Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Partipolitikens mandat i Mjölby Demokratin kan sägas i Sverige ha djupare obrutna rötter än i något annat av världens länder. Allmogen har ända sedan medeltiden haft och utnyttjat rätten att delta i styrelsen av det allmänna, på såväl riks- som lokalplanet. Men den allmänna och lika rösträtten, liksom dess förlängning parlamentarismen, genomfördes först ett par decennier in på vad som blivit kallat demokratins århundrade, 1900-talet. Detta sekel präglas också av att det allmänna tagit sig an allt större delar av människornas liv, inte minst i form av en expanderande kommunal verksamhet. Medborgarnas styrelse därav – framför allt genom att i allmänna val utse sina förtroendemän – är därför central för kunskapen om de flesta sidor av den lokala historien. Denna medborgarnas kollektiva makt över sig själva kanaliseras allt sedan det demokratiska genombrottet via partival. Hur dessa utfallit har format de politiska styrkeförhållanden som angivit riktningen för den offentliga verksamheten i Mjölby. Medborgarrepresentationens organisation Fram till 1913 rådde i Mjölby direkt demokrati, med de inskränkningar i den allmänna och lika rösträtten som ännu inte undanröjts. Detta år tillträdde en vald beslutande församling för tätorten, municipalfullmäktige, och övertog beslutsfunktioner från municipalstämman, där alla röstberättigade invånare hade säte och stämma. Första gången Mjölbyborna valde stadsfullmäktige var 1920. I kommunalförordningen för rikets städer stadgades att i alla städer med mer än 1 500 invånare "den beslutande myndigheten" skulle utövas av stadsfullmäktige, som valts på "allmän rådstuga", dvs av de röstberättigade medborgarna. Antalet fullmäktige varierade efter folkmängden, från 20 till 60 samt i Stockholm 100. Mjölbys stadsfullmäktigeförsamling bestod först av 30 ledamöter och utökades vid 1950 års val till 34. Kommunfullmäktige, som valdes första gången 1970 och tillträdde 1971, bestod från början av 51 ledamöter men antalet minskades 1998 till 49 och 2002 till 45. Under stadens tid fick fullmäktige bestämma det exakta antalet inom ett intervall som gällde för städer av den egnas storleksordning. Mjölby befann sig i befolkningsgruppen 5 001–10 000 invånare och kunde välja från 26 till 30. Den undre gränsen sänktes inför 1922 års val till 20; det allra lägsta antalet fullmäktige som kunde förekomma i en kommun var 15. Till 1950 års val ändrades intervallindelningen så att städer med 5 001–20 000 invånare skulle ha 25–40 fullmäktige. Den utökning av Mjölby stadsfullmäktige till 34 som därvid trädde i kraft den 1 januari 1951 var också en förberedelse för den utvidgning av staden med Högby som skulle ske ett år senare. Inför den indelningsreform som genomfördes den 1 januari 1952 tillkom särskilda lagbestämmelser, som bland annat innebar att mandatperioden skulle betraktas som om den nya stadens fullmäktige börjat tjänstgöra den 1 januari 1951. Den nyvalda fullmäktigeförsamlingen övertog handhavandet av sådana uppgifter som avsåg den vidgade staden. Frågor rörande de gamla kommunerna inom den nybildade, dvs Mjölby stad med församlingen som omfattning och Högby landskommun, skulle däremot under år 1951 skötas av respektive gamla fullmäktigeuppsättning. Enligt lagen skulle nämligen de fullmäktige som valts för tiden till utgången av år 1950 fortsätta att utöva sina befattningar under ytterligare ett år. Därmed fanns två parallella stadsfullmäktigeförsamlingar i Mjölby år 1951, den ena med 30 och den andra med 34 ledamöter. Valkretsindelning förekom aldrig i Mjölby stad utan infördes först i och med tillkomsten av den betydligt större Mjölby kommun. Staden hade under hela sin tillvaro en befolkning som var mindre än den som medförde obligatorisk indelning i valkretsar, och man utnyttjade inte möjligheten till frivillig sådan. Inför 1970 års val indelades Mjölby kommun i två valkretsar, den första omfattande de församlingar där centralorten brett ut sig, dvs Mjölby och Högby, och den andra de omkringliggande delarna av kommunen. Mandatperiod och valtidpunkt Från 1922 års val och fram till de svenska städernas upphörande valdes hela fullmäktigeförsamlingen samtidigt. Mandatperioden var fyraårig och räknades från den 1 januari året efter det då valet skett. Tidigare valdes hälften av fullmäktige vartannat år; för de fullmäktige som valts före 1922 års val stadgades särskilt att tjänstgöringstiden skulle utgå den 31 december 1922. Eftersom Mjölby inträdde bland städerna under en pågående mandatperiod, beslutet om stadsrättigheter tillkom mycket kort tid före den 1 januari 1920 och en enhetlig mandatperiod stod i begrepp att införas, tillämpades särskilda valarrangemang under det första stadsåret. Den 15 mars förrättades två val: ett av halva antalet stadsfullmäktige, som skulle kvarstå endast till årets slut, och ett annat av den återstående hälften för en mandatperiod pågående till 1922 års utgång. I slutet av 1920 fick Mjölbyborna ånyo och för första gången i ett ordinarie stadsfullmäktigeval gå till valurnorna för att nybesätta de 15 fullmäktigeplatser vars mandat skulle löpa ut vid årsskiftet 1920/21. De nya ledamöterna valdes, enligt den särskilda övergångsbestämmelsen för hela landet, för en tid av endast två år. Före 1922 inföll den ordinarie valdagen i december. Från och med detta år skulle valet äga rum tidigast den 16 september – med början 1926 i stället tidigast den 13 september – och senast före november månads utgång. Rätten att besluta om datum tillkom stadsstyrelsen, som också kunde bestämma att röstningen fick ske under två på varandra följande dagar. Sedan 1938 hålls valet i alla kommuner den tredje söndagen i september, en tidpunkt som Mjölby stad tillämpade redan dessförinnan. I samband med de val- och kommunindelningsreformer som genomfördes i landet åren kring 1970 skedde en övergång till treåriga mandatperioder, för kommunerna gällande från den 1 januari 1971. Från och med den valperiod som började löpa på nyåret 1995 är de förtroendevaldas mandat åter fyraårigt. Rösträtt och valdeltagande Allmän och lika kommunal rösträtt infördes i Sverige 1918. Rätt att delta i de första stadsfullmäktigevalen i Mjölby hade således var och en – kvinna såväl som man – som var mantalsskriven i staden, dock med följande undantag. Rösträtt tillkom endast svenska medborgare och inträdde året efter uppnådda 23 år. Man fick inte vara omyndigförklarad, försatt i konkurs, omhändertagen av fattigvården för varaktig försörjning, ådömd straffpåföljd eller ha underlåtit att betala sin kommunalskatt de två senaste kalenderåren. Straffrekvisitet togs bort inför 1938 års val. Till 1942 års val sänktes den kommunala rösträttsåldern till 21 år. I 1946 års val kvarstod endast omyndighetsförklaring och främmande nationalitet som rösträttshinder. Från 1976 års val har den rösträtt som senast på valdagen fyller 18 år. Rätten att delta i kommunalval har också utvidgats till utländska medborgare som uppfyller kraven på att ha bott viss tid i Sverige. De röstberättigade upptas i en röstlängd, som upprättas på basis av förhållandena under året före det då val hålls. Vid stadsfullmäktigevalet 1920 användes 1919 års längd för Mjölby landskommun. I kommunalvalet 1942 var det för första gången möjligt att poströsta, och två år senare kunde det ske också i riksdagsval. Antalet röstberättigade vid val av den lokala riksdag, som utövar beslutanderätten över Mjölby, har varierat från 3 092 år 1920 till som mest 20 181 vid valet till kommunfullmäktige 1991. Valdeltagandet i Mjölby har under åren varit relativt högt. Alla år utom 1966 uppvisar Mjölby högre andel av de röstberättigade än riksgenomsnittet. I allmänhet har Mjölbyborna också röstat i högre grad än vad som varit fallet med de städer och senare kommuner som jämförande statistik redovisas för, dvs för stadens tid städer i samma storlekskategori och därefter kommunerna i Östergötlands län. Medan mer än 80 och till och med över 90 procents valdeltagande hör till efterkrigstiden, röstade i det första valet av stadsfullmäktige i Mjölby endast 43,3 procent; motsvarande värde för riket var 34,9. Andelen röstande var mer än dubbelt så stort i kommunens första val 1970 (88,3 procent) som i stadens första 50 år tidigare. Det högsta valdeltagandet nåddes 1976, då 91,7 procent röstade. I början av den allmänna och lika rösträttens tid var valdeltagandet särskilt lågt bland kvinnor. År 1920 utnyttjade 51,2 av Mjölby stads berättigade män sin rösträtt men endast 36,2 av kvinnorna. Grannstaden Skänninge ger för år 1926 ett särskilt tydligt exempel på kvinnornas förr så svaga röstningsbenägenhet. I det årets kommunalval röstade endast 27,7 procent av kvinnorna, vilket var den näst lägsta andelen bland rikets alla städer. Av de röster som avgivits har i varje val utom 1926 års ett antal förklarats ogiltiga. Denna mängd har kontinuerligt ökat och utgjorde i valet 1998 476 röster, vari också ingår blanka röster. Det motsvarar 3 procent av de avgivna rösterna och med god marginal en av fullmäktigeplatserna. Metod för röstning och mandatfördelning Ända från början har fullmäktige utsetts genom partival. Valsystemets utformning har dock varierat med tiden. Inför valet 1926 infördes nya bestämmelser med innebörden att valsedlar kunde förses med underbeteckningar. En beteckning var obligatorisk, nämligen en partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning). Ovanför denna fick förekomma en kartellbeteckning (beteckning i ord för två eller flera vid valet samverkande partier). Mellan partibeteckningen och kandidaternas namn fick även finnas en fraktionsbeteckning (beteckning i ord för viss grupp av valmän eller viss meningsriktning inom partiet). Dessa tre beteckningar kallades gemensamt väljarbeteckningar. Röstsammanräkningen skedde genom att valsedlar med samma första väljarbeteckning sammanfördes i särskilda grupper (A-grupper). Om det inom en A-grupp fanns valsedlar med en andra väljarbeteckning, ordnades A-gruppens valsedlar efter sådan beteckning (B-grupper); valsedlar i A-gruppen med endast en beteckning bildade en egen B-grupp. På motsvarande sätt ordnades inom B-grupperna valsedlarna med en tredje väljarbeteckning i C-grupper. Kandidatnamnen ordnades inom A-, B- och C-grupperna enligt den så kallade Phragméns metod. Den slutliga platsfördelningen mellan A-grupperna skedde enligt d'Hondts metod. Från och med 1954 års val gäller förbud mot karteller och fraktionsbildningar, och sedan dess tillämpas en proportionell fördelning enligt den jämkade uddatalsmetoden. Denna innebär att partierna får mandat efter sina jämförelsetal. Detta beräknas, så länge partiet ännu inte fått sig någon plats tilldelad, genom att partiets röstetal delas med 1,4. När partiet fått en plats, delas röstetalet med 3, när det fått två platser med 5, därefter med 7, 9, 11 osv. I valet 1998 infördes ett inslag av personval inom ramen för den grundläggande principen att fullmäktiges platser fördelas mellan partier efter deras röstetal. Den valförrättande myndigheten skilde sig åt mellan landskommuner och köpingar å ena sidan och städer å den andra. För städer med egen jurisdiktion gällde ett system och för dem under landsrätt ett annat. Till den sistnämnda kategorin hörde Mjölby, och där administrerades valet av en valnämnd med kommunalborgmästaren som ordförande. Valnämnden var också sammanräknande myndighet. 1964 infördes nya och för alla kommuntyper enhetliga bestämmelser. Enligt denna ska en kommunal valnämnd ansvara för de allmänna valens genomförande och länsstyrelsen slutligen vara sammanräknande myndighet. Partistruktur Statistiska centralbyråns (SCB) redovisning av partivalens utfall följde från början en uppdelning på fyra kategorier: höger, liberaler, socialdemokrater och vänstersocialister. Länge saknades en särskild kategori för agrarer, i form av Centerpartiet och dess föregångare som i stället hänfördes till högern, innan strukturen fullbordades till att motsvara de fem riksdagspartier som dominerade den politiska scenen i Sverige fram till 1990-talets inbrytning av nya partier. Först 1942 redovisas Bondeförbundets röster, dock under de följande tjugo åren endast i noter till kategorin "Övriga". Däremot redovisas med början 1934 två riktningar till vänster om Socialdemokraterna i särskilda kategorier: Kommunisterna respektive Socialisterna. I noter till redovisningen av valen 1934 och 1938 särredovisas också nationalsocialistiska partier. Vidare anmärkte SCB att partisortering "ej kunnat verkställas för en del partigrupper, som enligt meddelade upplysningar i de flesta fall ej haft någon utpräglad politisk karaktär, utan där den sammanhållande kraften varit något gemensamt intresse av annat slag". Veterligen har sådana förhållanden inte varit framträdande i Mjölby. I början av den allmänna rösträttens era spelade många gånger kandidaterna personligen en större roll för medborgarnas röstning än det parti de kandiderade för. Uppdelningen på borgerliga och socialistiska har under hela perioden varit tydlig, men inom de båda blocken har strukturen varit mycket skiftande. Detta gäller framför allt valen 1926–1950, då karteller och fraktioner var tillåtna och frekvent förekommande. Under hela denna tid gick alla borgerliga till val i en gemensam kartell, kallad Fram till val. På motsvarande sätt förenades de socialistiska kandidaterna under kartellbeteckningen Arbetarepartiet, från 1938 Arbetarepartiet–Socialdemokraterna, då inga kommunister längre deltog. Dessförinnan fördelades 1920 mandaten i Mjölby på följande fyra partier: Högern, Liberalerna, Socialdemokrater och vänstersocialister (som använde gemensam partibeteckning i en valsamverkan) samt Jordbrukarnas riksförbund, som uppträdde under partibeteckningen Jordbruksfolkets samlingslista. SCB anmärkte särskilt att detta parti var ett exempel på ett lokalt parti av den typ som "synas vilja bevaka ett visst närings- eller klassintresse". 1922 gick Socialdemokraterna och Kommunistiska partiet fram med gemensam lista, medan Vänstersocialistiska partiet inte ställde upp. Högerpartiets lista rymde detta år också Bondeförbundets kandidater, medan Liberala partiet hade sin egen valsedel. Under kartell- och fraktionstiden återfanns högerns och böndernas kandidater 1926 under beteckningen De samverkande, uppdelade på De moderata för arbete och sparsamhet (högermän) och Jordbruksfolket (bondeförbundare). Dessutom fanns Löntagarna, som 1926 hänfördes till Högern men 1930 till Bondeförbundet. Det sistnämnda året var högermännens beteckning De moderata. I valen 1934, 1938 och 1942 saknas Bondeförbundet helt. Högerns De moderata uppträdde 1934 som För näringsskydd och sparsamhet, 1938 och 1942 som För näringsskydd och sund samhällsutveckling samt 1946 som För näringsfrihet och sund samhällsutveckling. Dessa partibeteckningar rymde följande två fraktionsbildningar, också de med skiftande namn: a) 1934 Samlingspartiet, 1938 och 1942 Samlingsgruppen och 1946 Samlingslistan samt b) 1934 Löntagare, hantverkare och köpmän (denna gruppering hänfördes av de valda själva till Nationella partiet och innefattade bland andra förste stationsskrivaren och förre riksdagsmannen Gösta Jacobsson respektive lantbrukaren i Västra Lärketorp Edvin Andersson), 1938 Löntagare och Hantverkare, 1942 Löntagare, Hantverkare och Köpmän och 1946 Hantverkare, löntagare och köpmän. Därutöver tillkom under nämnda partibeteckningar 1942 och 1946 Landsbygdens folk, som de första av åren anges tillhöra Högern och det andra Bondeförbundet. Utan att erövra något mandat deltog ytterligare en högergruppering i valen 1934–1946, med namnen De moderata för arbete och sparsamhet 1934, Med högern för arbete och sparsamhet 1938 och Högern 1946. Varje år erhöll respektive beteckning bland dessa endast 1–4 röster. 1946 deltog Landsbygdspartiet-Bondeförbundet och fick 3 röster. Folkpartiet uppträdde som partibeteckning från och med 1938. 1926 och 1930 intogs motsvarande plats av De frisinnade, som 1934 följdes av Folkpartiet De frisinnade, då de liberala och frisinnade riktningarna återförenats. 1950 hade den borgerliga kartellen renodlats till tre alternativ: Högern, Landsbygdspartiet–Bondeförbundet och Folkpartiet. Den socialistiska kartellen, benämnd Arbetarepartiet, var 1926 och 1930 fördelad på Socialdemokraterna och Kommunisterna (Kilbomsriktningen). 1934 avlöstes de senare av Socialisterna (Sillénriktningen), medan de socialdemokratiska kandidaterna fraktionerades på Kristna socialdemokratiska gruppen och Hantverkarelistan (utan mandat) vid sidan av huvuddelen av partiets företrädare som uppträdde utan tredje väljarbeteckning. 1938 och 1942 ställde ingen kommunistisk kandidat upp, och Socialdemokraterna gick fortsättningsvis till val utan undergruppering, med undantag av De kristna socialdemokraterna 1938. Efter andra världskrigets slut återkom kommunister 1946 med helt egna valsedlar, betecknade Arbetarepartiet. Från och med 1954 års val formades partistrukturen av fem partier: Högern, Bondeförbundet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Kommunisterna. Till valet 1958 hade Bondeförbundet bytt namn till Centerpartiet. 1966 tillkom ett sjätte parti, Kristen demokratisk samling, som allt sedan dess tillhört fullmäktige i Mjölby (mandatperioden 1986–1988 under beteckningen Centern tillsammans med Centerpartiet). I valet 1970 framträdde två av de tidigare partierna under nya namn: Högern blev Moderata samlingspartiet och Kommunisterna i stället Vänsterpartiet kommunisterna. KFML erhöll i detta val en röst och SKP och APK 1976 en respektive 36 röster. 1985 fick Miljöpartiet röster för första gången, dock utan att förvärva något mandat i fullmäktige. Till 1988 års val hade ytterligare två partier ändrat namn, till Kristdemokratiska samhällspartiet respektive Miljöpartiet de gröna. 1991 uppträdde de nya beteckningarna Folkpartiet liberalerna och Vänsterpartiet. Genom detta års val inträdde för tre år ett nytt parti i fullmäktige, Ny demokrati. Detta efterföljdes i valet 1994 – också för en enda mandatperiod – av Mjölbys hittills enda lokala parti, Kommunens framtid. I sistnämnda val hade Kristdemokraterna blivit ny beteckning för det parti som dittills förkortats KDS. Den borgerliga valsamverkan, framför allt mellan de så kallade mittenpartierna Centerpartiet och Folkpartiet, som i både riksdags- och kommunalval förekom under 1960-talet – särskilt i kommunalvalet 1966 – lämnade Mjölby stad oberörd. I valen 2002, 2006 och 2010 har Sveriges pensionärers intresseparti (spi) fått mandat, liksom Miljöpartiet (mp) i de båda senare och Sverigesdemokraterna (sd) i det senaste. Det innebär att kommunfullmäktige i Mjölby nu rymmer inte mindre än nio partier, de åtta riksdagspartierna och spi. Röst- och mandatfördelning Mjölby har inte sällan framhållits som genomsnittligt eller medelmåttigt i olika sammanhang. Också utfallet i de allmänna valen i Mjölby följer väl förhållandena i riket som helhet. Ett exempel på hur det måttfulla Mjölby avspeglat riksgenomsnittet är riksdagsvalets resultat 1994 i Mjölbys valdistrikt 7 (sydöstra delen av tätorten). Detta var det distrikt i hela Sverige som mest följde rikssiffrorna. Till de tydliga mönstren hör att Socialdemokraterna alltid haft en starkare ställning i Mjölby än i jämförelsegrupperna. Partiet har allt sedan det första fullmäktigevalet också alltid varit det största i staden respektive kommunen. I 1930 års val nåddes hälften av fullmäktigeplatserna och därefter hade partiet egen majoritet till och med den första mandatperioden i Mjölby kommun och även åren 1983–1985. Till valet 1998 hade detta förbytts i att endast 39,4 procent av rösterna var socialdemokratiska, vilket ska jämföras med mer än två tredjedelar under andra världskriget. Kommunisterna och deras efterföljare noterar en jämförelsevis svag ställning i Mjölby ända fram till de två senaste valen, då röstandelen blev tydligt större än i riket och länet. I 1998 års val fick Vänsterpartiet närmare 100 gånger fler röster än 1920. Partiet fördubblade sin andel av rösterna från närmast föregående val och mer än tredubblade andelen från 1991. Den dramatiska framgången i 1998 års val ledde till att partiets kandidater inte räckte till för att besätta de sju mandat som nåddes. Därmed var två fullmäktigeposter vakanta under mandatperioden 1999–2002. Av de borgerliga partierna har Högern och Folkpartiet, med respektive namnvarianter, genomgående haft lägre röstandelar i Mjölby än i riket och jämförbara kommuner (Folkpartiet dock med undantag av jämförelse med riket 1920–1930). Bondeförbundet med efterföljare har däremot alltid varit starkare här, förutom i förhållande till riksmedelvärdet för 1966 års val. Andelen kristdemokratiska röster har varit klart större än i Sverige som helhet och ungefär lika stor som i övriga länet. Ny demokrati nådde en relativt stor röstandel i det enda val där partiet kandiderade i Mjölby. I det efterföljande valet 1991 ställde partiets företrädare upp under beteckningen Kommunens framtid och erhöll ett mandat. Dessa båda partier har hänförts till det borgerliga blocket. Högern var det största borgerliga partiet i Mjölby fram till valet 1946, då Folkpartiet övertog den rollen genom att få en enda röst mer än Högern. 1958 blev Högern åter största oppositionsparti. I det sista valet i Mjölby stad, som hölls 1966, blev de tre borgerliga partierna i stort sett lika stora. I den nybildade Mjölby kommun framträdde Centerpartiet som dominerande inom det borgerliga blocket. 1970 års val gav partiet 24,7 procent av rösterna, jämfört med omkring 10 procent vardera för Moderata samlingspartiet och Folkpartiet. Centerpartiets förstarangsposition bestod i två decennier, med undantag för utfallet av 1988 års val då Moderata samlingspartiets röstandel blev 0,8 procentenheter större än Centerpartiets. I 1991 års val blev Moderata samlingspartiet åter största borgerliga parti. I valet 1998 blev partiet för första gången sedan 1930 års val mer än häften så stort som Socialdemokraterna, en ställning som i övrigt endast Centerpartiet haft (i valen 1970, 1973 och 1976). Majoritetsförhållanden Under tiden från stadens tillkomst 1920 har Mjölbyparlamentet haft borgerlig majoritet under fem av de totalt 26 mandatperioderna, efter följande val (antal borgerliga mandat, antal socialistiska mandat): 1920 (18, 12), 1922 (16, 14), 1976 (26, 25), 1991(28, 23) och 2006 (21, 21 samt 2 för spi som stödde de borgerliga och 1 för mp). Under fyraårsperioden 1927–30 hade båda blocken hade samma antal fullmäktige (15, 15) till följd av röstställningen 1 064–1 095 till Socialdemokraternas och Kommunisternas fördel i valet 1926. Därefter följde ett närmare halvsekellångt socialdemokratiskt styre fram till 1976 med omkring två tredjedels majoritet från valet 1934. Ett jämnare förhållande mellan de båda blocken, som möjliggjorde ett maktskifte, inträdde genom kommunsammanläggningen 1971, varvid merendels borgerligt starka områden inkorporerades, såsom de omkringliggande jordbruksbygderna och Skänninge stad. Följande val ledde till socialistisk majoritet under inte mindre än tjugo mandatperioder: 1930 (14, 16), 1934 (11, 19), 1938 (9, 21), 1942 (9, 21), 1946 (10, 20), 1950 (12, 22), 1954 (14, 20), 1958 (14, 20), 1962 (13, 21), 1966 (15, 19), 1970 (24, 27), 1973 (25, 26), 1979 (25, 26), 1982 (24, 27), 1985 (24, 27), 1988 (24, 27), 1994 (23, 28), 1998 (23, 26), 2002 (20, 24 samt 1 för spi) och 2010 (20, 20 samt 2 för mp som stödde det socialistiska blocket, 1 för spi och 2 för sd som ställts utanför blocken). Ett uttryck för de politiska majoritetsförhållandena är i allmänhet besättandet av ordförandeposterna i den lokala "riksdagen" (stads- respektive kommunfullmäktige) och "regeringen" (drätselkammaren i staden, kommunstyrelsen i kommunen). När jämviktsläge inträdde med mandatperioden 1927–1930 och när det socialistiska blocket fick majoritet från nyåret 1931 skedde emellertid inte något byte på posterna, vilket är ett uttryck för att de förtroendevaldas personliga kvaliteter snarare än deras partitillhörighet var avgörande vid denna tid. Partipolitiseringen av kommunallivet kan sägas ha slagit igenom först vid slutet av 1960-talet. Fullmäktiges ordförande i Mjölby stad och kommun har varit: disponent Carl Gustafsson (h) 1920–28, fabrikör Axel Träff (s) 1929–50, folkskollärare Nils G Strandler (s) 1951–65, postiljon Bengt Tägtström (s) 1966–67, trafikmästare Gunnar Jonsson (s) 1968–75, förste assistent Gunnar Ericsson (s) 1975–76 och 1980–91, godsägare Sven Littorin (c) 1977–79, banktjänsteman Jim Kellander (fp) 1992–94 och åter 2007–10, arbetsförmedlare Arne Svensson (s) 1995–2006, textilarbetare Jörgen Oskarsson (s) från 2011. Den dignitet som ordförandeskapet i fullmäktige förr hade indikeras av att de tre första befattningshavarna alla var riksdagsmän och den därefter följande, Bengt Tägtström, senare Mjölbys första kommunalråd samt landstingsordförande. Följande förtroendemän har varit det kommunala styrelseorganets ordförande: grosshandlare Knut Lindholm (h) 1920–22, fabrikör Axel Hultner (h) 1923–34, fabrikör Carl Printzell (s) 1935–46, fastighetsförvaltare Olof Uller (s) 1947–67, överpostiljon Bengt Tägtström (s) 1968–76, lantbrukare Carl Gustaf Pantzar (c) 1977–79, träarbetare Arne Setterberg (s) 1980–91, hushållslärare Ann-Marie Sjöö (m) 1992–94, nämnde Jörgen Oskarsson (s) 1995–2006, företagare Monika Gideskog (m) 2007–10 och turistassistent Carina Jönsson (s) sedan 2011. De sju sista i raden har varit heltidsanställda kommunstyrelseordförande med titeln kommunalråd. Den allra första tiden efter stadens tillkomst fanns också en så kallad stadsstyrelse, vars ordförande var kronofogden Jakob Cnattingius (h). Fullmäktiges könsfördelning År 1922 invaldes de första kvinnorna i Mjölby stadsfullmäktige, en socialdemokrat och en liberal. Denna andel kvinnor bestod ända till stadens och fullmäktiges utvidgning vid 1950-talets början, dock med undantag för mandatperioden 1939–42 då ytterligare en kvinna ingick. Under hela den tid som Mjölby stad ägde bestånd, dvs till och med 1970, översteg antalet kvinnor i fullmäktige aldrig fyra. I kommunfullmäktigevalet 1976 skedde flera förändringar av de politiska mönstren. Förutom att valdeltagandet blev det högsta någonsin och det borgerliga blocket fick majoritet för första gången på mer än ett halvsekel, togs det första större steget för en ökad andel kvinnliga fullmäktige. Den tidigare nivån, som inte överstigit 14 procent, höjdes till drygt en femtedel men ännu inte fullt en fjärdedel. Valet 1991 innebar också en betydande framryckning för de kvinnliga förtroendevalda, som därmed för största gången kom att utgöra mer än en tredjedel av fullmäktige. Under mandatperioderna därfter var andelen större än 40 procent men först i valet 2010 nådde kvinnorna majoritet i fullmäktige, med 24 av de 45 mandaten (53,3 procent). Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson