Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Ortnamnet Mjölby Det namn som orten bär och så vitt känt alltid burit, Mjölby, är – om än med en stor mängd språkliga varianter – tydligt präglat av funktionen som plats för kvarndrift. Det äldsta kända belägget för namnet daterar sig inom intervallet 1190–1250, då Birger jarls bror Elof skänkte sina båda kvarnar i Mylloby till Vreta kloster. Ortnamnets efterled, by, betecknar en grupp av gårdar och motsvaras av det fornsvenska byr, vars ackusativform var by. Ordet är en bildning till verbet bo, som är gemensamt för de germanska språken och även har nära släktingar i andra indoeuropeiska språk. By är dock en speciellt nordisk ordbildning, som inte finns i andra germanska språk såsom tyska och engelska, och ordet är befryndat med bland annat substantiven bo, bonde, bygga och bygd. I slättbygden omkring Mjölby finns flera andra ortnamn med samma efterled, såsom Högby, Norrby, Sörby, Lundby, Egeby, Skrukeby, Vammelby, Kummelby, Hageby, Karleby, Mörby och Viby, varav det förstnämnda finns återgivet redan på en runsten. Också förledens betydelse är klar, även om det inte primärt är fråga om mjöl. Den tolkning som redan Broocman gav 1760 i sin välkända topografiska beskrivning över Östergötland visar sig vara förhastad: "Förbi Kyrkon rinner Swart-Ån fram, wid hwilken står en stor och ansenlig Qwarn-By med många Qwarnar, som årligen mala en myckenhet Mjöl, och kallas Byn therföre Mjöl-By, och Kyrkan sedermera efter Byn." Av namnets tidigare stavningar framgår att dagens skrivsätt är en förvanskning av ordet mölla, som är synonymt med det gamla nordiska och germanska ordet kvarn. Mölla är ett senare ord – i grunden gemensamt för såväl germanska som andra indoeuropeiska språk – som till oss kommit från latinet i samband med införandet av tekniken med vattenkvarnar. Det förekommer alltjämt i vissa dialekter, till exempel skånskan, och under medeltiden nådde ordets utbredning alltså längre norrut. Förvisso finns ett gemensamt ursprung för olika termer som betecknar grundbegrepp i möllans verksamhet: verbet som beskriver vad som utförs, substantiven för den som gör det, var det görs och för råmaterialet och produkten samt anknutna beskrivande adjektiv. Ordet mala (latin molere, tyska malen, fornsvenska mala) har grundbetydelsen 'krossa sönder'. Med detta sammanhänger mäld (fornsvenska mälder), mull (fornsvenska muld), mylla, moln (fornsvenska mulin, molin, moln), mulen, malm, mjäla, mjöl (fornsvenska miol, tyska Mehl, engelska meal), mjölnare (latin molinarius, tyska Müller, fornsvenska mylnare, mölnare, senare ombildat efter mjöl) samt mölla (klassiskt latin molæ, plural av mola med betydelsen 'kvarnsten', senlatin molina, italienska mulino, franska moulin, spanska molino, portugisiska moinho, engelska mill, nederländska molen, tyska Mühle, danska mølle, norska mølle, finska mylly). Mjölby är ett av de svenska sockennamn som förekommer i allra flest olika former. Utifrån de många stavningsvarianter som finns belagda i skriftliga källor kan namnets ortografiska struktur sägas rymma sex beståndsdelar: 1) M; 2) –, i eller j; 3) o, y, ä eller ö; 4) l, ll, hl eller ln; 5) –, a, e, o, u eller ä samt 6) by. Initialbokstaven och i princip även efterleden by är konstanta. (Enstaka avvikelser som bye, bi och bo har konstaterats men är att betrakta som undantag, kanske till och med felskrivningar, vilket också är fallet med ett enda belägg där l ersatts med r; bokstavskombinationen ij har inte betraktats som ett särskilt grafem.) Antalet teoretiska kombinationsmöjligheter uppgår således till 288 (= 1 · 3 · 4 · 4 · 6 · 1). Även om inte mer än ungefär en tiondel av de tänkbara varianterna är belagda från de minst 750 år som ortnamnet är känt, får instabiliteten i skrivsättet anses vara stor. Normerande stavning är en företeelse som tillhör det moderna samhället, och man kan anta att den rika ortografiska variationen i äldre tider – till och med i ett och samma dokument – i stor utsträckning uttrycker försök med olika resultat att återge ett namn vars uttal inte skiftade lika mycket. Förutom alla personliga varianter har det sannolikt också förekommit geografiska skillnader i både användning och uppfattning av språkljud. Kanske uttalades och nedtecknades namnet på ett sätt av någon med lokal anknytning och på ett annat av exempelvis en företrädare för kungamakten som hörde hemma i Stockholm eller annan fjärran trakt. Den faktiska skillnaden mellan vissa ljud, bland annat de korta vokalerna e och ä, är dessutom svår att säkerställa. Trots de till synes godtyckliga skillnaderna i stavning, finns underlag för att konstatera mönster för hur ortnamnet förändrats över en längre tid. Från det bevarade källmaterialet vet vi hur man under årens lopp har skrivit ortens namn. Kunskapen om dess uttal inskränker sig däremot till en eller möjligen två mansåldrar, dvs vad nu levande personer kan förmedla, eftersom inga äldre uppteckningar och än mindre inspelningar är kända. Ändå indikerar det skriftliga materialet att de långsiktiga förändringarna i ortnamnets skriftliga form har samband med uttalsförskjutningar. Ortnamnet, som alltså genomgående börjar med M och slutar med by, har antingen två eller tre stavelser, säkerligen alltid med huvudtrycket på den första. Genom analys av ett hundratal äldre namnbelägg, vari ingår samtliga som är kända från medeltiden, har den skriftliga språkvariationen befunnits kretsa kring följande fyra variabler: a) Förekomst av ett j-ljud, tecknat i eller j. Detta uppträder, med ett enda känt undantag, enbart i tvåstaviga namnvarianter. Bortsett från enstaka tidigare belägg, det första från 1580, etableras denna ännu gällande struktur hos ortnamnet först på 1800-talet. Exempelvis omskrivs kvarnbyn som Mölby vid storskiftet 1770 men Mjöhlby vid laga skiftet 1828. b) Det första vokalljudet (det obligatoriska i förleden), som varierar mellan o, y, ä och ö. Ä och o är att betrakta som tillfälliga avvikelser; de förekommer i beläggen endast en respektive två gånger. De återstående y- och ö-ljuden är tätt knutna till varandra i språkhistorien, och även idag förekommer att bokstaven y uttalas med ö-ljud, till exempel i fyrtio och av en del i kyrka. De belägg där ortnamnet stavas med y har sin tyngdpunkt i namnets äldsta historia, och redan från 1300-talet framträder ö-formens dominans. Det skulle kunna antas att det alltid varit fråga om ett ö-ljud, som i skriven skepnad varierat från y till ö. Frågan om vokalens längd sammanhänger med den eller de efterföljande konsonanterna och förefaller vara oberoende av valet mellan y och ö. c) Den sista konsonantenheten i förleden. Denna beståndsdel i ortnamnet innehåller ett obligatoriskt l-ljud, som uppträder i alternativen l, ll, hl och ln. Dessa skrivsätt återspeglar åtminstone delvis l-ljudets och därmed den föregående vokalens längd, som i sin tur har kopplingar till antalet stavelser i ortnamnsformen. Säkerligen uttrycker dubbeltecknad konsonant en kort föregående vokal och den tyskinspirerade kombinationen hl i stället en lång, medan en enkel bokstav kan avse båda alternativen. En tendens över tiden noteras från kort till lång vokal, dvs från dubbelteckning till l och hl; det sista exemplet på skrivning med ll uppträder i början av 1600-talet, medan hl förekommer från slutet av detta århundrade och fram till början av 1800-talet. Det föreligger en samvarians mellan kort vokal/lång konsonant och förekomst av en ytterligare stavelse, liksom mellan lång vokal/kort konsonant och avsaknad av sådan stavelse. Under halvannat sekel från mitten av 1300-talet förekommer ljudkombinationen ln parallellt med enkel- och dubbelteckning av l, och den formen torde kunna förstås i sammanhang av andra liknande avledningar av grundordet, såsom mylnare och mölnare. d) Ett eventuellt avslutande vokalljud i förleden. Om sådant förekommer, dvs ortnamnet är trestavigt, är det fråga om a, e, o, u eller ä. Ä förekommer i endast två belägg och uttrycker förmodligen samma ljudvärde som e, och det enda exemplet med u är sannolikt liktydigt med o. De båda varianterna o och a förekommer parallellt under 1300-talet och första hälften av 1400-talet. Den förra hade då uppträtt redan i ortnamnets allra äldsta belägg och den senare kom att dröja kvar under återstoden av 1400-talet och med ett par belägg under 1500-talets första hälft; det kan noteras att o aldrig förekommer tillsammans med enkelt l. Därefter innehåller alla trestaviga varianter mellanvokalen e, som första gången ses använd vid 1300-talets mitt. Förekomsten av en andra vokal i förleden kan härledas till slutvokalen i ordet mölla, som också förklarar varianten a. När o eller e används, är det förmodligen fråga om en genitivform i och för ordets bindning till efterleden; jämför exempelvis kyrkogård respektive realskolebyggnad. Efter mitten av 1400-talet blir tvåstaviga former allt vanligare, för att vara de enda förekommande från 1700-talet. Iakttagelserna av hur ortnamnet uppträtt under århundradena leder till slutsatsen att namnet undergått förändringar, som kan beskrivas genom en uppdelning i tre faser. Förmodligen har den första stavelsens vokalljud alltid uttalats som ö. I den första fasen, som definitivt avslutas under 1600-talet, är namnet trestavigt med korta vokaler och uttalas således som Mölleby, med mellanvokalerna o och a som äldre alternativ. Stavningen gestaltar sig på följande sätt i beläggen: Möllaby och Mölloby 1300–1478, i några fall med ln i stället för ll 1356–1446, Mölaby 1320–1544 samt med stor frekvens Möleby 1369–1684 och Mölleby 1382–1608. Vid medeltidens slut börjar övergången till ett tvåstavigt ortnamn med lång vokal – uttal Mölby – som kännetecknar den andra fasen. Skriftspråkets former är Mölby 1466–1770 och Möhlby 1680–1715. Tre undantag med stavningen Möhleby är koncentrerade till 1680–1684 och avspeglar knappast något reellt språkbruk på orten. Den tredje och sista fasen i utvecklingskedjan kännetecknas av att ett j-ljud infogats före den första vokalen i det oförändrat tvåstaviga ortnamnet, uttalat Mjölby. Denna namnstruktur etablerades under 1800-talet och den nuvarande stavningen fixerades slutgiltigt först vid tillkomsten av järnvägsstationen med detta namn. Enstaka belägg för namnvarianter med j-ljud förekommer även tidigare, framför allt från 1700-talets senare del men även ett exempel från vart och ett av de två föregående århundradena, tidigast 1580. I dessa båda fall är det dock snarast fråga om en felskrivning eller feluppfattning av namnet. På liknande sätt som det fornsvenska ordet mölnare har ombildats till mjölnare efter mjöl, har Mölleby transformerats till Mjölby. Förändringen är måhända ett uttryck för att ursprungsordet mölla kommit ur bruk till förmån för kvarn att och därmed ordet mjöl framstår som en naturligare association. Ortnamnets omstöpning underlättades kanske av att befolkningsomsättningen var högre i kvarnbyn än i ordinära jordbruksbyar och att de som ägde och hade inflytande till stor del fanns utanför byn. Möjligen har j-ljudet tillkommit under inverkan av stavelsens vokal; denna tecknades först y, som har nära till både i och ö. I så fall skulle förändringen ha inslag av övergång från vokal- till konsonantljud: Myl-/Möl-, Miöl-, Mjöl-. Kvarnby, som Mjölby alltså i grunden betyder, vore med dagens språkbruk förvisso ett uttrycksfullare och dessutom mer inhemskt namn. Att ortens benämning bildats av ett inlånat ord är dock signifikant, eftersom det var just en från kontinenten importerad teknik som gav upphov till byn av vattenmöllor. Vår tids riksspråksuttal av ortnamnet Mjölby bygger helt enkelt på uttalet av beståndsdelarna mjöl och by, sammanfogade under akut accent. Därav följer att den första vokalen är lång men den sista kort. Det lokala uttalet avviker framför allt genom bakre ö-ljud och tjockt l-ljud. Under inflytande från östgötamål i allmänhet och från riksspråket torde de flesta ortsbor idag använda långt ö. Bland äldre infödda mjölbybor förekommer i stället kort ö-ljud tillsammans med det tjocka l-ljudet. Det ortnamn som ursprungligen anspelade på kvarnbyn med tillhörande jordbrukshemman har med tiden överförts till ett flertal andra begrepp, framför allt den växande tätorten – tidvis kallad stationssamhälle – och en mängd territoriella indelningar. Som benämning på tätorten införde Mjölby kommunfullmäktige 1988 uttrycket "Mjölby stad", för att skapa åtskillnad från kommunnamnet, och med anledning av införandet av det nationella fastighetsregistret beslutade fullmäktige 1990 att åsätta denna nya så kallade stad traktnamnet Mjölby. Namnet Mjölby förekommer också i gatunamn, naturligt nog inte i Mjölby men väl i några av de omkringliggande orterna: Mjölbygatan i Skänninge, Mjölbyvägen i Sya, Strålsnäs, Boxholm, Tranås och Ödeshög. I alla dessa fall leder vägen till Mjölby. Linköping, Motala och Vadstena saknar däremot gator uppkallade efter den yngsta systern bland Östergötlands städer. Ingen Mjölbygata eller -väg finns heller i de övriga tätorterna inom Mjölby kommun – Mantorp, Väderstad, Hogstad, Spångsholm, Västra Harg och Öjebro – eller i andra grannorter som Ulrika och Vikingstad. I rikets huvudstad är dock den gamla kvarnbyn uppmärksammad sedan 1966 med namnet Mjölbyplan i stadsdelen Rinkeby, där alla gatunamn är bildade av svenska ortnamn som likt stadsdelsnamnet slutar på by. Samtidigt gavs en intilliggande plats namnet Sörbyplan. Eftersom Sörby till skillnad från Mjölby är ett namn som förekommer på flera orter, är det dock ovisst om det i detta fall är fråga om en anspelning på Mjölbys forna annexsocken. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson