Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Det namnkungliga Mjölby Ortnamnsfloran i dagens Mjölby ger sken av en kunglig prägel på trakten. I de flesta svenska städer är huvudgatan – det stråk som leder in i och ut ur bebyggelsen och skär genom dess hjärtpunkt – kallad Storgatan. Men i Mjölby heter den i stället Kungsvägen. Efter att ha passerat över Kungsådran av Svartån och dessförinnan i Kungsporten under stambanan, löper vägen västerut tvärs genom stadsdelen Kungshöga, fornminnesområdet Kungshögarna och Kungshögaåsen vid randen av Kungshögaplatån. I närheten sträcker sig Kungshögagatan och vid åsens fot ligger dagens tappning av sydvästra Östergötlands läroverk, Kungshögaskolan. Förvisso saknas inte kungliga inslag i Mjölbys historia; flera svenska kungar har uppehållit sig på orten, allt ifrån 1200-talet till vår egen tid, och förmodligen var till och med Mjölbys tillkomst under medeltiden ett kungligt projekt. Men de nämnda ortnamnen har av allt att döma inte formats av den verkligt kungliga substans som finns nedplöjd i de lokala hävderna. Kungsvägen blev i och med 1934 års stadsplan namnet på huvudgatan genom hela det stadsplanelagda området. Namnet Kungsvägen återgår sannolikt på rikshuvudvägen som "kungens väg" och efterföljare till den medeltida eriksgatan, vilken dock aldrig gick genom Mjölby utan i stället korsade Svartån vid Öjebro på sin sträckning från Linköping via Skänninge mot Alvastra. I östlig riktning passerade riksvägen i Kungsvägens förlängning det medeltida kungliga residenset Konungsberg, även kallat Kungsberga, mellan Albacken och Solberga i närheten av Svartån. Det är dock inte troligt att Kungshöga och Kungsberga, belägna strax utanför Mjölbys västra respektive östra stadsplanegräns och förbundna genom Kungsvägen, varit grund för 1927 års förslag till namn på stadens huvudgata, ty Kungshöga låg då utanför stadens område och Kungsberga var fallet i både historikers och ortsbors glömska. Kungshöga är den lokala varianten – bestämd form pluralis – av ortnamnet Kungshögarna. Dess etymologi och ålder är okända, men namnet kan antas sammanhänga med en föreställning hos ortsbefolkningen om kungagravar på det högt belägna fornminnesområdet eller med en lika ogrundad hopkoppling av de forntida gravfälten där med striderna i området år 1543 mellan Dackes bondehär och kung Gustavs trupper. Namnet betecknar framför allt ett bebyggelseområde – fram till indelningsverkets upphörande marken till de fyra ryttartorpen under Hulje väster-, mellan-, norr- respektive östergård – på ömse sidor av den nuvarande Kungsvägen. Området låg i den östra utkanten av Hulje by, som tillhörde Västra Skrukeby församling före dennas inkorporering med Högby. På andra håll, till exempel i Gamla Uppsala, avser benämningen gravhögar, och sådana finns förvisso på den höjdsträckning där ortnamnet har sin referens. Också namnet Högby på den intilliggande byn och socknen antas syfta på en gravhög. Högarnas kungliga anknytning återstår att förklara. Namnet Kungshögabacken förekommer 1875 och avser den ås i Högby nuvarande församling som var genombruten av den allmänna landsvägen, dvs dagens Kungsvägen och dess fortsättning mot Hogstad. I Västra Skrukeby och Högby socknar förekommer inte Kungshöga som officiell fastighetsbenämning. Eftersom det var så nära till Mjölby by – bara över sockengränsen och Liabacken ner – sökte sig Kungshögas invånare ofta dit. Dessa kontakter innebar också att Kungshögabor uppträdde som faddrar vid dop i mjölbyfamiljer. I Mjölby församling var prästen inte bunden av – och hade förmodligen heller inte närmare kännedom om – den officiella fastighetsindelningen i Högby, som då tillhörde ett annat pastorat. Det medförde att dopvittnen som kom från andra sidan gränsen, efter muntlig utsaga, antecknades som hemmahörande i Kungshöga. Första gången detta påträffas i Mjölbys födelsebok är 1861, men säkerligen är namnet äldre än så. 1979 blev Kungshöga ett officiellt ortnamn genom namngivning av kvarteret norr om Ryttarhagsleden, mitt emot nuvarande Gymnasievägen. Dessförinnan hade namnet införlivats i benämningarna Kungshögahemmet, Kungshögaskolan och tre gånger Kungshögagatan. I dagligt tal kallas nämnda gymnasieskola "Kungshöga". Detta trivialnamn uttalas dock med grav accent och områdesnamnet på lokalt vis med akut. Den första Kungshögagatan – med öst-västlig riktning över Lundbygärdet mot Kungshögarnas fornminnesområde – bestod ursprungligen av nuvarande Hälsogatan. Den började vid Kullaberg och sträckte sig alltså i väster till Sörbygatan (Smålandsvägen) men förlängdes sedan stegvis på andra sidan denna. I en första etapp planerades den till Nils Dackes gata, dvs nuvarande Folkungagatan. Genom 1934 års stadsplan ändrades namnet till Mårtensgatan, som efter avsöndring av Kungshögagatans ursprungliga avsnitt som Hälsogatan numera enbart betecknar gatusträckningen väster om Smålandsvägen. Den tredje namngivningen av en gata i Mjölby efter Kungshögarna eller Kungshöga har alltjämt giltighet. 1946 kunde gatunamnet tas i anspråk för denna gata, eftersom den planerade gata som då var åsatt namnet beräknades bli ändrad eller slopad genom en stadsplaneändring. Mjölbys äldsta belagda, kungliga ägare har också satt spår i geografiska namn inom tätorten: Folkungagatan och Folkungaplan. Medlemmar av den medeltida svenska kungaätt, som regerade åren 1250–1363 och felaktigt kommit att kallas Folkungaätten, både ägde kvarnar i Mjölby och hade på annat sätt anknytning till orten. Inte minst genom närheten till ättens stamsäte Bjälbo och till den av dess medlemmar starkt influerade staden Skänninge har Folkungaminnet hållits vid liv i Mjölby med omnejd. Liknande är fallet i residensstaden, bland annat till följd av Birger jarls son och två bröder som alla var biskopar av Linköping. Även om historievetenskapsmän redan på 1800-talet kunde påvisa att folkungar som benämning på den rättare så kallade Bjälboättens medlemmar är en sentida förvanskning, har egennamnet tagits i anspråk för ortnamnsbildning under 1900-talet. Sålunda infördes ett territoriellt namn bildat därav första gången 1939, då Mjölby domsaga namnändrades till Folkungabygdens domsaga efter att den utvidgats med Skänninge stad. Vid den stora kommunindelningsreformen 1952 bildades med Väderstad som centralort Folkunga landskommun, dock utan att innefatta Bjälbo eller någon annan plats där ätten residerat. Förebilden till gatunamnet i Mjölby hämtade 1927 års namnkommitté måhända från Linköping eller Stockholm, där så benämnda gator redan fanns, i det senare fallet sedan 1885. Grunden för själva gatan var en brukningsväg på Lundby bys mark. I 1913 års stadsplan förekom ungefär samma gatusträckning, då i form av de aldrig utlagda Nils Dackes gata och större delen av Hagagatan. Söderut anlades Folkungagatan i en första etapp till Burensköldsvägen och därefter snart till Mårtensgatan, men den var planerad att fortsätta därefter ända till stadsplanegränsen med en sträckning något östligare är den nuvarande. I samband med den utbyggnad av Lundbyområdet som påbörjades i slutet av 1950-talet drogs Folkungagatan fram till Stjärngatan och den nya Folkungaplan, ett torg som en centralpunkt i det nyanlagda bostadsområdet på Lundbygärdet. Senare har Folkungagatan avdelats vid Lundbyparken, mellan Mårtensgatan och Stjärngatan, för att förhindra genomfartstrafik. Norrut var det stadsplanens avsikt att gatan skulle fortsätta över Kungsvägen och ansluta till Skänningevägen, ungefär mitt emot där nu Prästgårdsliden har sin utfart. Av detta avsnitt var dock endast den sydligaste delen utlagd, och den fick lämna plats för den nya sträckningen av Smålandsvägen–Skänningevägen, som togs i bruk 1967. I samband därmed avstängdes också Folkungagatans förbindelse med Kungsvägen på dennas södra sida. Namnet Folkungaplan förekom även i 1934 års stadsplan, där det betecknade en stor öppen plats kring nuvarande Kungshögagatan, ett av den unga stadens storstilade projekt, som aldrig förverkligades. Denna Folkungaplan tänktes uppta större delen av Mjölby munkegårds plana markområde omkring nuvarande Kungshögagatan. Genom den planerade Hagagatan skulle Folkungaplan förbindas med en liknande stor plan på nästa höjdplatå norrut, Hagaplan. Ingendera realiserades, men på respektive plats minner idag namnen Folkungaparken och Hagaparken om planerna. 1927 års namnkommitté gjorde oombedd följande tillägg till sitt namnförslag: "Den stort tilltagna Folkungaplanen, hvars område väl lämpar sig för bebyggande och indelande i tomter, då området torde kunna beräknas till ett värde af cirka 30 000 kronor, enligt nuvarande tomtpris, anse kommitterade för obehöflig, då flera andra öppna platser i denna stadsdel finnas." Namnet Folkungaplan kom först 1959 till användning, i samma stadsdel för den nya plan som verkligen anlades. Till platsen för den nuvarande Blåklintskolans gård med tillhörande grönyta förlade 1934 års stadsplan Jarlaplan, som skulle sträcka sig fram till Sörbygatan. Namnet Jarlaplan ska ses i sammanhang av Folkungagatan, gående omedelbart väster om planen. Stamfader för den kungliga dynasti som givit namn åt gatan var innehavaren av det mäktiga jarlaämbetet, Bjälbosonen Birger jarl. En av Birger jarls ättlingar skulle mer än ett kvarts årtusende efter hans eget makttillträde på nytt ta Sverige i besittning: kung Gustav av huset Vasa. Precis som under de kungliga folkungarna skulle mjölbyborna under de kungliga vasarna bli berörda av centralmaktens göranden och låtanden – och i vår tid inte vara sena att till åminnelse forma gatunamn: Vasavägen, som företer en antiklimax i Mjölbys ortnamnshistoria. Gatan tillskapades i 1934 års stadsplan som den östra stadsdelens huvudgata. Den bildades genom att Västra Hargsvägens norra del, mellan Syavägen (Järnvägsgatan) och svängen alldeles söder om Grusgatan, avsöndrades och planerades få en rak fortsättning i östra kanten av Vasaparken och vidare ända till den södra stadsplanegränsen, en totalt mer än kilometerlång sträcka. Steg för steg har dock den tilltänkta paradgatan, som till och med gavs kunganamn, avkortats och sönderdelats. Vittringen började med att den mellersta delen genom parken aldrig anlades; den sträckningen är idag en gång- och cykelväg. Följden blev att det friliggande gatuavsnittet söder därom inte uppfattades som en del av Vasavägen, varför det 1967 fick bilda en särskild gata med namnet Ljungkullevägen. Denna tillsammans med avsnittet genom parken avsågs i 1913 års stadsplan bli Ugglarpsvägen. I norr avkortades Vasavägen genom att lämna företräde åt först Bockarpsvägen och sedan Lagmansgatan. Vid denna hade den därefter sin början, innan också hela sträckningen därifrån, förbi Vasaskolan och till det mycket gamla vägskälet vid Bonde- och Södergårdsgatorna förvandlades till cykelväg. Vasavägen har numera inte ens kontakt med dessa båda gator utan är från Finnstugatans södra slut en återvändsgata norrut. Dessutom är denna tydligt avgränsad från den övriga delen av Vasavägen genom en svängd utfart som förhindrar varje intryck av att det är samma gata som fortsätter söderut till Hargsvägen. I stället uppfattas den sistnämnda övergå direkt i Finnstugatan vid Vasaplan, som därtill kan göra anspråk på mellersta delen av den kvarvarande Vasavägen. Även den korta återstående sträckan från Vasaplan fram till Vasaparken har i praktiken så gott som uppslukats, genom att Hargsvägen fått sin gatunamnsskylt placerad vid Grusgatan och därmed inkorporerat den sydligaste delen av Vasavägen. Genom Vasagatans styckning och stegvisa nedläggning har också den gamla färdvägen från Mjölby till Västra Eldslösa, Hulterstad, Östra Eldslösa och Västra Harg avklippts. Gatunamnets förled – av förslagsställarna 1927 stavad med W – kan ledas tillbaka till kvartersnamnet Vasaorden i stadsplanen 1913, vilket betecknar området för den därefter uppförda Centralskolan, långt senare benämnd Vasaskolan. Kvartersnamnet kan i sin tur ses i sammanhang av andra sådana ortnamn med anknuten bakgrund, såsom kvarteret Hertig Johan, uppkallat efter en av Vasaättens medlemmar. En av den förste Vasakungens mest kännbara motståndare, den småländske bondeupprorsledaren Nils Dacke, har lämnat spår i namnfloran på flera orter i södra Sverige, där man antar att han dragit fram med sin allmogehär. Om något i den lokala historien fascinerat mjölbyborna, så förefaller det vara händelserna 1543, då småländska och även en del anslutande östgötska bönder härjade i trakten och drabbade samman med den kungliga motståndarens trupper väster om Mjölby. Redan i 1913 års stadsplan hugfästes detta i gatunamnet Nils Dackes gata, vilket dock aldrig togs i bruk. Den gata som avsågs var nuvarande Folkungagatans sträckning söder om den senare förverkligade Dackegatan, från 1949–1950 åtföljd av Dackeplan som namn på ett torg på Kungsvägens södra sida mellan denna och Dackegatan invid gränsen mellan Mjölby och Högby församlingar. Kungasidan i striden blev först 1997 uppmärksammad med gatunamn, anspelande på tre härförare som bevisligen var på platsen 1543, vilket är ifrågasatt när det gäller Dacke. Att striden stod just här är ett utslag för tillfälligheter, men läget vid Östra Holavedsvägen längs vilken bondehären ryckte fram, närheten till Vadstena varifrån de kungliga trupperna kom och terrängförhållandena i övergången mellan skog och öppnare landskap spelade förmodligen in. I den äldre stadsplanen motsvarades Dackegatan av dels Djäknegatan (nordväst om Folkungagatan), dels Hagagatans södra del (mellan Folkungagatan och korsningen mellan Smålandsvägen och Burensköldsvägen). Detta senare avsnitt av Dackegatan utplånades när Smålandsvägen fick sin nya sträckning 1967, i det närmaste på samma plats men i ett betydligt lägre plan. En smalare del av den gamla vägbanan lämnades som gångväg. Dessförinnan hade gatan 1960 på sträckan Folkungagatan–Kungshögagatan blivit omlagd, sänkt och asfalterad. Österut förlängdes den efter hand till Lundbygatan och slutligen Ramstadgatan samt gav namn åt Dackeskolan, som tidigare var Östergötlands läns landstings centrala verkstadsskola. Inför anläggande av Skrukeby industriområde invid den nya korsningen mellan motorvägen E 4 och riksväg 32 föreslog Per Andersson och Göran Sparrlöf, ordförande respektive sekreterare i Mjölbyhistoriska sällskapet, på byggnadschefens förfrågan gatu- och kvartersnamn med anknytning till drabbningen mellan Nils Dackes bondehär och de kungliga trupperna. Byggnadsnämnden antog de tre gatunamnen Brahegatan, Sparregatan och Trollegatan. Striden stod på Kungshögaåsen och i anslutning till hålvägen Östra Holavedsvägen. Kungens styrka, ledd av Lars Siggesson (Sparre) (d 1554), kom från sitt läger i Vadstena till stridsområdet via Skrukeby, varför det inte är osannolikt att just marken för industriområdet beträtts av trupperna. Innan de gick till anfall, delades skyttarna i två grupper, den ena anförd av Arvid Trolle (1503–1549) och den andra av Lars Siggesson. I den senare fanns också kung Gustavs systerson Per Brahe d ä (1520–1590). När striden väl inleddes inträffade det fatala att Trolles grupp avancerade för snabbt och kom i skottlinjen för den andra. Av fältherrarna hade Per Brahe blivit riksråd 1542 och året därpå överste för krigsfolket mot Dacke. Han blev rikshovmästare och Sveriges förste greve 1561 med Visingsborg som grevskap, överbefälhavare för den svenska hären i Östergötland 1568 (då danskarna anförda av Daniel Rantzau härjade i Mjölbytrakten under nordiska sjuårskriget) och senare riksdrots och ståthållare på Stockholms slott. Mycket av den kunskap som finns om striden 1543 härrör från Per Brahes bevarade krönika. Riddaren, riksrådet och riksmarsken Lars Siggesson fick också erfara ett händelserikt liv. Han var jämte Gustav Eriksson (Vasa) en av de sex svenska herrar som Sten Sture d y 1518 lämnade som gisslan åt Kristian II. Han stod vidare i spetsen för den lübska undsättningsflottan 1522, deltog i expeditionen 1523 mot södra Norge och intog största delen av Bohuslän, bar rikssvärdet och slogs till riddare vid kung Gustavs kröning 1528 och bevistade mötet i Brömsebro mellan Gustav I och Kristian III. 1537 höll han konungaräfst i det oroliga Småland med sådan hårdhet att den anses som en av anledningarna till Dackeupproret, vilket han alltså fick hantera utanför Mjölby. Lars Siggesson blev stamfader för hela den talrika kretsen av adliga, friherrliga och grevliga ätter Sparre. Därigenom finns kvarvarande ättlingar till honom i Mjölby, inom ätten Ehrenkrona. Arvid Trolle, varefter den ännu inte utlagda Trollegatan längs Hästholmsbanan har sitt namn, var amiral på flottan mot lübeckarna 1534 och fältöverste under Dackefejden. Lars Siggesson var gift med en kusin till Trolle, Brita Trolle (d 1566). Per Brahes dotter Ebba (1555–1635) giftes bort med Lars Siggessons son, riksrådet och rikskanslern Erik Larsson Sparre (1550–1600), som blev halshuggen vid Linköpings blodbad. Kungshöga och Dacke har fått framskjutna platser i det lokala namnbruket genom att också namnge Mjölbys båda gymnasieskolor, Kungshögaskolan och Dackeskolan. I gengäld har den förstnämnda bidragit till uppsättningen av gatunamn med Gymnasievägen, som antogs av byggnadsnämnden 1997 på förslag av gymnasiets rektor Per Andersson i samband med skolans 25-årsjubileum. Kungsådran som benämning på huvudströmmen i Svartån är inte ett ortnamn i egentlig mening och inte heller unikt för Mjölby. Ordet är egentligen en juridisk term för den del av vattenmängden som ägare till ett större vattendrag har skyldighet att avstå från för att tillgodose allmänna ändamål, till exempel fiske. Också det inofficiella gatunamnet Kittebråtsbacken (belagt år 1860) – uttalat och även skrivet Kittebrottsbacken – signalerar kunglig anknytning och kan sägas vara Mjölbys motsvarighet till Kungens kurva söder om Stockholm. Där körde Gustav V:s bilekipage av vägen. I Mjölby ska, enligt folktraditionen, drottning Kristina – dronning Kitta – i den branta och tvära backen på Skänningevägen, strax ovanför dagens utfart från Prästgårdsliden, ha kastats ut ur sin vagn och brutit benet. Kittebrott hade uppstått. Också ett torp med detta namn, beläget i närheten på Klostergårdens mark, har funnits. Samtidigt som varianten Kittebråt kan tyda på ett annat ursprung för ortnamnet skulle den också förekommande namnformen Kerstinbråt i stället kunna leda ursprunget till den drottning som 1600-talsallmogen mycket väl kunde kalla Kerstin. En omläggning av det svårframkomliga partiet av vägen norrut från Mjölby kvarnby genomfördes 1860, varvid bland annat de märkbara sänkorna och pucklarna inom backens sträckning utjämnades genom "afgräfning". I 1934 års stadsplan infördes namnet Kittebråtstrappan på en aldrig realiserad passage i den forna backens omedelbara närhet. Mjölby har i folkmun också hållit sig med en egen "monark", den så kallade Mjölbykungen. Detta epitet gavs redan i livstiden en av de personer i Mjölbys historia som betytt allra mest för både samtidens lokalsamhälle och ortens fortsatta utveckling: kvarnägaren, direktören, bankdirektören, postmästaren, landstingsmannen m m Carl Göran Hagelin (1827–1892) av gammal mjölbysläkt. Han var ägare till Mjölby klostergård och pilgård. Förutom kvarnrörelse och lantbruk drev han bland annat ångbränneri, mejeri, gästgiveri, smidesverkstad och järnhandel. Han hörde också till dem som framgångsrikt agerade för att stambanan skulle dras via Mjölby. För att hugfästa hans minne föreslog stadens byggnadsnämnd 1943, med instämmande av drätselkammaren, att gatan söder om kvarteret Gästgivaregården med sträckning från dåvarande Smålandsvägen, över Gästgivaregatan och vidare ned mot ån skulle ges namnet Hagelinsvägen. Inför behandlingen i stadsfullmäktige hade emellertid dess beredningsutskott "på anförda skäl funnit namnet mindre lämpligt". Skälen var "att i nu gällande stadsplan endast de större tillfartsvägarna och sådana gator, som tidigare utgjort allmän väg, samt den perifera trafikleden Ringvägen givits namn, slutande å 'väg', varför utskottet fann det föreslagna namnet mindre lämpligt". Tanken föresvävade tydligen aldrig de beslutande att en ändring till Hagelinsgatan hade undanröjt hindret. I stället antogs namnet Ågatan efter Svartån, vars vattenkraft var den yttersta faktorn för den kungliga anläggningen Mjölbys uppkomst. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson