgade staden Den 1 januari 1952 genomfördes den första generella kommunindelningsreformen i Sverige. För Mjölbys del innebar reformen att Högby landskommun inkorporerades i staden. Det medförde att stadsbebyggelsen nu kunde tillåtas fortsätta över den tidigare hindrande gränsen. Under den vidgade stadens 19-åriga epok under 1950- och 1960-talen till Mjölby kommuns bildande 1971 skedde en omfattande nyanläggning av bostadsområden i den dittillsvarande stadsbebyggelsens utkanter, så gott som uteslutande enligt nya partiella stadsplaner i 1934 års ställe. Till denna epok hör det så kallade miljonprogrammet, som lanserades 1964 och hade till syfte att med en miljon nya bostäder i landet bygga bort den rådande bostadsbristen. Under 1950- och början av 1960-talet fortsatte exploateringen söderut av det stora Lundbyområdet väster om Smålandsvägen. Inom detta byggdes flerfamiljshus i mitten, där också ett litet stadsdelscentrum i form av Folkungaplan placerades, medan småhusbebyggelse förlades till randområdena. Genom sanering av äldre bebyggelse skapades vid denna tid också ett centralt område av flerfamiljshus mellan Axel Träffs gata och Svartåliden. I detta byggdes Mjölbys första varuhus (Konsum, senare Domus) invid Kungsvägen. Inom Högby församling anlades under första hälften av 1960-talet området Tunet, som anknöts till stadens centralare delar genom en rad av höghus längs Kungsvägen. Vid mitten av detta decennium togs norra delen av Östra Eldslösas ägor i anspråk för villabebyggelse längs Sångarleden och Fågelsångsvägen samt i mindre omfattning vid Rothemsvägen. Öster om Smålandsvägens nya sträckning började ungefär samtidigt på Lundbygårdarnas mark att byggas ett större område med kommunalt ägda flerfamiljshus. Sådana uppfördes i slutet av detta decennium också på Prästgårdsgärdet. En helt ny villastadsdel, utan någon med den övriga staden sammanhängande bebyggelse, anlades från 1969 norr om manbyggnaden till Slomarps gård och fick namn därefter. Av enskilda byggnader som tillkom under den vidgade stadens tid märks Lagmansskolan 1955 och Mjölbys första höghus, det så kallade Punkthuset vid järnvägsundergången, 1957. Nya industriområden togs i bruk vid Lundby och Albacken. I stadens mitt skedde från 1967 en genomgripande omgestaltning, varvid mycket av den äldre byggnationen revs, bland annat gästgiveribyggnaden och stenbroarna över ån. Invid Kungsvägen, mellan ån och Strandvägen, uppfördes vad som har betecknats som Mjölbys första livsmedelshall, Kungshallen, öppnad 1968. På motsatt sida av ån och Kungsvägen följdes den snart av ännu en, ICA-hallen Väljaren. Båda har nu lämnat plats för annan verksamhet. Kommuncentrumet Inför bildandet av Mjölby kommun 1971 med tätorten Mjölby som centrum, uppfördes ett nytt och betydligt större stadshus – med anslutande bibliotek och Folkets hus – på västra sidan av ån. I den omedelbara närheten fortsatte samtidigt förvandlingen av den centrala staden genom att ett helt nytt köpcentrum uppfördes, delvis i Jerikodalssänkan, vars yta ersattes med ett parkeringsdäck. Mjölbys kommersiella tyngdpunkt återfördes således till det område kring Gästistorget, dit handeln i en tidigare omgång varit koncentrerad. Under kommunens tid har två stora bostadsområden, båda med småhusbebyggelse, nyanlagts utanför det som en gång var Mjölby bys mark: från 1972 Ryttarhagen med infart från Ryttarhagsleden (först kallad Ryttarhagsvägen) och från 1978 Östra Eldslösa med infart från Eldslösaleden. Nybyggnationen i Mjölby har härefter huvudsakligen bestått i förtätning inom det befintliga bebyggelseområdet. Bland annat har centralt belägna industrikvarter lämnat plats för bostäder, såsom radhus mellan Sankt Persgatan, Föreningsgatan och Parkgatan samt kvarteret Oljekrukan mellan Kungsvägen och Skogsvägen. Även i områden för äldre torpbebyggelse har viss nybyggnad skett, såsom vid Vattugatans förlängning söderut. Under senare tid har kvalitativa snarare än kvantitativa aspekter varit utmärkande för stadsbebyggelsens förändring. Gatunätet har omreglerats för ökad trafiksäkerhet, och miljö- och skönhetsvärden har lagts till grund för omgestaltning av bland annat Kungsvägen genom tätortens centrala delar. Bebyggelsens avstannade expansion sammanhänger med att Mjölbys befolkning inte längre ökar. Samtidigt förmärks en tendens att en del av de ortsfunktioner som bildat grunden för Mjölbys hittillsvarande ställning flyttas härifrån och att ortens roll som administrativt centrum för sydvästra Östergötland är på tillbakagång. När det gäller statliga och landstingskommunala funktioner sker en förskjutning åt Motala, även om den naturliga näringsgeografiska centralort som mjölbyborna vänder sig till, när den egna är otillräcklig, är Linköping. Också själva anledningen till det moderna Mjölbys etablering och expansion – järnvägen – har varit föremål för förslag om radikala förändringar: en ny sträckning av stambanan vid sidan av tätorten. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson